måndag, januari 31, 2011

Death goes to the disco

Jag vägrar blogga idag. Det är teknikens fel, den är mig övermäktig. Allt som har med sladdar och chips och nåt skit som heter typ proxy gör mig extremt misslynt. Proxy, det är ju för fan inte ens ett riktigt ord. Vilket jävla, jävla hittepå allt sånt där är.

Dessutom har jag fortfarande känningar i ätmunnen efter tandborstens illdåd. Jag tycker att det har börjat sticka i fingrarna. Vill minnas att jag läst att fingerstickningar är ett symptom på rabies. Utan att vara hypokondrisk av mig så är det väl ändå själva fan det också.

Att stryka med i rabies en maudag i januari är inte riktigt lika stiligt som att få en kula i bröstet på öppen gata i Paris iklädd mörk och tjusig kostym när man kliver ur en limousine i sällskap av en vacker dam.

Lustans Lakejer sjöng aldrig om rabies.

Därför blir det ingen blogg.

Istället tar vi och lyssnar på en låt. En låt som får oss att tänka på annat. En låt som får oss att tänka på hur man stod på ett mellanstadiedisco och vägde 13 kg med jeansen uppdragna till bröstkorgen för att visa de där fräsiga mockakilarna. Samtidigt sög man på en butelj med sockerdricka och grävde med handen i en liten påse med dillchips och kanske hoppades på att de välutvecklade kvinnorna i sexan skulle notera den omsorgsfullt geléstylade stubbfrisyren.

Sen hade väl någon hört en crosscykel sladda utanför skolmatsalen och ryktet eskalerade till att det var ett helt jävla våldsamt moppegäng från högstadiet utanför. Som rökte cigaretter. När discot var slut vid halv nio stod hela klass 4B och trängdes i tamburen och spejade med gråten i halsen och vägrade gå ut eftersom det påstådda moppegänget möjligtvis kunde ha gömt sig bakom flaggstången.

Det var det närmsta vi svenska villaområdesmedelklassbarn kom ett krigstrauma. I Jugoslavien föll samtidigt bomberna. Det tänker vi på nu. God natt.

söndag, januari 30, 2011

Open up and bleed

Igår var jag på skivmässa. Eftersom den var på Södermalm var det utöver det vanliga skivmässoklientelet med ensamma män med dålig hållning som sprider en odör av sorg och svett och sprit och möjligtvis sädrester även unga fräscha människor med tatueringar och fräcka frisyrer.

Jag tror att sådana kallas hipsters. Alltså inte underkläder, men det har med klädstil att göra och så tror jag. Jag är ingen hipster, för jag har aldrig varit i New York, minst tre vistelser där är nog grundläggande för en sån där hipster.

Skivutbudet var inte så jämrans mycket att hänga i julgranen. Men nu vet jag att nästan alla som läser det här har svårt att sitta still och klappar händerna av förväntan och skriker Va köpte han då? Va köpte han då? Va köpte han då? Va köpte han då?

Okej, jag köpte:

Grave – As rapture comes

Grave – Anatomia Corporus Humani

Slayer – Show no mercy

Nile – Those whom the gods detest

På vinyl dårå. CD är ett förlegat format, LP är framtiden.

Ni vet prästens lilla kråka, hon som skulle ut och åka, men som slant så fasligt hela tiden och det blev dike och skit av allting. Prästen blev väl säkert arg efter det kan tänkas, fick smutsa ner prästkragen där i diket.

Egentligen är det lite orättvist att prästen har en kråka. Prästen har redan så mycket med Gud och Jesus och kollekten och så. Samtidigt finns det vissa som inte har något alls, det är dumt och den där kråkan borde bli kompis med någon som är ensam. Dessutom, om det är en katolsk präst, så har ju den en hel rös med korgossar att värma sig hos när det är kallt om natten.

Nu tycker jag att ni två och två ägnar några minuter åt diskutera katolska pedofilskämt.

Men just ja, angående kråkan som slant, eller slank som man kanske gnolar. Inatt slant jag med tandborsten nåt så överjävligt att blodvite uppstod i ätmunnen. Höll på att börja grina då jag insåg att det inte fanns några första hjälpen-tamponger att stoppa blödningen med. Ont gjorde det också.

Det är andra gången det sker, och måste jag snusa på fel sida. Det är borgarnas fel.

Jag ser nu på min tandborste med lika stor kärlek som en hundvalp gör på det där elstängslet som kysst den riktigt jävla ordentligt.

