fredag, december 31, 2010

Silvester anfang

Idag är det nyårsafton. Eller sylvester som vi med en förkärlek till Tyskland säger.

Det var ganska kul när man var liten för då fick man eventuellt sitta vid vuxenbordet och dricka Pommac eller Champis och gnaga på en salt pinne. Och så var alla glada och det var silver och lobster och advokado och annat som man inte fattade något av.

Men det bästa med hela nyårsafton var nog ändå att man slapp gå och lägga sig efter Kvart i fem-ekot. En gång fick jag vara uppe ända till två, det var nog mitt största ögonblick mellan födseln och åtta års ålder kanske.

Jävlar så morsk jag var dagen efter, att jag säkerligen grinade av trötthet där vid tvåslaget förträngde jag nog. Jag var hög på segerns sötma och framgång resten av jullovet och förväntade mig nog att bli hyllad som klassens hjälte i skolan.

Men. Nej, då var det nån jävel med extremt oansvariga föräldrar som hade fått vara uppe till tio över två och blev buren i kungastol. Och så var det med det.

Nåväl.

Vi har slutat med asbest. Det är inte längre socialt accepterat att röka och sänka en sjuttis om man har en bebis i magen. Miljöbilar är häftigt och om man inte sopsorterar hamnar man inte hos gud. Man kan därmed tycka att utvecklingen går framåt.

Förutom på fyrverkeri- och bombfronten förstås. Håhåjaja. Det är klart att vi ska skita ner miljön och de där ungarna som vi tvingar på bilbälte och cykelhjälm skickar vi ut på gatan med en laddning Tigerskott (som det i alla fall hette förr) och dåligt omdöme.

Eftersom staten har våldsmonopol genom polis- och militärverksamhet är mitt förslag att staten även får ansvara för idiotin. Ett fyrverkeri per kommun med ett säkerhetsavstånd på tre kilometer är rimligt. Bara staten får inneha skräpet, alltså ingen jävla gårdsförsäljning som det är nu.

Jaja, nu ska jag gå till tvättstugan och sen skala räkor. Och låta Bacchus förlösa mig.

Ha en trevlig sylvester! Och slå inte din partner. Ligg inte med din partners bror eller syster eller vän. Få inte en raket i ansiktet. Kram.

onsdag, december 29, 2010

Smells like ... shit

Jag vann en öldrickartävling en gång. Som segrare fick jag en keps. Alla som bär keps borde ha stryk. Om man inte har vunnit den i en öldrickartävling förstås, då får man ha på sig den ibland och tänka på hur duktig man lyckades vara en gång.

Det är många som vinner saker, för olika saker. Man kan vara årets svensk eller duktig på kemi eller fred eller sjunga sådär bra i Melodifestivalen eller dansa jättebra på TV4 eller stava sig fram i ett skidspår med snor över hela anletet.

Att inte jag blev årets svensk för att jag gav plats åt ett russin på tunnelbanan gör mig inte arg, kränkt eller besviken. Och inte heller att jag bara vunnit den där öldrickartävlingen. Istället visar jag på storsinthet och inrättar ett eget pris.

Priset ska alltid delas ut den 29 december och gå till den som jag tycker under det gångna året visat på stor omtanke och gjort insatser för viktiga att glömma bort.

Jag har legat vaken på nätterna i flera veckor och tänkt och tänkt på vad priset ska kallas. Nu har jag äntligen enats med mig själv om att priset ska heta Wayne Nilssons Pris.

Wayne Nilssons Pris 2010 går till:

*lufttrumvirvel*



Carola Häggkvist!

Efter den hemska jordbävningen på Haiti visade Carola på medmänsklighet och reste dit. Med sobert omdöme berättade Carola att det fanns stöd i bibeln och en film vid namn 2012 för att undergången var på väg. Sedan gav hon bort en parfym till sitt fadderbarn, det var fint gjort av Carola.

Grattis Carola Häggkvist till Wayne Nilssons Pris 2010. Du har vunnit 900 kr och en stor ära.

lördag, december 25, 2010

Stuff the turkey

Eftersom jag har fullt upp med att ligga och vara mätt och glo på South Park kör vi en repris. Och så får ni den enda jullåten ni behöver nedan (två gånger till och med. Tekniken - Wayne 1-0).

Juldagen. Finns det något bättre? Stå i kö i två timmar för att sedan mötas av en grymtandes anabolatjur till dörrvakt och sen få betala inträde på 350 kronor till en artonårig tjej med större bröst än Dolly Parton och efter det väntar ytterligare en halvtimmes köande för att komma fram till bardisken och när man väl är där så blir man ifrågasatt av bartendern med nån häftig frisyr och nitarmband när man bara beställer en ”enkel jävla stor stark” och inte något mer spännande och sedan spills halva öljäveln ut på grund av trängseln och efter det får man stå och småprata med nån idiot från gymnasiet och båda låtsas som att det finns intresse och den avdankade discjockeyn vill vara modern och spelar E-type men det är ingen idé att fråga om något annat för det finns inte och sedan blir man packad som fan och råkar ramla över nån handikappad typ som sitter i rullstol och det ser ju givetvis anabolatjuren till vakt och man försöker förklara läget men den fittan vill ju bara ha något att bråka med så vaktfan tar några snabba tjyvgrepp och sedan ligger man på trottoaren med ansiktet vilandes mot grus och glassplitter och sedan är det bara att gå hem och lägga sig allena i sängen och vänta på att bakfyllan och ångesten ska väcka en imorgon.


God fortsättning.

torsdag, december 23, 2010

The songs that we sing

Jag pluggar. Därför bloggar jag, har redan torkat köksgolvet med hushållspapper. Och funderat på att dra igång ett stambyte med min egna expertis och händighet som utgångspunkt.

Det ser ut att vara kallt idag, som blinda Sara sa till döve Niklas. Men snart är det sommar.

Och då får man sjunga allsång, det är jätteroligt. Man kan sjunga både på Skansen och Liseberg. Och tänka att Lotta Engberg är en himla härlig människa. Och så kan man ligga sömnlös och fundera på om Anders eller Måns eller bäst lämpad att leda.

Och i fikarummet kan man prata om alla galna kupper som tokfransarna håller på med. Eller blogga om upptågen, det är modernt. Eller twittra om det, det är ännu mer modernt.

Guud, ha ha ha, jag döör. Nordman e ju bara för sköön som heilar och snortar ladd på scen <3

Så kan man skriva på Twitter.

Men man behöver inte gå till Liseberg eller Skansen. Har man tatuerat en biljardboll och en svaljävel eller två och några stjärnor och kanske en pinuppa och har en Ramones-t-shirt från H&M eller Carlings kan man gå till Debaser och sjunga också. Det är tufft.

Fast det bästa med allt det moderna är att man inte behöver gå nånjävlastans. Man kan ha allsång på internet. Och det ska vi ha nu. Idag sjunger vi Hej tomtegubbar, fast på danska:


Hej, tomme gamle mænd, ramt i glassene, og lad os være lystige!
Hej, tomme gamle mænd, ramt i glassene, og lad os være lystige!

