lördag, oktober 31, 2009

The look of love

Jag dricker ett glas öl med Allan Edwall. Han säger att han slösat bort sitt enda liv på snus och knulla och travet och att han har haft spriten som tidsfördriv. Det är du och jag Allan, säger jag och klappar honom i ryggen sådär som män gör när de bekräftar varandra. Fast jag förklarar att trav är tråkigt och att knulla är överdrivet, för att inte bara sitta och nicka på ett medhållande sätt. Sen säger Allan att hans tro är klen och att klokenskapen är ringa och ser lite dyster ut. Det är du och jag Allan, säger jag då igen och ger honom en kram för nu har vi druckit flera glas öl och kan visa känslor utan att vara rädda för att få stånd.

Allan Edwall är död.
Bra människor har en förmåga att dö.
Det är synd.
Det får man tänka på en dag som denna, allhelgonadagen. Jag lever. Det vet jag eftersom jag andas, i övrigt är det få tecken som tyder på liv.

Nåväl.

Lindajävel tycker att jag borde söka mig till en sådan där dejtingsida för att hitta en vettig tjej. Hon är väl trött på gnället och menar på att det inte alls bara är psykfall som hänger där. Jag är skeptisk. Mycket skeptisk. Det är nog svårt att marknadsföra sig själv på ett bra sätt. Bra inkomst ska man ha och vara intressant och snygg och kunna umgås med och tycka om barn och tycka att det är kul att höra om väninnor och ha stor kuk och vara uthållig som en ardennerhäst och kunna peaka samtidigt som motparten i sängen.

Det är så fult att ljuga.

Det Lindajävel inte vet, eller det kanske hon visst gör i och för sig, är att kärleken kan komma i vardagen. Vid diskbänken. En jävla lördag. Precis som Jesus kan komma i jordnötssmöret (alltså att hans ansikte syns, inget annat) på smörgåsen hos en galen och konservativ amerikan. Eller att Elvis kan uppenbara sig i frityrflottet på en snabbmatskedja. Eller att Mikal Jacksons ansikte syns i nävern på en norsk och vindpinad fjällbjörk. Muhammed syns ingenstans han, skönt att någon jävel fortfarande har integritet.

När jag lagade mat tidigare så fick jag uppenbarelsen. En hjärtformad potatis. Det är tecknet på kärlek. Tittar man ordentligt så syns ögon, mun, det närmsta man kommer ett hjärta på en kvinna och en lusask. Det är så fint. Och jag är så spänd. För ikväll händer det. Hon kommer komma inklivandes genom dörren senare. Det känner jag på mig. Hon med stort H. Åh fy fan så oväntat och trevligt. Jag måste ta på mig fina kläder och använda lukta gott. Undrar hur hon ser ut? Jag hoppas på lite mer än i potatisen, men samtidigt är jag inte i position att ställa krav.

Nu sätter jag mig på en pall i det där som kanske kan kallas tambur och väntar som en efterbliven hund med tungan nedanför hakan och med något förväntansfullt och samtidigt jävligt odefinierbart i blicken.


Dance, motherfucker, dance

Inledde dagen med en lyxig lördagsfrukost, knäckebröd och kranvatten. Jag tycker att det är viktigt att det känns att det fan är helg. Att man gör något utöver det vanliga. Kollade på Gilmore Girls samtidigt, kanske den enda serien där man tänka sig att kramas med tre generationer. Dottern är visserligen lite mesig, mamman jävligt jobbig och mormodern ... ja, hon funkar i nödfall. Om det är väldigt kallt och ensamt. Tittade en del på serien förr, men tröttnade på dialogen mellan mor och dotter. Och så blev jag alltid svartsjuk på Luke. Jävla Luke. Vänd kepsen rätt gubbjävel, om du nu ska envisas med ett ha en sådan. Den enda som kommer undan med keps och flanellskjorta är Chevy Chase.

Luke, om du läser det här – Möt mig utanför porten ikväll så kan vi brottas, din jävla tönt!

Har ni tänkt på att man brottas alldeles för sällan i vuxen ålder? Det har jag i alla fall. Tanken på att få brottas med mina vänner upptar alltmer tid i mitt liv, jag hinner knappt tvätta mig längre. Jag vill bara brottas. Jag tänker mig lite som Fight Club, fast inte att man ses i gäng som hejar på. Det kan förstöra stämningen. Man träffas bara hemma hos någon, i par, tar en kopp kaffe först och sedan ligger man på golvet och brottas lite prestigelöst. Det skulle vara en underbar känsla och inte alls homoerotiskt på något vis.

Idag är det som sagt lördag. Och då får ni en lördagsdansarlista att ta del av. Jag är fullt medveten om att det är att kasta pärlor åt svin, eftersom ungefär tre personer kommer att bry sig. Max. Men fuck it. 

Den första låten är bara med för att den handlar om mig. Jag lyssnar inte på texten och ord insane, raider och wrong faller bort. Men de sjunger inte Mr. Vain utan Mr. Wayne. Mr. Wayne är det enda jag hör och min narcissistiska ådra får sig en öm och vacker kyss. En hel låt om bara mig, det är fint.

Alla får dansa som de vill, här har vi inget elitistiskt danstänk. Men ni får göra det utan mig, för jag har en doktorsavhandling att läsa. Det är så jävla fint med helg.

Kram

fredag, oktober 30, 2009

Death of a disco dancer

Det skulle gås på diskotek igår. Det var längesedan det hände, runt två månader kanske. Jag föredrar mindre ställen, där man kan sitta ner och åtminstone höra vartannat ord som sägs. Och så slipper man stå i kö. Men igår skulle det stås i kö.

Och fy vad jag stod i kö. Mein gott, vi är i ett sunkigt rövhål till stad och köar inte till något fräsigt ställe i New York, släpp in folk vaktjävlar, upprepades som ett mantra i mitt huvud. Dörrvakter är nog fan den lägsta formen av mänskligt liv. Jag hatade kön. Visserligen var det en tjej som envisades med att stå och trycka lökarna i ryggen på mig, och det kunde hon väl få göra så länge hon var tyst.

Det var ingen socialistisk kö, det var en jävla borgarkö utan varken solidaritet, respekt eller medkänsla. Det trängdes och det stals platser. Idioter. När jag stått i över en timme med värdigheten nerkörd i rännstenen började jag få nog. Droppen var när en kamrats lillebror kom med en häftig ungdomsfrisyr och viftade med något tufft kort inför vakten så att han och hans 20 polare fick gå före kön.

Den där jäveln tappade jag i golvet när han var bebis.

Jag är fan helt slut som artist, tänkte jag och drog mig ur köjäveln. Gick och köpte ett gäng folköl och fortsatte sedan hemåt. Och lika bra var nog det.

Tänkte ta en lugn hemmakväll idag. Ligga under filt och lite tända ljus och kanske avsluta med några jävla gurkskivor över ögonen. Var inne på att laga mat. Riktig mat. God mat. Men sen insåg jag hur tråkigt det är att käka själv, så det får räcka med avancerad pastakokning, eventuellt med en tomat till eftersom det är fredag.

I vanlig ordning är det bara skräp på tv. Därför hyrde jag en film förut. Jag laddar inte hem saker, det är inget ställningstagande åt något håll. Jag bara ... äh va fan ... det verkar så krångligt bara. Millenniebuggar och sånt. Ville se Fassbinders serie Berlin Alexanderplatz, men den fanns inte så det fick bli Lili Marleen av samme man.

Tyvärr är det ingen jävel som kopplat in dvd-spelaren åt mig i den nya tv:n. Det är fan rent ut sagt bedrövligt att jag ska behöva göra allt själv. Jag försökte lite håglöst tidigare, men jag fattar inte riktigt vart sladdarna ska in. Jag hittar inte hålen. Det är i och för sig inte ovanligt. Skulle ligga med en tjej vid ett tillfälle och låg tryckte på som fan utan att komma in. Ojojoj, det här var trångt, tänkte jag. Hon var dock vänlig nog att upplysa mig om att jag var på fel ställe och tyckte att jag kunde sluta försöka knulla henne i låret. Det var snällt av henne. Jag var inte helt nykter då.