Nu måste jag göra saker. Hej då.

fredag, januari 28, 2011

Blues for Bulgaria

Jag har skrivit ett sånt där meddelande på Facebook. Facebook är så himla bra för där kan man hålla kontakt med gamla vänner och så.

Det är så bra för man kan hålla kontakt med, eller koll på, folk från mellanstadiet som man knappast brydde sig om då och ännu mindre bryr sig om idag. Himla bra är det. På Facebook blir alla som en enda stor familj. Jättebra.

Nåväl, det här mailet är inte till för allmänheten, därför mörkar vi allt:

”Hej Sofia och Sofia, era bulgariska huvudstäder

Nu är det så här att jag skriver detta elektroniska brev i förtroende. Jag vill inte att ni printar ut det och har högläsning eller ramar in det för allmän visning.

Det finns ett problem i min tillvaro som tynger min vardag. Och nej, det stavas inte inkontinens. Däremot stavas det jag-vet-för-fan-inte-vad-som-är-skillnaden-mellan-var-och-vart!

Så är det.

Jag kan inte minnas att jag fick lära mig det under skolgången (förmodligen fick jag det men det är alltid behagligt att förneka allt i efterhandskonstruktionen). Visserligen vet jag inte riktigt vad som är skillnaden mellan substantiv och adjektiv heller, nåt av dem beskriver saker, det vet jag. Och pluskvamperfekt och sån där skit, ja det är alldeles för avlägset för att ens bry sig om att fundera på.

Ett verb vet jag dock vad det är, ett verb sätter man att framför. Till exempel – att hoppa.

Men det här med var och vart. Ovetskapen tvingar mig till en massa omformuleringar för att inte verka eftersatt rent mentalt. Jag måste exempelvis säga – Ursäkta, hur hittar jag till toaletten? Istället för att bara börja bräka om var/vart muggen ligger.

Nedan följer några uppgifter som ni får lösa och därefter pedagogiskt förklara vad som är rätt och fel och varför.

- Var/vart är din lillebror?

- Han ligger på altanen och sover, kråkorna börjar snart äta på honom.


- Louvren, var/vart ligger det?

- Det ligger i Paris. Paris bor i Frankrike. Frankrike är ett land.


- Var/vart flyger häxfanskapen på påskafton?

- De flyger med sina fina kvastar till Blåkulla. På kvastarna sitter det en liten svart katt och en gullig kittel. På häxorna sitter det ett huckle och en vårta.

Nu kan jag tänka mig att Sofia som hamnar före den andra i alfabetet, med tanke på efternamn, suckar mitt i sitt multitaskande med att se The Wire eller nån vampyrserie samtidigt som hon läser Syliva Plath och väser – Men googla skiten ditt jävla mongo.

Den andra Sofia fyller nog i de elaka orden när hon sitter med en mustig kopp te och kastar citat från Oscar Wilde omkring sig samtidigt som det skrivs en kritisk essä om hur Dostojevskij EGENTLIGEN borde uppfattas.

Eller så är det tvärtom.

Men det bryr jag mig inte om. Jag vill bara ha hjälp.

Nåväl, tack på förhand.”

Nu sover vi och njuter av att det alldeles strax är lördag, men att det snart är spöktimmen, ja det föraktar vi förstås. Gonatt.


torsdag, januari 27, 2011

Girls, girls, girls

Okej, alla tjejer och moderna killar. Nu tycker jag att vi gör så här att vi sjunger Kumbaya. Kumbaya my lord sjunger vi och tar i från tårna.

Nej, det gör vi inte.

Men istället tar vi och bestämmer oss för att antingen har vi nagellack eller så har vi det inte. Och med det menar vi naturligtvis att om vi ska ha nagellack på de där förhårdnaderna ute på fingertopparna så har vi det fullt ut, det vill säga att vi sköter det snyggt och täcker hela nageln.

Eller så har vi inte nagellack alls och låter bakterieskoporna vara någorlunda transparenta.

För just det, om vi har nagellack men att det ser ut som om vi varit ute och jobbat med bara händerna i en rysk grusgrop i 72 timmar, ja då kommer folk i kollektivtrafiken sitta och störa sig på oss.

Så det där med flagnande naglar tycker jag att vi besparar oss. Det ser ju så tråkigt ut, jomen det gör det ju.

Alltså - om vi har varit i den där grusgropen utanför Murmansk och rotat runt med radium och rost bland all småsten och skit så tar vi helt enkelt och använder lite nagellacksborttagningsmedel efteråt. Och en stadig rotborste kanske. Det kostar så lite, men gör så mycket.

