fredag, april 30, 2010

Sister, I'm a poet

Jag har skrivit en dikt om våren.

”Åh våren
Nu är den här

I all sin prakt
med videung
och sädes
ärl

Åh våren
Åh våren

Nu slickar
vi
såren

Så skön
så rar

Bore besegrad
med värme
och saltkar

Med ljummen
bris

Och litet
ris

Meen neej

Näe nu jävlar
har Göran Hägglund
twittrat igen

Alltid 140 tecken av provokationer

Allt är förstört.

Ikväll misshandlas folk
och igelkottar bränns i högar
där de sökt skydd från kylan

Och allt är Hägglunds fel"

Glad valborg. Hej då.

torsdag, april 29, 2010

Paper cuts

Som praktikant måste man visa framfötterna, vara engagerad och så vidare. När det är lugnt går det inte bara att sitta och rulla tummarna i väntan på bättre tider, för då börjar genast snacket i korridoren där ”den där småfete flottige killens” existensberättigande på arbetsplatsen ifrågasätts.

Idag under en stilla minut skulle jag visa på initiativförmåga och handlingskraft – vara den där som tar för sig och vill. Min plan var att skriva ut 75 % av internet och redovisa innehållet på måndagsmötet. Som ett litet extrajobb från min sida. Göra något mer än vad som förväntas av mig.

Det började med att något jävla okänt fastnade i skrivaren. Jag hummade högt framför apparaten för att ge sken av att jag någonstans, väldigt långt inne, i mitt mentalt eftersatta huvud hade en lösning.

Men det hade jag inte.

Så då fick vd:n komma och styra upp åt mig. Sedan fortsatte jag skriva ut i ungefär en 15-20 sekunder. Då började en knapp lysa och på displayen stod det Slut på papper.

Kvickt drog jag slutsatsen att pappret förmodligen var slut. Men uppgiften att fylla på kändes övermäktig. Man kan inte lägga all börda på en stackars praktikant. Det kan man faktiskt inte.

Så jag lommade in i lunchrummet för att äta mat. Problemet är bara att mikrovågsugnen är av en futuristisk modell. Det är rostfritt stål och digitala siffror och annat skräp som en hör en rymdfilm till.

Det hela slutade med att jag fick äta ljummen mat eftersom det är helt omöjligt att förstå sig på hur effekten ska ställas in. Och fråga kan man inte, för då är man dum i huvudet. Tugga och se glad ut.

Kaffemaskinen är också nåt jävla hittepå som vägrar leverera. Det är knappar och rattar och val om sån där expresso och annat som en riktig människa inte kan ta på allvar.

Jävla storstadsmoderniteter.

På landet tar vi varmvatten direkt från kranen och häller i en stadig mugg och fyller på med två skedar kaffepulver. Eller använder oss av en kaffebryggare, det fungerar också utmärkt.

Jävla storstadsmoderniteter.

Nu ska jag klippa ut bilder från Femina och Damernas Värld. Det gör jag inte för att jag är pervers, utan för att det är en del av arbetslivet. Det kanske var dumt att håna universitetet och kalla det vuxendagis när vi fick klippa och klistra och ha fruktstund och eftermiddagsvila.

Herrå!

tisdag, april 27, 2010

Deeper underground

Iklädd en kofta pådragen över en skjorta stod jag som en liten farbror och tog emot kursdeltagare imorse. Det är inte så svårt, med ett normalt leende (inget överdrivet smil, det sysslar bara sjuka människor med) och med fast blick och handslag och formandet av nio bokstäver med munnen till ordet välkommen är det inga problem.

Vad som däremot är svårt är att få på sig de där jävla namnskyltarna som är kutym på kurs eller konferens. Så är det i vuxenlivet – en tillbakagång till barnstadiet där man tvingades ha en bit tejp fastnitad i pannan med ens namn på.

Det är alltid den där förbannade säkerhetsnålen som bråkar. Och för en relativt ung man med ett egendiagnostiserat förstadium till Parkinsons sjukdom i kroppen är det jävligt svårt och mina svettsvullna fingrar förvandlas till nåldynor av hud och blod och skamfyllt hår från Gud.

