fredag, december 31, 2010

Silvester anfang

Idag är det nyårsafton. Eller sylvester som vi med en förkärlek till Tyskland säger.

Det var ganska kul när man var liten för då fick man eventuellt sitta vid vuxenbordet och dricka Pommac eller Champis och gnaga på en salt pinne. Och så var alla glada och det var silver och lobster och advokado och annat som man inte fattade något av.

Men det bästa med hela nyårsafton var nog ändå att man slapp gå och lägga sig efter Kvart i fem-ekot. En gång fick jag vara uppe ända till två, det var nog mitt största ögonblick mellan födseln och åtta års ålder kanske.

Jävlar så morsk jag var dagen efter, att jag säkerligen grinade av trötthet där vid tvåslaget förträngde jag nog. Jag var hög på segerns sötma och framgång resten av jullovet och förväntade mig nog att bli hyllad som klassens hjälte i skolan.

Men. Nej, då var det nån jävel med extremt oansvariga föräldrar som hade fått vara uppe till tio över två och blev buren i kungastol. Och så var det med det.

Nåväl.

Vi har slutat med asbest. Det är inte längre socialt accepterat att röka och sänka en sjuttis om man har en bebis i magen. Miljöbilar är häftigt och om man inte sopsorterar hamnar man inte hos gud. Man kan därmed tycka att utvecklingen går framåt.

Förutom på fyrverkeri- och bombfronten förstås. Håhåjaja. Det är klart att vi ska skita ner miljön och de där ungarna som vi tvingar på bilbälte och cykelhjälm skickar vi ut på gatan med en laddning Tigerskott (som det i alla fall hette förr) och dåligt omdöme.

Eftersom staten har våldsmonopol genom polis- och militärverksamhet är mitt förslag att staten även får ansvara för idiotin. Ett fyrverkeri per kommun med ett säkerhetsavstånd på tre kilometer är rimligt. Bara staten får inneha skräpet, alltså ingen jävla gårdsförsäljning som det är nu.

Jaja, nu ska jag gå till tvättstugan och sen skala räkor. Och låta Bacchus förlösa mig.

Ha en trevlig sylvester! Och slå inte din partner. Ligg inte med din partners bror eller syster eller vän. Få inte en raket i ansiktet. Kram.

onsdag, december 29, 2010

Smells like ... shit

Jag vann en öldrickartävling en gång. Som segrare fick jag en keps. Alla som bär keps borde ha stryk. Om man inte har vunnit den i en öldrickartävling förstås, då får man ha på sig den ibland och tänka på hur duktig man lyckades vara en gång.

Det är många som vinner saker, för olika saker. Man kan vara årets svensk eller duktig på kemi eller fred eller sjunga sådär bra i Melodifestivalen eller dansa jättebra på TV4 eller stava sig fram i ett skidspår med snor över hela anletet.

Att inte jag blev årets svensk för att jag gav plats åt ett russin på tunnelbanan gör mig inte arg, kränkt eller besviken. Och inte heller att jag bara vunnit den där öldrickartävlingen. Istället visar jag på storsinthet och inrättar ett eget pris.

Priset ska alltid delas ut den 29 december och gå till den som jag tycker under det gångna året visat på stor omtanke och gjort insatser för viktiga att glömma bort.

Jag har legat vaken på nätterna i flera veckor och tänkt och tänkt på vad priset ska kallas. Nu har jag äntligen enats med mig själv om att priset ska heta Wayne Nilssons Pris.

Wayne Nilssons Pris 2010 går till:

*lufttrumvirvel*



Carola Häggkvist!

Efter den hemska jordbävningen på Haiti visade Carola på medmänsklighet och reste dit. Med sobert omdöme berättade Carola att det fanns stöd i bibeln och en film vid namn 2012 för att undergången var på väg. Sedan gav hon bort en parfym till sitt fadderbarn, det var fint gjort av Carola.

Grattis Carola Häggkvist till Wayne Nilssons Pris 2010. Du har vunnit 900 kr och en stor ära.

lördag, december 25, 2010

Stuff the turkey

Eftersom jag har fullt upp med att ligga och vara mätt och glo på South Park kör vi en repris. Och så får ni den enda jullåten ni behöver nedan (två gånger till och med. Tekniken - Wayne 1-0).

