onsdag, juni 30, 2010

Bloody hammer

Jag ska börja demontera mitt hem. Sortera, rensa, paketera, slänga, glömma. Till det nöjet avnjuter jag ett par tre öl och Siouxsie and the Banshees. Mm, va gott, jättegott.

Och så ska jag akta mig för åskan som verkar vara på ingång. Jävla Tor, jävla åskgud.

Alltså, det känns jävligt 90-tal det här med asagudar och buller och brak från himlen och fjuniga glin med en hammare från ovan nämnda idiotgud runt halsen som vilar över en sliten tröja med sydstatsflaggan på och nån jävla keps med texten ”100 % svensk” som brölar om blonda brudar med stora pattar och som hatar de där jävla utlänningarna som stjäl jobben och de renrasiga nordiska kvinnorna.

Pattar är deras ordval, inte mitt.

Det är bedrövligt att vi inte har kommit längre i samhällsutvecklingen när det gäller åskan. Hur svårt kan det vara att avveckla eländet? Fuck you Tor, säger jag på ren svenska.

Jävla 90-tal.

Sen kanske jag skriver ett personligt brev till en arbetsansökan. Kanske. Det är svårt att skriva. Det är det. Det ska vara stora och vackra ord. Som inte betyder ett skit. Överdrifter och lögner.

Den minimalistiska sanningen borde främjas mer.

Men nu ska jag göra det jag skulle ha gjort för en halvtimme sedan innan jag började blänga på en skärm och maniskt flacka med blicken mot en mörk himmel där en labil gubbe åker runt på en vagn och slår på saker så att det låter.

Så nu gör jag det. Ni andra får göra precis vad ni vill.

tisdag, juni 29, 2010

It's raining men

Det händer ibland att jag tänker. Jag kan tänka på olika saker. Som krig. Då blir jag rädd efteråt. Ibland tänker jag på Sven Otto Littorin och de andra döskallarna. Då blir jag ännu mer rädd, för borgarna är närmare än krig.

Ganska ofta tänker jag på resor, på sådana jag gjort och på sådana jag vill göra. Idag tänkte jag på en kväll jag spenderade i Warszawa, det är Polens huvudstad det.

Det var i oktober 2003 och jag tågluffade i sällskap av en liten musikmaskin och två nävar tobak och därför satt jag mol allena på en bar i Warszawa och rullade tummarna.

När jag skulle gå för kvällen sprang bartendern ikapp mig och gav mig en lapp. Jag hade köpt öl av honom och inte pratat mer med än vad som krävs för en ölbeställning.


Jag förklarade för honom att jag inte var homosexualitet, men att det var en fin lapp och smickrande. Så han fick en kram och sen var det hej då.

Så idag har jag alltså tänkt på polska män som är homosexualitet, min empiriska undersökning med en person visar på att de kan ragga på ett gentlemannamässigt vis. Tyskarna däremot kör med ett plötsligt och stadigt nackgrepp och sen har man en sträv gubbtunga mot gomseglet. Då får man sätta ner foten jävligt ordentligt och säga Aber nein, för helvete!

Polen – Tyskland 1-0.

2003 fanns inte internet, därför plitade jag ner lite funderingar på vanligt svenskt bonnpapper den där resan. Det är mycket snack om att det dricks smidig och enkel lageröl och i Österrike sågar jag en pianobarssångerska för att hon inte kör Nick Caves Mercy Seat när man snällt ber om det.

11/10 Český Krumlov
”I Tjeckien verkar det vanligt vid restaurangbesök att mannen hjälper kvinnan av med jackan och drar ut stolen etc. Är de tjeckiska kvinnorna hjälplösa?”

Jag var så himla jämställdhetsmedveten redan 2003. Det kommer bli något stort av mig en gråmulen tisdag i februari med snålblåst och skoskav och matkassarna arbetar sig in handflatorna och sen går båda kassjävlarna sönder samtidigt mitt på övergångstället i rusningstrafik.

Men dit är det långt och först ska jag titta på fopoll.

måndag, juni 28, 2010

The never ending story

En vecka på Samhall gjord. Sju kvar om jag räknat rätt, men att jag räknar rätt är sällan något jag räknar med.

Allt är som vanligt, dagarna är givande och inspirerande och man får träna på att ha tålamod både när det gäller kunder och medarbetare.

– Du, vad är det för pris?
– 29,90 kr kilot.
– Jaha. Hur länge gäller det?
– Det gäller veckan ut.
– Jaha...
– Var det något mer du undrade över?
– Om jag kommer imorgon, kostar det 29,90 då?
– Ja, precis. Hela veckan kostar det 29,90, det står ganska stort här under priset på skylten.
– Kostar det 29,90 på fredag också?
– Ja, på fredag också.
– Jaha, men...
– Du, jag måste verkligen gå och skita nu, det trycker på så in i helvete. Hej på dig och 29,90!

Och det där repeteras runt 20 gånger om dagen i olika varianter och när man går ut på lagret för att få lite ro själen står Smartskalle A där och försöker förklara något för Smartskalle B som den har läst på internet. – Jomen, ja läste det på nätet vet du, det ÄR så.