Efter det åkte jag tunnelbana. Det gör jag varje dag. När jag skulle köpa mitt trettiodagarskort på SL-center blev jag förhörd av gubbfan i luckan om hur ofta jag skulle åka. Jag förstod inte riktigt hur det var relevant. Men det var tydligen viktigt och när jag för tredje gången sagt att jag kommer åka dagligen fick jag äntligen det där jävla kortet. Ett sånt där papperskort, ingen modern liten digital grej.

Så nu åker jag tunnelbana varje dag för att den vresige gubben på SL inte ska ondgöra sig över mig. Han har nog koll på allt.

Jag har åkt tunnelbana många gånger, i många städer och i många länder. Förmodligen fler gånger än halva internet. Jag har dock fortfarande problem med att hålla balansen när jag måste stå upp. Det är sådana oerhörda G-krafter i omlopp, Fuglesang hade skitit på sig om han var i närheten av ett tunnelbanetåg.

Så jag står där och spjärnar med benen mot golvet för att se oberörd ut när vagnarna stannar och stoppar. Att se oberörd ut är nämligen A och O i tunnelbanan.

Oberörd.

Inte ens om Döden skulle visa sig och med sina kalla silkesvantar smeka resenärernas kinder får några känsloyttringar skönjas i alla de tomma ansikten som dagligen färdas fram och tillbaka under jord.

Möjligtvis om det kommer nåt jävla fyllo eller en elev från Konstfack kan någon markera sitt ogillande med blicken.

Jag tycker att det är obehagligt när det är ljust i tunnlarna också. Inte för ljuset i den klassiska tunnelns skull. Utan för att man kan se saker då. Det bor människor i tunnlarna. Det har jag sett i en Beck-film. Av alla de 124 filmerna med Peter Haber som Beck har jag sett en. Och då var det nåt jidder med folk i tunnlarna och mörkerkameror och människor var hårda och besynnerliga.

Därför skrämmer mig ljuset, för då kan jag se det som jag annars inte har ont av. Och den filmen skrämde mig. Jag tycker inte om att se otäcka saker. Det är tillräckligt med ondska på tv ändå, räcker med några sekunder av Reinfeldt eller Hägglund på Rapport för att man ska få mardrömmar och vara tvungen att byta lakan.

Angående Beck fick det räcka med en film. Jag blev aldrig en sån där som går runt och tjatar hål i huvet på folk om Ingvar Hirdwall. – Åh, han är ju så himla skön han den där grannen, han med fetvadd runt halsen du vet som säger stänkare hela tiden.

Och jag blev aldrig en medelålders kärring som får sanera soffan av savandet när Persbrandt sparkat in näsbenet på nån skurk och gapat könsord. Det blev jag inte. Så jag fortsätter att hålla mig till Chevy Chase i filmväg även i framtiden. Där har vi en riktig karl.

Nu ska jag lukta på det nyinköpta budgettäcket, det doftar typ impregneringsmedel. Säkert mumma för huden.

måndag, april 26, 2010

Baby elephant walk

Veckans djur: elefant





En elefant är ett däggdjur, och kanske inte helt oväntat tillhörandes snabeldjursfamiljen. Det finns lite elefanter i Asien, de heter asiatiska elefanter. I Afrika finns stäppelefant och skogselefant. I himlen finns det några elefanter som heter mammutar.

En elefant tycker om att äta gräs och löv och frukter, ungefär 150 kg om dagen. Den klorofyllrika dieten sköljs gärna ner med ett tvåhundralitersvattenkrus. Med hjälp av sina tänder maler elefanten maten. Den har sex uppsättningar tänder som byts ut, när den sista omgången tänder är förbrukade svälter elefanten ihjäl. Det är hårt i naturen.

Innan den dör har den dock hunnit leva upp till 60 år. Det är nog ganska länge i djurvärlden och nästan dubbelt så länge som Jesus.

Matchvikten för en genomsnittselefant ligger runt sex ton. Det är jämförbart med ett hangarfartyg eller en amerikansk familj på fyra personer. Höjdmässigt hamnar den runt fyra meter. Det är högt det. Detta gör elefanten till det största landlevande djuret.

Elefantens nos är hopväxt med överläppen vilket resulterat i en så kallad snabel. Med snabeln bär den lite grenar och annat som den kommer över och tycker är lämpligt att lyfta upp. När det ska badas används snabeln till att spruta vatten på ryggen. Känner elefanten för att dyka och utforska bottnen och hälsa på fiskarna duger snabeln utmärkt som snorkel.

