Jag dricker ett glas öl med Allan Edwall. Han säger att han slösat bort sitt enda liv på snus och knulla och travet och att han har haft spriten som tidsfördriv. Det är du och jag Allan, säger jag och klappar honom i ryggen sådär som män gör när de bekräftar varandra. Fast jag förklarar att trav är tråkigt och att knulla är överdrivet, för att inte bara sitta och nicka på ett medhållande sätt. Sen säger Allan att hans tro är klen och att klokenskapen är ringa och ser lite dyster ut. Det är du och jag Allan, säger jag då igen och ger honom en kram för nu har vi druckit flera glas öl och kan visa känslor utan att vara rädda för att få stånd.
Allan Edwall är död.
Bra människor har en förmåga att dö.
Det är synd.
Det får man tänka på en dag som denna, allhelgonadagen. Jag lever. Det vet jag eftersom jag andas, i övrigt är det få tecken som tyder på liv.
Nåväl.
Lindajävel tycker att jag borde söka mig till en sådan där dejtingsida för att hitta en vettig tjej. Hon är väl trött på gnället och menar på att det inte alls bara är psykfall som hänger där. Jag är skeptisk. Mycket skeptisk. Det är nog svårt att marknadsföra sig själv på ett bra sätt. Bra inkomst ska man ha och vara intressant och snygg och kunna umgås med och tycka om barn och tycka att det är kul att höra om väninnor och ha stor kuk och vara uthållig som en ardennerhäst och kunna peaka samtidigt som motparten i sängen.
Det är så fult att ljuga.
Det Lindajävel inte vet, eller det kanske hon visst gör i och för sig, är att kärleken kan komma i vardagen. Vid diskbänken. En jävla lördag. Precis som Jesus kan komma i jordnötssmöret (alltså att hans ansikte syns, inget annat) på smörgåsen hos en galen och konservativ amerikan. Eller att Elvis kan uppenbara sig i frityrflottet på en snabbmatskedja. Eller att Mikal Jacksons ansikte syns i nävern på en norsk och vindpinad fjällbjörk. Muhammed syns ingenstans han, skönt att någon jävel fortfarande har integritet.
När jag lagade mat tidigare så fick jag uppenbarelsen. En hjärtformad potatis. Det är tecknet på kärlek. Tittar man ordentligt så syns ögon, mun, det närmsta man kommer ett hjärta på en kvinna och en lusask. Det är så fint. Och jag är så spänd. För ikväll händer det. Hon kommer komma inklivandes genom dörren senare. Det känner jag på mig. Hon med stort H. Åh fy fan så oväntat och trevligt. Jag måste ta på mig fina kläder och använda lukta gott. Undrar hur hon ser ut? Jag hoppas på lite mer än i potatisen, men samtidigt är jag inte i position att ställa krav.
Nu sätter jag mig på en pall i det där som kanske kan kallas tambur och väntar som en efterbliven hund med tungan nedanför hakan och med något förväntansfullt och samtidigt jävligt odefinierbart i blicken.