Ni vet sådana där människor som inte verkar ha alla hundar i rastgården och som gärna ska stå längst fram i bussen och prata med chauffören, ungefär så kände jag mig med den där dvd-spelaren. Det var inte så roligt att försöka koppla ihop saker. Så jag gav upp. Och det ser inte ut att gå och titta genom datorn.

Jag får väl ligga under filten och glo på fodralet istället och tänka på hur livet kunde vara istället för på hur det är.

Ha en god helg.

Fuck you

Hej högskoleprovet
Jag tycker att du är dum i hela jävla huvudet. Nedan finner du vad som räknas i verkligheten. Men du får ha en trevlig helg, det unnar jag dig. Ditt svin.
Mvh
Wayne

torsdag, oktober 29, 2009

Telegram Sam

Jag blir mobbad på universitetet, särskilt av en person. Han slänger glåpord efter mig och säger att jag inte blir ungdomlig bara för att jag har mössa på mig ibland. Det tycker jag är dumt av honom. Den psykiska terrorn gjorde att jag stannade hemma och pluggade idag. Eller försökte plugga i alla fall.

Det är så mycket förberedelser som ska göras innan man kommer igång. Springas ärevarv och stretchas och man måste glo ut genom fönstret i en kvart innan dokumentet kan öppnas.

När jag väl hade kommit igång så kom posten intryckt genom dörrjäveln och distraherade mig. Fokus dök upp idag, den ska ju komma imorgon. Det gjorde mig givetvis förbryllad, så förbryllad att jag var tvungen med en snabbläsning. När jag väl kommit igång igen fick jag ett sms. Det var spännande eftersom det senaste kom ungefär när mor önskade mig ett gott nytt år. Nu var det min kompis Telia som hörde av sig. Det är fint att inte vara bortglömd och känslan av det gjorde mig en aning rörd så jag satt med telefonen tryckt mot bröstkorgen en stund och funderade på det fina i vänskap.

Sen skärpte jag till mig och försökte en gång till med pluggandet. Då kom soljäveln fram och bråkade. Mina fönster är inte anpassade för gardiner eller persienner, så jag fick förflytta mig till soffan istället. Men där fick jag så jävla ont i ryggen så jag avbröt projektet för idag.

Och lyssnade istället på Baccara och låten Darling några gånger. Den är fin tycker jag. 
”Postcards from Amsterdam
Phone-calls from Birmingham
To tell me only how you miss me
Received your telegram

Now you say: Here I am”

Jag gillar när det namedroppas städer för då känns det som om man är någon annanstans. Nästan. Och att vara borta är bra. I Birmingham har jag aldrig varit, men det har Soda så då har jag på ett ungefär också varit det. I Amsterdam har jag varit några gånger. Och varken sysslat med knark eller hor. Det känns så jävla turistigt och uppenbart. Att spendera en helg i Mjölby för att leta droger och köpeknull torde vara en större utmaning. Mjölby har jag heller aldrig besökt för övrigt.

Och jag har aldrig fått ett telegram. Det är lite synd eftersom jag romantiserar kommunikationsformen. Det krävdes lite mer eftertanke och hjärta på telegrammens tid tror jag. Inga snabba telefonsamtal från krogen för att boka sängplats hos någon i brist på annat. Nej, man fick väl gå till ett litet bås där det satt en farbror med skärmmössa och diktera de genomtänkta amorösa budskapen för honom. Och nykter var man tvungen att vara. Och jag tror att människor var kloka nog att onanera innan de bestämde sig för att telegrafera någon. Liksom för att verkligen få klart för sig att det var kärlek det handlade om och inte något smutsigt och ovärdigt.

Att först telegrafera för att sedan riva av en solosång och efter det kanske känna att det där förslaget med restaurangbesök med efterföljande tebjudning i uthuset inte var så jävla intressant längre var det nog ingen som gjorde.

Det var nog bättre förr. Fast egentligen har jag inte en jävla aning om hur det var förr och inte heller hur telegraferandet fungerade.

Jag får fråga Mona om det, hon var med när världen fortfarande var svartvit och att datera hennes ålder görs nog enklast med kol 14-metoden. Nu ska jag laga mat. Hej då.

onsdag, oktober 28, 2009

Dirty and disgusting and shameful

Människor tycker om att sälja saker via auktionssajter på det här internet. Och det kan ju vara bra kanske. Till exempel kom jag över Stig Dagermans Bränt barn för 19 kr, och lite frakt, för ett tag sedan. Och Pär Lagerkvists Bödeln och Gäst hos verkligheten för ungefär detsamma (jo, jag försöker framstå som lite intellektäll här nu). Det jag inte förstår mig på är hur folk orkar lägga ner sig för så lite pengar. Köpte även en serietidning för 2 kr en gång, säljaren hade kunnat gå till närmaste alkispark och samlat burkar och tjänat det dubbla på 30 sekunder.

Men visst, det är jag som är bekväm av mig och hade slängt skiten istället för att kommunicera per mail med någon jävel för att tjäna 20 kr. Sån är jag, och det är ju tur att vi alla är olika. Håhåjaja.

Nu har dock Elvis Presley, den trinde gamle fan, gett sig in i matchen. Förra veckan sålde han sitt hår för 128 000 kr. Det är ganska mycket pengar för lite hår det. Bra jobbat där Elvis.

Det är finanskris nu.

Och då tänker jag så här, att om Elvis kan så kan fan jag.

Jag säljer också mitt hår. Precis som isterbuken.

Även om jag inte är ett fan av honom. Inte alls. Men nu handlar det om affärer och då kan man inte låta personliga åsikter gå före profit.

Möjligtvis är Elvis Presley en aning mer känd än vad jag är så hans hår kan kanske vara lite mer populärt än mitt. Det som ligger till min fördel är att jag inte bara säljer några tråkiga hårlockar som endast ramas in (mest för att jag inte har några). Jag är innovativ och har skapat konst av mitt bortrakade veckohår från huvudet.

En geléråtta blev det, perfekt att ge till ungarna eller gammelkärringen med tveksam kroppshållning nere på hörnet i julklapp. Endast fantasin sätter gränsen, och det är precis så jag känner när jag står naken på alla fyra i badrummet och skapar.

Utropspriset startar på 400 kr och budgivningen är öppen till 15/11. Pengarna kommer oavkortat att gå till mitt okynnesdrickande i Frankfurt vecka 47. 

Hårgeléråttan i profil

Hårgeléråttan snett bakifrån

Hårgeléråttan från konstnärens perspektiv

Video killed the radio star

När man känner en viss förväntan och ser fram emot att få gå ner till tvättstugan och boka en tid, ja då vet man att man lever la dolce vita.

Fast just nu blev det visserligen action här.
Eldslågor i ugnen.

Det är väl själva fan att man inte ska kunna få laga middag utan att riskera tolfte gradens brännskador på kroppen.

Nåväl, jag har inget att säga som inte sagts förut. Och det jag egentligen har att säga sköter jag privat. Det är nog klokast. Och jag har stirrat tillräckligt på en skärm idag.

Ni får titta på en videorepris istället. Den är fin. Det är inte lätt att vara ung på Island, särskilt inte nu när McDonalds avvecklar verksamheten på öjäveln. De får leka med sina gejsrar och islandshästar utan den där tallande clownen i fortsättningen.

Och nej, i övrigt brukar jag inte spendera tid med att titta på minderåriga gossar som är intima med varandra.


tisdag, oktober 27, 2009

Blood in, blood out

Jag gjorde ett menstest på en kvällstidnings hemsida förut. Tre rätt av tio möjliga, det tycker jag är bra och betyder att jag är väl bevandrad inom ett ämnesområde som är mycket svårt att ta på allvar. Jag tror att mens finns, för jag har sett det där blodet med egna ögon, så det är inte det som det handlar om. Det är bara en sån jävla hype runt det där hela tiden som jag inte förstår. Fast jag förstår inte alltid så mycket heller.  