I ansiktet har elefanten två stora jävla pinnar som kallas betar. De kan bli upp till tre meter långa och används till lite olika saker, exakt vad är onödigt att fördjupa sig i. Men de är populära att tjyvjaga till sig på grund av elfenbenet. Slutsats av det: människor är dumma i huvet.

Elefanterna är flockdjur och lever tillsammans i grupper på ungefär 20 individer, men oftast bara honor och döttrar. Likt människobarn blir elefanten könsmogen runt tolv till fjorton års ålder, det är ungefär i den vevan som elefantpojksbarnen bestämmer sig för att sticka från flocken.

Det är väl nån pubertal tonårsrevolt, hormoner som spökar, kan tänkas. De läser förmodligen On the Road av Jack Kerouac och romantiserar haschdimmor och ett kringflackande liv. Frihet kanske innebär att mönstra på något lastfartyg med dunkel last i form av nötta packlårar. Vem vet.

Inom en viss del av populärkultur framställs väl elefanten sådär måste sägas.
Babar – en rojalistjävel till kolonisatör
Dumbo – mobboffer
Pellefant – kommentar egentligen överflödig, men en blå och störig elefant? Overkligt.

Elefantöl är det dock bra skjuts i.

Grattis elefanten till Veckans djur. Du är ett bra djur oavsett vad sinnesslöa barnboksförfattare och serietecknare tycker. Akta dig för elaka människor med gevär bara.

söndag, april 25, 2010

On the 7th day

Idag verkar det ha varit stora gårdsstädardagen för områdets bostadsföreningar. Med räfsor och krattor i händerna har människor samlats för att städa bort vintern och socialisera över dåligt kaffe och vetelängder. Jag fick inte vara med i gemenskapen, trots mina kontaktsökande blickar kände jag mig ungefär lika välkommen som en katolsk präst på ett dagis. Men eftersom jag är lika vig som ett styvt armeringsjärn hade jag väl inte bidragit med så mycket där i rabatterna.

Istället drog jag ihop en liten spellista. Där hittar du alla låtar du behöver en söndagskväll i slutet av april. Gonatt och grattis.

lördag, april 24, 2010

Hanging on the telephone

I veckan fick jag höra att jag är mycket professionell i telefonen, att jag har en väldigt bra röst och kan handskas med folk och så.

Själv tycker jag mest att jag sluddrar och är otydlig. Men en sak har jag lärt mig i livet och det är att vad jag tycker inte spelar någon roll. Men det är fint att jag kanske kan få jobba på en telefonsupport någon gång. Fråga om folk har stängt av sitt modem i tio sekunder och använda svåra ord som router och operativsystem. Framtiden är min.

Och när jag ändå är igång och skryter så citerar jag Anna Nio:

”Jag gillar även gentlemannen Wayne Nilsson för hans förmåga att bittert orera över de mest oansenliga ting på ett obegripligt intressant och underhållande vis, något han i min värld faktiskt är helt ensam om att lyckas med dessutom.”

Ibland är jag lättköpt som en hora under lågsäsong när det gäller smicker, så nu får Anna ta del av arvet. Det vill säga några skivor.

Idag hejar vi på Djurgården i hockeyfinalen. Inte för att vi tycker så jävla bra om DIF utan mest för att vi tycker jävligt illa om HV71. Människor som använder bibelbälte istället för livrem ska man akta sig väldigt noga för. Glöm aldrig det.

Hej då.

Ps – Igår åt jag sjögräs och rå fisk till lunch. Det går utför med andra ord. Det beror mest på att det inte finns en enda falukorvsjävel i hela stan. Jag efterlyser även en tysk korvgubbe. Finns det någon sådan i Stockholm? Billig och genuin ska han vara den tyska korvgubben, med läderförkläde och stadig buk och röda kinder. Endast fantasin sätter gränser.

torsdag, april 22, 2010

Happy fucking birthday

Jag luktar svett. Inte så att det stör andra, det behövs liksom inte utrymmas bussar eller liknande. Men ändå. Jag sköter min hygien och använder rena kläder. Ändå sitter myslukten kvar i den högra hålan och det stör mig. Snart kommer jag bli livsmedlem i de whiplashskadades riksförbund på grund av mina egna spontana luktreaktioner. Varför är det så internet?

Men nu är det inte min dag.

Heute ist nicht mein tag. Det är inte min dag idag.

Nej, det är Sodas dag idag.