Juldagen. Finns det något bättre? Stå i kö i två timmar för att sedan mötas av en grymtandes anabolatjur till dörrvakt och sen få betala inträde på 350 kronor till en artonårig tjej med större bröst än Dolly Parton och efter det väntar ytterligare en halvtimmes köande för att komma fram till bardisken och när man väl är där så blir man ifrågasatt av bartendern med nån häftig frisyr och nitarmband när man bara beställer en ”enkel jävla stor stark” och inte något mer spännande och sedan spills halva öljäveln ut på grund av trängseln och efter det får man stå och småprata med nån idiot från gymnasiet och båda låtsas som att det finns intresse och den avdankade discjockeyn vill vara modern och spelar E-type men det är ingen idé att fråga om något annat för det finns inte och sedan blir man packad som fan och råkar ramla över nån handikappad typ som sitter i rullstol och det ser ju givetvis anabolatjuren till vakt och man försöker förklara läget men den fittan vill ju bara ha något att bråka med så vaktfan tar några snabba tjyvgrepp och sedan ligger man på trottoaren med ansiktet vilandes mot grus och glassplitter och sedan är det bara att gå hem och lägga sig allena i sängen och vänta på att bakfyllan och ångesten ska väcka en imorgon.


God fortsättning.

torsdag, december 23, 2010

The songs that we sing

Jag pluggar. Därför bloggar jag, har redan torkat köksgolvet med hushållspapper. Och funderat på att dra igång ett stambyte med min egna expertis och händighet som utgångspunkt.

Det ser ut att vara kallt idag, som blinda Sara sa till döve Niklas. Men snart är det sommar.

Och då får man sjunga allsång, det är jätteroligt. Man kan sjunga både på Skansen och Liseberg. Och tänka att Lotta Engberg är en himla härlig människa. Och så kan man ligga sömnlös och fundera på om Anders eller Måns eller bäst lämpad att leda.

Och i fikarummet kan man prata om alla galna kupper som tokfransarna håller på med. Eller blogga om upptågen, det är modernt. Eller twittra om det, det är ännu mer modernt.

Guud, ha ha ha, jag döör. Nordman e ju bara för sköön som heilar och snortar ladd på scen <3

Så kan man skriva på Twitter.

Men man behöver inte gå till Liseberg eller Skansen. Har man tatuerat en biljardboll och en svaljävel eller två och några stjärnor och kanske en pinuppa och har en Ramones-t-shirt från H&M eller Carlings kan man gå till Debaser och sjunga också. Det är tufft.

Fast det bästa med allt det moderna är att man inte behöver gå nånjävlastans. Man kan ha allsång på internet. Och det ska vi ha nu. Idag sjunger vi Hej tomtegubbar, fast på danska:


Hej, tomme gamle mænd, ramt i glassene, og lad os være lystige!
Hej, tomme gamle mænd, ramt i glassene, og lad os være lystige!

En lille mens vi bor her, med stor indsats og stor gene.
Hej, tomme gamle mænd, ramt i glassene, og lad os være lystige!

Ja, jag kan hålla med om att direktöversättningen gör att flowet i melodin får sig en käftsmäll. Men nu har Google bestämt att det är så, och då är det så. Och att vi sjunger om mens kanske gör att nån förälder får ägna helgen åt prat om blommor och bin eller nåt.

Ikväll lämnar jag mitt liv i SJ:s våld. Resan tar normalt ungefär tre timmar. Jag räknar med cirka tio den här gången.

Kanske får jag fira jul. Kanske fryser jag ihjäl i kupén med en Mariestad för 55 kr krampaktigt i famnen då tåget stannat innan vi kommit till Flemingsberg. Living on the edge.

Kram.

tisdag, december 21, 2010

Hey Santa Claus, you fucking cunt

They sentenced me to twenty years of boredom.

Så sjunger Leonard Cohen. Och så sjöng jag tyst inombords på akademiska Samhall och klickade på olika saker för att verka viktig.

På vanliga Samhall lyfter man olika saker upp och ner eller petar sig i näsan för att se upptagen ut. På akademiska Samhall klickar man och kanske går till skrivaren eller expressomaskinen eller börjar prata högt om nåt jävla surdegsbröd eller nån fräsig utställning på Fotografiska för att visa att man minsann duger. Eller nån fräsch fransk minimalistisk electro.