En lille mens vi bor her, med stor indsats og stor gene.
Hej, tomme gamle mænd, ramt i glassene, og lad os være lystige!

Ja, jag kan hålla med om att direktöversättningen gör att flowet i melodin får sig en käftsmäll. Men nu har Google bestämt att det är så, och då är det så. Och att vi sjunger om mens kanske gör att nån förälder får ägna helgen åt prat om blommor och bin eller nåt.

Ikväll lämnar jag mitt liv i SJ:s våld. Resan tar normalt ungefär tre timmar. Jag räknar med cirka tio den här gången.

Kanske får jag fira jul. Kanske fryser jag ihjäl i kupén med en Mariestad för 55 kr krampaktigt i famnen då tåget stannat innan vi kommit till Flemingsberg. Living on the edge.

Kram.

tisdag, december 21, 2010

Hey Santa Claus, you fucking cunt

They sentenced me to twenty years of boredom.

Så sjunger Leonard Cohen. Och så sjöng jag tyst inombords på akademiska Samhall och klickade på olika saker för att verka viktig.

På vanliga Samhall lyfter man olika saker upp och ner eller petar sig i näsan för att se upptagen ut. På akademiska Samhall klickar man och kanske går till skrivaren eller expressomaskinen eller börjar prata högt om nåt jävla surdegsbröd eller nån fräsig utställning på Fotografiska för att visa att man minsann duger. Eller nån fräsch fransk minimalistisk electro.

Okej, nu överdrev jag, musik pratar vi inte om.

Efter akademiska Samhall gick jag hem. Eller gick och gick. SL skulle ta mig hem, men jag fick mest vänta. Och frysa. Ty det var nåt fel på nån växel. Och fan så jag frös. Min kropp, och särskilt mina rara fötter, var kallare än borgarnas politik när jag väl kom hem.

Men det lönar sig inte så mycket till att skälla på SL, det finns det så många andra som gör. Det som är mest irriterande är egentligen alla jävla medresenärer som har det förbannat bra eftersom de inte har nåt förstånd att dras med.

Det är intressant att alla med våld ska brotta sig ur en ersättningsbuss för att springa och ställa sig och glo på en perrong i 18 minusgrader för att vara först in på tåget som kommer om en kvart.

Det är synd om människorna, som absintdrickaren sa.

Men jaja, det är ingen idé att gnälla på det just nu. Jag har ju faktiskt två liter lådglögg att värma mig med (går ner fort som fan det där). Och så ska jag lyssna på fräcka vinyler och damma och glömma livet och skrikcitera KSMB – Tänk om man vore långt, långt borta – långt, långt borta och på väg.

Istället säger jag god jul med ett återanvänt julkort. Fortfarande fräsch, inte sådär tummat och kladdigt ett vanligt blir efter några år. Lev väl, och skärp till er bland folk! God jul!


söndag, december 19, 2010

Cuckoo for caca

Veckans djur: gök

En gök är en fågel som kan flyga. Precis som den globaliserade moderna människan tycker göken om att röra på sig, den har insett att man inte blir profet i sin egen hemstad eller att man inte får några ryggdunkningar för att man modigt hängt utanför grillen i grannbyn en helgafton.

Med hjälp av en yuppienalle behöver man inte sitta inlåst på ett kontor i Hallstahammar utan kan ha hela världen som arbetsplats.

Göken tänker precis likadant och härjar runt i Europa, Nordafrika, Indien och Indokina. Den kallas därmed för flyttfågel, i Sverige väljer den att vara mellan slutet av april och början på september. Ungefär som pursvenskarna med hus i Spanien alltså.

Göken är en medelstor fågel med slank kropp och kan bli upptill 36 cm lång. Hanen är lite större än honan. Det är bra för bevarandet av könsmaktsordningen tycker nog göken. Vingspannet ligger mellan 50 och 60 cm och vikten landar runt 150 gr, som en skön burgare från Sibylla.

Jaha, göken verkar ju vara som vilken jävla fågeljävel som helst kan man tycka och börja pilla sig i naveln. Det kan man.

Men, det som är intressant med göken är att den sysslar med så kallad häckningsparasitism. Det går till som så att gökhonan lägger sina ägg i andra fågelfamiljers bon än i sitt eget, exempelvis hos en rörsångare eller en dopping.

Gökhanen är med och hjälper till genom att jiddra med den andra fågelfamiljen så att honan kan placera äggen i lugn och ro. Sedan får fostermamman, som inte har har förstått tillskottet, ruva ägget åt göken.


Gökbarn får mat av rörsångare.

När gökungen kläcks efter ungefär tolv dagar knuffar den helt sonika ut de andra äggen eller sina fostersyskon ur boet. Genom att anpassa sitt läte till hur exempelvis rörsångaren låter lurar den fosterfamiljen att mata den, den låter dessutom som ungefär ett helt fotbollslag och mamma och pappa rörsångare får flyga röven av sig för att mata oäktingen.

Vad gökföräldrarna gör under tiden är oklart, kanske lever de livets glada dagar i Rio när ungarna äntligen är utflugna.

Inom populärkulturen har göken gett namn åt den tyska filmen Gökboet. The Cramps har en låt som heter Nest of the cuckoo bird och Belle and Sebastian har en som heter I'm a cuckoo.

Att göka är även en synonym till att nuppa, eller blåställsknulla som det heter på ren svenska. Det finns också klockor som heter gökur.

Grattis göken till titeln Veckans djur. Du får den för att du är så slug med häckningen, det är smart. Samtidigt måste du ju för fan lägga av med det där, det är omoraliskt och oacceptabelt. Dags att börja ta lite jävla ansvar nu – kondom kan vara en bra start om ingen känner sig redo för föräldraskap.

torsdag, december 16, 2010

The good, the bad and the ugly

Vet ni vad det finns för likhet mellan mig, Ingvar Kamprad och Bert Karlsson? Nej, inte politiska åsikter, de där två går runt med ridstövlar och äppelknyckarbyxor och brunskjortor och i min kropp är blodet rött, det såg jag senast i morse.

Den gemensamma nämnaren är alltså att vi alla är framstående entreprenörer. Det ska erkännas att de där två högertyperna ligger lite mer i framkant, det ska det. Men ändå.

Jag fick i alla fall en idé imorse. Jag ska starta en hemsida, eller homepage som de säger i Danmark. www.findthegoodiebag.com kommer adressen att vara.

Den snabbtänkta läsaren har redan insett att sidan kommer att handla om goodiebags. För er som inte vet så är en goodiebag en påse innehållandes olika slags produkter och brukar delas ut vid konferenser, mässor, premiärer och andra tillställningar.

Det är alltså beroende på vad för sorts evenemang det är som bestämmer innehållet. Det kan vara en tidning eller en parfym eller en pennjävel eller allt och vad som helst.

Goodiebag kan översättas till snålpåse på svenska.

Många människor tycker att goodiebags är det bästa i hela världen, kan lätt byta bort mellanbarnet för en påse eller två. Det tror jag främst beror på:
- Folk tycker om att få saker gratis
- Folk tycker om att få saker gratis
- Folk tycker om att få saker gratis
- Det är ofta en papperspåse och det är lite lyxigare än den där plastskiten man släpar hem från Ica en snömoddig tisdagseftermiddag i januari.

