måndag, november 30, 2009

We live as we dream, alone

Jag hörde en mjuk och snäll röst i mitt huvud som yrade om bojkott när jag köpte en av kvällstidningarna inför tågresan hem.  Jag är egentligen lite för tuff för att läsa de där och att bojkotta skiten vore det rimligaste. Men ändå.

I den gick att läsa att någon från Ullared håvade in tjejer som fan på en kryssning. Han såg inte ut att vara mycket för världen så jag förstod inte riktigt hur det gick till. Men jag blir samtidigt mer och mer medveten om att jag sällan begriper speciellt mycket, så va fan.

Att jag ska behöva börja arbeta i Ullared för att få lite jävla uppskattning skrämmer mig. Jag vill inte jobba där. Och jag vill inte bli kriminell heller som är det andra alternativet. Jag skulle vara en asdålig bov och ingen skulle vilja ha med mig på diverse bryt, skulle inte ens få tanka flyktbilen. Och på kåken, när de andra får kärleksbrev och trosor skickade till sig, skulle jag väl bara få reklam. Men jag har ändå börjat träna på att fundera i kriminella banor – Jag tänker på dig, du är uppspikad på ett kors, det har inget med sex att göra, bara våld förklarade jag för en liten filur under helgen. Jag kan nog bli kriminell om jag bara vill.

Nåväl. Jag är trött. Därför blir det en filmrepris. Och vad kan vi lära oss av den? Jo, att man fan inte ska gå runt och få för sig saker.

På Charles Bukowskis gravsten står det ”Don’t try”. Det känns rimligt på något sätt. I alla fall idag. Och det här året. 


lördag, november 28, 2009

All I could do was cry (cry, cry)

Den kvinna i det här landet som (i min mening) förstår sitt eget bästa vinner fan en Trisslott.

Jävla livet. Jävla.

fredag, november 27, 2009

Tv eye

Det hade börjat skymma när jag i lördags stod på Uhlandstrasse i Frankfurt och hade fullt sjå med att röka, äta wurst och halsa Holsten när det ringde. Efter mycket om och men fick jag upp telefonen och svarade på ett okänt nummer. Jag hade väl nån lätt naiv och berusad tanke om att det kunde vara en tjej som ville att jag skulle hem till Sverige igen. Komma till något varmt och väldoftade och lugnande.

Och det var en tjej.

Men från Radiotjänst.

Jag betalar inte tv-licensen. Jag gjorde det förr, men då stod tv:n i sambons namn och sedan dess har jag inte brytt mig om det där. Om eftersom den mycket framgångsrika kulturministern Cecilia Stegö Chilò inte behövde göra det, så behöver inte jag heller har jag tänkt.

Som jag nämnt tidigare så är dubbelmoral den enda moral jag har. Det och kasta stora stenar i glashus är mina främsta egenskaper som människa. Jag tittar nästan endast uteslutande på SVT. Och P1 är det bästa sällskap en ensamboende man kan ha i sängen. Och P4. Och i barndomen tittade jag på Språka på serbokroatiska på UR. Det var fina tider, även om jag inte förstod något. Och mina föräldrar förstod inte heller varför jag tittade.

Kommersiell radio och tv är strax efter Mats Odell det sämsta och elakaste vi har i det här landet. Så är det. Jag låter hellre uppfostra mina barn framför SVT:s testbild än att de ska titta på whatever Tv4 har att erbjuda. Och radiokanalerna orkar jag inte ens gå in på. Det är fortfarande relativt tidigt på morgonen och jag orkar inte hetsa upp mig. Så med tanke på min kärlek inför public service så borde jag naturligtvis betala. Men ja, jag hänvisar återigen till Stegö Chilò.

För ett tag sedan köpte jag en ny tv. En sån där platt. Jag är modern. Jag ansar mitt kön. Jag är en man av 2000-talet. Så i och med tv-köpet anade jag väl att de där från Radiotjänst skulle höra av sig. Visst, det är okej, ring ni bara – men jag gör det inte själv.

Och apropå den nya tv:n så kan jag väl inte säga att den berikat mitt liv särskilt mycket. Det är inte roligare med tv nu än det var innan. Och ibland kommer jag åt en mystisk knapp på fjärrkontrollen och då blir bilden helt blå. Det gör mig uppgiven och lite arg, för jag hittar aldrig knappjäveln igen och får istället stänga av.

Men åter till lördagen. Jag svarade. Hon sa vad hon hette, vad nu det var, och sa att hon ringde från Radiotjänst. Jag är i utlandet, sa jag, kan du ringa till veckan? Och det berodde helt enkelt på att jag inte ville ha hennes samtal på mobilräkningen. Jag hade inte tänkt ljuga om att jag inte har nån tv. Det är dumt att ljuga, för då hamnar man i helvetet och det är skönare att somna med ryggen fri. Dessutom röstar jag på vänsterblocket och sådana som oss ljuger sällan eller aldrig.

– Då registrerar jag dig för tv-innehav!

KLICK!

Och där stod jag på en tysk gata och ropade hallå i en död lur och såg ut som ett jävla fån. När jag fattat att den jäveln bara lagt på blev jag förbannad. Inte för att jag får betala, utan för sättet det skedde på. Visst, jag förstår att de där typerna från Radiotjänst får höra en hel del. Men ändå.

1 Det är inte fair play att ringa en lördagseftermiddag

2 Radiotjänst utnyttjade mig i ett hjälplöst och berusat tillstånd

3 Den jävla skökan sa inte hej då och det hör ändå till god ton

Jag skulle kanske kunna kräva kompensation för sveda och värk, psykiskt lidande, anspela på att få en biobiljett. Men jag har aldrig varit en kämpe, mest för att jag aldrig något att kämpa för. Så jag skiter i det. Och bio är ändå tråkigt.

Idag åker jag till Stockholm. Vad jag ska göra där är helt oväsentligt för er. Det ska ni helt enkelt ge fan i att bry er om. Men det kan hända att jag pratar en del mens. I Stockholm finns det nog inte Internet. Och den som har Internet vill ändå inte låna ut det, för i Stockholm är alla hårda och kalla och egocentriska och tänker bara på knark och media. Så är det. Jävla media. Och åt helvete med sociala medier, så nu blev det sagt också.

Åter på måndag.

Kram

torsdag, november 26, 2009

New creature photo

Vill ni läsa om Frankfurt (som inte riktigt var Frankfurt) så får ni klicka här.

Annars kommer här lite väldigt bra tagna bilder.

Casablanca, Tysklands hetaste bar.

Hon det där plastvåpet på Tv4 arbetar även med barinredning.


Brunskjortor och trädgårdstomtar är ungefär samma skit.


En liten skog.



Hästar ska bo på Island och inte på en tysk gatjävel.


En av tre självtagna på bilder på mittenpartiet. Oklart varför.


En slagen gammal hjälte.


Frankfurts svar på Louis Vuitton.


Häger.

Honey bee

Nu var det återigen nån jävel som lagt majs i salladen på lunchen. Vad är det för jävla fel på folk?
Och all denna värk. Mein gott! Dessa biverkningar tär på mig. Jag är som ett enda stort bi i ett getingbo.
Bzzz
Bzzz
Bzzzzzz.

onsdag, november 25, 2009

So cold

– Är du höger- eller vänsterhänt?
– Jag ru... jag skriver med vänsterhanden. Vänsterhänt.
– Jaha, oj, då får jag sticka i högerarmen. Det blir ovanligt och konstigt för mig.