Och när vi ändå är igång, vi skippar det där med läppstift i ljusröda nyanser också. Vi har ju faktiskt lite mer klass än de där barlärkorna med stövlar som slutar där kjolen börjar vid ljumskarna.

Håhå jaja, tillsammans kan vi, håhå jaja. Vi kan börja kommunicera på andra sätt nu.

onsdag, januari 26, 2011

The economy is suffering, let it die

Det pratas ekonomi på föreläsningarna och jag undrar varje gång vad jag egentligen gör där. Ekonomiska termer och TV4 är ett resultat av Guds vrede sedan det där fruntimret fick oss utkastade ur Lustgården. Hej då härliga tillvaro.

Jävla Eva, jag är mycket långsint i det där fallet.

På hemvägen kom jag fram till att ekonomi borde förbjudas. Eller i alla fall alla valutor. Att gå tillbaka till jägar- och samlarsamhället vore något. Fast det där med att jaga kan vi skippa. Det verkar jobbigt att kuta omkring i skogen och få barr i stövlarna och allt det där.

Och så själva dödandet då, det känns inte som någon hit. Det ska skjutas och flås och styckas och det är nog kladdigt och luktar konstigt och sen ska man släpa hem den där grävlingen i en kasse från Ica som handtagen går sönder på.

Men att samla saker, det lägger jag min röst på. Nötter och bär kan man samla på och sen byta med varandra, nötter och bär mot tjänster och varor.

Hasselnötter skulle nog vara det vanligaste att samla på tror jag. Frid och fröjd i en värld utan ondska och orättvisor. Så skulle det vara.

Fast då är det säkert någon jävel från bourgeoisien som lyckas roffa åt sig, säg 100 valnötter, från någon stackare, en proletär såklart, och bestämmer att en valnöt är värd 10 000 hasselnötter.

Jaha. Men va fan!

Och så bestämmer bourgeoisien att hjortron är värda mer än alla andra bär oavsett antal och så. Då får vi genast en ojämn maktbalans mellan Norrland och resten av Sverige.

Och sen vill nån jävla globetrotter börja byta hasselnötter mot jordnötter som bara finns i utlandet och då är vi igång med nationsöverskridande nöttransaktioner och då blir det ett jävla virrvarr. Helter skelter blir det.

Sen vill italienarna börja skapa speciella bärutbyten så att de kan göra sina förbannade Frutti Di Bosco-tårtor som vi sedan måste skicka en hel busslast med nötter för att få smaka av.

Och efter det är vi igång med nöt- och bärinstitutioner som bara gynnar de starka aktörerna.

Sen kommer italienarna på att det finns massa nötter i landet Afrika att lägga beslag på, men de byter inte nötter för italienarna bara tar så Afrika blir utan.

Jag glömde visst lägga till Italien över listan med resultatet över Guds vrede.

Fan också. Nötter och bär och en vacker värld håller inte. Det här inget jag kan bygga en hemtenta runt. Argumentationen är inte bra.

På föreläsningarna brukar farbrorn som lär oss saker säga – det här borde ni förstå nu när jag förklarat så länge. Då nickar alla och hummar nåt positivt. - Annars säger ni till, säger han sen.

Men då har jag redan nickat ivrigt och hummat bekräftande men ännu inte förstått hur mycket 100 procent är.

Det är bättre att fortsätta vara dum, än att framstå som dum. Så jävla smart.

måndag, januari 24, 2011

Like a friend

Det kom in två svar i skivomslagstävlingen. Båda svarade DAF. Det första svaret började bra, men sen började det skrytas. Det andra svaret var bättre, men nu var det skivan det frågades efter och den var Alles ist gut.

Men nog om skivomslag och annat skit, låt oss tala om det som verkligen betyder något, nämligen att det varit maudag (efter Maud Olofsson) idag, veckans sämsta jävla dag.

Det börjar med att man vaknar upp efter en lång natts färd mot dag, där man vridit sig och tittat på konturerna i ett grått rum. Och så lyckas man sova i tio minuter, och under den tiden har man sölat ner kudden med sensuella floder av nattsaliv.

Vaken i en halvtimme igen, sova tio, hålla på att få våtskador på kinden. Repeat cycle. Klockan ringer vid 05.30.

Och så ligger man och snoozar och torrjuckar lite drömskt mot täcket ett tag. Funderar på att sjukskriva sig från livet, men går upp ändå på grund av att det lutherska arvet gnager i bakhuvudet.