Men jag vet, utöver att man riskerar att få en hoppspark i bröstkorgen när en handduk hängts åt fel håll i badrummet och att det ska grinas i två timmar för att nån jävel i Top Model blivit hemskickad, att mens innebär en jävla massa omkostnader.

– Choklad, jag måste ha mööööörk chooooooklad, skriks det och det är lika bra att lyda den närapå briserande atombomben till kjoltyg som ligger och bräker som ett jävla får på soffan och är ensammast i hela världen. Och det handlar inte om något toffelskap när man tar på sig jackan för att gå och köpa upp Icas centrallager, utan bara om att få slippa se och höra eländet ett tag. Väl hemma igen så är det givetvis fel choklad som inhandlats och man är en jävla idiot som inte fattat att det ska vara 70 och inte 68 %. Och sen ska det grinas en omgång till. Here we go again. Och sen ska det köpas ny choklad och några kilo koncentrerat fettsocker. Jodå för fan, det är roligt nästan jämt.

Det är inte så jävla tokigt att vara singel ändå. Det är underligt hur relativt vettiga människor kan förvandlas till sanslöst labila monster för lite blod.

Och apropå mens så ska ni få lära er något viktigt, det har tagits upp tidigare men det är ett ständigt aktuellt problem så det tåls att upprepas. Det kan användas något som heter tampong för att pinsamheter med blodiga byxor och dylikt ska undvikas. Ibland kan det låta plopp när den där pluggen dras ut, ungefär som när en flaska vin öppnas. Det är lite roligt och otäckt på samma gång.

Tamponger finns i olika storlekar – och nu kommer det ni ska lära er – och val av storlek beror på mängden blod. Alltså, mindre tampong – mindre blod och större tampong – lite mer blod. Det handlar därmed inte om vaginans omfång. Så ni som håller på och gapar ”Har du mutta som en jävla katedral eller?” till tjejer som köper tamponger av större modell, sluta med det. För ni har fel. Det är dock alltid populärt att ifrågasätta okända kvinnors muttor högt i en kö, men det måste göras med rätt underlag.

Angående test så var högskoleprovet i lördags. Det gjorde jag för tio år sedan. Att matten skulle gå åt helvete visste jag redan innan så den delen hoppade jag över. Svenska kan jag hantera. Engelska likaså.  Men jag trodde att det skulle gå sådär. Det gick sämre än sådär.

0,2.
Nollkommatvå.
NOLL KOMMA TVÅ.

Det är inget jag ristat in i ytterdörren för att locka in fruntimmer eller arbetsgivare. Men samtidigt inget jag skäms över heller. Ett jävla skitprov är vad det där och som inte säger någonting. Fast ja, hade jag haft 2,0 hade jag kanske resonerat annorlunda och krävt att kommunen skulle smälla upp en kopparstaty av mig på fyra meter och placerat på en central plats så att alla kunde få se byhjälten.

Men nu är det inte så och jag ska raka mig. Hej då. 

How far can too far go?

Vem fan kom på den dumma jävla idén att blanda i ananas och majs i en sallad? Ananas har inget i mat att göra och majs äter man överhuvudtaget inte alls. Det irriterar mig att jag ska behöva svälta, allt är borgarnas fel.

Men nu går jag vidare i livet, frågan är om jag ska läsa tråkig text eller fortsätta snegla på den snygga tjejen tills att hon tycker att det blir obehagligt. Den som lever får se. Hej då.

måndag, oktober 26, 2009

Darker with the day

Nej men va fan … jovisst … det där jävla riset kokar över. Tro på fan. Det här är den bästa måndagen sedan Maria Eriksson visade lite av sin behå bakom gympasalen 1994. Trodde fan inget kunde toppa det, och att den 26/10-09 som skulle göra det var en jävla högoddsare. Nu har jag ett par riskorn att skälla på här, sen är det hej o gonatt för idag. 


Give out but don't give up

Somna med oro i magen. Vakna med oro i magen.  Den jäveln som sa att det är kul att plugga skulle jag vilja ha ett samtal med, vi måste ha missförstått varandra totalt.

Järnvägsspåret känns ganska lockande, om jag hittar dit genom dimman vill säga. Jävla dimma. Men vad har jag för rätt att ge en stackars lokförare en dålig dag och kanske efterkommande psykiska svårigheter? Ingen rätt alls.

Aldrig ett jävla rätt.

Och samtidigt har SJ tillräckliga problem med att hålla tidtabellen, och det behöver inte jag bidra till genom att ligga på rälsen och sära och se ut som Munchs Skriet i nunan. Någon kanske kommer för sent till ett viktigt möte eller kärleken eller bara vill hem och sova. Jag orkar inte ha det på samvetet också.

Dessutom är lägenheten stökig och det vore ju pinsamt att lämna efter sig. Och går jag till järnvägen så hinner jag inte vara på universitetet till kl. 10 som jag tänkt. Nej, det är nog bättre att ta tag i saker istället. Gud får vänta ett tag till på celebert besök, jag har ju faktiskt inte hunnit med att kramas med Lena Olin än heller.  

Kram.

söndag, oktober 25, 2009

Endless summer on the beaver island

Veckans djur: bäver









Bävern ingår i den amfibiska däggdjursfamiljen, vad ordet amfibisk betyder kan man fundera på i en sekund eller två och sedan gå vidare med livet. Man behöver inte veta allt hela tiden.

Bäversläktet kan delas in i två arter, den europeiska och den amerikanska. Den europeiska kan bli upp till 75 cm lång, inte helt oväntat ska jänkaren vara värre och kan sträcka sig upp till en meter. Vikten varierar mellan 20 och 30 kg.

Bäverns päls är väldigt tät, det kan finnas upp till 23 000 hårstrån på en kvadratcentimeter hud. En människa ligger helt klart i lä med endast 600. Pälsen gör att bävern inte fryser när den simmar omkring i vatten. För med simhud mellan fingrarna och tårna och med en svansfena som fungerar som ett roder så är bävern anpassad för ett liv i vatten. När bävern simmar så blundar den, det är lite mesigt.

Den bor alltid i närheten av vattendrag eller sjöar, och där byggs det hyddor och dammar. Bävern tycker att det är kul att bygga saker, det är bävern och Martin Timell som gör det.

Enligt källan som används till det här så tror barn att bävrar äter träd. Visst, barn är sällan med i matchen när det gäller det mesta, men här är det lite onödigt att kasta skit på de små glinen. Alla tror väl, oavsett ålder, att bävern käkar träd. Men så är det tydligen inte. Bävern äter örter, vattenväxter och blad. Och när bävern gnager på ett träd som sedan ramlar så är det bara för att få material till dammbyggen och hyddan. När större träd fälls är bävern bara intresserad av grenverket i toppen, ett jävla svinn alltså när resten av trädet inte används. När det handlar om väldigt stora träd så gnager bävern bara litegrann och väntar på att en storm kommer och gör det sista arbetet. Mycket smart av bävern, så långt hade till exempel undertecknad aldrig tänkt.

Djuret blir i genomsnitt 15 år gammalt, det är på gränsen att det hinns med en thinnertrasa och en halv folköl och fumlande och slickande av gomsegel i buskarna utanför luciavakan alltså. Men det bryr sig inte bävern så mycket om. För den värnar om familjen och hanen och honan lever tillsammans hela livet. Ungarna bor hemma i två år, vilket motsvarar ungefär 30 år om man räknar om det till människoår (den uträkningen bör dock ifrågasättas ordentligt). Med tanke på att bävern värnar så starkt om kärnfamiljen så borde den vara kristdemokraternas egna lilla husdjur. Men Göran och hans lärjungar har väl kommit på att det finns en bögbäver någonstans, så då går det ju så klart inte.

Bävern kan ibland misskrediteras genom att det dras paralleller till en kvinnas sköte. Det är inte alls snällt mot bävern. Och väldigt omoget. Sluta med det, ni som håller på.

Det har varit lite oklart om bävern ska bli Veckans djur egentligen eftersom den verkar ha väldigt svårt att motivera sina dammbyggen. Varför? Men det här med att vänta på starka vindar vid trädfällning kompenserar det hela, mycket klokt drag. Så grattis till Veckans djur!