Diskriminerad och utstött som vanligt. Ett offer.

Det som föranlett denna elaka behandling och kränkning av mina motoriska färdigheter var detta jävla tjat om vaccinering som jag i ett svagt ögonblick gav efter för. – Skitkort kö, tar bara fem minuter. Mhmm, eller jävla hur.

Jag fick trängas i över en timme bland pensionärer som jämförde sjukdomar och barn som hade svårt att inte skrika. I dålig luft. Och så frös jag också, ja det gjorde jag.

Angående barn som är jag förmodligen den siste som borde uttala sig i hur de där ska uppfostras. Men jag förstår att barn vill leka. Och jag förstår att barn låter och far runt. Jag har faktiskt själv varit barn, och då ett mycket snällt, sött, skötsamt och älskvärt sådant. Jag visste min plats, och råkade jag glömma bort den så fick jag ligga i en jutesäck i kallgaraget tills att jag kommit på bättre tankar (mina föräldrar kanske inte skulle hålla med om den beskrivningen, särskilt inte om jutesäcken i garaget).

Men när ett barn börjar skrika rakt ut utav bara helvete och gå lös som en jävla jordfräs i ett fullpackat väntrum – kan det inte då vara på sin plats att mamma eller pappa lyfter ögonen från tidningen och ger junior lite uppmärksamhet och på något sätt försöka dämpa Lucifers avkomma?

I det här fallet var det en mamma. Och hennes utseende irriterade mig. Och slöhet.
Vi kommer aldrig gifta oss. Eller ens kramas på ett intimt sätt. Trist för henne.

Nu känner jag att biverkningarna från vaccinet börjar komma. Högersidan av kroppen är halvt bortdomnad och det hugger i ögonen. Jag fryser ännu mer än tidigare och en molande värk gör sig påmind i magen.

Jag tror att jag behöver en personlig assistent. Helst en kvinna eftersom jag förmodligen kommer behöva bli omstoppad och nattad i sängen och klappad på. Då känns det bäst med en kvinna, en snygg, eftersom jag fortfarande är i förnekelsestadiet. Andra saker som min personliga assistent behöver göra:
- Betala räkningarna
- Boka tvättid (tvätten måste vara klar senast fredag)
- Handla
- Diska
- Plocka undan saker
- Ta på mig
- Skriva uppsats
- Vara öm i tonen och förstående och inte på något sätt konkurera om platsen till världsmästerskapen i gnällning
- Övrigt

Nu ska jag försöka att på egen hand ta mig till soffan. Det är bedrift då jag är mycket svag redan nu. Och det kommer bara bli värre, det sa tanten som stack mig. Hej då.

Don't be afraid, you have just got your eyes closed

Hade svårt att somna igår. När jag väl gjorde det så vaknade jag relativt snabbt igen. Jag vaknade av att jag skrek och fäktade med armarna, ty min kropp var ett sjunkande skepp som det utövades en katastrofövning på. Och Lotta Bromé var nån slags övningsledare. Det var otäckt på riktigt.

Nu är jag trött och ska duscha. Jag hoppas att jag inte sjunker. 

tisdag, november 24, 2009

Dancing with moles

Veckans djur: mullvad 


En mullvad är ett väldigt sött djur som är en jävel på att gräva. Janne Josefsson gillar också att gräva, men han är inte lika söt. Mullvaden bor lite överallt, och Sverige återfinns den till exempel i Södermanland. I Södermanland finns det en stad som heter Eskilstuna. Det är en jävla skitstad, för det har Jocke S sagt och då är det så. Men mullvaden aktar sig nog för centrala Eskilstuna och håller sig istället till ängar, skogar, odlingsmark och trädgårdar.

Och där bor den i underjorden. Riktigt exakt hur mullvaden motiverar det där med att ligga och krypa i mörkret bland jord och döda löv framgår inte. Men den letar mat och någon att ligga med där nere i gångarna, och tycker mullvaden att det är ett bra alternativ så får den väl tycka det.

Mullvaden älskar en gång per år, det är en lagom intervall tycker mullvaden och resonerar säkert som så att det är onödigt med för mycket av det goda. Man blir less så lätt. Älskandet resulterar i alla fall i mellan fyra och sex mullvadsbarn. Barnen föds nakna och blinda och i storlek med bondbönor. De är alltså väldigt hjälplösa, ungefär som djurvärldens motsvarighet till borgarungar.  

De äter gärna sniglar, daggmaskar, larver och näbbmöss. De äts gärna av rävar och vildsvin. Mullvaden är en väldigt glupsk krabat som varje dag trycker i sig halva sin kroppsvikt. Det är bra gjort av den.

Mullväder har fina pälsar som oftast är svartblåaktiga i färgen, även om undantag förekommer. Den har väldigt små ögon och ser som en jävla kratta ovan jord. Däremot har mullvaden kompenserats med en utmärkt hörsel. Tänderna är mycket kraftiga och kan dra ut maskar som borrat sig långt in i jorden. Mullvaden har en känslig nos och en kort liten svans.

Och nu kommer vi till det gör mullvaden till Veckans djur – storleken.
Den är bara mellan 13 och 17 centimeter lång. Uppskattningsvis så tror nog alla som inte orkat bry sig om en mullvad tidigare att den är stor som en genomsnittlig hund, eller i alla fall som en katt och inte så liten som den är. Det är slugt gjort av mullvaden. Däremot kan litenheten göra att den kommer bli populär för tjejer med dåliga förebilder att ha i sina handväskor som en accessoar. Det måste mullvaden akta sig för, att vara i rampljuset på en catwalk kan aldrig vara bra för deras små ögon.

Inom populärkulturen förekommer bland annat mullvaden i Mercury Rev-låten Holes. Den är fin.

Grattis alla mullväder till Veckans djur. 

måndag, november 23, 2009

Heaven knows I'm miserable now

Så fort man kommer in i det där jävla landet som kallas Tyskland, så blir det liksom per automatik som om att en årsförbrukning alkohol ska drickas upp på några timmar. Och när det känns helt naturligt att sätta på sig en pälsmössa, ta av skjortan och bara ha linne på sig (vad har vi sagt om linne på offentliga platser?) och dansa med en tandlös liten kärring med hockeyfrilla till tysk schlager, ja då är man i mål.

Nu har det stora efterskalvet kommit. Och jag måste försöka sova. Men det har varit en fin resa, det har det.
Darriga kramar från Florian Nilsson


fredag, november 20, 2009

One day goodbye will be farewell

Sitter och trycker i en lagenhet i Goteborg. I Goteborg finns det inte a med en ring over, a med tva prickar over eller en nolla med prickar over heller. Sa ar det i Goteborg. Men det gor inte goteborgarna nagot, de forstar inte sa mycket. Stackars manniskor. Det beror nog pa att det alltid blaser sa in i helvete har.