Duscha, vrida på för mycket varmvatten, bli skållad som en söt liten gödgris på väg till slakten. Äta frukost, titta på bilder i morgontidningen. Fundera på att dra en tristessrunk men efter moget övervägande ge fan i det.

Åka kollektivt till jobbet med en känsla av oro i magen, med KSMB-syndromet i form av att vara trött på att leva och vara rädd för att dö. En maudag som alla andra.

Komma till akademiska Samhall och le lite stelt. Dricka kaffe igen, bara därför att man fan gör så. Sitta och glo på en datamaskinsapparat. Försöka vara lite kreativ. Ge upp och ägna sig åt statiskt rutinarbete istället.

Titta ut genom fönstret och hoppas på att något oväntat ska hända. Som att våningsplanet stormas av ninjor kanske, trots att man egentligen inte är speciellt imponerad över sånt där judofolk. Men bara få komma bort från vardagen lite.

OCH DET ÄR DET DÅ DET HÄNDER!

Man får sms från Telia.

Det fick i alla fall jag idag. Telia skrev att jag får gå på Melodifestivalens fredagsgenrep för halva priset!

Det är ju helt fantastiskt bra och jag blev himla glad. Jag fick en kod och allt, det gör att jag känner mig utvald. Det gör att jag känner mig som en del av något stort. Som en del av Melodifestivalen, världens bästa underhållning och intressantaste tävling.

Telia ligger överst på min bästa kompis-lista nu. Telia och jag, våren 2011. Telia är bäst!

Nu ska jag fixa en fräsch greksallad. Kram

söndag, januari 23, 2011

Answer in one of the bottles

Eftersom det är söndag är ambitionsnivån låg. Så ska det vara. Roligt kan vi ha andra dagar.

Anna Nio har en tävling med filmcitat. Eftersom Anna verkar vara en klok människa så är tävlingen skitsvår och väldigt exkluderande och elitistisk.

Därför har vi andra en egen tävling här istället där alla är bra och där alla får vara med.

Nu vet jag egentligen inte riktigt vad vi ska tävla om, inget sånt där om vem som har längst kuk eller nåt, det är faktiskt 2011 nu och det är dags att mogna.

Jo, nu vet jag. Vi gissar vad det är för skivomslag nedan.


Nu känner jag mig lite som Thomas tyska mamma i En komikers uppväxt som försöker hitta på aktiviteter åt alla som inte får vara med i Annas tävling, men någon måste ju ta lite jävla ansvar för trivseln på internet.

Das leben ist langweilig. Es macht keinen spass. Das leben ist flach.

lördag, januari 22, 2011

onsdag, januari 19, 2011

Help the aged

Häromdagen hjälpte jag en äldre dam med rollator runt en krök, en sväng alltså och inte två flaskor Marinella, och sedan uppför en liten backe.

En halvtimma senare log jag fryntligt åt en äldre herre och utbytte några ord om underlaget.

Idag satt jag så bekvämt man kan göra i kollektivtrafiken och läste en bok för att verka intlektäll, världsvan och spänstig i sinnet och så där. En äldre dam med en pinne, eller kanske käpp, klev på. Då lät jag henne ta min plats och ställde mig bland den Metro-läsande pöbeln.
- Det var mycket snällt av er, sa damen. Det kändes väldigt stort att hon erade mig.

Nu är det säkert många som läser med en tår i ögat och tänker – Ååh, vilken fin kille. Och så vill ni att jag ska få priser och att PRO ska skicka ut ett diplom och/eller ett pressmeddelande om att det finns hopp om mänskligheten.

Vi ska dock se sobert på det hela och inse att handlingarna drevs av egoism, och för att Gud ser allt man gör.

Eftersom jag var den ende i närheten hade det blivit jag som fått rycka in om tanten med rollatorn ramlat. Läkekonst är inget jag behärskar och att börja bryta rätt en lårbenshals eller kasta till henne några Alvedon hade inte varit rätt. Jag hjälpte henne alltså för att underlätta för mig själv.

Det var den äldre herren som tilltalade mig först om underlaget. Hade jag inte svarat hade jag framstått som dum i huvudet.

Hade jag inte rest på mig idag och lämnat plats hade det för det första känts genant. Hade hon dessutom ramlat hade jag säkerligen blivit indragen i nåt intermezzo och tåget hade kanske fått stanna för att invänta en ambulans och då hade jag blivit ännu hungrigare.

