Framtidslöftet Michele Bachmann skämtade ju lite skönt om att Irene, det där fruntimret till orkan ni vet, var ett budskap från Gud till Washington. Så tror jag också att det kan vara.
Jag tror däremot inte att Gud önskade att vi skulle jobba så jävla mycket som vi gör. Vakna, tvaga sig, åka till jobbet, längta bort, längta efter helg, åka hem, somna. Repetera. Dö. Enda variationen är att man på våren börjar längta efter semestern.
Det är ju fan inte klokt egentligen. Guds tanke var nog att vi skulle vara lediga och äta nötter och bär och inte trista affärsluncher. Visst skulle det bli långtråkigt att bara gå runt och dra men det hade Gud säkert löst med någon verksamhet dit man kunde få gå frivilligt och kanske tälja något eller göra potatistryck på tygbitar.
Och sen kunde man kanske byta den flisiga vedbiten man täljt mot en tygbit med potatismönster på så att man fick pröva på det här med handel och marknad ibland och få det grundläggande steget på Maslows behovstrappa taget.
Som motprestation skulle väl Gud tycka att man kunde sätta sig i ett av hans (ja, Gud är en man, att hålla på med hen får man inga tjejer på ändå) någon timme i veckan och lyssna på en vit, heterosexuell man och sedan kunde man få gå hem igen och spela pop- och rockmusik eller läsa eller dricka sprit eller åka utomlands eller vad man nu tycker om att göra. Och tälja lite då för den sociala biten.
En jävla bra deal egentligen som har blivit försummad.
Fast det finns ju faktiskt människor som jobbar och ändå går till Guds hus. Undrar vad Gud har för inställning till dessa? Och så blir det ett jävla överflöd av ved- och tygbitar och det stimulerar inte BNP vilket är dumt eftersom Gud inte gillar fattiga och Gud kanske inte finns och Michele Bachmann kanske inte är lösningen på allt.
Nu blev det jobbigt att tänka. Jag är missnöjd. Det var det jag ville ha sagt från början. Som KSMB säger nedan.