Tanken var att ga upp nar lagenhetsinnehavarna akte till jobbet vid 7 och plugga. Det blev inte sa. Men jag har hunnit med att ata frukost fran bageriet pa andra sidan gatan. Och sa kopte jag en present till en van, den kostade 7 kr. Hon kommer nog inte studsa upp till molnen av gladje. Men anda.

En stor anledning till att jag inte pluggat an ar tvapparaten. Det finns inte bindestreck i Goteborg heller. Eller stavningskontroll. Eller parentes. Men pa tvn finns i alla fall en kanal som bara visar djur. Just nu ar det en massa apor som springer omkring. En apa heter Cool. Paminner lite om mig i namnet. Sa darfor pluggar jag inte. Jag pratar med Cool istallet.

Funderar pa att lata mina vanner leka Hitta satsen nar de kommer hem. Men det vore omoget, det ar sant som man kan komma undan med nar man ar 27. Inte 28.

Om nagra timmar aker jag till Frankfurt. Dar ska jag mest ga runt och prata fylletyska och ata wurst. Annars star jag nog bara med handerna i sidorna som en annan javla bonnlapp och glor. En keps vore darfor pa sin plats, och konstant halvoppen mun.

Nu ar det en bjorn och en kookaburra pa tv som vill at min uppmarksamhet.

Hej da.

Jag kommer kanske aldrig hem igen. Tank pa det.

torsdag, november 19, 2009

War on machines

Jag vet inte vad jag ska bli när jag blir stor. Men jag vet i alla fall att jag inte ska bli kopieringsmaskinsarbetare. Det finns fan ingen logik i hur en sån där apparat fungerar och den jäveln som uppfann eländet gjorde det bara i förnedringssyfte. Det går ju fan inte att få ett enda papper rätt. Och när man väl spenderat 150 kr på två ark som är någorlunda läsbara och man känner att man är inne i ett kopieringsflow och är kung över hela världen och gör frekventa high fives med sig själv, ja då börjar maskinjäveln blinka och skrika och yra om nåt jävla fel i område tre.

Och det är ingen idé att börja leta efter område tre för det finns ju självklart inget markerat och man blir dessutom bläckig om händerna. Så då är det lika bra att gå därifrån och känna sig lite skamsen inför livet och lägga energin på att häfta ihop de få papper man fått ihop. Men eftersom häftapparaten även den är konstruerad av nån jävla idiot så lyckas häftklammern hamna på mitten av bunten (som består av två papper som skulle vara 76).

Varför? Varför ska livet vara så förbannat svårt att leva?

Nu ska jag snart sätta mig på ett tåg och läsa igenom mina papper. Jag har fått med halva texterna i alla fall. Resten är nog bara att gissa sig till.

Men först ska jag packa.

Hej då.

Say just words

Dagens ord är utan tvekan lymmellag. Säger så mycket, men ändå ingenting.

onsdag, november 18, 2009

White christmas

Det är snart jul. Eller snart och snart, det är exakt en månad kvar. En månad idag. En av mina mest framstående karaktärsdrag är att sura över saker i förskott. Så därför börjar jag sura nu. Precis nu.

Jag har lite svårt för jul, har fått det i vuxen ålder. Det är ångestladdat och jag vet inte varför. Familjens julfirande är extremt prestige- och kravlöst och lugnt och skönt, så jag kan inte skylla på något. Förutom då kanske att en svåger nästlat sig in de senaste åren, men det har inte så mycket med själva svågern att göra – det är en bra typ. Det är mer att vi inte följer en hierarkisk åldersmodell som stör mig, att inte den förstfödde kan släpa med någon som får vara med och dricka must och svara på dumma frågor.

Jag har heller inga traumatiska barndomsminnen från julfirandet. Tomten luktade aldrig gammalt avdankat och pomadainsmort kön. Det var ingen som drack alkohol, i alla fall inte så att det störde. Det har jag fått veta i vuxen ålder att det är ett scenario som är ganska vanligt, att vuxna krökar till och för ett jävla liv på jul. En sån vuxen ska jag aldrig bli. Och det var aldrig någon efterbliven jävla granne som kom in varje år och råkade pilla upp little baby Jesus där han inte skulle vara så fanskapet var tvungen att bli körd till akuten mitt i julklappsöppningen.

Så, det var lugnt och fridfullt redan då.

Men ändå, jävla juljävel liksom. Jag vill inte. Jag tycker inte om det.

Det finns dock ett ljus i mörkret. Och det är SVT:s julvärd i år. Lovely Lisbeth Åkerman.



Från och med idag ska jag inte bara sura, jag ska även ha en mistel i fickan så att jag kan kasta den på Lisbeth när vi träffas och sedan tackla omkull henne och efter det kan vi tycka om varandra under misteln. Så går det till. Tror jag.

Ska i alla fall sitta klistrad framför tv:n och hetsäta knäck och pippekaker och bli aggressiv om någon pratar där strax innan klockan 15. Sen börjar Kalle Anka och det är ju intressant i ungefär två minuter. Samma skit varje år. Det är tidelag hos Tjuren Ferdinand och Kalles pill på badkaret i husvagnen symboliserar helt klart en kvinnas mussla när det våta kommer ut och Snövit är modern och swingar bland dvärgarna. Usch!

Och senare är det väl nån film av Colin Nutley i sommarmiljö, för vi måste liksom glömma bort att det är mörkt och slaskigt utanför fönstret och Helena Bergström gråter blod. Och tv måste man titta på under jul. Det är därför vi firar i det här landet. Glöm inte det.

Men det glädjer mig som sagt att Lisbeth firar med mig i år. Det värmer.

tisdag, november 17, 2009

Oh, how he loves you and me

Förra veckan var det fredagen den trettonde.  Då ska man gå runt och vara lite vaksam för att inte få en kniv i ryggen eller något annat hemskt. Det missade jag. Jag brukar vara sen med att fatta saker. Sån är jag, guuud så gulligt.

Så förmodligen kommer min olycka den här fredagen. Jag kommer att spendera en dag i Göteborg vilket på ett sätt är en jävla olycka i sig, men jag kommer låsa in mig i en lägenhet och sitta och akta mig.

Sedan måste jag dessvärre ut ur lägenheten och förflytta mig till ett flygplan. Flygplan ska man akta sig för oavsett om det är fredagen den trettonde en vecka för sent eller inte. Jag har forskat lite i det här med flygningar, och som forskare gärna gör så refererar jag nu till mig själv: Två av tre flygresor slutar med någon form av debacle, inte alls ovanligt med dööööden (Nilsson: 2009). Enligt Nilssons statistik så är det alltså över 90 % av alla flygresor som slutar med en knackning på pärleporten. Det är skrämmande.

Själv är jag så pass modig att jag redan flugit sex gånger i år, det borde nominera mig till årets svensk, det är en utmärkelse jag trånar efter.

Problemet med faran vid flygresor är att så få är medvetna om dödens närvaro. Det ska kikas i kataloger och beställas nån sportig duschkräm till maken och sprit till fjortonåringen hemma och lukta gott till älskaren. Det är för ofokuserat och det visas ingen respekt för oss som bara väntar på smällen och det där ljuset som leder till oändligt mörker.