Och jag vet att det liksom inte är någon idé att lägga sig. Hellre vara tyst än att rubba en världsbild.

Det påminner en del om telefonaren från Hassan nedan. Tjejen har nog jobbat länge på Samhall och skaffat sig tålamod. Obs! Det är inte tjejen i filmen som skrivit brevet.

Nu ska jag tvaga mig och sen är det dags för bingen. Gonatt.

söndag, juni 27, 2010

Finland red, Egypt white

Stig Dagerman och jag satt ute på en filt förut. Han berättade en historia om ett bränt barn. Inte speciellt jävla upplyftande en dag med sol i sinne, men underhållande då och då på sitt sätt.

Efter en stund började jag få gubbont i ryggen och fick förflytta mig till en stum bänk. Ibland kom en sparv flygandes och satte sig intill mig. Jag sa några vänliga ord till sparven som mest satt och flämtade och spanade efter småsaker som flög omkring. Sen flaxade den vidare. Och så där höll det på en fyra fem gånger.

Mannen som kunde tala med sparvar. Det är jag det.

Det blev varmt som fan och jag knäppte upp skjortan, mest för att signalera till sparven att jag också är naturlig under tygstycken som bearbetats av välbetalda arbetare i Bangladesh med åldern inne och möjlighet till att göra karriär.

Nu har jag bränt mig. Ungefär som Dagermans barn och jag påminner till stor del om Dannebrogen, en sommarsmutsig sådan.

Nåväl.

För övrigt anser jag, utöver att Karthago bör förstöras, att alla människor utan kläder på överkroppen som befinner sig i tätbebyggt område ska täckas med tjära och fjädrar, speciellt i butiker – oavsett om det rör sig om den oansenliga snusboden på hörnet eller nåt rikemanstjafs i Nice.

Står du på ett naturligt underlag, säg gräs, på en yta som ungefär utgör en fotbollsplan och andra i din omgivning är lättklädda – då kan du också vara det.

Befinner du dig på asfalt eller cement eller gatsten och du är på väg att förflytta dig eller ska köpa glass på Pressbyrån – skyl dig med exempelvis en t-shirt. Det spelar ingen roll om du ser ut som Cristiano Ronaldo eller Sune Mangs i kroppen, du ska klä dig.

Detta riktar sig främst till män, män är ofta dumma i huvudet, samt en och annan fyllkärring.

Och tugga för fan med stängd mun!

Tack för ordet
/ Wayne Nilsson-Ribbing

lördag, juni 26, 2010

Blood in, blood out

Jag sprutade mig i ögat igår.

Med såpa.

Det sved och gjorde ont.

I onsdags blev jag attackerad av en fågeljävel. Och igår av såpa. Jag har blivit prövad och utsatt den här veckan eftersom gårdagen även avslutades med att det spilldes blod.

När tänderna skulle skrubbas attackerade borsten mitt tandkött. Det gjorde jävligt ont kan jag meddela och jag fick spotta blod i en kvart innan läggdags. Funderade ett tag på att pilla in ett plåster och lägga under läppen för att förhindra den begynnande anemin. Nu har väl kanske inte anemi något med att man förlorar blod att göra, men det skiter jag i. Jag är en enkel lekman och ingen daktari.

Det var i alla fall mycket fult av tandborsten att attackera mig eftersom jag befann mig i ett hjälplöst tillstånd, och det hjälplösa tillståndståndet var ölens fel. Nu är tandborsten avlivad och en ny har köpts eftersom den gamla uppenbarligen var jävligt labil. Jag orkar ju inte vara otrygg i mitt eget badrum.

Idag har det därför varit lite synd om mig. Jag har till exempel fått snusa på fel sidan av gapet. För att trösta mig själv har jag ätit glass och druckit apelsinläsk i solen. När det är en aning synd om en behöver man inte tänka på isterlagret som byggs upp runt buken.

Ikväll ska jag äta räksmörgåsar. Eftersom jag är skadad. Om jag någon gång i livet blir dömd till döden ska min sista måltid bestå av en stadig räksmörgås till förrätt och stort glas mjölk. Huvudrätten vet jag inte riktigt vad den ska innehålla, men till efterrätt blir det i alla fall korv med bröd.

Här är mina fina smörgåsar. Notera försöket till snygg uppläggning men som på ett mycket amatörmässigt vis gick käpprätt åt helvete. Men va fan, det blir nog gott.


Hej då.

Ps – Vet ni förresten vilken som är juristernas favoritgrönsak/frukt/vafandetnubenämnssom?

Advokado.

fredag, juni 25, 2010

Psycho therapy

En bra karl reder sig själv och kan fan pumpa sin cykel utan hjälp.

Därför ska jag cykla idag, dumcykla. Dumcykla innebär att man inte har något direkt mål med cyklandet, det bara trampas på och så får vägen bestämma vart man ska.

Jag kommer att ha med lite vatten i en butelj, några kex och kanske en ostbit för att kunna trycka i mig en enkel lunch. Precis så är det i böcker av Haruki Murakami, enkla måltider. Och så vill jag ha det idag. Sen är det ofta inslag av incestuöst sex i böckerna också, men sånt aktar vi oss för. Det är olagligt.