Förmodligen så rankar bävern den här utmärkelsen högre än den lilla slitna plaketten den fick från Ångermanland när den blev landskapsdjur där. Bävern var för snäll för att tacka nej, och vill nog egentligen inte att förknippas Ångermanland överhuvudtaget.

The times they are a-changin'

Sköna söndag kan man kanske tycka. Men icke. För idag ska klockan ställas om och det är alltid ett jävla tjat om vilket håll den ska åt. Folk är så förvirrade och klantiga. Men man kan tänka som jag gör så underlättar det: På hösten ska bävernylonoverallen plockas fram, på våren plockas den tillbaka och hängs i garderoben igen.

Klockan ska alltså framåt nu, är den 13 ska den bli 14. Lätt som en plätt.

Nu ska jag baka något. Eller i alla fall fundera på det. 

lördag, oktober 24, 2009

When I think about you (I touch myself)

Ja, så är det. Så gör jag. Men inte på något sätt som resulterar i håriga handflator. Utan mer ett stillsamt och förvirrat kliande i bakhuvudet.

Nu ska jag göra viktiga saker, som att laga middag och skapa världsfred. Och vänta på att smällen kommer. Jag vet inte vad som ska smälla, det kan vara tv:n eller kylskåpet eller datorn eller en kökslucka. Men det stressar mig lite att det kanske kan smälla närsomhelst.

Ha en häftig lördagskväll, och ta hand om er.  Eller ja, ni får väl ta vad ni vill. Det är knappast något jag varken vill eller kan påverka.

Hej då. 

fredag, oktober 23, 2009

Children









Passar lillflickan ikväll. Mamman är väl ute och slarvar någonstans med en ny karl som vanligt. Hon gav ingen förklaring. Just nu leker Karolina i fönstret med sin doppresent. Sen ska vi ha mysfredag med tysk synth och folköl, det tycker vi båda om. Men senast kl.21 måste hon sova. På den punkten är jag hård.

Och vet ni vad hon sa förut?

Jo:
– Pappa, pappa, vet du vart ifrån barn kommer?
– Nej gumman, vart kommer barn ifrån?
– Från träden såklart!
– Jaha, där ser man.
– Ahh … de bor i löven först vet du
.

Ja se ungar, de är ju för härliga med sin vilda fantasi och med argument som är helt uppåt väggarna förkastliga. Nu ropar hon att jag är världens bästa pappa och att vi måste leka. Det är så fint att vara behövd och älskad av någon. Det värmer. 

torsdag, oktober 22, 2009

Bring me the head of the the preacher man

Dagen fortsatte ungefär som den började. På ett dåligt sätt. Skrivandet i biblioteket var produktivt som vanligt. När jag var mitt inne i ett flow, det vill säga att tre ord hade hamnat i dokumentet, så började någon jävla stjärna gaffla högt om en blogg med fula skivomslag. Åh, va rolig den är! Haha, det finns ett band som heter Johnny-Gunnars! Nä, dra mig baklänges …

Jag har svårt för idioter. Jag har ännu svårare för idioter som inte kan hålla käft, eller inte kan föra sig med en normal samtalston på offentlig plats. Funderade på att bruka våld på fanskapet. Men våld är aldrig någon lösning, särskilt inte om man inte kan slåss. Och människor som slåss brukar det gå illa för. Se bara på hur det gick för Paolo Roberto, den gamle konungen av den där parken i Stockholm. Han röstar på kristdemokraterna han. Det säger fan det mesta om våldets biverkningar. Otäckt det där.

Så jag struntade i handgemäng och drog mig neråt mot de tysta katakomberna istället, dit dagsljuset aldrig når och plågade själar huserar och det finns böcker om Norrbotten och annan skit. Fick tillslut i alla fall ihop dagens målsättning. Började bläddra i en kaffebesudlad Metro på vägen hem. Läste tvillingarnas horoskop, alltså mitt eget.

Starka emotioner kan förmärkas i tecknet – i negativ ­eller positiv betydelse är emellertid mer ­svårtytt.

Svårtytt ja. Det som inte är svårt att tyda är att det är nedplitat av ett fruntimmer eftersom klarspråket lyser med sin frånvaro. Om de där jävla kvinnorna kunde lära sig att berätta vad de menar från första början så skulle vi få en mycket mer effektiv kommunikation i samhället. Så kunde vi alla slippa ödsla tid på att praaaata. För det pratas men det sägs fan inget.

Fast jag kan inte ta horoskop och annat hokuspokus på allvar ändå. Stenar, kristaller, trolldrycker, kortlekar och delar från döda kaninungar imponerar inte på mig. Såg ett tv-program för längesedan om en självutnämnd häxa. Hon använde sin tampong som tepåse. Det var tydligen bra för något. Och så drack hon sin urin. Det var helt naturligt, för det som kom ur skulle in igen. Ur-in. Helt logiskt tyckte hon. Lite medicinering kanske vore något tycker jag.

Nåväl.

Nu sitter jag och tittar på räkningarna. Och den kommande inkomsten. Nu är ju inte matematik mitt specialområde, jag letar fortfarande efter det, men det ser väl sådär ut måste jag säga. Det ligger inte på minus, men det lär inte bli rysk kaviar och champagne och nån lyxig escortkvinna i helgen. Det har visserligen inte hänt tidigare, men nu vet jag att det definitivt inte händer i helgen. Eller nästa. Eller nästa.

Att börja prenumerera på två tidningar som ska betalas nu var klokt. Jävligt bra drag där Nilsson, snart medverkar du i TV3:s Lyxfällan och får sitta med en cigg i mungipan på bästa sändningstid och gråta med ena ögat av lycka för att du är med på tv och tårarna från det andra beror på att alla prylarna måste lämnas tillbaka. Att ungarna ligger på akuten med skörbjugg och håller på att stryka med av näringsbrist orkas inte ens tänkas på när det vibrerande och fettförbrännande midjebältet från Tv-shop måste skickas åter. Sälj ungarna på Blocket, flickan är söt och välskött medans man kunde önska mer av gossebarnet, bara ciggen får vara kvar.

Det är allt en jävla tur att det inte finns några barn eller speciellt mycket materiella ting här. Det får man tänka på.

Det enda som varit bra med dagen är det parfymerade kärleksbrevet från Siouxsie Sioux som låg på hallmattan när jag kom hem.

Visst, jag inbillade mig det sista om Siouxsie. Det gjorde jag. Jag väntar nog lite för mycket på att hon ska ta första steget. Men när hon gör det så gifter vi oss, att hon passerat 50 bryr jag mig inte om.


Och imorgon är det en annan dag, då tar vi nya friska tag, som Apa skulle ha sagt.

Nu måste jag kissa.

I do not want this

Motivationen inför den här dagen försvann ungefär i samband med att ögonen öppnades. Jag vill inte. Jag vill inte. Jävla torsdag. Jävla ärtsoppa och pannkakor.

Man skulle vara liten och hemma och sjuk och glo på tv nu. Fast det roligaste som fanns på tv när man var barn var Moi Mukulat, vinjetten var det närmaste man kom tecknad film på SVT då. Och sen var det en tant med handen uppkörd i stjärten på en nopprig råtta som sa – Hej små knattar.

Vilket jävla trauma.

Fast nu är jag varken liten eller sjuk så jag får väl helt enkelt ta mig till universitetet och skriva lite. För hemma det går inte att vara och plugga, för då ska det slamras i köket för att få en anledning till att diska och sen ska väl strumporna sorteras efter inköpsår och sen känns det väl lämpligt att försöka rotrenovera lägenheten med en hammare och tumstock som redskap.

Men jag får väl klä på mig något som är någorlunda anständigt och möta dagen, något som jag egentligen skulle ha gjort för en timme sedan. Men jag vill inte, det gör jag fan inte. Och nu är jag sur. Och det gör mig sur.