Jaha. Nu vet ni det.

Det är dags att sova. Med händerna på täcket och Tulo mellan knäna. Gonatt.

tisdag, januari 18, 2011

Dark wings over Finland

Åh fy fan så jag sprang. Snabbast i hela världen. Med ett lätt, rent och purt löpsteg närmade jag mig målet. Precis som Ben Johnson vid OS i Seoul 1988, lika äkta var jag. Och jag hann.

Men segerns sötma ger oftast en fadd eftersmak. Det är ett helvete det där när man hunnit till tåget genom ett snabbstegande utav bara fan. Man måste verka oberörd när man satt sig. Man måste svälja varenda andetag.

Även om hela tåget sett en komma kutandes som ett skadeskjutet rådjur är det bara att förneka allting genom att försöka andas normalt och inte vara varm i hela kroppen efter de där 15 meterna.

Nåväl.

Dagen kan sammanfattas genom att det är en sådan dag då man bara vill sitta på en stubbe på en finsk myr resten av livet. Gnola på en dyster tango, dricka Koskenkorva och dra kniv mot förbipasserande mygg.

Det är fan bättre än inget det. Hej då.

måndag, januari 17, 2011

Meat is murder

Dagens middagstips: bearnaisesås och fläskfilé och lite skivad lök och tomat med exempelvis salt och peppar och basilika och olivolja på. För en (1) person.

Du känner att du vill laga mat som folk gjorde förr, från grunden och utan onödiga tillsatser. Precis som grekerna, romarna, berberna och hunnerna. Men du orkar/kan/vågar inte slakta en gris och sedan leta upp stället där fläskfilén sitter. Därför har du redan ett halvt kilo död gris i frysen som du tinar på valfritt och smart sätt.

Kanske är det inte riktigt att laga från grunden tänker du, men resonerar samtidigt som så att om de där grekerna eller romarna kunde uppfinna avloppssystem och massa filosofiskt skit som skulle plåga studenter en miljon år framöver så hade de säkert lite fläskfilé från Konsum i frysen också.

Du börjar med att skära bort fettet från filén. Det tar en kvart ungefär innan du hittar ordet du söker, och det är putsa. Du putsar den döda lilla grisen och får dåligt samvete och tänker på låten Meat is murder med The Smiths. Samtidigt dog han den där Jesus för våra synders skull, så va fan liksom tänker du och rycker tonårsnonchalant på axlarna. Du don't give a fuck liksom.

Nu är det dags för såsen. Du ska även göra den från grunden. Inget skabbigt skit som bott i en påse. Men eftersom du är en jävla rookie på att göra såser får du börja med att använda internet för ett recept. Du hittar en sida utan en logotyp från TV4, det glädjer dig ty den kanalen gör dig mycket vresig och nästintill aggressiv.

Av någon okänd anledning börjar du tänka på tv-programmet Sköna söndag från 1986. Där fanns det en kock som hette Puck och det tyckte du var roligt när du som femåring satt på heltäckningsmattan och dumglodde med en salivsträng från haka till knä.

Bestäm dig för att alla dina barn också ska heta Puck, oavsett kön. Till och med dina nuvarande barn ska du döpa om.

- Men det kanske inte är läge att byta namn på William just nu när han precis har börjat att trivas på den nya skolan, tänker du högt för dig själv, det kanske inte är bra.

Men sedan bestämmer du ändå att William ska få heta Puck. Likaså Astrid eller Greta eller vad nu dina andra barn heter.

Åter till såsen. Du börjar inse att det är jobbigt att laga från grunden. Man ska ha schalottenlök och dragon och smöret ska skiras och så ska allt vattenbadas och det verkar komplicerat. Och så kan såsen skära sig och det innebär i princip inom matlagningsvärlden att himlen rasar ner samtidigt som helvetets eldar börjar penetrera jordytan underifrån.

Därför plockar du fram den där påsen ur skafferiet. Så som du inte skulle göra.

MEN DEN DÄR JESUS DOG JU FÖR VÅRA JÄVLA SYNDERS SKULL!

Så låter det i ditt huvud nu, det ska bli ditt försvarstal för resten av livet och därför behöver du inte heller ta något ansvar. Det bedrövar dig dock att du inte ens försökte. Don't try står det på Bukowskis gravsten, men du behöver inte ta allt så bokstavligt.

Utan någon större glädje steker du filén som du skivat. Och så smälter du smör i en kastrull och häller sedan på pulvret som sedan ihop med lite mjölk blir till en sås. Tomaterna och löken har du fixat tidigare.