Själv tycker jag inte att det är så överdrivet kul med goodiebags, mest jobbigt att släpa på och de innehåller sällan något som är speciellt kul.

Det kan bero på ett trauma från dagis. Ni vet julgransplundringen, man kutade runt den där granen hela förmiddagen och sen fick man en påse som man trodde innehöll ett halvt lösgodislager och en Bamsetidning.

Men nej, det var en skrumpnat litet äpple och en trist clementin och några russin och kanske nån jävla reflex från kommunen.

Sen låg man i fosterställning i kuddrummet och grinade av besvikelse resten av dagen med barr innanför strumporna och Barbro kunde inte trösta en (alla vuxna på dagis hette Barbro).

Men att inte jag är ett fan av goodiebags gör ju inte att jag inte tänker tjäna pengar på dem. Min affärsidé är att allt snålfolk får höra av sig och meddela på vilken plats det delas ut goodiebags under dagen. Exempelvis:
Louise: Wella delar ut produkter i receptionen på Statt i Luleå idag.

Balle Tällberg: Det verkar vara ett evenemang på WTC i Sthlm, jag har inte en aning vad det handlar om, men jag sjukskriver mig från jobbet och drar direkt!

Maggan: De handikappades riksförbund delar ut sådana där blindpinnar på en kursgård i Småland hela helgen. Funkar dom som gångstavar? Kan det vara nåt för Beach 2011? Knulla?

Ja, ni fattar principen va? Om ni inte gör det så får det vara. Folk tipsar, folk åker dit. Det blir som en samlingsplats för ornitologer ungefär. Och jag drar in massa annonspengar.

Nu ska jag söka nåt jävla EU-bidrag för att finansiera det hela. Men först ska jag raka mig. Hej då.

onsdag, december 15, 2010

Stand for the fire demon

Här kan man få hjälp med julklappsrim. Alltså få en liten spark i bakstjärten för att kunna plita ner några fumliga rader på något man ska ge bort i julklapp till någon man tycker om eller till någon man känner att man måste ge en gåva till. Det är en gräns lika tunn som det berömda fitthåret det där.

Jag skulle vilja ge bort Eva Funck till mig själv.

Och ja, jag vet att Evas efternamn kan rimmas på det där som gör att man får en enkelbiljett till det varmaste jävla helvete som finns. Men att jag vill ha Eva Funck har inget med sex att göra.

Jag skulle ha Eva i fickan och plocka fram henne ibland. Hon skulle berätta viktiga saker och så skulle vi pyssla och så skulle hon lära mig om nyckellås och sånt. Och så skulle hon skratta sådär som bara Eva kan.

Är det något som jag ställer mig skeptisk till så är det människor som är jävligt glada och positiva hela tiden. Jag går inte på det där, det är de där jävlarna som ballar ur och slår hårdast i marken när allt rämnar. För det gör det oftast, på ett eller annat sätt.

Men att Eva är glad och skrattar, det gillar jag. Eva har säkert dåliga dagar och svär och spiller kaffe på tröjan och hytter med näven åt småbarn på bussen och allt annat som vi dödliga drabbas av, men det skiter jag i.


Nu ska jag skriva ett personligt brev för att söka ett jobb. Det är ett jävla hittepå det också. Att framhäva mig själv på ett attraktivt och vettigt sätt har jag underkänt i. Jag har svårt att hitta orden.

I samband med en rekryteringsprocess läste jag en del ansökningsbrev. 90 % hävdade att de brann för yrket. Jag blev skeptisk. De andra var positiva till det.

Jag brinner inte. Jag vill ha ett jobb. Och efter jobbet vill jag gå hem. Däremot gör jag alltid mitt bästa och kan jobba åtta eller tolv eller femton timmar om så behövs.

Men jag brinner inte. För det där är som sagt bara ett jävla hittepå och ljug och falskspel. Hos mig är det lite aska och brännmärken och skit, dock ingen brand, och så får det vara.

tisdag, december 14, 2010

Twist and shout

Jag hade tänkt att skriva om ett djur idag. En koltrast kanske. Jag gillar koltrastar, de är fina. Jag är dock lite bekymrad för min koltrast på uteplatsen, ty den sitter bara på marken och pickar lite snö hit och dit och leker inte med sparvarna eller vad fan det är som myser i busken och kalasar på talgbollar och ger mig sin morgon, ger mig sin dag.

Jag har försökt att placera några talgbollar på stadiga grenar och nära marken så att little baby Kolis – som jag kallar den – också kan få äta. Men den sitter bara på köldmattan av fruset regn och sorg och äter snö.

Om den äter snö kan få i sig mask, det kunde jag få när jag var tonåring i alla fall, och det är dumt eftersom jag värnar om little baby Kolis med sina svarta fjädrar och gula näbb.

Men jag skiter i det där. Jag är trött. Och det enda jag vill är att sprätta omkring i mina nya långkalsonger som jag köpt i Tyskland. Tyskland är för övrigt världens bästa land.

Mina långkalsonger är svartvitrandiga och om jag snurrar snabbt framför spegeln blir jag liksom som hypnotiserad och ser syner. Knark är förjävla billigt ibland.

Det borde jag ringa och påpeka för alla medier på TV4 som letar andar i herrgårdar och miljonprogramsbostäder. Skippa LSD och kör på randiga långisar istället.

Nu ska jag snurra. Hej då.

måndag, december 13, 2010

Don't shake me Lucifer

Sådär ja. Nordlicht hittades. Vi var på fopoll. Det åts döner och wurst och det trängdes på julmarknader.

Och lite löst räknat, mellan tumme och pekfinger som folk gärna räknar, dracks det ungefär 900 öl.

900 öl är väldigt många öl när jag tänker efter. Okej, det kanske inte blev 900, men säkert 500 i alla fall. Det spelar egentligen ingen roll eftersom slutsatsen ändå blir densamma: jag är trött.

Därför pratar vi mer om Hamburg och Nordlicht en annan dag.

För ungefär tio minuter sedan kom jag till insikt om att det är Lucia idag. Det är dock ingen som lussat för mig. Men det är lika bra det, för vet ni vad? Jo, Satan och de där i nattlinne samarbetar, de är i samma lag. Hur kan då en enkel lekman som jag veta det tänker ni.

Så här är det -
Lucifer betyder ljusbringaren
Lucia kommer med ljus
Lucifer och Lucia är nästan samma namn

De där två är alltså syskon eller ihop eller vad som helst, nåt är det sannerligen och det bör finnas en dold agenda.

Jag är så himla, himla smart. Den som tvivlar på min sanning kan väl alltid skvätta lite vigvatten på närmsta lucia för att se om det börjar fräsa och ryka.

Själv ska jag sitta och rulla tummarna i några minuter och vara nöjd med min upptäckt och sedan gå till affären och handla grillad kyckling och nån slags fuktcreme. Hej då.

torsdag, december 09, 2010

You're gonna miss me

Jag är förkyld som fan. Ta en riktig karlakarlsförkylning och gångra den med tolv så har ni mitt hälsotillstånd. Men eftersom jag är en hårding som äter stål och björnar kätting tar jag på mig flanellskjortan och kavlar upp ärmarna och lägger en karlaktig portionssus i svalget och åker till Hamburg.