Eat my fuck. 

onsdag, oktober 21, 2009

Don't get funny with me

SJ gjorde som vanligt en strålande insats. Vagn 11, plats 58 var jag inställd på. Det blev dock svårt eftersom det bara fanns 52 platser i den där vagnen. Så jag blev förpassad till första klass. Att åka första klass på ett svenskt tåg är inte speciellt mycket att sträva efter, inte alls. Man får sitta och glo på småföretagare med konstlad pompös framtoning och män med slips och rynkade pannor som pratar högt i telefon om siffror och möten och annat tråkigt.

Började bläddra i den bomullsmjuka tidningen Kupé. Det ska vara mysigt att åka tåg. Det ska finnas något mysigt att bläddra i. Därför finns Kupé. Det var någon slags humorspecial. Robert Gustavsson hade blivit framröstad av tidningens läsare till landets roligaste person. Det stod även i samma tidning att det är väldigt omodernt att kasta skit på andra i bloggar, så jag bryr mig inte om det. Jag är modern och hänger med på allt.

Tydligen så hålls det humorkurser för chefer också. Det är ett nytt krav på chefer, att de ska fjanta runt och vara lite skojiga, förmodligen är det de där jävla åttiotalisterna som har bestämt att de måste ha kul på jobbet för att orka arbeta. Idioter. Jag trodde att man som chef bara snålade lite med budgeten och gnällde och tog helg vid lunchtid på onsdagar och ryckte in personal utan fast anställning i städskrubbar vid personalfester och bara lite sådär i största allmänhet kunde ta sig friheter som vanliga dödliga inte kan utan genanta efterspel.

Själv har jag svårt för att dra vitsar och sånt där, så jag är nog inget chefsämne. Jag kan inte berätta roliga historier, poängen går i elva fall av tio spårlöst förbi och där står man och får liksom dissekera hela händelseförloppet några gånger för att poängen ska gå fram. Och då kommer bara en axelryckning som reaktion.

Men om jag nu av någon anledning skulle bli chef imorgon så har jag förberett lite ståuppmaterial att dra i fikarummet för att få de anställdas gunst:

*inta en cool, men inte dryg och överlägsen position*

*vänta på att sorlet bland de anställda lägger sig*

Jo, jag såg en annons för en fuskpolo idag, ungefär en löskrage alltså. Fuskpäls har man ju hört talas om tidigare, för att djuren ska slippa bli flådda och så där. Men vem är det som räddas med en fuskpolo, är det Marco Polo eller?

*spela upp förinspelade trumslag från amerikansk tv-kvällsshow för att markera att skämtet är slut*

*ta emot applåder och skrattsalvor*

Ja, jag vet inte riktigt ja. Jag är lite osäker på om det går hem, själv har jag inte skrattat en enda gång. Men alla är vi olika, det är sånt man måste tänka på som komiker.

Alla de här lustigheterna och ståuppkomiken tär på mig och jag är trött, så nu ska jag gnida mig mot soffan och vara orolig.

O-rolig, fattade ni?

Hej då och gonatt.

Solna, Texas

Ingen Hammer song, ingen Stranger than kindness och ingen Black hair. Men det gör inget, för jävlar så bra han var, Nick Cave. Förmodligen det bästa framträdande jag sett med gubben.

Efteråt kom Nick och undrade om jag ville ta en öl med honom. Jag funderade en stund, men tackade sedan nej. Det kändes litegrann som om han mest ville ha med mig som dragplåster och locka tjejer fram till bardisken. Men en autograf, det fick han av mig. Lite får man kosta på sig ibland.

Dejten, som visserligen inte var någon dejt som några tycks tro, gick bra. Min kompis finns på riktigt. Och det var ju fint att veta att man inte ägnat tid åt en svettig lastbilschaffis från Torsåker. En bra människa det där.

Nu är semestern slut och jag är hemma och ska stressa iväg på en föreläsning. Det är nån tant som ska prata. Jag kommer nog höra, men frågan är om jag kommer lyssna. Jag är trött. Skulle behöva en skopa amfetamin, men det får duga med kaffe. Det har ju fött upp fler än det slagit ihjäl.

Hej då. 

måndag, oktober 19, 2009

Wild women with steak knives

Har arbetat idag. På jobb nummer två. Så är det, ingen rast och ingen jävla ro. Två arbeten att sköta och studier på 150 % och ett hushåll att hålla efter och hygien som ska vårdas och snart ska klockan ställas om till vintertid och det är ju ett förbannat bestyr. Det är mycket nu. Ja, fy fan.

Därför har jag tagit semester med start idag och avslut på onsdag. Det ska jag fira genom att städa badrummet, och kanske suga lite damm i resterande delen av bohaget. Resten av ferien skulle jag vilja spendera i Tyskland eller Centraleuropa. Men det får bli senare. Istället ska jag åka till huvudstaden för en snabbvisit. Jag är fullbokad, så det finns inte tillfälle för slagsmål om någon vill det.

I Stockholm ska jag till Chinateatern för An evening with Nick Cave. Gubben ska läsa ur sin senaste bok The death of Bunny Munro och spela några låtar. Det ska bli väldigt kul. Förutom att bokjäveln är ganska dålig då kanske, men det är detaljer att försöka glömma bort. Men mest går jag för att Varulven inte ska dra ifrån när det gäller bevittnade framträdanden, jag tror att den jäveln leder med 7 mot 6. Hade jag inte blivit så trött och glad i hatten efter en hård dag på den tyska festivalen i somras hade det varit lika. Istället för konsert yrade jag runt i regn och lera och mörker för att hitta tälthelvetet och var tillslut på väg att börja grina av köld och uppgivenhet.

Ska även passa på att träffa min bästa kompis på internet. Det gör mig lite nervös. Jag har aldrig sett någon som bor på internet på riktigt förut. Vilket gör mig lite osäker på om hon finns i verkliga livet. Man kan aldrig ta sånt för givet, jag tvivlar själv vissa mornar på min egen existens.

Men hon verkar vara väldigt snäll och vettig. Och jag kan också vara ganska vettig ibland. Så det borde inte vara några problem, om hon nu inte är helt jävla dum i huvudet eller om nu jag inte är helt jävla dum i huvudet. Det borde gå bra.

Men ändå.

Tänk om jag står där på centralen och väntar med lite skön handsvett och maxpuls och är lite obehagligt nervositetskissnödig och det dyker upp ett jävla tv-team från TV4 för någon slags jävla blåsning med 14 månaders förarbete i det dolda.
– Det här hade du inte väntat dig va, din jävel? kanske praktikanten till reporter säger. – Nej, det hade jag nog inte, säger jag nog då och tittar med lätt röda kinder ner i marken och känner hur det tjocknar i halsen och önskar att jag aldrig lämat den trygga livmodern den där majdagen för drygt 28 år sedan.
Amen, gud så jävla pinsamt!

Varför TV4 skulle vara intresserade av att blåsa mig kan jag inte riktigt motivera, förutom att det är en jävla skitkanal. Så kanske just därför.

Eller så går allt väldigt fint och det är trevligt och vi dricker en öl eller kaffe eller the eller vad som nu händer. Men just då kanske jag börjar känna mig yr och inser att fanskapet drogat mig. Inte för att hon ska få utlopp för några sexuella perversioner, utan helt enkelt bara för att hon vill ha ihjäl mig. Det kan man aldrig veta. – Jaha, du gick på den lätta, kommer han med bockfot och horn säga och förpassa mig till att skyffla kol med mina avlägsnade lemmar. Det skulle också vara extremt pinsamt.

Fast egentligen är jag inte så orolig för det där. Inte alls egentligen. Hon är rar som en katt och jag är bara lite nervös.

Men finns inga livstecken på onsdagskvällen så kan väl någon jävel ta lite ansvar och be polisen dragga i Riddarfjärden.

Nu ska jag ta tag i det där jävla badrummet och lyssna på Siouxsie and the Banshees. Det behövs ett nytt duschdraperi. Men det får bli en annan dag.


söndag, oktober 18, 2009

Love me like a reptile

Veckans djur: snok

Till att börja med så kan jag väl säga att ormar inte tillhör favoritdjuren, jag kan till och med ha hävdat nån gång att alla ormar borde dö på ett väldigt plågsamt sätt. Men ibland måste man försöka vara objektiv, och det går inte att vara kompis med alla, men man bör visa respekt ändå.