Ät. Bara ät.

fredag, januari 14, 2011

Punk in park zoo's

Jo, den där lilla krabaten som återfinns några inlägg söderut. Den hittade jag på Skansenakvariet.

Om det besöket kan ni läsa här. Och var inte så mesiga nu som ni brukar vara. Klicka på länken, ni får varken virus eller borgare i datorn av den.

Nu tar vi helg. Hej då.

torsdag, januari 13, 2011

They all call me crazee II

Jag vet att det är många som har oroat sig över min skjorta idag. Ett flertal har hört av sig om att de sjukanmält sig. En del ful-vabbar, det vill säga att man tvingar ungarna att ligga i sängen hela dagen så att man själv får vara hemma. Själv ska jag nog ful-vabba mig genom en hel eventuell barnuppfostran.

Nåväl. Det gick bra med skjortan. Den åkte in vit, och kom ut vit. Jävla förlegat apartheidtänk det där att man inte får blanda färger.

Har dock insett att kragen är ful som fan, kommer aldrig använda skjortan. Därför får den åka i en sån där ge-mig-lite-gott-samvete-så-att-jag-kan-fortsätta-att-inte-bry-mig-ett-tag-container.


Av Bangladesh är du kommen. Bangladesh skall du åter bli.
Herren Jesus Kristus skall uppväcka dig
på den yttersta dagen.

They all call me crazee

Det är torsdag och endast Tomten är vaken eftersom klockan är 07.26. Och så jag då förstås, jag är väldigt vaken. Kaffet smakar huggorm och kroppen är likstel eftersom jag sprang i förrgår. Eller lunkade. Definitionen är egentligen helt oväsentlig, det viktigaste är att jag tog mig runt. Ja, det är det fan.

Anledningen till att jag är vaken tidigast i hela världen när jag är ledig är att jag tvättar. En fyrtiotvätt och sextiotvätt kör jag. Och så hade jag tänkt att köra en vit skjorta separat. Men vet ni vad jag gjorde? Nej, det vet ni inte eftersom jag var själv där i lortstugan och då kan ingen se mig.

Jag kastade i alla fall in skjortan i fyrtiotvätten. Jag bara gjorde det liksom – tänkte att det går som det går. Fy fan så adrenalinet pumpar runt, det var längesen jag kände mig så här levande.

Alltså, det här är heeeelt jävla galet.

Det kan gå precis hur som helst med skjortan. Kanske klarar den sig. Kanske inte. Nu förstår både jag och skjortan precis hur gossarna kände sig i filmen Deer Hunter när det spelades rysk roulette.

Jag ska springa ut i snålblåsten och kolla nu. Den likstela kroppen har börjat skaka.

tisdag, januari 11, 2011

En sån här liten krabat träffade jag idag. Mer om det vid annat tillfälle. Nattifnatti.

måndag, januari 10, 2011

The number of the beast

Idag är det maudag. Igår var det söndag, de tunga suckarnas afton där oron för allt och ingenting äter upp det mesta inifrån.

Under en resa med kollektivtrafiken igår satt jag mittemot en gubbe som väldigt ogenerat rev runt innanför kalsongerna, hade väl bagg eller dröppel eller nåt och blottade samtidigt en blek och fet mage.

I ett sånt läge kan man antingen byta plats eller bita ihop och tänka på nåt annat. Jag glömde helt bort det första alternativet och började tänka på annat. Av någon dum anledning började jag tänka på siffror och tal.

Siffror och sånt där är egentligen ganska otäckt eftersom de oftast helt saknar logik och rationellt tänkande. Jag började tänka på 10, 20, 30, 40 och så vidare.

Man lägger ju bara till tio till tre för att få exempelvis trettio. Tre och tio blir trettio, fast med ett extra jävla t, ska vara så himla fancy och så där.

Förmodligen är jag den förste som kommit med denna insikt, för resten av världen är det bara ord som symboliserar olika tal och ingen tänker på det. Så tror jag att det är.

Och så där rullar det på, trettio och femtio och nittio och så. Men med ett undantag! 20! Hur skriver vi det? Jo, tjugo. Och det heter tjugo.

Det borde ju naturligtvis heta tvåtio. Men det har ingen tänkt på, vi rusar bara vidare i blindo utan att stanna upp och reflektera över viktiga saker som det här.