Eftersom ni har minnen som små bebisguldfiskar så tar vi ärendena i Hamburg en gång till:
- Kolla på fopoll
- Leta upp Nordlicht
- Akta sig för hor och kanyler
- Dricka glühwein och öl och äta döner och wurst
- Övriga fritidsaktiviteter, som att kanske dumglo på nån eventuell sevärdhet.

Vi kör Nordlicht för femte gången, övning ger färdighet. Ni får väl ha det så kul. Hej då.


onsdag, december 08, 2010

Achtung X-mas

Jag köpte en princett (ja, det heter så) igår. Med den ska jag rycka hårstrån som bor i min näsa. Det mina damer och herrar, det är en sofistikerad form av självspäkning det.

Under tiden jag gråter och skriker i badrummet får ni läsa vad jag skrivit om julsånger, och det gör ni här.

måndag, december 06, 2010

Here cum germs

”Nasa hittade ny livsform” skriver Vasabladet exklusivt. Och då blir man ju genast nyfiken och tror att det handlar om nåt fräsigt från rymden (även om rymden verkar ganska tråkig och alldeles för stor för att kunna skapa sig en uppfattning om utan att ha glasögon).

Men man hoppas ändå på att få se bilder på när en knubbig och jävligt nöjd Nasa-chef står och petar med en pinne på E.T i en bur eller att Chewbacca gått bärsärk inne på Area 51.

Nåt sånt. Eller inte fan vet jag.

Det visar sig i alla fall att den nya livsformen är en bakterie. Och även om jag inte riktigt visste vad jag hade förväntat mig hade jag nog ändå räknat med nåt roligare än en bakteriejävel.

Det finns säkert nån bakterieklubb som sitter och jublar och dricker Champis för att fira, men där är inte jag medlem.

Nasa borde försöka ta kål på de där bakterierna som bosatt sig i min hals istället, göra lite nytta.

Av livets frukt förmår vi oss endast att skörda besvikelsens kärna, som Robert Wells sa. Eller så hittade jag bara på det nu, det blir så förvirrat med alla bakterier och vasablad och ufon och skit.

Nu ska jag diska. Hej då.

söndag, december 05, 2010

Fuck it

Det här julbroderiet som Ninni gjort tycker jag är väldigt fint, fångar den abstrakta julkänslan på ett väldigt konkret sätt.

Nu är det andra advent och då passar jag på att skriva ut broderiet och nåla fast det ovanför köksbordet. Pyntat och klart, alldeles utmärkt. Kanske tar jag på mig en röd jultröja också, som får sitta på till nyår.

Hej då.

Ps – Fuck nyår också förresten, fuck nyår mest.

fredag, december 03, 2010

Untitled

Nu är klockan snart åtta och jag ska äta frukost. Sen ska jag åka till universitetet. Kanske lär jag mig nåt, kanske inte. Sen ska jag läsa en stund. Efter det ska jag hitta ett systembolag och där inhandla några buteljer med rödvin.

Med rödvinet omsorgsfullt i famnen ska jag åka hem till Varulven. Där ska jag titta på hans avkomma och prata om olika viktiga saker. Och så ska jag ta och plocka med mig Grinderman 2 som har bott där i några månader. Efter det ska jag nog åka hem och sova.

Så, nu vet ni hur min dag ser ut. Man måste vara öppen med vad man gör, transparens är det viktigaste i hela världen 2010.

Och så tar ni vara på att det är waydag idag, för snart är det maudag och det är ju precis lika roligt som det låter.

Lev väl, kära ungdomar och kärringar. Jeh åd*

*Jeh åd är baklängesspråk och betyder Hej då. Det är bara på waydagar man kan få vara så härligt galen och skriva så, skönt att bara få spejsa loss som man vill.

onsdag, december 01, 2010

When the feet hurt

Efter att ha klarat av de mest basala sakerna – som att vakna, lyssna på P1, björna, duscha och äta frukost – inledde jag dagen med att stå ute och vänta på ett tåg i tjugo minuter. Jag vankade av och an, av och an.

Jag ville göra en åkarbrasa för att få upp värmen, men eftersom jag var nykter och därför inte önskade uppmärksamhet så vankade jag bara av och an. Så som man gör.

Mina fötter frös. Sen fick jag åka tåg. Och sen buss. Och sen tåg igen för att komma till universitetet. Stockholm är fantastiskt ibland.

Efter det frös jag mest hela förmiddagen och sen skrev jag en tenta. En fråga var väldigt dåligt formulerad så den gav jag fan i att svara på i ren protest. Håhå, där fick han gubbjäveln.

Sen åkte jag hem och började frysa ännu mer. Efter en nödlandning på lokalpuben, för att inte frysa ihjäl såklart, steg jag innanför dörren och kom på att jag faktiskt har ett badkar. I ett badkar klipper man inte bara naglarna sittandes eller duschar. Man kan faktiskt bada också.

Det är skönt att komma till insikt ibland.

Fantastiskt att få bada bort känslan av att vara flickan med svavelstickorna.

Jag är ingen van badkarsbadare. Men jag såg framför mig hur jag bara skulle ligga där i vattnet och slappna av och njuta och kanske ta tid på hur länge jag kunde hålla andan under vattnet. Dricka en öl. Lyssna på Nick Cave. Ha tända ljus. Raka benen. Tina upp. Må gott helt enkelt.

Började fylla upp karet. Verkade ta lite tid så jag gick och diskade under tiden. Kom tillbaka. Inte ens hela botten fylld. Så jag gick pysslade med lite annat. Efter en kvart hade en decimeter fyllts upp. Och efter det orkade jag inte vänta längre.

Hittade inga ljus, men lät det vara tänt i hallen och släckte i badrummet för att få lite mysljus. Satte på Nick Cave. Tog med två öl in i badrummet, övertygad om att jag skulle ligga i vattnet i just två öl (öl är en tidsenhet för er som inte visste det). Beredd på att ha det gemytligt en stund.

Tog av mig till paradisdräkten och skulle naturligt och avslappnat kliva ner i vattnet. Det slutade med att jag skrek som ett bindgalet fruntimmer eftersom jag skållade hela vänsterfoten. Fan va ont det gjorde. Så jag fick börja fylla på med kallvatten.

Stod med ena benet på badkarskanten, som en grekisk tänkare, kände mig inte som Schenkenberg eller Fabio ändå.

Efter fem minuter med kallvatten och diverse tådopp kunde jag i alla fall ställa mig med båda fötterna i karet. Händerna på kanterna. Böja sig sakta ner med bakstjärten först. Direkt fyrtio år äldre i kroppshållning. Bakstjärten i, pungen i, hela gudakroppen liggandes i. Sådär. Skönt.

Vattenhöjd till buken. Ont i nacken direkt. Jaha. Byta ställning. Nähä, nejnej.

Folkhemsbadkaren måste ha blivit mindre sedan åttiotalet, för det var inte alls lika rymligt som när jag var liten. Eller så har jag växt lite sedan jag var fyra år, det är faktiskt också en möjlighet.

