Veckans djur: snok
Till att börja med så kan jag väl säga att ormar inte tillhör favoritdjuren, jag kan till och med ha hävdat nån gång att alla ormar borde dö på ett väldigt plågsamt sätt. Men ibland måste man försöka vara objektiv, och det går inte att vara kompis med alla, men man bör visa respekt ändå.
Snoken heter natrix natrix på latin och jiddersnoken i folkmun. Den bor på väldigt många ställen, som i Iran och Afrika (Afrika är ett enda land). I Sverige går den aldrig längre norrut än till Sundsvall, klokt av snoken att hålla sig borta från Norrland. Det området har aldrig gjort någon lycklig, och väldigt få bra saker eller personer har kommit därifrån.
Snoken är den största ormen i Sverige och kan ibland bli så lång som upp till 140 centimeter, det är lika långt som en väldigt kort människa det. Grundfärgen på skinnet kan variera från gröngrå till brun och nästan alla har prickar på vardera sidan av nacken. Vart nacken börjar och slutar på en orm är dock jävligt oklart, ska man hårddra det så skulle man väl kunna hävda att det är enda lång nacke.
Den rör sig mycket snabbt och gracilt, mycket bättre än huggormen som är kort och tjock. Det har nog huggormen komplex för och kanske är det därför den är så arg och sprutar gift hela tiden. Huggormen mår nog inte så bra egentligen. Snoken har också gift, men inte av samma kaliber och känner inte att den behöver hävda sig hela tiden, så det är inte farligt.
Snoken gillar att simma omkring och tycker om vatten och äter gärna fiskar. Men också grodor, att snoken är frankofil är kanske inget man uppmärksammar i vardagslunken.
På hösten blir snoken trött och går i dvala. Den sover förmodligen i detta nu. Ligger väl och nannar gott och drömmer något fint iklädd flanellpyjamas. Den ligger i alla fall på frostfritt djup, i ett hål kan tänkas. Det kan också tänkas att den gjort lite höstmysigt där i hålet och dekorerat med rönnbär, kastanjer och färgglada löv. Lite doftljus och en kopp the på det också och allt är fullbordat.
På våren vaknar den och är lite sådär försommarkåt som man lätt kan vara. I maj kopulerar snoken vilket kan resultera i 15 till 30 ägg som kläcks i juli eller augusti. Efter att äggen kläckts försvinner modern och lämnar barnen åt deras öde. Det är inte alltså bara i människovärlden som kvinnor visar på känslokyla och instabilitet. Stackars ormbarn. Stackars människomän.
Grattis snoken till utmärkelsen Veckans djur. Den får du för att du visar på attityd utan att det ska behöva överstyr med våld.
Djurarkivet:
Hund
Ekorre
Ål
Mutta
Myskoxe
Iller
Grävling
Igelkott
Lodjur
Räv
9 kommentarer:
Du beskriv snoken så bra så jag vill nästan ha en, alternativt vara en. Fast att vara en snok kanske är att dra det lite för långt. Dock kan man ju alltid vara en privatdetektiv, för de kan ju kallas för snok det vet ju var och en.
Wayne.
Get a life.
Jag har faktiskt en snok! Den sitter i mitt ansikte. Men den har varken nacke, gift eller tycker om att vara i vatten... Eller har jag massuppfittat allt nu?
Roger: Det kan nog vara bättre att bli privatdeckare ja. Men fin tanke från din sida.
Mona: Jag tycker om dig. Stor kram.
E: Massuppfittat.. haha
Trevligt tema, veckans djur. Kan du inte skriva om mansgrisen. Annars tycker jag bra om fiskar, abborrar eller sutare. Fåglar kanske? Korp? Hönor?
hallå? du är så tyst? vi saknar dig!
Jag har blivit liknad vid en huggorm. Om det var tungan eller kort och tjock vet jag inte...
Kan bidra med att det är ett 48-timmarsprojekt att avliva en orm. Giftspruta i hjärnan, 24 timmar i kuvös, giftspruta i hjärnan, 24 timmar i frys. Det du.
Om du någonsin tänker göra ett inlägg med temat veckans veterinär så ställer jag gärna upp.
Maja: Mansgrisen finns ju inte på riktigt, så det funkar inte. Du får läsa fablernas värld.
Sara: Jag är här nu.
Wettex: Men du kan väl hugga ganska bra, är det inte därför?
Stickling: En kvinnlig veterinär??? Skulle inte tro det. Men tack för visat intresse.
Skicka en kommentar