Okej, nu överdrev jag, musik pratar vi inte om.

Efter akademiska Samhall gick jag hem. Eller gick och gick. SL skulle ta mig hem, men jag fick mest vänta. Och frysa. Ty det var nåt fel på nån växel. Och fan så jag frös. Min kropp, och särskilt mina rara fötter, var kallare än borgarnas politik när jag väl kom hem.

Men det lönar sig inte så mycket till att skälla på SL, det finns det så många andra som gör. Det som är mest irriterande är egentligen alla jävla medresenärer som har det förbannat bra eftersom de inte har nåt förstånd att dras med.

Det är intressant att alla med våld ska brotta sig ur en ersättningsbuss för att springa och ställa sig och glo på en perrong i 18 minusgrader för att vara först in på tåget som kommer om en kvart.

Det är synd om människorna, som absintdrickaren sa.

Men jaja, det är ingen idé att gnälla på det just nu. Jag har ju faktiskt två liter lådglögg att värma mig med (går ner fort som fan det där). Och så ska jag lyssna på fräcka vinyler och damma och glömma livet och skrikcitera KSMB – Tänk om man vore långt, långt borta – långt, långt borta och på väg.

Istället säger jag god jul med ett återanvänt julkort. Fortfarande fräsch, inte sådär tummat och kladdigt ett vanligt blir efter några år. Lev väl, och skärp till er bland folk! God jul!


söndag, december 19, 2010

Cuckoo for caca

Veckans djur: gök

En gök är en fågel som kan flyga. Precis som den globaliserade moderna människan tycker göken om att röra på sig, den har insett att man inte blir profet i sin egen hemstad eller att man inte får några ryggdunkningar för att man modigt hängt utanför grillen i grannbyn en helgafton.

Med hjälp av en yuppienalle behöver man inte sitta inlåst på ett kontor i Hallstahammar utan kan ha hela världen som arbetsplats.

Göken tänker precis likadant och härjar runt i Europa, Nordafrika, Indien och Indokina. Den kallas därmed för flyttfågel, i Sverige väljer den att vara mellan slutet av april och början på september. Ungefär som pursvenskarna med hus i Spanien alltså.

Göken är en medelstor fågel med slank kropp och kan bli upptill 36 cm lång. Hanen är lite större än honan. Det är bra för bevarandet av könsmaktsordningen tycker nog göken. Vingspannet ligger mellan 50 och 60 cm och vikten landar runt 150 gr, som en skön burgare från Sibylla.

Jaha, göken verkar ju vara som vilken jävla fågeljävel som helst kan man tycka och börja pilla sig i naveln. Det kan man.

Men, det som är intressant med göken är att den sysslar med så kallad häckningsparasitism. Det går till som så att gökhonan lägger sina ägg i andra fågelfamiljers bon än i sitt eget, exempelvis hos en rörsångare eller en dopping.

Gökhanen är med och hjälper till genom att jiddra med den andra fågelfamiljen så att honan kan placera äggen i lugn och ro. Sedan får fostermamman, som inte har har förstått tillskottet, ruva ägget åt göken.


Gökbarn får mat av rörsångare.

När gökungen kläcks efter ungefär tolv dagar knuffar den helt sonika ut de andra äggen eller sina fostersyskon ur boet. Genom att anpassa sitt läte till hur exempelvis rörsångaren låter lurar den fosterfamiljen att mata den, den låter dessutom som ungefär ett helt fotbollslag och mamma och pappa rörsångare får flyga röven av sig för att mata oäktingen.

Vad gökföräldrarna gör under tiden är oklart, kanske lever de livets glada dagar i Rio när ungarna äntligen är utflugna.

Inom populärkulturen har göken gett namn åt den tyska filmen Gökboet. The Cramps har en låt som heter Nest of the cuckoo bird och Belle and Sebastian har en som heter I'm a cuckoo.

Att göka är även en synonym till att nuppa, eller blåställsknulla som det heter på ren svenska. Det finns också klockor som heter gökur.