Nu finns det säkert nån smartskalle som vill hävda att det finns en vettig etymologisk förklaring till att det heter just tjugo och inte tvåtio, men alla eventuella argument vägrar jag lyssna på.

Nu är det som jag säger, och jag säger att 20 är odjurets tal precis lika mycket som 666. Bibeln är inte helt oväntat alldeles för trångsynt.

Siffror och tal och x och y och roten ur och pi och multifittation och algebra och all annan skit som inte fört med sig annat än elände och misär saknar som nämnts logik och borde förbjudas.

Vi har blivit vilseledda alldeles för länge, låt oss leva i harmoni utan siffror och tal – revolutionen har börjat!

lördag, januari 08, 2011

Scatman (ski-ba-bop-ba-dop-bop)

När jag promenerade tidigare under dagen mötte jag en skidlöpare (jävla bra ord det där, skidlöpare). Det verkar vara en trevlig hobby tycker jag. Ja hobby, inte sport.

Skidlöpning är ingen sport eftersom det inte finns någon boll och man är inget lag som får kramas efter mål och därför får man inte brottas nakna med varandra i duschen efteråt. Tre grundregler för att något ska kallas sport är: a) det måste vara en boll inblandad b) man ska tävla i lag c) det måste finnas starka homoerotiska undertoner.

Nu är det säkert någon som gafflar om att det finns stafetter i skidlöpning och då tävlas det i lag. Det är sant, men det är fortfarande ingen sport eftersom det inte innehåller någon boll. Det gäller även alpin skidlöpning.

Det är dock populärt med skidlöpning och varenda dag sitter någon jävel i ylletröja i en vinterstudio och gnuggar händerna av lycka när det stavas omkring i ett töigt spår någonstans i Polen. Och sen är det någon norrman som jag glömt namnet på som är kaxig. Jag tycker att man helt saknar självdistans om man är uppkäftig som skidlöpare, det är för fan en fritidssyssla vi pratar om.

(Nu kom jag att tänka på när min far under Stenmarks storhetstid ringde farmor och drog en vals om att han var bög, Stenmark alltså. Herregud, tanten måste ha fått en hjärtattack när det kom så hemska nyheter om bygdens hjälte)

Men i alla fall. Jag mötte alltså en skidlöpare idag och blev lite sugen på att börja skidlöpa själv. Susa omkring, eller ja, susa är väl fel ord kanske, i skogen och lyssna på fåglarna och nicka glatt åt andra skidlöpare och annat oknytt och kanske hetsa upp sig själv och bli rädd genom att börja tänka på skogsrået och eventuella troll och stava på som bara fan och huvudet snurrar som en propeller.

Och så kan man tända en brasa. Det finns nog få dofter jag romantiserar så mycket som en skogsbrasa. Och så har man med sig mackor med stekt ägg på och varm choklad med skinn så att tungspetsen domnar bort. Man skulle kunna ha med en apelsin också, men det blir så jävla kladdigt – kladd orkar vi inte med när vi skidlöper.

Choklad kan man ha med sig också. Mjölkchoklad, inte sån där modern mörk hittepåchoklad som är bra för hjärtat. Förr var det typ aluminium på insidan av omslagspappret, då gick man runt och var glad för att man hade hittat en skatt. Och så var det aluminium runt kexchokladen. Det var som sagt bättre förr när Raider hette Raider och sossarna styrde.

Det är ganska dyrt med skidlöparskidor har jag insett efter lite snabbt och kvalitativt gågglande. Och det är ganska tomt i plånboken. Det är väl själva fan att man inte är mer händig egentligen, då hade det bara varit att rycka loss golvlisterna och börja snida sig ett skidlöparskidor.

Då hade jag skidlöpt mig ända till Tunisien och lokaltidningarna hade skrivit om mig och varje by hade lagt ut palmblad inför min ankomst.

- Det är verkligen en utmaning att skidlöpa sig till Tunisien, hade jag sagt till tidningarna och dumstirrat in i kameran med halvöppen mun.

Men nu har jag inga skidlöparskidor. Och Polisskolan 2 missade jag på tv. Ha en god lördag.

torsdag, januari 06, 2011

I just don't know what to do with myself

Jag är ledig. Därför har jag lediga kläder som långkalsonger och en bandtröja från 90-talet på mig. Och en finne på halsen har jag också. Det är sånt man får ha på sig när man är ledig.

En sak som jag är bra på är att aldrig vara riktigt nöjd. Antingen är det för varmt eller så är det för kallt eller så är man för lite ledig eller vad som helst. Nu är jag lite för mycket ledig. I hela tio dagar eller nåt, det är svårt att räkna ibland.