När man är vuxen dumcyklar man inte så ofta, det handlar mest om att ta sig från punkt A till B.

När man var liten så fanns det plats för dumcyklande. Det var fint. Bara att slänga på sig den rosa frigolithjälmen och rulla iväg.

Sedan blev man hittad av hemvärnets skallgångskedja sittandes paralyserad och gråtandes efter att ha irrat in på granngatan och varit vilse en hel eftermiddag.

Soda och jag brukade dumcykla en massa när vi var små. Vi cyklade omkring och skrek, jag vet inte riktigt varför vi skrek men det gjorde vi. Först skrek vi nog bara okontrollerat rakt ut. För att vi kunde. För att det lät.

Sen började vi lyssna på Ramones och cyklade omkring och skrek Psycho Therapy.

SAJKO TERRÄPI!!
SAJKO TERRÄPI!!
SAJKO TERRÄPI!!

Fast då hade vi blivit lite äldre, typ 12, och dumcyklade egentligen inte eftersom vi hade ett mål – den avlägsna badplatsen dit ingen annan jävel åkte.

Fem kilometer enkel väg, dit cyklade vi fram och tillbaka minst två gånger om dagen. Cyklade och skrek SAJKO TERRÄPI!!

Ibland stal vi kålhuvuden av en rödhårig bonnjävel som vi kalasade på i vattenbrynet. Eller kalasade är väl en väldig överdrift. Man tog en tugga, insåg att det inte var så gott och försökte sedan sikta resten mot nån båt eller stubbe.

Och smaken förträngde man till nästa dag eftersom man återigen rusade in på åkern och slet till sig några huvuden och provokativt visade stjärten för rödfräsen som stod på betryggande avstånd.

Vi varvade oro inför att börja högstadiet med att dikta upp historier om en fotbollstränare vi hade. Jävla gubbjävel, han behövde sajko terräpi han.

På kvällarna skildes man åt och låg vaken halva nätterna och tittade på M*A*S*H och Kvinnofängelset vars innehåll diskuterades grundligt dagen efter.

Det var fan tider det, sommarlov som det ska vara.

Nu ska jag gå ner till tvättstugan och slå på torktumlaren som inte vill fungera innan jag dumcyklar.

Sen ska jag fira fredag med Zombie och Socionomen genom att dricka några enkla öl i solen.

Midsommar är för amatörer, men ni som ska dricka nubbe och tala med knytnävarna inför barnen får ha det så trevligt ändå.

torsdag, juni 24, 2010

The winner takes it all

Rätt svar i korsordstävlingen är orm.

Orm.

Tre bokstäver som skulle skrivas i tre osynliga rutor.

Det var det ingen som kunde.

Visserligen var S nära med ormen, men är det tre osynliga rutor så är det tre osynliga rutor.

Man kan inte bara sitta och hitta på egna regler som S och några andra har gjort, lite ordning måste det vara.

Hur skulle det se ut om alla bara sprang runt och gjorde som de ville? Jo, det skulle bli totalt kaos och anarki. Och det är inget som vi, vänner av ordning och reda, uppskattar.

En korsordsregel som är väldigt oskriven är dock att om man inte kan plitar man dit ett könsord eller en svordom istället, det får vara hur många bokstäver man vill oavsett antalet rutor. Hade S skrivit kuk hade det kanske blivit rätt, kanske.

Dessutom uppträdde S mycket osportsligt som gav sitt svar så snabbt, hans eller hennes taktik var förmodligen att få andra deltagare förvirrade och osäkra. Ett mycket fult trick.Rävspel hör hemma på familjeliv, här kör vi fair play utan tjyvnyp och knivar i oskyddade ryggar.

Men nu slutar vi lägga energi på det.

Vinnaren i korsordstävlingen är:

*trumvirvel*

*fet unge i publiken sätter något sötsliskigt i halsen och det blir pådrag*

*irriterad trumslagare börjar virvla igen*

*konstpaus*

ANONYM

Anonyms svar löd sto, som egentligen var fel men alltså blev rätt ändå.

Motiveringen lyder: Anonym har på ett mycket kreativt sätt visat på en innovativ lösningsförmåga och lyckats tänka utanför den berömda lådan.

Anonym får utöver äran också tillåtelse till en weekend i Paris för två. Alltså bara tillåtelse – detaljerna och betalning får Anonym stå för själv.

Grattis!

Tack till de övriga tävlingsdeltagarna, Marianne och Timja, för en god insats.

onsdag, juni 23, 2010

Bird flu

Jag har blivit attackerad av en fågeljävel. Det skedde när jag åt mat på uteservering. Nu känner jag mig besviken, ledsen och lite kränkt. Vet inte om jag ska ringa lokaltidningen, polisen eller kvinnan som utger sig för att vara min mor.

Därför kommer vinnaren i korsordstävlingen att meddelas imorgon.

I lägenhetstävlingen deltar tyvärr ingen. Det är synd.