Grattis göken till titeln Veckans djur. Du får den för att du är så slug med häckningen, det är smart. Samtidigt måste du ju för fan lägga av med det där, det är omoraliskt och oacceptabelt. Dags att börja ta lite jävla ansvar nu – kondom kan vara en bra start om ingen känner sig redo för föräldraskap.

torsdag, december 16, 2010

The good, the bad and the ugly

Vet ni vad det finns för likhet mellan mig, Ingvar Kamprad och Bert Karlsson? Nej, inte politiska åsikter, de där två går runt med ridstövlar och äppelknyckarbyxor och brunskjortor och i min kropp är blodet rött, det såg jag senast i morse.

Den gemensamma nämnaren är alltså att vi alla är framstående entreprenörer. Det ska erkännas att de där två högertyperna ligger lite mer i framkant, det ska det. Men ändå.

Jag fick i alla fall en idé imorse. Jag ska starta en hemsida, eller homepage som de säger i Danmark. www.findthegoodiebag.com kommer adressen att vara.

Den snabbtänkta läsaren har redan insett att sidan kommer att handla om goodiebags. För er som inte vet så är en goodiebag en påse innehållandes olika slags produkter och brukar delas ut vid konferenser, mässor, premiärer och andra tillställningar.

Det är alltså beroende på vad för sorts evenemang det är som bestämmer innehållet. Det kan vara en tidning eller en parfym eller en pennjävel eller allt och vad som helst.

Goodiebag kan översättas till snålpåse på svenska.

Många människor tycker att goodiebags är det bästa i hela världen, kan lätt byta bort mellanbarnet för en påse eller två. Det tror jag främst beror på:
- Folk tycker om att få saker gratis
- Folk tycker om att få saker gratis
- Folk tycker om att få saker gratis
- Det är ofta en papperspåse och det är lite lyxigare än den där plastskiten man släpar hem från Ica en snömoddig tisdagseftermiddag i januari.

Själv tycker jag inte att det är så överdrivet kul med goodiebags, mest jobbigt att släpa på och de innehåller sällan något som är speciellt kul.

Det kan bero på ett trauma från dagis. Ni vet julgransplundringen, man kutade runt den där granen hela förmiddagen och sen fick man en påse som man trodde innehöll ett halvt lösgodislager och en Bamsetidning.

Men nej, det var en skrumpnat litet äpple och en trist clementin och några russin och kanske nån jävla reflex från kommunen.

Sen låg man i fosterställning i kuddrummet och grinade av besvikelse resten av dagen med barr innanför strumporna och Barbro kunde inte trösta en (alla vuxna på dagis hette Barbro).

Men att inte jag är ett fan av goodiebags gör ju inte att jag inte tänker tjäna pengar på dem. Min affärsidé är att allt snålfolk får höra av sig och meddela på vilken plats det delas ut goodiebags under dagen. Exempelvis:
Louise: Wella delar ut produkter i receptionen på Statt i Luleå idag.

Balle Tällberg: Det verkar vara ett evenemang på WTC i Sthlm, jag har inte en aning vad det handlar om, men jag sjukskriver mig från jobbet och drar direkt!

Maggan: De handikappades riksförbund delar ut sådana där blindpinnar på en kursgård i Småland hela helgen. Funkar dom som gångstavar? Kan det vara nåt för Beach 2011? Knulla?

Ja, ni fattar principen va? Om ni inte gör det så får det vara. Folk tipsar, folk åker dit. Det blir som en samlingsplats för ornitologer ungefär. Och jag drar in massa annonspengar.

Nu ska jag söka nåt jävla EU-bidrag för att finansiera det hela. Men först ska jag raka mig. Hej då.

onsdag, december 15, 2010

Stand for the fire demon

Här kan man få hjälp med julklappsrim. Alltså få en liten spark i bakstjärten för att kunna plita ner några fumliga rader på något man ska ge bort i julklapp till någon man tycker om eller till någon man känner att man måste ge en gåva till. Det är en gräns lika tunn som det berömda fitthåret det där.

Jag skulle vilja ge bort Eva Funck till mig själv.

Och ja, jag vet att Evas efternamn kan rimmas på det där som gör att man får en enkelbiljett till det varmaste jävla helvete som finns. Men att jag vill ha Eva Funck har inget med sex att göra.