Nick Cave hann sjunga Saint Huck för mig innan jag tröttnade på att ligga och ha det jävligt obekvämt. En klunk öl drack jag. Och så fick jag duschcreme i munnen.

Aldrig mer, säger jag, aldrig mer. Nästa gång blir det till att sätta på ugnen om fötterna ska värmas.

Nu ska jag åka och möta Cramp-Jocke. Vi ska på häftig konsert, eller concert som man säger i Stockholm.

Glömma lite sorger. Glömma lite besvär. Och förmodligen frysa utav bara helvete. Hej då.

måndag, november 29, 2010

God´s gonna cut you down

För några dagar sedan hände nåt tragiskt. En katastrof. En olycka.

Eftersom jag bor i ett I-land kan jag ibland ha svårt att se verkligt tragiska katastrofolyckor.

Men nu var det så att nagelklipparen rasade ner innanför badkaret ska ni veta. Helt omöjligt att få ut den lilla rackaren utan att göra ett stambyte.

Mina naglar har växt sedan dess. Jag ogillar långa naglar. Det och kladdiga händer. Och borgarna.

Man kan fan sitta helt stilla i ett sterilt rum och efter fem minuter har det ändå samlats en halv- eller helskabbig rand under nagelspetsarna när de får växa otyglat.

Så det där har jag levt med i ungefär 48 timmar. Obehag. Nu kan man ju tycka att jag kunde ha bitit på naglarna för att korta ner dem. Jo, det kunde jag ju.

Men fy fan. Är det något som jag tycker sämre om än Takida-fans och hon den där modetjejen på tv som tidigare var chefredaktör för den där tidningen som lär unga tjejer att banta och raka framstjärten innan de kommit i puberteten så är det nog nagelbitare.

Nåväl, nu har jag tagit mig i kragen och köpt en ny klippare och ska därför sätta mig tillrätta i duschen och klippa tassarna.

Ni får lyssna på 16 Horsepower så länge, fan va bra ni har det.

Ps – Talgbollarna är redan borta. Otacksamma fågeljävlar. Resten äter jag nog upp själv i slutet av året.

söndag, november 28, 2010

Consider the birds

Idag är det första advent. Men det är inte så överdrivet spännande egentligen. Det är första advent varje år, det spelar ingen roll om det är roligt eller inte, det kommer ändå.

Men idag tänder många ett av fyra ljus för att vänta in julafton. Om vi väntar på Tomten som kommer med Coca Cola eller om det väntas på att få fira little baby Jesus födelse är lite oklart, det blir lite grumligare år för år det där tycker jag.

Man kan smälla upp en adventsstjärna i fönsterkarmen också, den ska symbolisera Betlehems stjärna som visar de tre vise männen på vilken plats krubban med little baby Jesus ligger. Det är bra. De kan behöva lite guidning, de där vise männen, när de kommer med guld och myrra och hasch.

Själv fick jag lära mig när jag var liten att inte försöka locka till mig okända män, oavsett om de lockade med knallpulver eller myrra eller bara en skön åktur.

Därför har jag bara hängt ut några talgbollar i buskverket på den lilla uteplatsen. Talgbollarna ska locka till sig småfåglar som är hungriga och inte några okända män som luktar balle om fingrarna.

Problemet med de förra talgbollarna jag satte ut var att jag inte fick någon glädje av själva ätandet själv. För hur man än vrider och vänder på det så är alla handlingar egoistiska, i grund och jävla botten.

Det jag menar är alltså att jag inte fick se när småfåglarna åt av talgen och var glada och slog volter och kanske sjöng för mig utanför fönstret som kolibrierna gör för Kalle på julafton.

Det kan lika gärna ha varit en skabbräv eller skatjävel som ätit upp bollarna, och då kan det ju kvitta. Egentligen borde jag bara hänga ut talgbollarna när jag själv sitter i köket och kan övervaka. Småfåglarna borde lära sig att delad glädje är dubbel glädje.

Men ja, man vänjer sig. Ja, fy fan, det gör man ju. När man sitter i köket på morgonen och fryser om fötterna och det luktar dåligt kaffe och tråkig ost och olust utan några fåglar utanför fönstret.

lördag, november 27, 2010

Blood on the tracks III

Vi fattar oss kort. Förra veckans På spåret-fråga löd: Vi lämnar sovande vattendrag och hamnar mellan ax och limpa.

Resan gick alltså från Växjö till Mjölby. En del vettiga svar kom in. Det var dock Angela och Ritva som först svarade Mjölby. Sara svarade också Mjölby.

Däremot svarade ingen Växjö, därför utdelas bara 200 poäng till Sara. Angela och Ritva får dela på 205 poäng. Det är det mest rimliga för mig som domare att bestämma det.

Veckans fråga lyder: Vi åker från lomhörd muslim och hamnar där Dracula bor i stammen.

Den här gången får man 1000 poäng om man tar både avreseort och slutmål. Bara 300 poäng om ett svar pressas fram.

Nu ska jag plugga. Hej då.

fredag, november 26, 2010

Dear whores

Komma hem jävligt frusen vid elvasnåret. Missa årets tv-händelse – På spåret. Vara kissnödig. Vara lite full. Vara lite trött på livet. Vara lite trött på det mesta.

Öppna ljummen men dyr öl. Glo in i väggen. Lyssna på Skinny Puppy. Dricka en klunk öl. Sura över att fötterna fryser. Sura över det mesta. Dricka upp ölen. Lomma – med betoning på lomma – till köket och hämta en ny.

Svära åt kylskåpet. Darra av kylan. Darra av livet. Lägga armarna i kors och glo på affischen med Fields of the Nephilim och sucka. Sucka dramatiskt. Fisa och känna doft av ketchup utan att man ätit ketchup och konstatera att Darwin och Gud har bott i magen och bråkat.

Lyssna på 16 Horsepower och önska att man var religiös – med motiveringen ”att då vore det ändå värt något”. Glo en stund på en kontaktjävel. Frysa lite. Känna att det bränner i kroppen. Att det bränner i magen. Ta en snus. Dricka lite öl.

Sura över kommande tenta. Säga kukjävelfittahelveteshoramatsodellanusbögluder med emfas. Lyssna på Pulp.

Se sig själv i spegeln. Se Anna Books lökar hänga under ögonen. Se ut som sju svåra år. Glädja sig åt att man bara är 29 enkla år.

torsdag, november 25, 2010

Turn loose the swans

Veckans djur: svan

En svan är en fågel som påminner om en struts fast ändå inte. De är dock mer besläktade med änder och gäss. På utrikiska heter svan cygnini och runt om i världen finns det sju arter, varav tre av dem bor i Sverige – till exempel knölsvan.

Svanen har en jättelång hals och hela kroppen, halsfan inkluderad, kan blir ungefär 160 cm lång. Den kan väga runt 15 kg. Som ett treårigt människobarn ungefär. Och så kan den ha ett vingspann på tre meter.