Hej då.

tisdag, juni 22, 2010

Attention Stockholm

Jag söker en lägenhet i Stockholm från och med den 1/8 eller 1/9, helst för minst ett halvår framöver. En etta eller tvåa. Om du, eller någon du känner, har en sådan att hyra ut till en trevlig ung man med ordnad ekonomi så hör gärna av dig via kommentar eller mail, wayne@kittmail.com

En öl eller cider eller vin eller alkoholfritt alternativ kan fås i hittelön. Kanske tilltugg också.

Så.

Slut på det allvarliga.

Nu blir det hopp och lek och tjo och tjim – för jag har gjort ett eget korsord. Eller ja, jag vet inte riktigt om det kan kallas korsord eftersom det bara är ett ord än så länge. Men Rom byggdes inte på dag.

Djur i stormen

Där har ni en stadig nöt att tugga på. Och den som vinner, vinner bara äran.

Nu ska jag städa. Hej då.

måndag, juni 21, 2010

Fat children

Jag träffade en yngling förra veckan, en 15-åring. Jag har väldigt lite erfarenhet från att umgås med barn och ungdomar, mitt engagemang i scoutrörelsen är ytterst måttligt och jag har aldrig stått utanför fritidsgårdar med lovord om att det väntar ett modellkontrakt och ett stort glas sprit i skogsdungen bakom bollplanen.

Jag blev lämnad ensam med 15-åringen, som jag misstänker led av någon slags tonårsmässig labilitet. Ena sekunden entusiastisk. Och nästa hade det inte spelat någon större roll om rysken hade kommit och försökt ödelägga världen.

Eftersom jag på pappret är vuxen kände jag ett visst ansvar för att socialisera med 15-åringen. Jag visste bara inte vad jag skulle säga riktigt, så jag hummade ett tag på ett vuxet sätt. Sen frågade jag vad 15-åringen lyssnade på för musik.

– Och svara för fan inte radio, för då lappar jag till dig, lade jag till och hann hetsa upp mig över den kommersiella etern.

Sen var jag tvungen att säga att jag bara skämtade, att det liksom inte skulle lappas till någonting och 15-åringen erkände sen att det förekom viss radiomusik.

Jag gick iväg en stund och fixade med något. När jag kom tillbaka frågade 15-åringen om jag hade några husdjur. Det svarade jag att jag inte hade och undrade hur 15-åringen hade kommit att tänka på husdjur men det kunde den inte svara på.

Har du hund frågade 15-åringen. Nej. Katt? Guldfisk? Nej.

Sen fick jag upplysa 15-åringen om att katt och hund och akvariefisk räknas in väldigt mycket som husdjur.

Det kändes naturligt att fråga om 15-åringen själv hade några husdjur. Men det hade den inte och jag fick en blick som sa något i stil med att jag var helt jävla dum i huvudet som ens kom på att fråga något dylikt.

Det som jag mest lärde mig är att ungdomen idag frekvent använder ord som soft och fett. Ibland kan något vara fett soft också. Något som är fett soft är väldigt bra.

Och det jag skulle komma fram till är att jag idag bjuder på en enkel liten låtlista. Jag är fullt medveten om att det är knappt en handfull som bryr sig och att ni övriga är svin som inte pärlor förtjänar.

Listan är inte så fett, bara lite fett, men den duger gott en anspråkslös måndag.

Hej då.

söndag, juni 20, 2010

Blowin' in the wind

Att pumpa en cykel. I tio enkla steg.

1, Fundera först ett tag på att rulla iväg cykeleländet till en mack. Tänk sedan på den hemska statistiken – att nittioåtta procent av alla ansiktsskador beror på cykelpumpning vid mack. Människor är nere vid hjulet och rotar, sedan väntar de på att något spännande ska hända. Men det gör det inte, och då går människorna fram till hjulet och lutar sig över det. Och då smäller det. Kabom. Direkt till akuten.

Kom också att tänka på hur det gick den senaste gången du försökte dig på att pumpa vid en mack. Tänk på hur komplicerat allt var. Tänk på glåporden från tonårsgänget med Hubba Bubba, Coca Cola och freestyles med fräck musik som pekade på dig när du inte förstod. När du inte kunde. När dina tummar mitt i handflatorna gjorde avtryck av rabiessmittad taggtråd.

Tänk på skammen du kände när du fick cykla därifrån utan pumpade hjul men ändå försökte spela oberörd. Och tänk på hur ont det gjorde i stjärten när fälgarna stumt slog i marken efter den höga trottoarkanten.

2, Sitt en ganska lång stund och glorifiera, på ett väldigt omotiverat sätt, den tiden då bensinmackar var just bensinmackar. När det luktade petroleum och smuts och fanns det en tillhörande butik såldes det olja och avfettningsmedel och porr. Inte solrosfrön eller matbröd eller Femina.

Och bakom disken stod det en butter farbror med oljigt blåställ och ett sånt där korsliknande verktyg som man skruvar bort däcken med och inte en skelögd tonåring som inte fattar ett skit och bara ägnar sig åt statusuppdateringar på sin iPhone.