För ungefär ett år sedan flög jag till Nairobi och det skulle mellanlandas i Rom. Givetvis började där nån jävla tuppfäktning mellan två förbannade gubbar om vem som hade mest ont i ryggen. Den ene hade väl haft kroniskt ryggskott i 25 år och den andre hade antagligen söndertrasad svanskota och övriga kotjävlar nere i knäskålarna. Åååh, så ont de hade. Och det skulle sträckas på sig och gnällas. Ojojoj. Sådana där som sprider orolig stämning och sämre vibrationer än Kikki Danielsson har jag heller inget för.

Om alla bara satt stilla och höll käft så skulle det underlätta.

Blir det så att jag inte finns längre efter fredagen, eller måndagen, så kommer alla som älskar mig bli ledsna och sakna mig. Alla två.

Den första som älskar mig är kvinnan som utger sig för att vara min mor. Det tar jag liksom för givet, det är dessutom hennes förbannade skyldighet. Den andre som älskar mig är Jesus. Det har jag läst, att han älskar alla människor. Förutom bögar och folk i U-länder då förstås. Men jag antar att även Jesus måste vara selektiv ibland. Han är bara människa han med.

Fast jag har lite svårt att ta Jesuses (skriver jag Jesuses så heter det så) kärlek på allvar. Vi har aldrig träffats, jag har till och med svårt att tro att han vet vem jag är. Då kan man inte bara gå runt och älska hit och dit, det blir en jävla inflation i uttrycket och det fina i att älska någon degenereras.

Enda gången det är legitimt att hävda att man älskar någon man inte känner är tio minuter in på första dejten. Lägg en hand på den du träffar, titta personen djupt i ögonen och säg med eftertryck och lidelse – Jag älskar dig.

Sitter personen i fråga kvar då, då vet du att det är du som ska dra.

Fast om människan går så måste man ju springa efter och förklara sig. Det blir lite klurigt. Ja, okej, det kanske inte var helt genomtänkt det där. Men det är det få saker som är. Så fuck it liksom.

Kram och hej jävla då.  

måndag, november 16, 2009

Pig will not

Att kalla universitetet för vuxendagiset är fan ingen överdrift. Tyvärr."Betyg: G, med jättemånga ++++++"
Va? VA? Är det nåt jävla omdöme på Tradera som lämnas?
Dumheter.


För övrigt är jag lite spänd. Har läst i Sveriges största och mest pålitliga tidning att de som kastat in handduken i det här landet på grund av svininfluensan alla har varit män. Och att det är farligt att bo ensam.

Jag tillhör ingen riskgrupp, frisk som en nötkärna förutom att jag är öm i handflatorna efter gårdagens flyttning. Men nu ska jag alltså misskrediteras på grund att jag är man och ensamboende. Det gör mig både ledsen och besviken.

Det är en bedrövlig samhällsutveckling. Vad hände med den gamla hederskodexen om att kvinnor och barn alltid ska gå först?

söndag, november 15, 2009

Wankers

Eftersom jag får äta gröt till middag och även kvällsmat så lider jag av näringsbrist och är mycket, mycket svag. Därför utgår Veckans djur.

Veckans odjur är däremot borgarsvinen. Borgarsvinen har funnits med länge, i Den gudomliga komedin syftar till exempel Dante Alighieri på alliansen när han beskriver den nionde kretsen av helvetet.  Det kan tyckas oansvarigt och elakt av mig att slänga upp en stulen bild på något så vedervärdigt och otäckt såhär nära inpå spöktimmen, men krama någon som du tycker om så känns det bättre. Hej då. 


Hank Williams said it best

Det är fantastiskt att spendera en söndag på universitetet. Men det är ju fint att slippa lida av bakrus och ligga hemma och gömma sig under soffan och vara rädd. Det får man tänka på. Snart ska jag äta lunch, mikrovärmd falukorv och hopklibbad pasta. En kulinarisk resa antagligen. Jag skriver ganska mycket, säkert tre rader har det blivit. Och så kissar jag ganska ofta. Det tror jag är nyttigt.

Har den stora äran att få hjälpa en snutjävel att flytta senare. Jag är den där familjens personlige flyttkarl, det är fjärde gången det sker. Och nu är det inte snack om flyttpizza eller två dussin flyttöl som tack för hjälpen. Nej då. – Du får tillbaks den där Johnny Cash-skivan jag lånat av dig. Jag känner inte att det är en deal som är så speciellt mycket till min fördel, jag får skylla på att jag var förvirrad och på relativt gott humör vid förhandlingstillfället.

Funderar på att säga några väl valda ord till en snubbe som har linne på sig. Men han är förmodligen jävligt labil och kan bli skogstokig för minsta lilla, så är det med människor som inte fattar att linne är något man bara bär i jävligt slutet sällskap eller på Mallis. Idiot.

Nåja, nu ska klumpen i halsen få sällskap av lite lunch. Kram och hej.

Olive juice.

lördag, november 14, 2009

Smoke gets in your eyes

Jag har börjat tröttna på att vara omodern och inte ha någon bokstavsdiagnos. En spikmatta, Iphone och en diagnosjävel ska man ha för att vara rätt i tiden. Jag har ingenting och känner mig så oerhört passé. Daterad och med en attraktionskraft som en sur uppstötning. Halleluja.

Men något fel är det på mig. Och då syftar jag inte på att det känns som att gymnastikfilm som konstform tycks ha spelat ut sin roll för mitt intima tidsfördriv med mig själv, det är visserligen ett orosmoment. Men jag kan verkligen inte koncentrera mig, det är det som är det stora problemet. I alla fall inte på hemmaplan. Har ägnat dagen åt studier, och jag tycker egentligen att det är väldigt intressant. Men det går liksom inte att fokusera. Jag skriver tre ord. Gör något annat. Läser två rader. Gör något annat. Det är inte effektivt. Inte alls. Den här uppsatsen kommer ta nio år att slutföra om det fortsätter så här.

Skrev en dikt till en god vän istället för att skriva det jag skulle. ”Du saknar ditt fina badkar/Där kunde du ligga i vattnet och vara bar/Och bli ren och rar/Och akta dig för att bli smittad av sar(s)”. Jag är mycket nöjd. Jag ser min poesi som ett självförverkligande och drar helt oblygt paralleller mellan mig, Karin Boye och Jimmy Jansson. Det är vi som har ett djup. Det är vi som förstår livet.

Vi kan gung, gung, gunga du och jag
Vi kan sjung, sjung, sjunga schalala
Jag är kung, kung, kung men kanske bara för en dag Oh Oh
Vi kan gung, gung, gunga du och jag
Vi är ung, ung, unga schalala
Jag är kung, kung, kung men kanske bara för en dag Oh Oh Oh Oh

Samtidigt smärtar det mig att jag aldrig kommer upp i Jimmys klass. Men det får jag acceptera.

Jag har även rökt som borstbindare för att slippa försöka skriva. Som en avdankad gammal kärring med krökt rygg har jag suttit under fläkten och sugit in mina kinder och varje gång konstaterat att det är så jävla dumt. Att röka. Och oerhört osexigt och skabbigt. James Dean kunde röka med stil, men jag är inte James Dean så jag är förpassad till de luggslitnas ändlösa allé där jag får trampa mig fram i motvind och självförvållad smog. Och tjäran i cigaretterna är det närmsta kärlek vi kommer.