Vad ledigheten har i sitt fuktiga sköte vet jag inte riktigt. Jag vet dock att jag redan fallit in i gubbpensionärstempot – det vill att man inte kan eller hinner göra mer än en sak per dag.

Igår var jag vaken och redo för dagen runt halv nio. Funderade på om jag skulle gå och hämta ett paket, en tur- och returpromenad på uppskattningsvis tolv minuter, men insåg genast att jag inte skulle hinna eftersom jag möta Cramp-Jocke och stadsvandra med vinflaskor vid 13-tiden.

Så, hur ska jag slå ihjäl all denna ledighet? Att dricka vin är ett förslag, men inte så klokt i längden. Att runka en jävla massa är inte heller en vettig heltidshobby. Det jag kommit fram till än så länge är:

- Läsa böcker jag vill läsa och inte för att jag måste
- Titta på olika undervattensdjur på Skansenakvariet. Men det får bli nästa vecka när alla barn tjyvröker utanför gymnastiksalarna igen.
- Laga mat
- Promenera
- Kolla på fräsiga filmer
- Gå på museum
- Pilla i skivbackarna (och leta upp en ny back)
- Dumåka kollektivtrafik
- Mata och titta på fåglarna och fortsätta oroa mig för Kolis
- Runka, ja det fick vara med på listan ändå eftersom den hade blivit för kort annars.

Så. Nu ska jag duscha. Ge mig vettiga aktivitetsförslag och vinn en resa.

måndag, januari 03, 2011

Those whom Gods detest

Nile är ett utrikiskt ord och betyder ”skitstor flod i typ Egypten och där simmar det mumier och faraoner och hajar”.

Nile är även en pop- och rockorkester som uppträder på Klubben i februari. Jag har precis alldeles nyss i detta nu köpt en biljett till den föreställningen. Kommer förmodligen bli ett riktigt fittös.

Men nu måste jag tentaplugga, lära mig om liberaler och att skriva mitt personnummer och annat påhitt. Därför får ni lyssna på, just det, precis – Nile. Se det som en barnvakt eller nåt. Hej då.

söndag, januari 02, 2011

Hanging on the telephone

Jag fick ett paket postledes från Den labila. Som en julklapp nästan. Det var fint inslaget så jag antar att hon haltat iväg till ett köpcenter och betalat för paketeringen.

I paketet låg det en telefon. Det visste jag visserligen. Jag trodde dock att den skulle vara begagnad, att det skulle finnas tre centimeter med hudavlagringar som ett skyddande lager på knapparna.

Jag trodde kanske också att jag skulle vara tvungen att köpa upp halva världslagret av bomull och tillverka en jääättestor skämskudde av eftersom det säkert skulle vara kvar pinsamma sms.

Men icke. Den var ny.

Den korpaktiga lilla kärringen har väl snattat den. Eller tjatat hål i huvudet på nån stackars säljare, dragit hela valsen om att hon minsann är småbarnsförälder och därför bara har rättigheter och inga skyldigheter och då fått den.


Anledningen till att jag fick den är förmodligen för att hon ska ha nån hållhake på mig. Den som är satt i skuld är icke fri, som landsfadern sa, tänkte hon nog.

I alla fall så tog det en kvart att få upp batteriluckan. Och så fick jag pilla ett tag för att få in SIM-kortet. Sedan tog det ytterligare en kvart att hitta hålet där laddningssladden skulle in.

Men jag gav inte upp, det är det viktigaste, och jag lyckades tillslut få in små, små bitar av elektronik och det började lysa och låta och det regnade säkert konfetti.

Med glada tillrop och en jobbansökan som telefoninschenjör till Ericsson eller Nokia i tankebanan möttes jag dock av ett rejält bakslag i form av texten: Sätt i rätt USIM-kort.

Nu är det nån jävla bugg här tänkte jag, det heter SIM utan u.

Alltså, jag har säkert haft tre mobiltelefoner på drygt tolv år och vet att det inte heter USIM, dessutom är jag kille och kan minsann ett och annat om teknik av naturen. Jag lyssnade även på AC/DC när jag var liten, det är själva grunden för elcertifikat eller vad det heter.

Men nu känner jag mig maktlös. Ska jag använda en lödkolv och liksom programmera bort U:et så att mitt kort funkar? Ska jag sitta och gråta så att telefonen går att använda? Skruvmejsel? Vad?