3, Bestäm dig för att låna en analog handpump av en man som nästlat sig in i din familj. Nu kan inget explodera, tänker du då med nöjd min.

4, Gå ner till din cykel som förpassats till garaget, mördargaraget med helvetesfläkten vars abnorma kakofoni vill slita sönder dina trumhinnor.

5, Känn värmen i garaget. Tänk på alla som kanske har mördats där nere. Tänk på löpsedlarna – 29-åring med tyska senapsfläckade kalasbyxor hittad ihjälslagen med sin egen handpump.

Känn lukten av din oduschade söndagskropp.

Känn hur du riskerar att drabbas av en whiplashskada om näsan kommer för nära ena armhålan.

Titta dig ängsligt omkring och vandra sakta bort till det mörka hörnet där din cykel står.

6, Stå först med händerna i sidorna och försök liksom stirra ut cykeln, skaffa dig ett psykologiskt övertyg mot detta tvåhjulade vansinne till mekanisk apparat. Sparka sedan lite lätt på ena trampan, du vet inte riktigt varför men du har sett andra vuxna göra så.

Börja snurra hjulen så att ventilerna är närmast golvet.

Böj dig ner, känn hur dina tyska senapsfläckade kalasbyxor stramar åt om ditt liv. Känn redan efter några sekunder hur jävla jobbigt det är att sitta på huk. Känn hur ryggen börja gnälla och hur ditt elitidrottsskadade knä väser om att ett byte av kroppsställning vore på sin plats.

7, Skruva med svettiga och darriga fingrar upp ventilen. Placera pumpen över hålet och börja pumpa.

Känn hur det blåser i ditt por- och skamfyllda ansikte. Börja om igen. Ta nya tag.

Kämpa på.
Kämpa på.

Pumpa utav bara helvete och känn dig lite nöjd. Upptäck sedan att du blåst upp ett dammoln på golvet som påminner om något som hör hemma i Sahara- eller Gobiöknen.

Tänk att det nu bara fattas några små jävla tummetottar till beduiner som kommer ridandes på sina små hästar eller ökenåsnor eller vad nu beduiner färdas på och ska kräva tullavgift.

8, Res på dig, räta ut din arma rygg. Känn på däcken om det finns mer luft nu än när du började ditt projekt. Konstatera att det inte gör det.

9, Föreställ dig att du har en svans. Stoppa den mellan benen och lomma upp till lägenheten igen. Tänk att Televinken, den motbjudande lilla viktigpettern till människa, hade klarat av det hela. Utan att ropa på Anita.

10, Ställ väckarklockan 40 minuter tidigare än som var tänkt från början och förbered en morgonpromenad till jobbet.

lördag, juni 19, 2010

We shall overcome

1992 ville Birgit Friggebo att vi alla som var i salen gemensamt skulle sjunga We shall overcome.

Det var ett mycket lyckat drag av den gamla folkpartisten.

Idag tycker jag att vi gemensamt sjunger Ebba Gröns Beväpna er. En aning naivt och pubertalt, men ändå.



Själv ska jag egentligen inte beväpna någonting. Mest för att jag är så jävla skotträdd. Dessutomm misstänker jag nageltrång på högra stortån så jag skulle inte kunna springa om det blev närstrid eller vad det heter på upprorsspråk.

Därför är det bättre att ligga på loftet med en bok och stänga ute omvärlden idag.

Hej då.

torsdag, juni 17, 2010

Koala sprint

Veckans djur: Phascolarctos cinereus. Eller helt enkelt koala för den som inte orkar göra sig till.

Koalan tillhör släktet pungdjur. Om du som läser det här är ett barn eller en kvinna äldre än 36 år börjades det nog fnittra när du läste ordet pung. Bara en enkel notering.

Koala betyder på ursprungsbefolkningsspråk ”den som inte dricker”. Det är alltså inte ett ryskt litet vodkapimplande pungdjur vi har att göra med, utan en rar krabat från Australien. I Australien lever den längs hela östkusten och dricker nog bara Victoria Bitter om något ska halsas.

En koalas matchvikt ligger mellan fem och 14 kg och i utsträckt tillstånd kan den bli 85 cm lång. En aning sådär småskönt patriarkalt är hanarna större än honorna. I övrigt är de ganska lika varandra till utseendet med stora huvuden och nosar och runda väl tilltagna öron. På fötterna har de rejäla klor som hjälper till när det ska klättras i träd.

Och det är i träd som koalorna bor. De huserar på grenar och i klykor eller bara där det känns mest bekvämt. Inget jidder eller krångel åt något håll med kojor och bon hit och dit.

I koalafamiljerna blir det alltså inte tjafs efter semestern i Thailand när Pappa Koala vill inreda hela balkongen med bambu och små lyktor – eftersom det var så himla, himla mysigt på den där restaurangen – och sedan förvirrat börjar blanda ihop jordnötssås med teriyaki och Mamma Koala får ryta till och sätta ner bakfoten.

Men den problematiken uppstår faktiskt inte, inte bara för att balkongen inte finns utan också för att koalan inte äter jordnötssås – bara bladen från eukalyptusträd och då ungefär ett halvt kg om dagen.