Jag föraktar rökare och därmed mig själv. I just det fallet i alla fall. Jag tror inte ens jag behöver skiten, men så säger väl alla – jag kan fan sluta när jag vill. Jag skyller mitt agerande på att det är ett tidsfördriv, en anledning till paus, och dålig vana. Den enda cigaretten jag egentligen vill ha är den på morgonen för att få igång magen. Så att det blir avklarat och jag slipper gömma mig bakom en lyktstolpe för att panikskita på väg till universitetet eller vad fan jag nu har som mål.

Nu ska jag gå till grillen och reda ut turkarnas folkmord på armenierna. Eller så nöjer jag mig med att köpa en kebabjävel. Jag vill förresten åka till Jerevan. Så nu vet ni det.

Ikväll lyssnar på vi på Allan Edwall och liggdansar på soffan och aktar oss för livet.

Kram


fredag, november 13, 2009

Enjoy the silence

Jag har fortfarande inget att säga. Och eftersom jag har svårt för människor som aldrig kan hålla käft utan bara pratar för pratandets skull så är jag tyst.

Med en flaska vin och dammsugaren i famnen och tuff musik i öronen ska jag dansa omkring och fira fredag och vara tyst. Så är det. Gonatt och hej. 

torsdag, november 12, 2009

Sweet honey pie

Dagens hoefit:


Lite punkig strumpa, kanske från H&M. Kanske från någon annan butik. Helt klart en toppenstrumpa, möjligtvis en aning kylig på kvällskvisten.

I övrigt har jag inget att säga. Jag ska bara sitta och vara söt resten av kvällen. Sedan ska jag gå till sängs, där ska jag fortsätta att vara söt. Jag är så himla, himla söt.

Hej då. 

onsdag, november 11, 2009

Don't touch me tomato

Jävla uppsats. Jävla inavlade forskare som bara refererar till själva och varandra. Jävla avdankade gubbteorier. Jävla tunga böcker. Jävla brist på kunskap och förmåga hos undertecknad. Jävla snor. Jävla jävla jävla Bon Jovi. Jävla datorer. Jävla Internet. Jävla ”amen vi är inte rasister ju, bara nationalister”. Jävla livet.

Och jävla, jävla, jävla, jävla spindel som låg på diskbänken när jag kom hem. Stor som fan, vilket resulterade i snabb hyperventilering och något som lät som ett tyskt flygalarm i några minuter. När jag senare tog mig samman för att eliminera fanskapet med telefonkatalogen så visade sig spindeln vara det där gröna (stjälken?) från en kvisttomat. Men jag slog ändå.

Jag leder över tomatspindlarna, det är det bästa att ta med sig från den här dagen. Fast det är lite synd att jag dödade den, för tänk om det var en sån där stjälk som Jack och bönstjälken hade. En som växte till himlen. 

Fan va bra han det, Jack, bara vara ute och klättra på stjälken hela dagarna utan några som helst problem i världen och ha solsken i blicken och vara allmänt äppelkindad, lördag hela veckan. Hej och hå. Men eftersom jag numera blir höjdrädd av att stå på en normalhög tröskel så är det nog lika bra att jag inte har nån stjälk att bestiga.

Hej jävla då.

Ps – Förutom vinsten över spindeltomaten som något positivt med dagen, så är även den här låten det. Jag fick tipset av en väldigt rar och snäll liten knäppgök som jag är rädd om. 

Morning has broken

En bra start på dagen är grunden för ett fortsatt gott leverne under dygnets resterande vakna timmar.

Det ringde förut. Dolt nummer, men jag svarade ändå, jag är ganska tuff ibland. Det var en glad tjej som kvittrade om att tandläkaren väntade på mig.

Kuken, det var idag det ja, tänkte jag och skylde impulsivt på ungarna, att minstingen svalt en vingmutter och låg på golvet och kippade efter luft som en liten fisk och att jag bara skulle dricka upp kaffet och läsa klart tidningen så skulle vi ta bussen till akuten sen. Därför kunde jag naturligtvis inte komma.

– Du vet ju hur ungar är, skrockade jag för att få lite medhåll. Men hon verkade inte veta hur ungar är. Jävla amatör. Hon hade slutat kvittra och meddelade bara att en faktura på 300 kr skulle skickas för att jag uteblivit.

Fan.

Och just i detta nu sitter tre idioter i SVT:s morgonsoffa och yrar om Melodifestivalen. Jag orkar inte med det där eländet ytterligare en gång. Det är nog  klokast att fly landet efter jul. 

Jodå, det blir nog en strålande dag det här. 

tisdag, november 10, 2009

Exercise one

När passet var över såg det ut som om instruktörskan var på väg mot mig. Jävlar tänkte jag, nu kommer hon ha något slags kvartsamtal och berätta att den finns träningstillfällen på söndagsmornar för sådana som inte är som alla andra där deltagarna får kasta en färgglad badboll till varandra i en cirkel och att jag kanske borde ta en funderare på om det kunde vara ett alternativ.

Men hon vek av. Och pratade med någon annan. Kanske om något viktigt.

Annars har jag numera samma inställning som svenska elitidrottare har inför stora mästerskap – att det är kul att bara få vara med. Att det är spännande nog att få byta ut omklädningsrummet i Mariefred mot ett i en förort till Kaunas i Litauen. Skit i hur det går.

Den ende som tagit ett nederlag med bravur inom svensk idrott är ishockeymålvakten Peter Åslin som under VM i München 1993 helt sonika söp sig full när han blev skadad.  
Visserligen blev han hemskickad efter det, men va fan.

Fick för övrigt bra kontakt med en tjej idag.  Nu skulle jag kunna beskriva det på ett semierotiskt vis, som att hon skulle ha flämtat till och signalerat ett blåsjobb med blicken eller nåt.
Men så var det inte.

Jag stötte till henne med axeln av misstag och när hon tittade på mig och jag gjorde en gestikulerande min som sa nåt i stil med att jag ber om ursäkt, det var inte meningen, jag är inte här för att gå runt och stryka mig mot tjejer på ett perverst sätt och om jag nu var det så skulle jag inte intressera mig för dig eftersom jag tycker att du visar för mycket bröst på ett smaklöst sätt och det är avtändande när tjejer försöker skaffa sig en identitet genom lökarna.

Ja då i alla fall så nös jag utav bara helvete (på grund av skidåkningen inatt), jag hann få upp armen reflexmässigt som fick ta smällen. Sen stirrade hon med äcklad min på mig och tittade bort. Jag fattade först inte riktigt varför, jag nös ju inte på henne. Efter några sekunder såg jag ett skålpund förkylningsslem i mitt armveck.

Funderade på om jag kunde ramla in i någon för att då diskret kunna smeta av det på offret. Men det blev inte av, fick använda min egen tröja istället och fortsatte sedan hoppa fantasihopprep och verkade jävligt oberörd av livet.

Det var ändå ett framsteg tycker jag, fortsätter det såhär är jag fan gift innan midsommar.

Gonatt. 

Lovely day

Woouhoou!

Jag har gått ner fyra kilogram i vikt. Visste väl att den där trippen till alperna inatt för lite avancerad skidåkning skulle ge resultat direkt.