Jag skulle ha Eva i fickan och plocka fram henne ibland. Hon skulle berätta viktiga saker och så skulle vi pyssla och så skulle hon lära mig om nyckellås och sånt. Och så skulle hon skratta sådär som bara Eva kan.

Är det något som jag ställer mig skeptisk till så är det människor som är jävligt glada och positiva hela tiden. Jag går inte på det där, det är de där jävlarna som ballar ur och slår hårdast i marken när allt rämnar. För det gör det oftast, på ett eller annat sätt.

Men att Eva är glad och skrattar, det gillar jag. Eva har säkert dåliga dagar och svär och spiller kaffe på tröjan och hytter med näven åt småbarn på bussen och allt annat som vi dödliga drabbas av, men det skiter jag i.


Nu ska jag skriva ett personligt brev för att söka ett jobb. Det är ett jävla hittepå det också. Att framhäva mig själv på ett attraktivt och vettigt sätt har jag underkänt i. Jag har svårt att hitta orden.

I samband med en rekryteringsprocess läste jag en del ansökningsbrev. 90 % hävdade att de brann för yrket. Jag blev skeptisk. De andra var positiva till det.

Jag brinner inte. Jag vill ha ett jobb. Och efter jobbet vill jag gå hem. Däremot gör jag alltid mitt bästa och kan jobba åtta eller tolv eller femton timmar om så behövs.

Men jag brinner inte. För det där är som sagt bara ett jävla hittepå och ljug och falskspel. Hos mig är det lite aska och brännmärken och skit, dock ingen brand, och så får det vara.

tisdag, december 14, 2010

Twist and shout

Jag hade tänkt att skriva om ett djur idag. En koltrast kanske. Jag gillar koltrastar, de är fina. Jag är dock lite bekymrad för min koltrast på uteplatsen, ty den sitter bara på marken och pickar lite snö hit och dit och leker inte med sparvarna eller vad fan det är som myser i busken och kalasar på talgbollar och ger mig sin morgon, ger mig sin dag.

Jag har försökt att placera några talgbollar på stadiga grenar och nära marken så att little baby Kolis – som jag kallar den – också kan få äta. Men den sitter bara på köldmattan av fruset regn och sorg och äter snö.

Om den äter snö kan få i sig mask, det kunde jag få när jag var tonåring i alla fall, och det är dumt eftersom jag värnar om little baby Kolis med sina svarta fjädrar och gula näbb.

Men jag skiter i det där. Jag är trött. Och det enda jag vill är att sprätta omkring i mina nya långkalsonger som jag köpt i Tyskland. Tyskland är för övrigt världens bästa land.

Mina långkalsonger är svartvitrandiga och om jag snurrar snabbt framför spegeln blir jag liksom som hypnotiserad och ser syner. Knark är förjävla billigt ibland.

Det borde jag ringa och påpeka för alla medier på TV4 som letar andar i herrgårdar och miljonprogramsbostäder. Skippa LSD och kör på randiga långisar istället.

Nu ska jag snurra. Hej då.

måndag, december 13, 2010

Don't shake me Lucifer

Sådär ja. Nordlicht hittades. Vi var på fopoll. Det åts döner och wurst och det trängdes på julmarknader.

Och lite löst räknat, mellan tumme och pekfinger som folk gärna räknar, dracks det ungefär 900 öl.

900 öl är väldigt många öl när jag tänker efter. Okej, det kanske inte blev 900, men säkert 500 i alla fall. Det spelar egentligen ingen roll eftersom slutsatsen ändå blir densamma: jag är trött.

Därför pratar vi mer om Hamburg och Nordlicht en annan dag.

För ungefär tio minuter sedan kom jag till insikt om att det är Lucia idag. Det är dock ingen som lussat för mig. Men det är lika bra det, för vet ni vad? Jo, Satan och de där i nattlinne samarbetar, de är i samma lag. Hur kan då en enkel lekman som jag veta det tänker ni.

Så här är det -
Lucifer betyder ljusbringaren
Lucia kommer med ljus
Lucifer och Lucia är nästan samma namn

De där två är alltså syskon eller ihop eller vad som helst, nåt är det sannerligen och det bör finnas en dold agenda.