Pälsen på en svan av består fjädrar. Fjädrarna är på de flesta svanarna vita. Men det finns svarta svanar också, de bor på Nya Zeeland och har röda näbbar och är fina. Man kan stå och dumglo på de svarta svanarna en stund för att sedan dunka sin lilla resekamrat hårt i ryggen och förklara ännu en gång att man lätt skulle kunna sparka henne i huvudet.

En gång om året ruggar svanen, och det sker på sommaren. Att rugga innebär att fjädrarna byts ut, och så kommer det nya. Ungefär som när ormen ömsar skinn eller Lulu Carter fixar nya läppar. Inget konstigt alls.

Letar och äter mat gör svanen på land och i vatten. Det som främst slinker ner är rötter och stjälkar och lite annan skit. Det verkar knappast vara någon kulinarisk resa när svanen ska äta.

Kinesar gör den i ett bo som ligger på marken och är cirka en meter i diameter. Svanmannen hjälper till att bygga boet och även att ruva äggen, vilket tydligen är ovanligt bland gäss och änder. Gud vilken jävla bög, skrattar säkert de manliga gässen och änderna medan de dricker pilsner och drar fräckisar och låter sina kärringar snickra bohag och värma barnen som bor i skal.

Inom kulturlivet återfinns svanen i en bok som heter Den fula ankungen som går ut på att man blir tjusigare när man blir äldre. Och i en balett som heter Svansjön. Och så finns det ett band som heter The Swans som är ganska dystra av sig. Det finns en ort i Dalarna som heter Vansbro också, invånarna där vill säkert byta namn på byn till Svansbro, som ett litet PR-trick liksom.

Man kan även ha en stor tavla på sovrumsväggen med två svanar i en solnedgång vars halsar bildar ett hjärta. Det är både vackert och smakfullt.

Grattis svanen till Veckans djur. Du får utmärkelsen mest för att det börjar ta slut på andra djur.

måndag, november 22, 2010

Hamburg song

Muslimerna vallfärdar till Mecka. Agneta Sjödin åker på pilgrimsresor i Spanien för att möjligtvis få skavsår och en ny pojkvän som kan bytas ut efter tre veckor, kanske är Gud inblandad också. Och en massa brass förstås. Pöbeln glor på TV4 och åker till Gekås i Ullared för frälsning.

Alla har vi våra egna sätt för att få själslig tillfredsställelse.

Själv tar jag med mig min sidekick Soda och åker till Hamburg i jakten på den heliga graalen. Bägaren ur vilken Jesus och smågrabbarna drack vin till den sista måltiden stavas i det här fallet Nordlicht och är en låt av Sällskapet.

”Det finns en krog vid Elbes kaj
i St Pauli-stad, bland ilandflutna vrak
här hänger vi som har mönstrat av
här hänger vi och kramar våra glas
folk ifrån syd, och folk ifrån nord
Rund um die uhr, rund um die uhr.”


Om Nordlicht verkligen finns på riktigt eller inte, det vet väl för fan inte jag. Jag går bara på vägbeskrivningen som kan höras från 03:08.

Man ska tydligen tjyvåka tunnelbana till Millerntorplatz och hälsa på Bismarck och sedan lyssna på horornas klagosånger och mittemot kyrkan finns Nordlicht.

Jag har alltså inte undersökt närmare om Nordlicht existerar. Det tar bort utmaningen. Jag tror ju knappast att Columbus drog upp sin asteroidtelefon och kollade läget innan han hittade Amerika.

Gud va trist för honom att få meddela för en hormonstinn besättning som inte ville annat än att plundra och våldta eller vad de nu gjorde att det var läge att ställa in eftersom en jävla nordbo som hette Leif hade varit där innan och rotat.

Så kanske finns Nordlicht. Kanske inte. Och om inte kommer jag utnyttja mina svaga kontakter i nöjesbranschen och kanske kräva Thåström på resan.

Vår expedition avgår i alla fall den 10 december. Den uppmärksamma läsaren har kanske sedan tidigare förstått att jag tycker att Hamburg är en riktig jävla skitstad. Jag har varit där 2,6 gånger och skulle skulle kunna skriva en bok, eller en novell eller i alla fall en liten notis om hur dålig stadjäveln är.

Varför åka dit då? Ptja, jag har väl aldrig utgett mig för att vara speciellt konsekvent i det praktiska. Så fuck it.

Vi ska se på fopoll också. Tyvärr blir det inte anarkopunk utav bara helvete med St Pauli utan bara lite lojt med Hamburger SV. Men så länge det finns wurst att äta och öl att dricka så löser det sig säkerligen. Det har ju trots allt fött upp fler än det slagit ihjäl.

Godnatt.


söndag, november 21, 2010

With teeth

I torsdags kom en nyhet om att vi i Sverige använder för lite tandkräm, och dessutom gör det på fel sätt. Det är väl själva fan att vi inte ens kan hantera tandkräm utan att det blir fel. Det är forskare som kommit fram till det där, och studien presenterades tydligen på en tandläkarstämma. Mycket ryggdunkande och plombonani där kan tänkas.

Det där avfärdar jag som buffel och båg. Vi får inte äta för mycket, vi får inte dricka för mycket, vi får inte röka för mycket, vi får inte dela för många sprutor i mörka gränder med okända människor.

Så varför skulle vi få trycka i oss ännu mer tandkräm? Jo, för att forskarna är köpta av tandkrämsbolagen förstås. Vi ska bara konsumera ännu mer tandpasta.

Nestlé är säkert inblandat också, om de ligger bakom nån tandkräm vet jag inte, men om så är fallet innehåller den förmodligen plutonium och säljs billigt på den afrikanska marknaden.

Allt det här vet jag för att jag har över 200 högskolepoäng och dessutom är så välutrustad att jag vid slakt tillstånd kan ha ballen som halsduk och vid styvhet kan agera vägbom på autobahn. Så lita på vad jag säger.

Nu ska jag borsta tänderna. Helst skulle jag göra det med björksav, men det är kallt ute så det får bli med nåt blått tjafs.

Ps – Och så ska jag damma av den här gamla låtlistan och hytta med näven åt livet och ligga och muttra tills jag somnar.

fredag, november 19, 2010

Blood on the tracks II

Jag rakade bort min kulturella skepparkrans förra veckan. Jag orkade inte helt enkelt gå runt och vara kulturell längre, det blev alldeles för många citat av Strindberg och det skulle refereras till Bergman så fort nåt schackrutigt mönster dök upp.

Det blev för mycket. Och sen så trivdes jag inte i att knata omkring i birkenstock och nötta manchesterbyxor heller.

Nu upplever jag dock att min skäggstubb är tunnare än tidigare. Det verkar som att jag blivit tunnhårig i skäggbotten. Kan det stämma?

Någon som kunde koncentrera sig på vad Dr. Quinn faktiskt sa och botade, istället för bara på hur hon såg ut, kan väl svara på det.

Nåväl.

Idag är det fredag och snart börjar På spåret. Därför kommer här andra frågan i Wayne Nilssons På spåret-tävling. Det blev ju ett sånt oerhört gensvar förra gången, det var roligt.

Vi lämnar sovande vattendrag och hamnar mellan ax och limpa.