Soda fyller år. 29 stycken år blir han idag. Mallig som fan förstås, lite tuppigt rakryggad som bara han kan vara går han väl runt och domderar bland sina tonåringar till elever. Han lär må då när han får mästra ungdomen om vad som är rätt och fel.

Men det är fint.

Soda är min vän och han har oftast rätt i det han säger, så nu säger vi grattis.

Men vi orkar inte och vi prioriterar inte att köpa present för det är onödigt.

För vänskap handlar inte om presenter.

Vänskap handlar om hur många öl Soda köper till mig för födelsedagspengarna från andra.

Grattis!


tisdag, april 20, 2010

The scientist

Imorgon ska jag på heldagsmöte. Eller om det kallas kurs eller konferens eller något annat. Jag har i alla fall fått order om att ”mest gå runt och vara social”. Det ordnar jag, sa jag och log ett käckt bonnläppsleende och tänkte fråga om det serverades sprit till frukosten.

Men det lät jag bli. Dum fråga, klart det serveras gin till morgonfrallan, ingen jävel kan väl förvänta sig att man ska gå runt och socialisera med en enkel kopp kaffe i blodomloppet, det går inte att avhandla väder och askmoln hela jävla dan.

Jag ska ha skjorta på mig. Det har man när man är vuxen. Och skor som låter som Riverdance när man knallar omkring. Eftersom Absolut torr-säsongen börjar först i maj kommer jag ha två sköna vinylskivor under armarna innan kl. 08.15. Men det bjuder jag på, de kan behöva bli påminda om verklighetens folk här i Stockholm.

Nu ska jag stryka skjortjäveln.

Och sedan förbättra min teori om att evolutionen kommer gå framåt.

I takt med att alla ljud omkring oss i samhället ökar – buller, bång, hundvisslor, ringsignaler, skräniga kärringar och annat oljud – kommer vi människor i framtiden, om ungefär sju år kanske, att kunna stänga igen öronen och utesluta oönskade ljud. Det är förmodligen örsnibbarna som växer ut och kan fällas upp som ett litet lock. Passar bra för känsliga barn som inte pallar lite vatten i hörselgångarna också.

Mina rön kommer att kallas The Wayne Nilsson theory utanför Amerika. I Amerika – creationism.

Glöm inte vart ni läste om det först. Nu ska skjortan få sig en omgång. Hej då.

måndag, april 19, 2010

Let's start a war ... said Maggie one day

Island.

Att landet inte kan sköta ekonomin orkar jag inte bry mig om. Inte heller att de inte avlat fram något vettigare än Sigur Rós, Múm och någon enstaka låtjävel med Björk i musikväg upprör mig heller. Island har producerat ungefär en film som heter något i stil med ”Korpen sitter på stranden och guuud vad det blåser i det karga landskapet”, och i den filmen finns en replik som är värd att lägga på minnet och det är – tungur knivur. Och det är som det är.

Men allt det där varken kan eller vill jag påverka. Island sköter sitt och jag mitt, så har det alltid varit och det har fungerat bra.

Relationen mellan mig och ön har varit kall men fredlig.

Ända tills det här jävla vulkanutbrottet som lett till flygförbud. Även om det inte drabbar mig direkt stör det mitt arbete och jag kan inte sköta uppgifterna till fullo. De gör allt för lite uppmärksamhet, de där islänningarna.

Island bidrar inte till något gott alls, därför är mitt förslag att bomba sönder den där öjäveln helt och hållet för att återfå lite jävla ordning i världen. Det är George W. Bush och jag som tänker så.

Nu ska jag duscha och gnola på en skön liten visa.

söndag, april 18, 2010

Don't mug yourself

Idag invigde jag min nya radjå på riktigt genom att ta ut den på en liten promenad längs med vattnet. Och jag vette fan om den är så bra egentligen. Den är inte så snygg heller.

Radjån har stora problem med att hitta P1 och P4, det enda som går att lyssna på och fortfarande ha förståndet i behåll. Fick in nån reklamkanal en snabbis, och gosse vilket dåligt humör jag blev på direkt. Meningslöst programledarpladder som varvas med uppmaningar från företag att man ska byta in guldtänderna mot kontanter och sedan ringer Ann-Marie från Oxelösund och yrar om sin dag och vårlökarna i trädgården och hävdar att ”rockmusik är så himla härligt” och avslutar med att önska Elena Paparizous My number one som även önskades tre minuter tidigare av Lussan i Kista.