Jag är så himla, himla smart. Den som tvivlar på min sanning kan väl alltid skvätta lite vigvatten på närmsta lucia för att se om det börjar fräsa och ryka.

Själv ska jag sitta och rulla tummarna i några minuter och vara nöjd med min upptäckt och sedan gå till affären och handla grillad kyckling och nån slags fuktcreme. Hej då.

torsdag, december 09, 2010

You're gonna miss me

Jag är förkyld som fan. Ta en riktig karlakarlsförkylning och gångra den med tolv så har ni mitt hälsotillstånd. Men eftersom jag är en hårding som äter stål och björnar kätting tar jag på mig flanellskjortan och kavlar upp ärmarna och lägger en karlaktig portionssus i svalget och åker till Hamburg.

Eftersom ni har minnen som små bebisguldfiskar så tar vi ärendena i Hamburg en gång till:
- Kolla på fopoll
- Leta upp Nordlicht
- Akta sig för hor och kanyler
- Dricka glühwein och öl och äta döner och wurst
- Övriga fritidsaktiviteter, som att kanske dumglo på nån eventuell sevärdhet.

Vi kör Nordlicht för femte gången, övning ger färdighet. Ni får väl ha det så kul. Hej då.


onsdag, december 08, 2010

Achtung X-mas

Jag köpte en princett (ja, det heter så) igår. Med den ska jag rycka hårstrån som bor i min näsa. Det mina damer och herrar, det är en sofistikerad form av självspäkning det.

Under tiden jag gråter och skriker i badrummet får ni läsa vad jag skrivit om julsånger, och det gör ni här.

måndag, december 06, 2010

Here cum germs

”Nasa hittade ny livsform” skriver Vasabladet exklusivt. Och då blir man ju genast nyfiken och tror att det handlar om nåt fräsigt från rymden (även om rymden verkar ganska tråkig och alldeles för stor för att kunna skapa sig en uppfattning om utan att ha glasögon).

Men man hoppas ändå på att få se bilder på när en knubbig och jävligt nöjd Nasa-chef står och petar med en pinne på E.T i en bur eller att Chewbacca gått bärsärk inne på Area 51.

Nåt sånt. Eller inte fan vet jag.

Det visar sig i alla fall att den nya livsformen är en bakterie. Och även om jag inte riktigt visste vad jag hade förväntat mig hade jag nog ändå räknat med nåt roligare än en bakteriejävel.

Det finns säkert nån bakterieklubb som sitter och jublar och dricker Champis för att fira, men där är inte jag medlem.

Nasa borde försöka ta kål på de där bakterierna som bosatt sig i min hals istället, göra lite nytta.

Av livets frukt förmår vi oss endast att skörda besvikelsens kärna, som Robert Wells sa. Eller så hittade jag bara på det nu, det blir så förvirrat med alla bakterier och vasablad och ufon och skit.

Nu ska jag diska. Hej då.

söndag, december 05, 2010

Fuck it

Det här julbroderiet som Ninni gjort tycker jag är väldigt fint, fångar den abstrakta julkänslan på ett väldigt konkret sätt.

Nu är det andra advent och då passar jag på att skriva ut broderiet och nåla fast det ovanför köksbordet. Pyntat och klart, alldeles utmärkt. Kanske tar jag på mig en röd jultröja också, som får sitta på till nyår.

Hej då.

Ps – Fuck nyår också förresten, fuck nyår mest.

fredag, december 03, 2010

Untitled

Nu är klockan snart åtta och jag ska äta frukost. Sen ska jag åka till universitetet. Kanske lär jag mig nåt, kanske inte. Sen ska jag läsa en stund. Efter det ska jag hitta ett systembolag och där inhandla några buteljer med rödvin.

Med rödvinet omsorgsfullt i famnen ska jag åka hem till Varulven. Där ska jag titta på hans avkomma och prata om olika viktiga saker. Och så ska jag ta och plocka med mig Grinderman 2 som har bott där i några månader. Efter det ska jag nog åka hem och sova.

Så, nu vet ni hur min dag ser ut. Man måste vara öppen med vad man gör, transparens är det viktigaste i hela världen 2010.

Och så tar ni vara på att det är waydag idag, för snart är det maudag och det är ju precis lika roligt som det låter.