Snoken heter natrix natrix på latin och jiddersnoken i folkmun.  Den bor på väldigt många ställen, som i Iran och Afrika (Afrika är ett enda land). I Sverige går den aldrig längre norrut än till Sundsvall, klokt av snoken att hålla sig borta från Norrland. Det området har aldrig gjort någon lycklig, och väldigt få bra saker eller personer har kommit därifrån.

Snoken är den största ormen i Sverige och kan ibland bli så lång som upp till 140 centimeter, det är lika långt som en väldigt kort människa det. Grundfärgen på skinnet kan variera från gröngrå till brun och nästan alla har prickar på vardera sidan av nacken.  Vart nacken börjar och slutar på en orm är dock jävligt oklart, ska man hårddra det så skulle man väl kunna hävda att det är enda lång nacke.

Den rör sig mycket snabbt och gracilt, mycket bättre än huggormen som är kort och tjock. Det har nog huggormen komplex för och kanske är det därför den är så arg och sprutar gift hela tiden. Huggormen mår nog inte så bra egentligen. Snoken har också gift, men inte av samma kaliber och känner inte att den behöver hävda sig hela tiden, så det är inte farligt.

Snoken gillar att simma omkring och tycker om vatten och äter gärna fiskar. Men också grodor, att snoken är frankofil är kanske inget man uppmärksammar i vardagslunken.

På hösten blir snoken trött och går i dvala. Den sover förmodligen i detta nu. Ligger väl och nannar gott och drömmer något fint iklädd flanellpyjamas. Den ligger i alla fall på frostfritt djup, i ett hål kan tänkas. Det kan också tänkas att den gjort lite höstmysigt där i hålet och dekorerat med rönnbär, kastanjer och färgglada löv. Lite doftljus och en kopp the på det också och allt är fullbordat.

På våren vaknar den och är lite sådär försommarkåt som man lätt kan vara. I maj kopulerar snoken vilket kan resultera i 15 till 30 ägg som kläcks i juli eller augusti. Efter att äggen kläckts försvinner modern och lämnar barnen åt deras öde. Det är inte alltså bara i människovärlden som kvinnor visar på känslokyla och instabilitet. Stackars ormbarn. Stackars människomän.

Grattis snoken till utmärkelsen Veckans djur. Den får du för att du visar på attityd utan att det ska behöva överstyr med våld.

Djurarkivet:  
Hund
Ekorre
Ål
Mutta
Myskoxe
Iller
Grävling
Igelkott
Lodjur
Räv

Penetration

Det har nu visat sig att det ska med en bonustjej till Frankfurt. Jag vet inte vem det är. Men hon ska fan inte räkna med något, det ska jag göra klart för henne direkt på flygplatsen som en liten isbrytare. Jag orkar inte gå runt med penetrationsångest.

Nu ska jag vira en halsduk runt gamnacken och gå ut och få mig mat.

På återseende. 

lördag, oktober 17, 2009

Into my arms

Rätt svar i tävlingen om kroppshårets ursprung är vänstra ögonbrynet. Så stort grattis till ingen. Dåligt av er att inte ta det på så glasklara ledtrådar. Så priset som var en resa till alperna över nyår och boende i en mysig stuga där man får dricka vin ur Båtsmans tunna får väl bara ligga då. Trist för vovven att vara ensam när det smäller omkring honom, det kan ni ju tänka på, era jävlar.

Har jobbat idag, det jag tar med i lärdom är att det finns något som heter rättika. En jävla rotfrukt som ser lite äcklig ut. Förmodligen extremt nyttigt att veta. Rättika. Gud så jävla dumt namn. Annars var det som vanligt. En del kunder är bra, andra är mindre bra.

– Har jag sagt att du kan ta ur betalkortet? Har jag gjort det? Står det någonstans på terminalen att köpet är klart? Va? Bra, skitbra. Nu får vi göra om heeela proceduren här serru. NI BAKOM I KÖN, OBSERVERA ATT DET INTE ÄR JAG SOM ÄR SEG OCH DRAR NER TEMPOT, DET ÄR DUMFAN TILL KUND HÄR FRAMFÖR MIG!

Vissa borde fan behandlas med tjära och fjädrar.

Och barnen är fantastiska, de är ju för härliga de små liven.  Fast oftast bara på håll, typ i en glasbur. Och föräldrar, ni är säkert väldigt stolta över era tidsfördrivsresultat, jag hoppas att ni är det i alla fall för barnens skull, men det är liksom inte lika exklusivt som om det kom in söta tigerungar i butiken. Allt annat kan inte bara stanna upp för er skull. Och det är förmodligen bara ni inom familjen som tycker att det är underbart charmigt när någon som är två äpplen hög och knappt kapabel att stå upp ska lägga varor på ett band. Det kan säkert vara lika kul att leka affär hemma, det kan ni ju kanske ha i åtanke.

Nåväl.

Ikväll ska det spelas vinyl på femte våningen. Det är trevligt. Flickvännen får vara med eftersom det är lördag, jag håller på att skola in henne när det gäller musik. Det är det enda grundläggande kravet jag har om vi ska skaffa kottar tillsammans, att hon skärper sig med lyssnandet. Jag vill inte riskera att det förs över dåliga musikgener från hennes sida så att vi får ett barn med skev världsuppfattning och kass smak.

Sedan ska vi dricka vin så att hon slappnar av och mysa och sen blir det fan åka av.  


fredag, oktober 16, 2009

Girls girls girls

En fredag. Fem kvinnomöten.

Det första började med att jag trixade med en fotboll till Lena Olins stora förtjusning, hon var så imponerad och de där vackra ögonen glittrade av lycka över mina färdigheter. Sen vaknade jag. En helt orealistisk dröm. Min bollteknik har aldrig varit något att hänga i julgranen. Snarare hördes kommentarer från föräldraläktaren i stil med ”Va fan gör han nr. 16 på planen egentligen? Ut med sopan!”. Det var aldrig lätt att spela i HBK P81.

Andra mötet kom inne på ett kontor. Med en studievägledare. Jag råkade klanta mig en aning igår när det skulle sökas kurser inför vårterminen. Till mitt försvar kan jag säga att jag faktiskt bara är student, och därmed per automatik är dum i huvudet. Samt att www.studera.nu saknar vettig logik, ett jävla under att den inte kraschade i vanlig ordning. Men för att vara kvinna visade den här studievägledaren på mycket humana egenskaper och rättade till problemet. – Jag kan få skit för det här, så var tyst om det, sa hon. Det kändes spännande. Och jag är tystare än döden. Snygg var hon också. Mörkhårig och runt 37 år. Ska nog fan strula till det lite mer för ytterligare kontakt. Men mest för att hon var så snäll, hon förtjänar en blomsterkvast utan baktankar.

Vid middagstid skedde det tredje mötet med en kvinna i form av en fryst laxportion. Jag råkade glömma henne lite för länge i ugnen, vilket resulterade i en lätt bränd yta. Men jag lät inte det lilla nederlaget slå ner mig utan resonerade som så att det bara var krispigt och gott.

Fjärde mötet skedde på en krog vid 18-snåret. Det var dock inte på det sättet som det kan tänkas vara när man möter upp en kvinna på en krog. Bara strictly business. Jag fick det jag ville och hon fick två öl. Och inte på det sättet heller, det utbyttes bara information. Och det var trevligt.

Förra veckan flyttade några grannar ut. Ett par. Inte sett dem tidigare, så knappast något jag kommer sakna. Men tankarna skenade genast iväg om på vem skulle flytta in. Det slutade givetvis med en vacker och vettig tjej. Och jag såg mig själv hugga sönder väggen till en åttiotalstrendig valvgång med en skruvmejsel i ena handen och en folköl i andra och med kåtdamm i ansiktet kliva in i hennes lägenhet och liksom anspela på den där gamla kaffereklamen med oväntat besök. Hon hade nog blivit helt till sig av överraskning och sedan hade allt rullat på av bara farten.