Men det var onödigt att försöka vara tuff och bara åka i t-shirt på överkroppen, för nu har jag ont i halsen.

Jaja, jag ska skriva ett diplom åt mig själv som jag kan gå runt och vifta med på uni hela dagen.

Hej då. 

måndag, november 09, 2009

She's lost control

Om vi bortser från alla saker som är hemska på riktigt i världen som krig, svält, barn som far illa av olika anledningar, rycka näshår, fattigdom, orättvisor och borgerlig politik så kvalar nog kvinnor in på topp tre över otäcka saker.

Inte enskilda kvinnor, utan kvinnor i grupp. Det finns fan få saker som är mer överjävliga. Jag försöker undvika att umgås ensam med fler än en människa av honkön åt gången, även om jag eventuellt tycker bra om alla i sällskapet. Det går i max fem minuter, sen så är liksom tålamodet slut. 

Okända kvinnor i grupp avskyr jag, där jag inte kan se någonting som är älskvärt.  Ljudnivån, pladdret, dumheterna, gapskrattandet åt ingenting och så vidare*. Blanda in ett halvt glas vin per skalle också och vi har helvetet på jorden.  

Vad är det för jävla fel på er egentligen? Hur svårt kan det vara att föra en normal samtalston? Vad skriker ni för? Dämpa er! DÄMPA ER!

Det borde finnas en lag på att fler än en och halv kvinna inte får vistas på allmän plats samtidigt. Kan säkert lösas smidigt genom att ett rullande schema införs. Jag får fundera vidare på det där. Men nu är det läggdags.

Gonatt.

*Jaja, män kan de också, men nu var det inte sådana det handlade om. 

One more cup of coffee


Flänger stirrigt runt i lägenheten i bästa Christer Petterson-stil och är speedad utav bara helvete på kaffe. Försöker skriva en adress för hand och resultatet liknar något som en leprasjuk hade gjort bättre. Det går aldrig att dricka kaffe med måtta.

Nere på gatan står en kille som ser ut att vara hård, förmodligen klämmer han sina pormaskar med två slaktknivar. Ska gå och be honom tagga ner. Men först ska det sista kaffet drickas upp. Och jag måste kissa. Jag måste. Kattungar. Kattungar.

söndag, november 08, 2009

Milk cow blues

Det är söndag och då blir det djur, vare sig man vill eller inte.

Veckans djur: kossa

En ko är ett nötkreatur som ingår i det stora, stora släktet oxdjur. I en kofamilj är det mycket viktigt med titlar, det duger inte bara med mamma, pappa och barn (och debatten om moderna människofamiljskonstellationer med till exempel mamma, mamma och barn tar vi en annan dag). En kalv är ett nötkreaturbarn av hankön, en kvigkalv är ett nötkreaturbarn av honkön. En kviga är en tjej som fortfarande har mödisen kvar. En ko är en tjej som har fått barn. En tjur är en kille. En oxe eller stut är en kille som inte ska få göra barn igen.

En ko kan väga en jävla massa olika, men en svensk standardkossa har en vikt på omkring 600 kg. Det är ungefär 7,69 stycken för tillfället uttråkad människoman det. Kossan har något som heter juver och där bor det spenar, ungefär som bröst fast lite längre. I spenarna finns det mjölk. En kossa har inga övertänder i käken.

Kon säger mu när den är glad och viftar på svansen när den vill signalera fara (källa saknas). Den är dräktig mest hela tiden, den befruktas dock oftast genom insemination. När sånt visas på tv bör man byta kanal, för det är lite äckligt. Något annat som är äckligt är att koögon användes, och kanske fortfarande gör, i skolundervisningen där de dissekerades. Ungdomar med psykopatiska anlag tyckte att detta var spännande och upphetsande. Andra, mer normala som helst ville stå bakom gympasalen och tjyvröka tyckte det var motbjudande. Helt jävla absurt egentligen.

Kossan äter gräs. Gräs är gott. Man kan röka gräs, men det är olagligt. I kroppen på en ko finns det fyra magar, varav tre är falska och en fungerar som den ska. Hur Gud tänkte där är lite oklart, men det går inte att fjanta runt och ifrågasätta allt hela tiden. Nu är det som det är.

Kossan bor på väldigt massa ställen i världen, en riktig globetrotter, och vill man veta exakt vart så får man ta reda på det själv. Men i Sverige bor kossan oftast i en ladugård. Då är kossans föräldrar bönder. Bönder tycker om att ha skitit omkring sig, och det ska gärna stå tre-fyra rostiga bilar på gården till ingen nytta. Bönder gillar också att vara med på tv och bidra till en dunkel form av koppleri.

Djuret som kallas ko är extremt underskattat. Man åker bil och tänker bara att ”jaha, ännu en trist kojävel”. Det borde upphöra. En ko kan vara väldigt fin att titta på, om man gör det ordenligt. Och ganska kul att prata med. Dessutom så kommer det mjölk från en ko. Mjölk är nog världens bästa dryck. Finns det bara mjölk i kylskåpet så infinner sig ett oerhört lugn i själen, något som behövs en tråkig jävla söndag. Tack kossan, och grattis till Veckans djur.

Mother

Kvinnan som utger sig för att vara min mor hävdar att varmvattnet är slut för tillfället, så jag borde vänta med att duscha. Och bada bubbelbad är tydligen uteslutet. – Du får väl bada i sjön om det är nödvändigt. Jaha ja, hon skulle skämta lite där. Man ska dock inte förglömma att bakom varje lustighet så döljer sig en gnutta allvar. Hon försöker utnyttja mitt nedsatta immunförsvar och lura mig i sjön, låta mig få skörbjugg och kolera och ge mig en friplåt till pärleporten. Det är nog därför hon ska slingra sig så fort det frågas om vem som är favoritbarnet. Jag tycker att det är lite dålig stil. Det tycker jag fan.

Nu ska jag försöka förflytta mig till soffan och titta på Family Guy så att jag blir lika smart som min kompis. Och så ska jag försöka få ett glas saft serverat, men då blir väl svaret att saftvattnet är slut det också. Ja fy fan, det är inte lätt.

lördag, november 07, 2009

Fever

Idag var det en liten rävkärring till kund som blev irriterad på mig och berättade att jag minsann borde gå en grönsaksutbildning, för att kunna skilja på rotselleri och nåt annat jävla skit med rot inblandat.

Och det kanske jag borde, men samtidigt är det en väldig massa borden hela tiden. Fast det smidigaste vore ändå om grönsaksutbudet begränsades till tomater, isberg och gurka så slapp vi allt tjafs och förvirring. Jag tycker att kunderna har alldeles för många valmöjligheter, ska prata med ledningen om inte planekonomi kan vara det klokaste i framtiden.

Jaja, mitt huvud värker och likaså min kropp och det smakar sjukdom i munnen. Därför ska jag åka hem till kvinnan som utger sig för att vara min mor och bli ompysslad. Ligga på soffan och bli servad och få gnälla lite, och faktiskt ha nån som lyssnar. Det kan jag behöva. Hej då. 

fredag, november 06, 2009

The will to power

Sådär, nu är biljettjäveln till Deadbolt inhandlad. Det är bra.