Koalan lever dessutom ensam och är en riktig enstöring. Den är även tyst, även om hanen gapar lite nasalt då och då under parningsperioden. Under parningsperioderna brukar hanarna slåss med varandra. Det är dumt att slåss.

Honorna blir könsmogna vid två års ålder, och kan vid god hälsa föda en unge årligen i cirka 12 år. Ungarna stoppas i pungen på mamman (på pungsidan är koalorna mycket jämlika) och där får de bo i ungefär ett halvår. Efter det rider ungarna på mammans rygg ytterligare ett halvår och vänjer sig med omvärlden. När inskolningsperioden är över brukar flickkoalorna lämna sina mödrar, medans pojkarna beter mycket italienskt och hänger med morsan ungefär tre år till.

En koala är en lugn individ som vilar ungefär 20 timmar om dygnet, 19 av dessa sover den. Det är därför som koalan blir Veckans djur. Grattis koalan för att du är så duktig och inte stressar upp dig i onödan. Hör gärna av dig om du håller seminarier i avslappning på nån kursgård i lummig miljö.

onsdag, juni 16, 2010

Get me away from here, I’m dying part IV

Del fyra av vad jag skrivit om var man hellre befinner sig än Stockholm den 19/6 går sedan några dagar att läsa på Cramp Magazine.

Så läs det ni.

Jag ska stirra på spisen i några minuter nu, för att försäkra mig om att den är avstängd. Sen går jag till hallen och klär på mig och öppnar dörren.

Efter det kommer jag vara tvungen att gå tillbaka till köket för att verkligen försäkra mig om att jag inte såg eller kände fel under stirrminuterna. Den rundan kommer att repeteras mellan tre och sju gånger.

När jag är klar sätter jag mig på ett svettigt tåg och tänker på om spisen är avstängd eller inte.

Om tåget går vill säga, Sverige påminner numera om ett utvecklingsland på den punkten. Det finns – diplomatiskt uttryckt – mer att önska av SJ AB.

Hej då.

PS - Och ja, jag har hittat syftningsfelet i texten på Cramp. Men saknar mandat för att ändra. Så det så.

söndag, juni 13, 2010

Like the sea

Jag flyger till Rostock inatt. Där ska jag basa över en internationell konferens och se viktig ut med papper i famnen och en snäcka i örat. Jag ska prompt berätta för folk hur jag hör havet i min snäcka.

Åter på onsdag.

Hej då.

lördag, juni 12, 2010

The book

Tack till alla som gratulerade i inlägget nedan. Ni står nu på listan över folk som ska få donationer när jag fått jobb på BP. Nu vet jag visserligen inte om BP nyanställer för tillfället, men något säger mig att en omorganisering kan vara på gång. I övrigt bryr jag mig inte om olja.

Jag fick ett presentkort på en bokhandel av min praktikplats. Det kan ha berott på a) de ville premiera mig för att jag varit duktig b) de ville premiera mig för att äntligen slutade c) det hör till god ton att ge bort något.

Fan vet.

Jag inhandlade i alla fall följande (och fick några guldmynt över till snus):
John Steinbeck – Vredens druvor
Haruki Murakami – Sputnikälskling
Hunter S. Thompson – Fear and loathing in Las Vegas (fast på svenska, men den svenska titeln känns inte lika cool)
Gunnar Ekberg – De ska ju ändå dö – tio år i svensk underrättelsetjänst

Nu ska jag hem till Mälardalstjuren och titta på fopoll. Det ska bli kul, även om det irriterar mig lite att min bojkott av TV4 bryts.

Min bojkott har varit den lilla människans kamp mot den stora idiotin.

Nu hann jag bli sur också, jävla, jävla TV4. De kan i likhet med SJ aldrig lyckas göra ett enda rätt.

Hej då och så.


fredag, juni 11, 2010

Academy fight song

Nu ska ni ha jävligt klart för er att jag idag har avslutat min praktik. I mitt omdöme står det bland annat att jag är ambitiös, ansvarstagande och ärlig.

Ljuger man tillräckligt bra framstår man som ärlig. Det kan ni tänka på.

Jag har även tagit min examen idag. Eller hur man nu säger. Tagit examen? Jag vet inte, men det kan de lärde i Lund tvista om.

Det hela har firats med fyra snabba öl på ett av Stockholms mindre fashionabla hak. Och ett gäng korv med bröd på hemmaplan. Och en liter mjölk.

Jag har nu en fil kand. och kan därför titulera mig något. Visserligen är det ganska abstrakt. Eller inte. Eller jo. Jaja, fuck it.

Om jag snabbsummerar mina tre år på universitetet (das universität säger man i Tyskland) så har jag lärt mig att det inte heter tidsplan, utan tidplan. Det är ungefär det. Men gubben som tryckte in det i min skalle kan jag ändå inte ta på allvar, så jag vet fan inte vad jag lärt mig.

Jag har uppskattningsvis bara mött ett tjog vettiga människor under studietiden. Många är, både studenter och lärare, dumma i huvet.