Fick istället in en kanal som gillade att spela panflöjt. Så i 40 minuter gick jag och lyssnade på Dana Dragomir eller vem det nu var som blåste i den där flöjten och förmodligen var ljuv och slängde med håret.

Satte mig på en bänk när mina spiror till ben tröttnat och läste en bok om en herdepojke som hette Santiago. Santiago sålde några får till en kung och sen åkte han för att leta efter en skatt i Egypten. Det var ungefär så långt jag kom innan vad jag tror var askmoln dök upp på himlen och mörklade min värld. Och precis som i vintersagan drog en isande och gråkall vind in från havet, som visserligen är en sjö, och vemodet kom rullande.

Jag reste mig för att gå när en man med tysk brytning stoppade mig, han undrade om det var min bänk. Det var det inte, sa jag. Så du har inte tagit med dig bänken hemifrån, frågade mannen. Jag tittade på bänken som var av modell parkbänk och ingen liten nätt jävla solstol att slänga upp på axeln av bara farten och undrade lite hur det var fatt i huvudet på gubben, men försäkrade honom om att bänken fanns där när jag kom och att jag skulle låta den stå kvar när jag gick. Det tyckte han lät bra, semitysken, - det är en mycket fin bänk, avslutade han.

På hemvägen slank jag in i den lokala Ica-butiken. Där sålde de chokladkakor för 12,90 kr styck. De hade ett erbjudande om att man kunde få köpa två chokladkakor för 30 kr. Matte är en av mina svagaste sidor, men inte ens jag gick på den där.

Hej då.

lördag, april 17, 2010

Radio love song

Jag har köpt en radjå! Jag har köpt en radjå! Jag har köpt en radjå!

Den är liten och gul och fin och har en klocka och så kan man lyssna på radio i den och ha den i fickan. Den är jättebra. Tror jag i alla fall, det är ingen som visat mig hur den fungerar än. Men det ska mitt kvinna få göra när hon är klar med tvätten och maten. Jag ska nog säga till henne att det behöver dammsugas också. Men nu är radjån prio ett.

Hej då.

torsdag, april 15, 2010

Mother Earth

Jordbävning i Kina, jordbävning i Haiti, prinsessbröllop i Stockholm, en hel by försvunnen i Peru efter jordskred – och nu vulkanaska som stoppar flygresenärer i Skandinavien.

Moder Jord har börjat säga ifrån, den labila kärringen har tröttnat och snart smäller det på riktigt.

Glöm inte vart ni läste det först när allt svartnar. Glöm inte det.

Själv har jag viktigare saker att oroa mig för. Imorgon ska jag få massage, det har jag aldrig fått av någon som är professionell tidigare. Jag har inte kommit i kontakt med mannen som ska ta på mig i en park eller liknande. Men det som oroar mig är att jag kanske tycker att det är lite för skönt så att det blir genant när det är klart. Ack ve, ack ve.

För övrigt har jag sökt en kurs som heter Politik och kultur i slaviska länder. Det gick av bara farten det.

Nu ska jag gå ut och få ont i benen och bli förkyld och vilja björna efter 100 meter. Hej då.

.

onsdag, april 14, 2010

Fuck it

– Gud va duktig du är Wayne! Jättebra jobbat!

Det kändes bra att höra. Lite arbetsmässigt beröm direkt från hjärtat utan vare sig ironi eller sarkasm.

Grattis till mig för att jag är duktig och lyckades att gå till bageriet och hämta ett gäng förbeställda mackor till styrelsemötet utan att knulla upp.

Jag vill nog inte jobba på ett riktigt kontor när jag blir stor.

Jag vill jobba på något gatukontor och gå runt och sopa bort grus från trottoarerna om våren. Inga kreativa krav, inga krav på att vara social bland torra direktörer, inga krav på att agera säljande – bara få undan gruset med monotona armrörelser och lyssna på P1 eller fräck rockmusik och äta macka med stekt ägg till lunch.

Det vore nåt det.

Jävla livet.

tisdag, april 13, 2010

This ain't no rock & roll show

95 kronor för en lunchjävel. Visserligen i solen, men ändå. Med ett ungdomligt tänk är det ungefär 12 billiga flasköl på bolaget. Jävla Stockholm. Det är nog dags att börja hota russinet i Bromma och kräva pengar om den här lunchlivsstilen ska hållas efter.

