Bring me the head of the the preacher man

Dagen fortsatte ungefär som den började. På ett dåligt sätt. Skrivandet i biblioteket var produktivt som vanligt. När jag var mitt inne i ett flow, det vill säga att tre ord hade hamnat i dokumentet, så började någon jävla stjärna gaffla högt om en blogg med fula skivomslag. Åh, va rolig den är! Haha, det finns ett band som heter Johnny-Gunnars! Nä, dra mig baklänges …

Jag har svårt för idioter. Jag har ännu svårare för idioter som inte kan hålla käft, eller inte kan föra sig med en normal samtalston på offentlig plats. Funderade på att bruka våld på fanskapet. Men våld är aldrig någon lösning, särskilt inte om man inte kan slåss. Och människor som slåss brukar det gå illa för. Se bara på hur det gick för Paolo Roberto, den gamle konungen av den där parken i Stockholm. Han röstar på kristdemokraterna han. Det säger fan det mesta om våldets biverkningar. Otäckt det där.

Så jag struntade i handgemäng och drog mig neråt mot de tysta katakomberna istället, dit dagsljuset aldrig når och plågade själar huserar och det finns böcker om Norrbotten och annan skit. Fick tillslut i alla fall ihop dagens målsättning. Började bläddra i en kaffebesudlad Metro på vägen hem. Läste tvillingarnas horoskop, alltså mitt eget.

”Starka emotioner kan förmärkas i tecknet – i negativ ­eller positiv betydelse är emellertid mer ­svårtytt. ”

Svårtytt ja. Det som inte är svårt att tyda är att det är nedplitat av ett fruntimmer eftersom klarspråket lyser med sin frånvaro. Om de där jävla kvinnorna kunde lära sig att berätta vad de menar från första början så skulle vi få en mycket mer effektiv kommunikation i samhället. Så kunde vi alla slippa ödsla tid på att praaaata. För det pratas men det sägs fan inget.

Fast jag kan inte ta horoskop och annat hokuspokus på allvar ändå. Stenar, kristaller, trolldrycker, kortlekar och delar från döda kaninungar imponerar inte på mig. Såg ett tv-program för längesedan om en självutnämnd häxa. Hon använde sin tampong som tepåse. Det var tydligen bra för något. Och så drack hon sin urin. Det var helt naturligt, för det som kom ur skulle in igen. Ur-in. Helt logiskt tyckte hon. Lite medicinering kanske vore något tycker jag.

Nåväl.

Nu sitter jag och tittar på räkningarna. Och den kommande inkomsten. Nu är ju inte matematik mitt specialområde, jag letar fortfarande efter det, men det ser väl sådär ut måste jag säga. Det ligger inte på minus, men det lär inte bli rysk kaviar och champagne och nån lyxig escortkvinna i helgen. Det har visserligen inte hänt tidigare, men nu vet jag att det definitivt inte händer i helgen. Eller nästa. Eller nästa.

Att börja prenumerera på två tidningar som ska betalas nu var klokt. Jävligt bra drag där Nilsson, snart medverkar du i TV3:s Lyxfällan och får sitta med en cigg i mungipan på bästa sändningstid och gråta med ena ögat av lycka för att du är med på tv och tårarna från det andra beror på att alla prylarna måste lämnas tillbaka. Att ungarna ligger på akuten med skörbjugg och håller på att stryka med av näringsbrist orkas inte ens tänkas på när det vibrerande och fettförbrännande midjebältet från Tv-shop måste skickas åter. Sälj ungarna på Blocket, flickan är söt och välskött medans man kunde önska mer av gossebarnet, bara ciggen får vara kvar.

Det är allt en jävla tur att det inte finns några barn eller speciellt mycket materiella ting här. Det får man tänka på.

Det enda som varit bra med dagen är det parfymerade kärleksbrevet från Siouxsie Sioux som låg på hallmattan när jag kom hem.

Visst, jag inbillade mig det sista om Siouxsie. Det gjorde jag. Jag väntar nog lite för mycket på att hon ska ta första steget. Men när hon gör det så gifter vi oss, att hon passerat 50 bryr jag mig inte om.

Och imorgon är det en annan dag, då tar vi nya friska tag, som Apa skulle ha sagt.

Nu måste jag kissa.