Ni kan inte bara börja gapa om Borås hit och dit och sedan sitta glo efterblivet med halvöppen mun på skärmen i tron om att det ska börja regna konfetti och silvermynt och smällkarameller. Ni måste motivera.

Den som svarar rätt på både punkt A och B får 900 poäng. Tänk! 900 poäng! Det är jättemycket! Med 900 poäng i handväskan under kvällen behöver ni inte ha parfym eller rakvatten som jaktolja på Harrys när ni ska jaga kjoltyg eller motsvarande.

Lycka till! Hej då.

onsdag, november 17, 2010

The weeping song

Eftersom jag är trve anser jag inte att Weeping song är den bästa låten med Nick Cave and the Bad Seeds. Vi som är trve tycker inte så. Men den är bra, jävligt bra.

Och videon – så enkel, så bra, så fantastisk. Den gör mig glad.

Tänk att få sitta i en eka med Blixa Bargeld och Nick Cave på ett åttonde världshav gjort av plastsäckar under en stor måne och dricka ur butelj (fantastiskt ord) eller mugg (mindre fantastiskt) och gunga med av bara farten.

Sitta mellan Blixa och Nick. Vägra ro förstås – Käften tyskjävel, jag får valkar i händerna, och nu sitter jag på kudden, jävla Crocodile dundee, för jag orkar inte få ont i stjärten av den hårda träbänken.

Vara cool förstås. Vara stursk efter nio buteljer. Vara morsk och fäkta med armarna mot Moby Dick när han kommer och ska bråka.

Känna att man har folk i ryggen med Blixa och Nick när man med koks i lasten närmar sig en ogästvänlig småbåtshamn. Kanske meta lite abborre eller fiska en krabba med hjälp av klädnypor och knäckta musslor som man lägger i en hink och tittar på en stund och försöker dia med buteljen i ena klon på ett hjärtligt vis.

Jaja, det jag ville säga är att det inte blir nån blogg idag, vi tittar på en video istället. Men det tycker ni är roligt, när det rör sig och låter och flimrar och så. Ja, det tycker ni är roligt, ni kan ropa och peka åt allt som händer. Gonatt.

Take this job and shove it

Tenta igen om två veckor. Det är nog dags att söka ett jobb på heltid snart. Men då sitter man ju bara på möten hela dagarna och har en skjorta som skaver. Idag satt jag på möte i åtta timmar. Höll på att skita på mig tre gånger.

Inte för att jag blev skrämd utan mest för att magen var i ett dåligt skick.

Det magonda skyller jag på en indier som heter Vindaloo – han eller hon skulle bara vet att det redan första gången blir jobbigt att rusa ut ur mötesrummet i ett försök att söka förståelse genom en nickning mot mobilen och en menande blick mot Führern.

Det kvalificerade yrkeslivet är ett jävla falskspel, inte ens björna kan man motvilligt och ärligt göra utan dåligt samvete.

Jag vill nog ha ett fysiskt arbete egentligen. Flytta en hög med stenar från plats A till B. Fem dagar i veckan. Fan va skönt, se resultat direkt utan en massa utvärderingar och planer och annat skit från ledningsgrupper och folk med scarf som saknar verklighetsförankring.

Eller kommunalare av nåt slag kanske. Men då blir man väl en av de där fyra som står och glor med armarna i kors och väntar på att den femte som gräver gropjäveln ska bli klar.

Kratta löv tror jag på. Det är nog ganska gemytligt och rogivande och så kan man lyssna på radjå eller fågelsång eller fylleskrålet från alkisbänken. Men då måste det vara många löv som ska bort. Vad som är många löv är väl ganska relativt, men en bokskog om senhösten kan nog vara nåt att bita i (för er som bor i Borås är en bok inte bara en ihopsättning papper med figurer på som ni tvingades bokstavera er igenom på högstadiet, utan även ett träd).

Det måste som sagt vara mycket av någonting. Precis som med dammsugning för att det ska kännas intressant. Helst ska man ha så många dammråttor så att till och med Anticimex ryggar tillbaka vid en utryckning. Nu menar jag inte att man ska låta det bli så skitigt, lite hyfs har vi, men det är ju absolut trevligast att få suga loss då.

Konferensvärdinna.

Det kan vara ett yrke också. Det tror jag är ganska roligt och skulle passa mig bra. Jag är serviceinriktad och kan vara trevlig när det krävs och ställa fram stolar och bordsvatten och så där. Problemet är bara att folk överlag är idioter. Särskilt när de är på konferens eller kurs eller whatever.

Det viktigaste i hela världen för folk just då är fikat. Kaffet. Mackan. Sötslisket. Och det är precis det som gör folk till idioter.

Det spelar ingen roll om konferensen hålls i Skagen och deltagarna får se det där berömda jävla ljuset och bo flott och flådigt och lyssna på talare som Obama, Churchill, Martin Luther King och Madonna och sedan få mingla med Moder Teresa efteråt – visst fan är det ändå alltid nån liten kärring från Norrköping som ser ut som Karlsson på taket som ska gnälla på att det bara var en skinkskiva istället för två på mackan till eftermiddagskaffet och att det inte fanns socker i ströform utan bara i bit.

Det där kaffefikatjafset är nåt som övergår mitt klena förstånd. Det är så oerhört märkligt hur allt intresse kan läggas på det där istället för helheten.

Och som oftast har jag ingen slutsats. Men ändå. Gonatt.

måndag, november 15, 2010

Breakfast on the moon

Det regnar. Det är maudag. Och så finns det ingen frukost heller ty det hade börjat växa bomull på brödet. Det var en miss från min sida helt klart, jag trodde att brödet skulle stå pall lite längre. Det finns däremot en apelsin, men jag orkar inte inleda dagen med en jävla massa kladd.

Om jag bara hade en iPhone, då skulle jag kunna fixa en frukost-app och vara mätt hela dagen. En iPhone är allt världen behöver, löser alla problem. Men det finns ju vatten i kranen, och det är det inte alla som har.

För övrigt kan jag meddela att om/när jag blir tillfrågad att leda socialdemokraterna kommer jag att tacka nej. Jag har inte tid. Och man kan inte leda det enda arbetarpartiet utan frukost i magen heller. Nu tar jag på mig sydvästen och går på brödjakt. Hej då.

söndag, november 14, 2010

We´ll meet again

Idag är det fars dag. Det är ungefär som mors dag fast åt andra hållet. Kanelbullarna har också en egen dag, fast det förstår de inte för kanelbullar är dumma bakom huvet.

Men idag är det alltså pappornas dag och då måste man skriva om det på internet, det är så det fungerar. Själv har jag inte firat fars dag på 15 år, det är inte någon protest mot handeln som är den stora fars dag-vinnaren, utan för att Gud bestämde att det fick vara nog en julieftermiddag 1995.

Jag och Gud har en ganska ansträngd relation sedan dess. Jävla sopa den där Gud egentligen, försöker göra anspråk på att ha skapat världen också när alla ändå vet att det var Darwin.

Så idag har det inte firats något, jag har åkt tåg med en tung bakfylla i kroppen istället. Och så har jag tvättat också, jag fick med mig en okänd strumpa och en okänd raggsocka från stugan. Fan vilken vinst, två julklappar mindre att handla.