I övrigt så sitter jag och surar lite. Fokus har idag presenterat sin lista över Sveriges 100 mäktigaste personer. Jag har läst namnen ungefär nio gånger.
Mitt finns inte med.

Det tycker jag är dåligt, och jag känner mig både ledsen och besviken. Samt en smula kränkt. Jag som hade på känn att det var mitt år i år. Fan också.

Jaja, jag får väl vänta på utmärkelsen till Årets svensk, den titeln har jag absolut goda chanser att kamma hem. Skulle bli många ödmjuka fuck you-fingrar vid prisutdelningen.

Nu har jag inte tid med det här längre, ty jag har tråkiga saker att läsa. Sedan blir det häftig fredagsmiddag, fiskbullar i hummersås. Antagligen det närmsta jag kommer en kvinna den här helgen. Men jag har ingen rätt att gnälla, jag ska ju för fan få jobba imorgon. Stimulerande, utvecklande och givande – precis som vanligt.

Ni andra får ha en fräsig helg, don’t cry for me Argentina.

Hej då. 

torsdag, november 05, 2009

A warm place

Det är kvällar som denna jag önskar att man gift sig med en mjölnardotter från Tomelilla med lite väl stor beundran för sin far. Pappa hit och pappa dit och själv går man och väntar på en hjärtinfarkt på gubben för lite lugn och ro. Fast det skulle ju i och för sig inte bli mindre tjat för det, antagligen mer. Så gubbfan får väl vara frisk så att man kan sitta med honom i farstun och lyssna på hans tjafs om råg och vete och kli och annan idioti som kanske har med mjöl att göra. Jävla mjöl. Och sedan gå ut på gården och titta på svärfars traktor och väderkvarnen som vårdats i generationer. Fy fan så kul. Kanske sparka lite håglöst på traktordäcket och humma något för att liksom bekräfta att man är med i snacket och mest vilja gå in till flickrummet och klämma på sin frus lår och höfter och önska att det aldrig blev morgon igen så att man slapp träffa mjölhjälten och råka ta hans plats vid frukostbordet med ett jävla liv som följd.

Astrist scenario.

Men bättre än inget.

För övrigt skulle jag vilja ha semester. Där det är varmt och skönt. Nio månader skulle den vara, semestern, och jag skulle bara ligga och läsa sånt jag vill och inte det jag måste. Men jag hinner nog frysa ihjäl innan dess, det är fan bedrövligt att man ska behöva besitta tekniska kunskaper för att få igång tre jävla element. Så kan jag inte minnas det var när landsfadern Göran Persson styrde Sverige. Allt är som vanligt borgarnas fel.

Nu går jag till sängs, med två filtar på täcket och en t-shirt över paradisdräkten. Gonatt. 

Thats's when I reach for my revolver

Hej The Ark
Jag har haft en dålig torsdag. Dagen blev inte bättre av att jag såg dig på tv förut. Jag tycker inte om dig för du är dum. Det är nog ditt fel att kycklingen som jag åt till middag smakade helvete. Och att såsen skar sig. Du borde inte få spela musik och han som sjunger i dig borde klippa sig. Om du slutade spela musik så kanske vi kunde få fred på jorden och alla barnen kunde vara lyckliga.
Hej då från
Wayne Nilsson

Untitled

Det syns ingen måne på himlen, gömmer sig antagligen bakom moln och solar och rymdskepp och skräp.

Och det är natt mot torsdag. Ännu en natt. Ännu en kommande torsdag. Ännu en dag att önska livet ur. Eller i alla fall få göra något som känns. På riktigt.

På ett av de lokala nöjeshaken frodades som vanligt underhuggarna till ett av de ledande MC-gängen i det här landet ikväll. Tuffa killar. De har varken fitta eller stake, men det räcker långt med en väst och halstatuering. Lovely.

Och det finns inte så mycket mer att säga, än att vi säger gonatt till Nordlicht med Sällskapet och att vi längtar till något bättre. Något vackrare. Där något betyder mer än annat. Visserligen släpar Sällskapet på om Hamburg, som är en jävla skitstad, men fuck it. Think outside the box.  Allt handlar om romantiserandet över att vara någonstans. Där man inte är. Just nu. Hej. 


onsdag, november 04, 2009

Hallelujah

När jag trodde att det rimligaste var att ringa närmsta kapell, be dem ställa fram ett par tre stolar till en begravningsceremoni och sedan lägga sig i fosterställning och självdö ... ja då kom räddningen. Det finns någon som vakar över mig. Jag har fått lön.

108 kr.

Nu jävlar blir det åka av. Men först ska jag sprätta med benen i otakt. Hej då.

tisdag, november 03, 2009

And then they run

– Åh, nu är tuppen här!
– Va?

Tittade mig omkring och förstod efter ett tag vad hon menade.
– Fast jag känner mig inte direkt som en tupp här.
– Men det är i alla fall alltid kul med en kille här!

Det är ju inte direkt Marcus Schenkenberg som är på besök, så förmodligen är det inte nån som går runt och applåderar med fittan över min ankomst, tänkte jag säga. Men gjorde inte det, man ska hålla låg profil på relativt okänd mark.

Jag håller på och infiltrerar kvinnorörelsen igen. Det är jag och Günter Wallraff som gör sånt. Wallraff har maskerat sig som somalier i Tyskland och jag har varit på superdeathmegapulse-pass. Vi bidrar båda till samhällsdebatten, jag och Wallraffen, fast kanske på lite olika sätt.

Mina stegkombinationer påminner fortfarande om något dött och stelopererat men ändå något helt okontrollerat, jag hänger inte med för fem öre. Min starkaste sida är helt klart att springa på stället. Det är jag duktig på, förmodligen bäst till och med.

Visst, tjejerna fattar ju hur de ska göra – lyfta ett ben i taget på ett ungefär och sedan repetera rörelsen – men de gör det inte snyggt. Det finns nog inte en enda tjej i hela världen som kan springa på ett coolt sätt. Jag är inte säker på mycket i livet, men i just den frågan är jag beredd att satsa familjen.

I övrigt är det glada tillrop och applåder mellan låtarna. Och det är bra. Uppmuntran är bra och kan behövas när det känns som om lungorna släpas runt i makadam och asbest och svetten rinner som en syndaflod från huvud till tå.

Men jag saknar ändå de där gutturala tonårslätena från ungdomen i en semimanlig omklädningsrumskultur. Smyga runt och böga lite och skrika könsord helt omotiverat och snärtas med handdukar och smeta liniment på någon där det inte ska vara och lyssna på hjärndöd musik och alfahannen är 15 år och har belägrat minst 25 tjejer vilket är en siffra ingen ifrågasätter.

Eller så saknar jag det inte när jag tänker efter.  

Men jag ska fan börja spotta snus i duschen här hemma. Portion då, lössnus är för kärringar.

Hej då och gonatt.


It thing hard-on

Jag var i Vita huset inatt. Käkade korv med bröd tillsammans med Obama. Det var trevligt, tyvärr finns inga bildbevis.