Jag gjorde tidigare segertecknet i spegeln för att jag inte blivit underkänd på något. Men sen kom jag fram till att det inte är någon större bedrift. Tyvärr.

Nåväl, grattis till mig. Håhåjaja.

Nu ska jag titta på fopoll.

torsdag, juni 10, 2010

Scum

Veckans odjur: borgarsvin

Borgarsvin har funnits länge, i Den gudomliga komedin syftar till exempel Dante Alighieri på alliansen när han beskriver den nionde kretsen av helvetet

Och visst kan det tyckas att man borde ge fan i att på ett ungefär reprisera ett inlägg och istället skriva om ett roligt djur, ett bra djur, ett djur som man faktiskt tycker om.

Men nej. Inte idag.

Jag är trött. Och ska raka mig. Och ni väljare tar och tänker efter lite.

Hej då.

Untitled

– Du, Wayne, jag märker nu att jag borde ha spenderat mer tid med dig.

Så sa hon på praktiken. Och inte för att hon upptäckt att jag är sån jävla trevlig typ, utan för att hon ser vissa brister.

Äsch då. Jag ska nog dansa lindy hop genom de två sista dagarna trots det. Nu ska jag ställa mig under rinnande vatten och glo. Hej då.

tisdag, juni 08, 2010

Sinking hands

Precis som pöbeln gjorde på medeltiden får jag sitta och handtvätta i badkaret. Med krum rygg och ömma knän sitter jag och knådar. Så är det ibland när det krisar och man kan ju inte gå ut med smutsiga kläder. Det kan man inte, det är inte socialt accepterat.

Sadisten har, förmodligen på jävelskap, gömt badkarsproppen. Men slug som jag är har jag löst den svårigheten genom att med våld trycka ner en strumpa i avloppet. Mycket tekniskt gjort.

Nu återstår bara torkningsproblemet. Antingen kör jag franskt och går till järnaffären och köper nån torklina och surrar runt hela badrummet. Eller så plattångar jag vartenda plagg.

Vi får se.

Det där löser jag senare. Just nu har jag rast med en folköl. Gossarna i filmen Nyckeln till frihet, i scenen när de får dricka en öl eller två på taket, kände nog som jag gör nu.

Dock är det snart slut på det roliga och jag får massera underbyxor i karet igen.

måndag, juni 07, 2010

Video killed the radio star

En sillajävel på midsommar, massa tjat om grillning, kubb, gräsfläckar i ansiktet och nio bromsbett på ryggen när man står och huttrar i vattenbrynet och hör pappans röst från Vi hade i alla fall tur med vädret i döskallen – Men bada nu då!

Men jag vill inte, ingen annan badar ju, kvider man tyst till sig själv.

Det är svensk sommar i ett litet nötskal det.

Sen finns det förstås en massa bra saker också, som stadsfestivaler med öl i mjukt plastglas för 60 kr och nåt band på scen som kör Kikki Danielsson-covers varvat med La det swinge.

Och så engelska deckare på tv, det är svensk sommar. Men alltid när man ska titta är det någon jävel som bräker runt på motorcykel ute på gatan. Som låter något så fruktansvärt. Det borde fan lagstiftas om tillåten ljudnivå på sådana där motorcyklar. Idioti är vad det är.

Sommar, radioprogrammet på P1, är också väldigt mycket sommar.

Nuförtiden tillåts vanliga människor som sover och äter och får acne vara med i ett avsnitt eller två. Man behöver inte ha fått något pris eller räddat världen eller varit på ett paradishotell och sedan fått hjälp med att skriva en bok för att få delta.

Jag har aldrig uträttat ett enda minnesvärt stordåd, men acne får jag med jämna mellanrum – därför skulle jag i teorin få vara med och kvala in.

Funderade på vad jag eventuellt skulle prata om.

Det stod mest still och jag kom fram till att lyssnarna bara skulle få höra tunga andetag, orytmiskt fingertrummande mot bordsskivan och kanske nåt frustande vid kroppsställningsbyte. Inte speciellt häftigt.

Sen kom jag att tänka på musiken – man får ju välja musiken själv.

Och herregud vilka svettningar beslutsångesten ledde till. Vad kan det bli, tio låtar kanske? Ojojojoj, tio låtar som ska representera mig, bara mig, i rikstäckande radio. Fan vad jag avundas folk utan förstånd ibland, folk som kan ringa in till önskeprogram och begära Red Hot Chili Peppers utan att blinka.

Nej, Sveriges Radio får vänta. Jag är inte redo än, inte alls.

Ps – Jag skulle visserligen kunna prata om att jag fick alla rätt på Svenska Dagbladets nyhetsquiz idag, det är bara jag och fem procent av hela landets befolkning som klarat det så galant och jag är så jävla bra. Men det är jag för blygsam för att basunera ut.

söndag, juni 06, 2010

Get me away from here, I’m dying part III

Hej små knattar!

Nu kan ni läsa om den tredje platsen som man hellre är på än i Stockholm den 19/6. Läser gör ni på Cramp Magazine.