Lev väl, kära ungdomar och kärringar. Jeh åd*

*Jeh åd är baklängesspråk och betyder Hej då. Det är bara på waydagar man kan få vara så härligt galen och skriva så, skönt att bara få spejsa loss som man vill.

onsdag, december 01, 2010

When the feet hurt

Efter att ha klarat av de mest basala sakerna – som att vakna, lyssna på P1, björna, duscha och äta frukost – inledde jag dagen med att stå ute och vänta på ett tåg i tjugo minuter. Jag vankade av och an, av och an.

Jag ville göra en åkarbrasa för att få upp värmen, men eftersom jag var nykter och därför inte önskade uppmärksamhet så vankade jag bara av och an. Så som man gör.

Mina fötter frös. Sen fick jag åka tåg. Och sen buss. Och sen tåg igen för att komma till universitetet. Stockholm är fantastiskt ibland.

Efter det frös jag mest hela förmiddagen och sen skrev jag en tenta. En fråga var väldigt dåligt formulerad så den gav jag fan i att svara på i ren protest. Håhå, där fick han gubbjäveln.

Sen åkte jag hem och började frysa ännu mer. Efter en nödlandning på lokalpuben, för att inte frysa ihjäl såklart, steg jag innanför dörren och kom på att jag faktiskt har ett badkar. I ett badkar klipper man inte bara naglarna sittandes eller duschar. Man kan faktiskt bada också.

Det är skönt att komma till insikt ibland.

Fantastiskt att få bada bort känslan av att vara flickan med svavelstickorna.

Jag är ingen van badkarsbadare. Men jag såg framför mig hur jag bara skulle ligga där i vattnet och slappna av och njuta och kanske ta tid på hur länge jag kunde hålla andan under vattnet. Dricka en öl. Lyssna på Nick Cave. Ha tända ljus. Raka benen. Tina upp. Må gott helt enkelt.

Började fylla upp karet. Verkade ta lite tid så jag gick och diskade under tiden. Kom tillbaka. Inte ens hela botten fylld. Så jag gick pysslade med lite annat. Efter en kvart hade en decimeter fyllts upp. Och efter det orkade jag inte vänta längre.

Hittade inga ljus, men lät det vara tänt i hallen och släckte i badrummet för att få lite mysljus. Satte på Nick Cave. Tog med två öl in i badrummet, övertygad om att jag skulle ligga i vattnet i just två öl (öl är en tidsenhet för er som inte visste det). Beredd på att ha det gemytligt en stund.

Tog av mig till paradisdräkten och skulle naturligt och avslappnat kliva ner i vattnet. Det slutade med att jag skrek som ett bindgalet fruntimmer eftersom jag skållade hela vänsterfoten. Fan va ont det gjorde. Så jag fick börja fylla på med kallvatten.

Stod med ena benet på badkarskanten, som en grekisk tänkare, kände mig inte som Schenkenberg eller Fabio ändå.

Efter fem minuter med kallvatten och diverse tådopp kunde jag i alla fall ställa mig med båda fötterna i karet. Händerna på kanterna. Böja sig sakta ner med bakstjärten först. Direkt fyrtio år äldre i kroppshållning. Bakstjärten i, pungen i, hela gudakroppen liggandes i. Sådär. Skönt.

Vattenhöjd till buken. Ont i nacken direkt. Jaha. Byta ställning. Nähä, nejnej.

Folkhemsbadkaren måste ha blivit mindre sedan åttiotalet, för det var inte alls lika rymligt som när jag var liten. Eller så har jag växt lite sedan jag var fyra år, det är faktiskt också en möjlighet.

Nick Cave hann sjunga Saint Huck för mig innan jag tröttnade på att ligga och ha det jävligt obekvämt. En klunk öl drack jag. Och så fick jag duschcreme i munnen.

Aldrig mer, säger jag, aldrig mer. Nästa gång blir det till att sätta på ugnen om fötterna ska värmas.

Nu ska jag åka och möta Cramp-Jocke. Vi ska på häftig konsert, eller concert som man säger i Stockholm.

Glömma lite sorger. Glömma lite besvär. Och förmodligen frysa utav bara helvete. Hej då.