Jag vaknade av att det ringde på dörren, hårt som fan och jag tänkte spontant att nu jävlar är det ryssen som kommer. Det brukar oftast vara små mesiga knackningar på dörren annars, som knappt hörs. Det är så att man tittar i golvhöjd när man ska öppna för det känns som om att det ska stå en utmärglad och benskör liten vätte utanför som gjort en sista kraftansträngning med knackningen.

Men nu ringde det hårt. Och jag hade stånd.

Ståndet hade inget med Obama att göra. Morgonstånd har oftast inget med sex eller Obama att göra. Om några år fyller jag 30, efter det får man inte stånd överhuvudtaget, det måste man tänka på. Men jag fick rusa upp och dra på mig ett par byxor och lägga junioren under resåren för att inte möta besiktningsmannen Ronny med ett sorgligt litet enmanstält. Lyckligtvis hade jag förnuft nog att dra på mig en tröja också, det hade sett konstigt ut annars.

Ronny verkade inte speciellt kriminell och gjorde det han skulle, nästan en liten besvikelse.

Nu har jag en dag att ta tag i.

måndag, november 02, 2009

Some stupid tomorrow

Jag går runt och städar. Fejar och bonar. Fint ska det vara. För imorgon får jag besök av en man som ska besikta lägenheten. Inte för att han ska bry sig ett skit om renheten, men ändå. Det är en okänd man, jag vet bara att han heter Ronny. Har man ett namn som slutar på y så är man per automatik kriminell. Conny, Jenny, Fanny, Sally och Yvonne – banditer hela bunten.

Mitt namn slutar inte på y, men jag funderar på att öppna dörren med lätt bakåtlutat huvud och stirriga ögon iklädd wifebeater-linne för att liksom markera vem som är skurken i lägenheten. Men då kanske Ronny säger att jag får tagga ner lite, att det inte är någon idé att försöka för han kommer ändå alltid vara mest kriminell i hela världen. Jag borde skaffa ett tillhygge i fall att han gör ett brottsligt utfall.

Jag vet inte om Ronny förväntar sig kaffe eller inte. Och det kan han väl få, även om jag tycker att kaffedrickande drar ner på effektiviteten. Jag har köpt mjölk, men den får han inte smaka på. Klarar Ronny inte av att dricka kaffe utan mjölk så ska han inget kaffe ha. Du får flytta till Stockholm Ronny, där är de moderna och står inte pall för lite genuin kaffesmak, får jag väl förklara för honom.

Men han kanske är en sån där jävel som prompt ska ha något sött tilltugg, en enkel och slät kopp kaffe duger nog inte. En mazarin eller en vetekrans eller nåt. Fan också. Fan. Men det får han inte. Även om vi båda är vuxna så kan vi inte bara därför sätta i oss kaffebröd klockan åtta på morgonen, vi har ett ansvar inför oss själva.

Han kan fan glömma kaffe helt enkelt. Det finns vatten i kran om han måste ha något.

Funderar på om vissa saker ska gömmas undan. Ronny kanske får intrycket av att jag har en skev kvinnosyn. Men det finns inte plats i garderoben, och till källaren vågar jag inte gå nykter eftersom det bor narkomaner där. Flickvännen får alltså stå där hon står. Och den där urklippta tidningsrubriken som sitter ovanför diskbänken med texten ”Det finns inga kvinnor” ser han nog inte. Och börjar han gnata på broderiet intill dörren – All women are bad – så får jag väl förklara för honom, som jag fick förklara för nån liten blondin som var här i festliga sammanhang, att om han varken förstår humorn eller ironin så kan han fan ta en picknick i badrummet och sitta och titta på lättklädda män och ponnybilderna som finns där. Ett Lilla gumman och en förnedrande klapp på huvudet är legitimt i ett sånt läge. Kanske får han sig en klapp på skinkan också.

Eller så har han läst om feng shui i nåt jävla livsstilsmagasin och ska börja möblera om för att det ska finnas rätt energi i rummet och komma med förslag om nya tapeter och börja tjata om att krucifixet ovanför sängen inte sänder ut positiva vibbar.

Va fan kan han inte bara komma och göra det han ska för? Kolla så att jag inte cementerat igen fönstren eller slagit sönder dörrar eller rivit upp golvmattan för att det skulle vara så jävla intressant att se vad som finns under! Det är ju det han borde göra.

Jag gillar inte det här. Ronny kommer störa min morgonrutin. Jävla Ronny. Fuck you.

Monday monday

Har lyckats hugga mig med rakhyveln i näsan, mjölken är slut, jag ska jobba och utanför fönstret blåser det och regnar. Dessutom fryser jag som ett frånstött barn och skulle kunna döda för ett bastubad.

Det är underskattat med måndag, helt klart. Det borde vara måndag hela veckan, hela veckan. Varje vecka. Hej då. 

söndag, november 01, 2009

There's a bear in the woods

Veckans djur: björn

En björn är ett rovdjur. Rovdjur äter kött, vilket gör det hela lite motsägelsefullt eftersom björnen tydligen livnär sig mest på frukt och grönt. Och så äter den blåbär förstås. Blåbär och mjölk och lite socker tycker björnen om.  Fast en och annan hjort kan slinka ner ibland också om andan faller på. Och lax. Lax innehåller bra fett, det gör avokado också.

Björnen kan väga upp till 800 kg och kan nästan bli tre meter lång. Hannarna väger oftast mer än honorna, det är bra. Varför det skulle vara bra egentligen tänker inte motiveras. Ögonen är små och runda och ser allt. ”De har en långsträckt nos med 40 till 42 tänder” uppger källan till det här. Det låter extremt märkligt. Men det står ju så på internet, så då är det så. Björnen har alltså en massa tänder på näsan och är nog nöjd med det eftersom den kanske inte förstår bättre.

En björn är en hälgångare och fotsulorna är utrustade med hår. Om man är omogen så kan man dra paralleller till onani där, men det görs inte här. Sitta och skrika jävla runkbjörn får ni göra själva. Och själv är även oftast björnen då den strövar omkring i skymningen och under natten. När den inte vandrar runt och letar efter saker så ligger den gärna i en grotta och sträcker på sig. Björnen är duktig på att klättra och simma och kan springa fort som fan.

När björnen har fått barn så är det honan som får dra det tunga lasset och hanen får göra något annat. Björnar är säkra i sina könsroller. Fast honan tycker att det är lite irriterande och det tär på psyket och hon blir aggressiv mot allt och alla. Träffar man som människa på en argsint björnkärring så ska man prata lugnt med henne, riktigt vad det skulle bidra till är oklart. Det rimligaste borde väl vara att hålla käft. Men jaja. Hjälper inte verbala smekningar så ska man lägga sig på marken och göra sig så liten som möjligt för då känner sig björnen överlägsen. En dominant typ det där.

Någon som bröt mot alla regler, och till och med gick över gränsen, var Guldlock det lilla våpet. Förmodligen en bortskämd borgarunge som tyckte att det var okej att gå in i ett okänt hus och ha sönder en stol för lilla Björn och kladda med alla tre grötportionerna och avslutningsvis besudla sängarna på övervåningen. En omgång med rottingen skulle hon ha. Men nu är ju aga förbjudet. Och det är väl bra kanske.

Björnen är efter myskoxen och igelkotten det bästa djuret vi har i det här landet. Grattis till Veckans djur.