Idag har jag sett en hare. Det var roligt och den var ganska ful. Eller ful och ful, den såg väl ut som en hare gör antar jag.

Nu ligger den och ruvar på sina påskhareägg, tänkte jag.

Sen var jag tvungen att fråga Sadisten om harar lägger ägg. Hon upplyste mig bestämt om att harar inte lägger ägg och att jag borde känna till det.

Och ja, det borde jag väl veta. Jag får försvara mig med att det gick lite för fort uppe i hjärnan, hade jag tänkt i två sekunder extra hade jag kunnat lista ut svaret själv.

Nu ska jag okynnesäta skagenröra och titta på Naturens stora skådespel på SVT Play. Hej då.

lördag, juni 05, 2010

Here comes the sun

Jag har inte tid med Internets. Nu ska jag ut i solen och kanske doppa en fot i vattnet som jag låtsas är havet och efteråt gnälla om att jag bränt mig och att det gör ont.

Solskyddsfaktor och annat trams är för kärringar. Riktiga män tar med relativt ren hud emot solstrålarna och gråter sig sen till sömns av smärtan.

Efter det ska jag till Strand och titta på när Deutsch-Amerikanische Freundschaft utför en förmodat homoerotisk konsert. Riktiga män är svaga för homoerotik, särskilt tysk.

Hej då och så.

torsdag, juni 03, 2010

Hallelujah

Idag säger vi stort grattis till suggan i Uppsala som kalvade imorse. Tyvärr verkar det inte ha kommit två hundbarn, utan endast ett människobarn. Men jag kan tänka mig att föräldrarna är relativt nöjda ändå.


Men nu har jag i alla fall fått en lillebror. Det är något nytt för mig. Vi ska ha kul, jag och brorsan. Vara ute och promenera och så där.
– Vad heter din son, kanske folk kommer fråga.
– Det är inte min son, det är brorsan fattar du väl. Och han heter Florian efter han den där i Kraftwerk, kommer jag nog svara då.
– Jävla sladdis och ett jävla fult namn! säger kanske folket då.

Men det bryr vi oss inte om, Florian och jag. Vi går nog bara vidare och köper korv med bröd och varsin mjölkliter som vi kalasar på och har det bra. Limpmackor med många lager ost kommer vi nog också sätta i oss. Med massa mjölk.

– Mjölk ger starka ben, kommer Florian säga.
– Så är det, svarar jag då och känner mig stolt över att ungen lärt sig nåt.

Vi kommer nog titta på olika djur också. Och kicka boll, men bara så länge han endast kan krypa. När han får spring i benen och kan finta och skjuta blir det inte roligt längre. Fast jag får väl lära honom att det alltid är de äldre som ska vinna. Jo, så får det bli.

Bråka om att tandtrollen ska jagas bort och sängläggning och sånt får föräldrarna sköta, de ska väl göra nåt också.

När Florian blir äldre ska vi hänga i parker och dricka pilsner ur butelj och snusa och lyssna på kassettblandband som vi knåpat ihop och prata om viktiga saker.

Som storebror känner jag det yttersta ansvaret för att han inte ska engagera sig i scoutrörelsen, bli intresserad av motorsport, sympatisera med borgarna eller några andra jävla dumheter.

Florian och jag ska lyssna en massa på Kraftwerk också. Men inte för mycket så att han blir intresserad av datorer och teknik och robotar och annat för folk med glasögon.

Grattis igen.

tisdag, juni 01, 2010

Kill the poor

Det är ett gäng stjärnor hemma i mitt hus i residensstaden som vill styra om boendet till bostadsrätter. Min lägenhet är central och fin och relativt billig. Åh, gud så bra – då kan du köpa den och sälja och tjäna pengar, kan man tänka. Det kan man.

Det resulterar dock i att någon annan som inte har pengarna från början eller har möjligheter till banklån stängs ute från chansen att bo centralt och fint och relativt billigt.

I förra huset jag bodde i var det samma jidder med möten hit och dit. Den lägenheten skulle nog kunna beskrivas som exklusiv. Fin och speciell.

Jag sa nej till att köpa den, det berodde visserligen till stor del på att jag ville jävlas med den gubbgrinige rödfräsen på våning sex som var en ivrig påhejare till ett ägande.

Jag har egentligen inget emot bostadsrätter, men det behövs fan inte fler. Det ska finnas valmöjligheter (och nu skulle man nästan kunna använda borgarnas retorik om minskat utanförskap, men så jävla roligt ska vi inte ha).

Om Kreti och Pleti hemma på min gata i stan nu vill äga sina lägenheter kan de gott börja buda på redan befintliga bostadsrätter, så det så.

Glöm inte att lite jävla solidaritet sällan har skadat.

Nu ska jag ta hand om mina stackars stigmatiserade fötter. Jag har fått flera små sår under båda fossingarna, på samma ställe. Det känns onaturligt och jag blir mer och mer övertygad om att jag är en reinkarnerad version av little baby Jesus. Han hade kunna nöja sig med att föra över fotsåren, den begynnande bukfetman känns väldigt onödig. Hej då.