Nu ska jag skriva något som är roligare än blogg. Hej då.

måndag, april 12, 2010

King for a day, fool for a lifetime

Veckans djur:

dagslända

Jaha, varför ska en liten obetydlig, men irriterande, insektsjävel bli veckans djur kan man ju fråga sig.

Jo, därför.

Dagsländor har funnits jättelänge och går man till exempel till huset där mormor bodde så hittar man de små insekterna tryggt sovandes inuti stentrappan i form av fossiler. De äldsta dagsländorna fanns redan under den geologiska perioden devon, alltså i mellersta paleozoikum som kommer efter silur och före karbon. För vanligt folk räcker det att veta att det var längesedan, jäävligt längesedan.

Det finns runt 2500 olika varianter av dagsländor och i Sverige bor det ungefär 58 arter.

Innan dagsländan vuxit upp är den en larv och bor på sötvattensbottnar. Där gör den inte så värst mycket, förutom att sitta fast på en sten eller gräva gångar i leran och mumsar på nån död växt eller alg.

Och så ömsar den skinn ungefär ett tjugotal gånger, som en orm. När larven ömsat skinn tillräckligt många gånger har den bara ökat i storlek, inte ändrat kroppsform.

Efter två eller tre år flyter larven upp till ytan. Två eller tre år. Det tåls att upprepas.

Huden på larvryggen spricker efter ett tag upp vid vattenytan. Upp ur den spruckna larvhuden kryper helt magiskt en, möjligtvis förvirrad, dagsslända. Dagsländans hud är täckt av små hår som gör den relativt immun mot vatten och kan med sina fyra vingar lämna floden eller ån eller sjön eller vart fan den nu bott.

Nu är dagsländan vuxen. Och könsmogen.

Istället för att få en ordentlig mun att äta med fick dagsländan en sjukligt stark könsdrift. Nu finns bara ett mål kvar i livet – att göka nåt så in i helvete.

Dagsländan har inte tid att oroa sig för deklarationen eller andedräkten eller hur många fadderbarn man måste ha och skicka parfym till för att bli skenheligt accepterad i vissa kretsar eller läsa nån självhjälpsbok av Mia Törnblom för att må bra eller sysslar med personangrepp på internet.

Nej, det är reproducering som gäller för hela slanten.

Hanens främre benpar är konstruerade med en krok för att hålla kvar honan tills befruktningen är över. Ett inte helt godkänt beteende i människovärlden, men ändå.

När hanen fått sprida sin säd och honan lagt sina ägg i vattnet är det dags för båda två att kasta in handduken. Livet är klart på en dag.

Grattis dagsländan till utmärkelsen Veckans djur. Din intressanta livshistoria med tre år av dvala för att sedan riva av allt på en dag gör att man litegrann ångrar att man inte brydde sig en aning mer när man fick stå i en vassrugge en svinkall novembermorgon i sjunde klass med nån jävla lupp i de krampaktiga men stelfrusna händerna och leta efter saker som rörde sig i det förorenade grumliga vattnet samtidigt som den lille knubbige biologilärarens sura svettdoft försatte en i ett infernaliskt dimtöcken.

Grattis dagsländan, bra jobbat. Men lägg av med våldtäktsfasonerna.

Ett tack riktas också till Gud – Tack för att du först var jävligt hög och sedan abnormt kåt när du ordnade till det här. Kul att du lyckades med något!

söndag, april 11, 2010

All the pretty little horses

När man går på parmiddag och blir serverad mat med avokado och gorgonzola så närmar man sig 30 år inte bara i teorin, utan också i praktiken. Jag lägger ingen värdering i det, utan konstaterar bara.

Idag har jag och halva Skandinavien varit ute på promenad. Solen sken och vattnet verkade nästan badvänligt. Jag tror att jag såg miljöministern också, men det är lite osäkert. Jag nickade lite emot vad som kan ha varit Andreas Carlgren i alla fall, han såg lite ensam ut tycktes det som. Jag kan vara artig även mot centerpartister när solen skiner.

Vad som dock är säkert är att jag hittade en massa djur som bodde i olika små hagar. Det var roligt. Får och getter och ponnysar. Att får säger bä är verkligen ingen myt, det är en lärdom jag tar med mig från dagen. Bä sa fåret och så kom alla de söta lammen stapplandes. Gud vilken pli på ungarna fårkärringen har, tänkte jag och antog att de skulle ha söndagsmöte eller nåt.