Men ja. Men nej.

Det är någon gammal jävla kärring som flyttat in, alltså alldeles för gammal för att ens försöka tänka något erotiskt eller kärleksfullt om. Någonstans mellan 63 och döden i ålder. Stötte på henne i trapphuset nyss, det var det femte kvinnomötet idag. Hon verkade sur och grinig, kunde knappt hälsa ordentligt, och jag ville liksom förklara att i det här huset försöker vi inte vara vänner men ett enkelt bondförnuftshej kostar vi i alla fall på oss.

Ska hon fortsätta med den där attityden så kan hon glömma att få låna socker eller mjölk eller virkpinnar eller få lösningen till Melodikrysset. Och mjölk är dessutom det enda jag har.

Det var för övrigt tänkt att en tävling skulle utlysas: Gissa kroppshåret.
Men kameran är så jävla dålig.
Så det blir en ny tävling: Varifrån kom kroppshåret som skulle ha varit med på bild?

Priser kan diskuteras, men helst glömmas.

Nu ska jag fortsätta lyssna på Kraftwerk. Och dansa på tyska. 

TANZEN TANZEN TANZEN!

torsdag, oktober 15, 2009

Fear of the dark

Jag har varit dum nog att titta på Skräckministeriet på SVT2. Vet inte varför, det liksom bara blev så. Det var det som kom efter Aktuellt och jag låg utslagen av gröt och träning på soffan, och ja, det blev så. Det var jävligt klantigt av mig eftersom jag inte gillar skräckfilm och inte tillhör den där kategorin människor som tycker att det är så jävla härligt att bli rädd. Det är det väl för fan inte alls det, om man blir rädd så blir man rädd och det är väl det inget kul att vara. Dumheter.

Jag gillar inte att titta på blod eller våld överhuvudtaget, det ger mig liksom inget. Blod ska man ha i kroppen och ingen annanstans, om man nu inte är kvinna och prompt ska stoltsera med mens och tjafs när det gynnar egna ändamål. Fast det där är oftast en mognadssak för kvinnor, de brukar komma över det där stadiet runt 44 års ålder. Sedan ljuger de visserligen om att blodet finns kvar ett tag för att fortfarande verka ungdomliga, men det är deras problem. Och ni behöver inte ifrågasätta det där, jag vet väl för fan vad jag pratar om.

Men åter till Skräckministeriet, det handlade lite om Exorcisten och den såg jag nästan klart förtexterna på en gång. Och sen var det djävulsutdrivning på riktigt i Tyskland på 70-talet och det var otäcka ljudupptagningar och bilder och allt var ruskigt. Sen handlade det om Dante och hans inferno, vilket visserligen var intressant. Och avslutningsvis var det lite black metal och det behöver man inte vara rädd för, för det är inte på riktigt.

Men den där djävulsutdrivningen skrämde mig, så nu sitter jag här och är lite rädd. Det var obehagligt det där. Och nu är det väl något smart fanskap som grymtar om att jag kunde ha bytt kanal. Ja, det kunde jag, men det gjorde jag inte så fuck you, gnäll om något annat.

Nej, det var som sagt inget smart drag av mig det här eftersom jag ibland kan vara så jävla mörkrädd att jag knappt vågar blinka i dagsljus.  Och ibland när jag borstar tänderna och har lyckats släcka ner lägenheten utanför badrumsdörren så är det jävligt snabba steg till sängen för att komma i säkerhet under täcket. Förmodligen innehar jag världsrekordet i löpning på 42 kvm.

Nu ska jag stoppa om mig själv ordentligt och försöka somna innan den där jävla spöktimmen börjar.

The world is saved

Basshunter har släppt ytterligare en skiva och snart börjar en ny säsong av Paradise Hotel. Kul! Nu väntar jag bara på att datumet för Vickan och Danne kommer och sen är jakten på lyckan över. Efter det är livet för min del fullbordat.

Men först ska jag iväg och fullborda mig själv genom att sparka med benen och veva med armarna och springa på stället och akta mig för att bryta en ljumske eller två.

Eat my fuck.

Happiness in slavery

Morgonsolen skiner över rimfrostskimrande tak och det står en sotarjävel och gräver i en rykande skorsten några hus bort. Okej, jag ljög, jag ser ingen sotare. Men ändå. Jag har tvättstugan, eller äckelstugan som den också kan kallas. Jag misstänker att det pågår någon slags frisörverksamhet där nere. Och det bryr jag mig inte om, jag tycker att man får nyttja utrymmet hur man vill så länge det bokas en tid. Och att det städas efteråt, men det gör det inte. Det är så in i helvete skabbigt och tappas ett plagg på golvet så kan det lika gärna kasseras direkt.

I fortsättningen ska jag fan tvätta borta vid stranden, sitta med ett huckle på huvudet och riva sönder köldskadade fingertoppar mot tvättbrädan och få höra skvaller från grannsocken av de andra tjänstehjonen. När isen kommer är det väl bara att hugga upp en vak eller nåt. Kanske har någon piga, jo jag tror att det är uteslutande pigor som sitter med krökta ryggar där vid vattenbrynet, problem med en dräng från brukspatronsgården. Brukspatron tycker väl att drängfan inte kan vänslas med en piga till någon som bara har ett tjog kossor och ett dussintals frigående värphöns. Det är inte värdigt nog för borgarjäveln. Åh, så sorligt, men åh så spännande och ack så romantiskt om de måste träffas vid gärdsgården i smyg tycker vi andra pigor och torkar en tår och rättar till våra hucklen och drar felaktiga paralleller till familjerna Capulet och Montague.

Sedan tar vi gruppkram för att allt ska bli bra och efter det sjunger vi högt och glatt Så går det till när vi tvättar våra kläder, tvättar våra kläder, tvättar våra kläder, tidigt en torsdagsmorgon. Så går det till när vi tvättar våra kläder, tvättar våra kläder, tvättar våra kläder, tidigt en torsdagsmorgon” tills modet är gott igen och sen får vi gå tillbaks till våra gårdar och titta under lugg och skrubba barnsängar.

Ja, så får det bli nästa gång.

You're 24

Jag har omformulerat en sak ungefär 24 gånger. Och raderat. Och raderat. Och raderat. Men nu är jag trött, tröttare än Linda Rosings slidkrans. Så jag skiter i att försöka formulera något mer. Och går till sängs och lägger mig på den säkra sidan av madrassen. Och väntar på att klockjäveln ringer vid 07.00 så att jag kan bestiga tvättstugans monstruösa berg av smuts, håravfall och gammal avdankad sorg. Med ett leende på läpparna och med solsken i blick.

Godnatt kära du, godnatt.  

Redan idag skall du vara med mig i paradiset. 

onsdag, oktober 14, 2009

She loves me

Jag har varit ute på en fotograferingspromenad. Det har jag aldrig varit förut. De få gånger jag tar bilder så trycker jag bara av, det är lite pretentiöst att lägga sig i akrobatiska ställningar för att få bra vinklar. Det dödar spontaniteten i fotograferandet. Men ganska ofta kommer jag åt on/off-knappen istället. Det kan också döda spontaniteten. Jag redigerar aldrig bilder heller i häftiga program. Till stor del för att jag tycker att jag är såpass säker i min konstnärlighet så att det inte behövs, men mest för att jag inte kan.

Tanken var att hitta spännande motiv och sedan vinna en fototävling eller nåt. Lätt som fan. Det mest spännande jag hittade var en gubbe med så mycket snor i ansiktet så det såg ut som han åkt tre femmilar på raken. Så det fick vara. Blev lite tråkiga jävla träd istället. 

Mamma träd

Träd Jr

Trädmjäll

Såg först en sjöjungfru, som visade sig vara en gren. Men den hann flyta bort. Det var den där on/off-knappen igen. 

Bro

Det sista motivet gjorde mig minst sagt överraskad, det kom väldigt oväntat. Men samtidigt blir jag smickrad förstås. Anna, ring mig! Men skicka en bild först. Och jag väljer att ha överseende med att du klottrar som en sjuåring, för det var en fin handling av dig.