Där stod jag ganska länge om kände samhörighet med de fyrbenta, jag och ungefär 96 barn. Det är skönt med anonymiteten i den här byn, jag kan stå vid en djurhage med stora ögon och öppen mun med en salivsträng hängandes från underläppen till bröstkorgen och ge intrycket av att kanske inte vara helt hundra utan att någon vet att jag är jag.

Dessutom tror jag att småbarnsföräldrar uppskattar att ensamma, okända och flottiga män som luktar lite dagen efter söker sig till platser som uppskattas av barn.

Sadisten är och plågar sig själv i nån sån där modern tortyrkammare som kallas gym. Det oroar mig lite att det hängde en handduk i badrummet med texten Bates Motel när jag kom hem från djurtittandet. Jag tar det lite som ett hot, det är bäst att jag letar upp nåt redskap som jag kan freda mig med om det ska börja knivhuggas i duschen.

Hej då.

lördag, april 10, 2010

The joke isn't funny anymore

När jag åkte tunnelbana häromdagen så jag två personer som pratade teckenspråk. Gud vilka händiga människor tänkte jag. Och skrattade gott åt mig själv, fast inombords då förstås – annat vore sjukt i huvet.

Nu är det inte lika kul. Men men, man kan inte ha roligt jämt. Nu ska jag gå till vietnamesen och läsa en tidning och dricka ett mustigt eftermiddagsöl. Trevlig helg. Kjamiz.

torsdag, april 08, 2010

Sadistikal

Den här stan är litet av ett utvecklingsland i vissa avseenden, det finns till exempel inte fler tv-kanaler än SVT 1 och 2 och den där fjärde som jag inte vill veta av. Därför ingen slutspelsishockey på hemmaplan. Det är okej, jag kan ta det.

Istället var jag inställd på en kväll med soffliggande och Radiosporten, lite korsord med extremt låg svårighetsgrad så att man för en gångs skull kan känna sig lite bildad och håglöst olivätande.

Mitt kvinna meddelade att hon skulle ut på en långpromenad i högt tempo. Och det tyckte jag lät som en god idé, fortfarande inställd på sport via radio och kärnor att sätta i halsen och en egentillverkad heimlichmanöver på hallgolvet med blått ansikte som följd. Lite självmys sådär.

– Du kan ju följa med, sa hon.

Och hon sa det på ett sånt där sätt som bara kvinnor kan. De får det att låta som ett förslag medan det egentligen är en inbäddad befallning med en skuldmässig samvetsresa till helvetet som resultat om man säger nej.

Men jag stod på mig som en riktig karl, förklarade bestämt att det minsann bara är slutspel i ishockey en gång per år, och dessutom kvalserie på det. Mycket bestämd var jag. Och på soffan skulle jag fan ligga och lyssna på L-G Petterssons gubbröst.

Tre minuter senare var jag ute i regnet på väg på långpromenad.

Sadisten till kvinna lurade mig först att ruscha uppför en lång backe, nåt psykologiskt trick för att jag skulle få gott självförtroende. Lurad som en hund som med uppmuntrande ord springer efter en smutsig pinnjävel.

Sen knallade vi på och jag tyckte väl inte direkt att det där höga tempot hon yrat om var speciellt högt egentligen.

Sen fick jag ont i smalbenen.

Sen började maten vilja komma ut.

Sen började det göra ont nånstans runt hjärtat.

Och Sadisten knatade på utan att bry sig nämnvärt om jag att jag hade liemannens arm runt mina axlar och låg flera meter efter.

Efter ungefär en mil vände vi om för att gå hem igen. Då kändes det som om insidan på mina lår skavts sönder och jag var helt säker på att blod rann i rännilar längs med spirorna.

Nu är jag hemma och hockeyn är missad och slut och jag kan inte gå. Förkyld blir jag väl säkert också. Nu ska jag smörja in lårjävlarna med idominsalva och fråga om det finns nån gynekologstol i garderoben som jag kan försöka sova i inatt eftersom jag måste sära på benen. Jag har ont. Hej då.

onsdag, april 07, 2010

Untitled

Jag är inte så bekant med praktikplatsen än så att morgontoaletten kan skippas på hemmaplan och så att det kan björnas med öppen dörr i anslutning till kontorslandskapet och skrikprata igenom dagsuppgifterna. Inte än. Men på fredag kanske. Fast jag har inte sett någon annan göra på det sättet, det är möjligtvis inte kutym i den här stan.