Nu ska jag dra på mig dagens outfit. Strumpor, underbyxor, och nån jävla skjorta och ett par jeans. Allt från Coco Chanel. Svarta skor från Louis Vuitton. Och som accessoar  ett armband med bilder på Jesus från nån gatuförsäljare i Kroatien.

tisdag, oktober 13, 2009

Let your body learn

Det har gymnastiserats idag igen. Förra veckan var den där den aktiviteten åsidosatt. Första dagen skulle det handlas helvetesutrustning i form av kläder. Andra dagen var jag tvungen att sympatidricka öl med mina lejda arbetare som byggde och installerade. Tredje dagen pluggade jag faktiskt. Fjärde dagen var jag bortbjuden. Och på den femte dagen var det ju för fan fredag och någon måtta måste det vara på tränandet. Och veckans resterande två dagar var stökiga och trötta.

Men idag gjorde jag alltså ett ryck. Jag gillade instruktörskan, men inte av de anledningar ni tror även om det inte vara några fel på dem heller. Det var bra tag i henne, och musiken var inte på någon mesnivå. Även om den mesta musiken fortfarande är helt värdelös, men jag är nog samtidigt inte speciellt lätt att tillfredsställa på den punkten.

Min egen insats var som vanligt under all kritik, även om orken börjar infinna sig och det är ju fint. Men stegen, ja jävlar, där är det fortfarande inte ett rätt. Men jag har i alla fall lärt mig att inte slå ihop händerna när det ska handklappas eftersom det bara är jag som hörs då. Att kunna hålla takten var inget som mina föräldrar förde vidare till den förstfödde.

Samtidigt tror jag att mina rörelser hämmas av byxorna, jag får inte fritt spelrum i grenpartiet. Men jag är inte redo att dra på mig ett par tajta pungvisarbrallor än. Jag skulle känna mig extremt obekväm. Och det vore inte heller rätt mot alla tjejer som förmodligen redan har koncentrationssvårigheter på grund av min närvaro, utstrålning och grace.

Men jag tycker fortfarande bäst om slutet, när det släcks ned och man får ligga på en centimetertunn madrassjävel och försöka koppla av.  Först är det lite som när man gick på dagis och hade avslappningsstund efter lunch. Det var svårt att ligga stil och man ville ut på gården igen och peta med en pinne på en död grävling eller nåt och kasta sand på tjejerna som ett slags primitivt ömhetsbevis (det där har fortsatt upp i vuxen ålder, det är lättare att med ett ordenligt nackgrepp eller en snabb spark på smalbenet kommunicera ut att man vill ta en kaffe eller öl nån dag än genom att fråga rakt ut).

Sedan hamnar man i ett stadium som kan liknas vid de sista tryckarlåtarna på ett mellanstadiedisco. Det luktar lite svett i lokalen eftersom folk inte har förstått att det händer saker med kroppen och det är lite trevande stämning där i mörkret och man vet inte om det är läge att bjuda upp till Meat Loaf eller inte. Och efter gympapasset (alltså det heter spinassbodypumppulsdeluxesuperextramegastep på ett ungefär egentligen, och inte kärringgympa som det kanske verkar som) när man ligger på madrassen så funderar man på om det är läge att krypa över till tjejen bredvid och lägga en trygg hand på ett lår och vara en aning mysig och småpussas lite.

Det kan dock bara vara jag som funderar så, det är lite oklart.

Efter det kommer tonåringens nonchalans och håglöshet in i kroppen på en och när instruktörskan börjar ställa krav på att man ska börja röra på sig igen genom att sträcka ut en vadmuskel eller något annat jävla hittepå vill man bara skrika – KÄFTEN MOOORSAN, JAG SOOOOOOOOOOVER!!!

Sedan är allt slut och det dags att åka hem och vara lite trött.

Och nu är det dags att diska. Hej då. 

måndag, oktober 12, 2009

Radio song

Jaha ja, idag började vaccinationerna mot svininfluensan. Jag tror att jag skippar det där. Fenomenet med den där influensan är lite för nytt för att jag ska orka bry mig. Kanske hakar jag på trenden om några år, living on the edge.

På vägen hem från vuxendagiset lyssnades det på P1 och Sjövädret.
Idiot 1: - Fan, jag vill jobba på en fiskebåt.
Idiot2: - Jag vill ju bli lokförare.
Jag: - Och jag vill jobba på hunddagis.  

Och där satt vi tysta och begrundade våra misslyckade val i livet medans vädret på havet övergick till Studio Ett där relationen mellan Armenien och Turkiet avhandlades och det var tjat om nån jävla gränsdragning.  

P1 är förjävla bra. P2 går bort. P3 har bara Mats Nileskärs P3 Soul att komma med nuförtiden, sedan Papa Dee fick för sig att svinga blockljus har P3 Rytm tappat sin charm. P4 har några guldkorn som Ring så spelar vi, Melodikrysset och Radiosporten. De kommersiella kanalerna väljer jag att inte nämna, för det skulle bli så väldigt många fula ord då.  

Men P1 är det enda som håller i längden, att vakna till P1-morgon är som att vakna med guld i mund. Och visserligen med smaken av något som kan liknas vid gammal död huggorm, men det kan inte P1 klandras för. Det är fint att få ligga och sträcka ut fanskapet till kropp och insupa nyheter. Eller att lyssna till heta Susanne Ljungs röst i Stil och bli lite mysig. Eller Plånboken. Eller Publicerat. Eller Språket.

Även program som behandlar ämnen som är jävligt trista blir intressanta med hjälp av kvalitén på inslagen.  Som Odla med P1. Det enda jag odlar är skäggstubb och mina två växter sköter jag mycket styvmoderligt. De är så svältfödda på kärlek de där två, och vi är så förbannat lika på den fronten. Men när jag lyssnar på programmet så blir jag ändå intresserad av odling och att inskaffa en liten kolonilott känns inte alls avlägset.

Bara glida runt endast iförd snickarbyxor, för det tror jag hör till med kolonilottsinnehav, annars bör inte snickarbyxor uppmuntras, och odla olika saker. Jag skulle nog främst satsa på att få till vårlökar, gräslök, vanlig tråklök och annan lök. Jag har fått för mig att lök utgör grunden för en lyckad kolonilott. Annars kan nog ett stiligt akacieträd vara på sin plats. Och en citruslund förstås. Och skägglav och olivträd och tomater och vattenmeloner. Och givetvis en vinsats som står och puttrar på förstukvisten, det är nog det viktigaste.  

Har jag riktig tur så finns det en snygg grannkvinna på det där kolonilottsområdet, om nu inte alla är sjuka i huvudet på sådana där ställen, det kan man ju inte veta. Men om vi bortser från hennes eventuella mentala tillkortakommanden så kan det nog vara fint med någon som har gröna fingrar och blomjord som pryder dekolletaget och går runt med en sekatör i ena näven och en vattenkanna i den andra och luktar amaryllis och hyacint när man kommer tätt intill.

Fast allt är inte bra på P1, det kan jag villigt erkänna. De där jävla gudstjänsterna på söndagarna kan kvitta. Ring P1 lyssnar jag inte heller på eftersom det ofta leder till en ohanterlig sekundärskam. Det sändes också någon form av erotik, kanske sker det fortfarande, men det gjordes i somras i alla fall. Nu är det så att dubbelmoral är den enda moral jag har och tycker att det är så jävla mycket sex och snusk överallt annars så att jag vill spy på skiten, därför tycker jag att P1 kan få vara knullfritt.

Och speciellt upphetsande var det inte heller, det jag hörde handlade om något jävla balkongräcke och det är inte riktigt min tekopp. Och då är jag ändå ganska lättstartad och kan till exempel genom att stirra håglöst på kaklet i duschen associera den vita färgen till kvinnors underkläder, eftersom de ibland kan vara vita, och under där finns en skattkista och sedan leder det ena till det andra och det blir genast mycket roligare att duscha.

Nu ska jag byta lakan och lyssna på Radiokorrespondenterna. Hej då.