I övrigt tycker jag att jag ger Stockholm mer än vad Stockholm ger mig, jag ser mig själv som ett jävla lyft för staden. Det är nog lite trevligare, lite roligare och lite mysigare för alla 200 000 invånare eller vad det nu bor här när jag är på plats.

Stockholmarna sköter sig tycker jag, förutom att det är ett jävla läsande på innehållsförteckningarna i mataffären. De har väl fått nys om farliga smakämnen i nåt livsstilsmagasin kan tänkas. Där jag kommer ifrån köper vi allt som glimmar och är färgglatt och tänker inte efter så jävla mycket mer än så. Mycket mer effektivt på det sättet.

Nu ska jag träffa Soda och titta på fotboll och bidra till att nån krogverksamhet går runt. Sån är jag, snäll och så. Hej då.

tisdag, april 06, 2010

Working girl

Med nätta steg strosade jag S:t Eriksgatan fram, insöp den urbana atmosfären och avnjöt stillsamt en pappmugg med kaffe och kände att det här kommer bli en fantastisk dag.

Typ.

Snarare påminde min gångstil om nåt skräp till människa med nervöst amfetaminsprättande ben och jag tänkte att om jag ens nuddar med fingertopparna mot läpparna kommer jag drunkna av handsvetten och solen brände min rygg och jag förbannade den jäveln som uppfann värme innan klockan 09.00.

Men sedan tog jag mig samman, andades in och andades djup, spelade den här gamla slagdängan för att få mod. Sedan jag gick jag in på praktikplatsen.

Och kom på att människor är människor och att det inte är så jävla mycket svårare än så.

Efter det fick jag sitta på möte i några timmar och sen lära mig om vuxna saker som ekonomi och efter det blev jag buren i kungastol av hela kontoret för att jag var så duktig. Sen gick jag på after work med mig själv och drack två öl från fat.

Och nu är jag hemma och ska sova. Gonatt.

lördag, april 03, 2010

Control I'm here

Idag ska jag åka till Stockholm och stanna där i tio veckor. Där ska jag svansa runt på ett kontor och spela världsvan och göra sånt jag antar att man gör på kontor, som att flexa, gå på lunch, dricka kaffe ur glas och ha skjorta på sig. Och dra vitsar, för det gör David Brent.

Jag ska få ha ett eget skrivbord och en egen dator och en egen telefon, jag ska okynnesringa många rikssamtal och rista in ”The Cramps” på skrivbordet med en liten fällkniv.

Och så ska jag bli tillfällig sambo och få en egen plats i garderoben. I garderoben ska jag lägga kläder och en rakapparat. Och så ska mitt goda kvinna drilla mig med moderniteter som sallad och annat hittepå, för jag börjar se ut som Tomas Brolin fast utan hår. Livet är hårt. Men jag ska fan tjyväta plankstek, det ska jag.

Jaja, nu ska jag duscha. Sen ska jag åka tåg och förmodligen sura för att jag får solen i ögonen och tycka att det är minst sagt bedrövligt att solskyddet inte går att dra ner.

På återhörande imorgon eller i juni.

Toodiloo!

torsdag, april 01, 2010

Insane in the brain



Jag kan tänka mig att det här är ett fullständigt jävla ointressant inlägg, jag kan väl nånstans tänka mig det. Men jag kan inte begripa hur eftersom jag har blivit en sån där som jag aldrig skulle bli. En sån som tjatar hål i hjärnan på omgivningen om min graviditet och min bebis.
Skulle inte förvåna mig ett dugg om jag kommer sitta på fik runt stan i sommar och prata högt om Bosses bajs utan att begripa att det inte intresserar hela världen.
Skulle inte förvåna mig ett dugg det.



Och vad kan vi lära oss av det här? Jo, att småbarnsföräldrar är sjuka i huvet. Alltså på riktigt, de hänger på obskyra internetforum med sjalar och det ammas till högstadiet. Herregud.


Ps - Viss text är stulen från Linda. Linda är inte bara blivande mamma, hon är elak och dum i huvet också. Grattis Linda, men vi får hoppas på att pappan gör ett bra jobb där. Fyfan. Ett brev till socialen är på gång.

Gonatt.