Nu är det sovdags. Min pappa brukade säga godnatt genom att gnugga skäggstubben mot min kind, det gjorde ont och var roligt. Vi tar och lyssnar på en låt med Faith No More från den skiva som förmodligen blev den sista som farsgubben inhandlade. Nattifnatti.

onsdag, november 10, 2010

Fear and desire

Jo alltså det här med sill, de där små fiskbitarna som föds i burk på affären ni vet. Det är en jävla djungel det må jag säga. Det förvånar mig hur det kan finnas en marknad för alla dessa smaker. Finns det verkligen en efterfrågan?

Senaps- och löksill kan jag gå med på att det finns sug efter, för det är sånt som fanns när jag var liten och lite mer efterbliven och då är det okej.

Men när det ska börja smaka vitlök och tomat och midsommar och krav och skärgård och Frankrike och långfredag, då vet jag fan inte längre. Givetjävlavis finns det sill med limesmak också, lime och vodka.

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen – den reklambyrå som marknadsförde lime för sisådär tio år sedan gjorde ett jävla gediget arbete. Lime fanns inte på 90-talet, nu finns det i modersmjölken.

Men att hitta sill som smakar sill i mataffären, ja det är lika förbannat svårt som att finna en godhjärtad moderat.

Och flaskvattnet såklart. Allt jävla flaskvatten. De där som läser fräsiga modemagasin och är lite bättre än alla andra ska givetvis ha buteljerat kranvatten från Alperna och Italien och Dalai Lamas diskho – rent och fräsch och naturligt.

Vi som föddes på landet och alltid har stått med mössan i hand och tittat under lugg när vi öppnat grinden för brukspatron tycker fortfarande att det är fascinerande med bubblor så därför köper vi mineralvatten.

Fast inte när Aftonbladet kör nån miljökampanj i pappersupplagan förstås, då håller vi upp med vattenköpandet på plastflaska. Men bara för en dag, sen har vi glömt det och rusar till hyllorna med mineralvatten.

Och jävlar i helvete så vi kan välja och vraka där. Det är smak av melon och lime och anis och anus och lime (förstås) och smultronblåbär och läderfläder och citronjordgubb och citronjordgubbsmultronblåbär och gudiröva.

Den goda smaken tycks ha gått förlorad i alla smaker.

När vi valt mineralvatten kan vi gå till tidningshyllan. Hur det kan finnas en marknad för alla dessa magasin är också en för mig olöslig gåta. En tidning om fiske, och så en tidning om flugfiske. Det är ungefär det som borde räcka åt fiskenördarna. Men nej, det finns ungefär ytterligare 29 olika fiskemagasin där män i sydväst provar olika typer av metmask med limesmak.

Och alla dessa tidningar som behandlar ämnet historia. På elva av tio omslag kan man läsa rubriker om Hitler eller Stalin eller apartheid eller Ku Klux Klan eller annat som lite ytligt kittlar, typ krig eller folkmord. Det vore väl ändå guld för tidningsförlagen om det hittades en sexdagbok av Eva Braun, sex och nazism är vad folk vill läsa om.

Jomen sex ja, det gillar vi ju förstås. Men bara när kvinnor berättar om sina lustar såklart eftersom det attraherar kvinnliga läsare som får en bekräftelse på att det faktiskt inte är onormalt att som kvinna ha ett sexuellt begär. Och så de manliga läsarna då som får stånd.

Att läsa om mäns sexualitet är det ingen som är intresserad av. Att ha ett uppslag om Lasse, 43, som berättar om vad han tänker på när han runkar och hur han torkar sig ren med den där redan stela strumpan säljer inga lösnummer.

Jaja, det var allt. Jag ville bara be marknaden att lugna sig i jakten på nya produkter. Och konsumenterna till en bojkott av allt som innehåller lime. Hej då.

måndag, november 08, 2010

This is not a photograph

Neubauten igår var överjävligt bra, där missade ni nåt. Alltså riktigt, riktigt bra.

Nog om det.

Jag ska bildblogga idag. Men det får bli utan bild eftersom min kamera fortfarande åker flygbuss mellan Stockholm och Skavsta, det har den gjort i två och ett halvt år. Jag har heller inte någon sån där smart asteroidtelefon. För att kunna skicka bilder med min mobil krävs det säkerligen en sladd av nåt slag och att man gör en inställning. Men eftersom jag saknar sladd, glasögon och intresse så blir det ingen bild, så ni får använda lite fantasi istället.

Det är en bild på en skylt. På skylten står det: Cafe Levinskys. Tacobuffé 65 kr.

Och så är det lite färger och skit och nån logga kanske. Under bilden har jag nu skrivit en fyndig bildtext, den lyder:

Ingår det en cigarr till efterrätt?

Kan ni se det hela framför er? Sitter ni och skrattar så att ni gråter och slår er på knäna? Ja, det är klart ni gör. Nu ska jag äta en sill- och äggmacka. Ämnet sill ska behandlas en annan dag. Hej då.

fredag, november 05, 2010

Let's do it a dada

Jag har skrivit ett inlägg på Cramp Magazine. Det kan ni ju läsa här medan jag lär mig lite om kvotering. Efter det ska jag bara vara stökig och lukta trubbel hela helgen. Nåjbaten rules!

torsdag, november 04, 2010

King Tubby meets the rockers uptown

Det kom över 300 mail med olika svarsförslag till På spåret-tävlingen. Den som dock svarade rätt först var Urban Hellberg-Lindström med Istanbul. En mycket stark insats av Urban. Däremot har det setts som lite osportsligt att svara rätt så snabbt. Många har hört av sig och varit besvikna och som vanligt är alla kränkta.

TheLoom gjorde också en bra tävling. Bogey gjorde ungefär som man kunde förvänta sig av honom, och svarade således på fel fråga. Han trodde helt enkelt att vi skulle rösta fram Sveriges rövhål till stad och föreslog då Borås. Rätt, men ändå så fel av den gamle.

Nog om det.

Jag har tänkt på en sak, en sak som känns viktig. Ni vet sådana där teckenspråkstolkar som får vara med i en liten ruta när det är tv-program som har en stor samhällelig betydelse, som partiledar- eller riksdagsdebatter och Melodifestivalen, ja det vet ni nog.

Vem är det som kontrollerar att tolken tolkar korrekt under en direktsändning? Det måste ju finnas något slags övervakningssystem för det där kan man tycka.

För tänk om tolken tröttnar på teckna vidare när Mats Odell indirekt menar att det är den vita kristna kärnfamiljen som är överlägsen alla andra och istället börjar teckna personligt om att den lider sina helvetes kval huruvida det ska bli kyckling eller fisk till middag eller börjar dra anekdoter från semestern i somras när Lars och Monica introducerade boule eller får handtourettes och det hela slutar med en kavalkad av otäcka könsord.

Är det upp till tittarna själva att reagera om det händer? Eller finns det någon som basar över det hela? Eller litas det fullt ut på tolken? Tolken har nog säkert gått igenom några lämplighetstester förstås.

Jaja, idag passar det väl utmärkt med en låt om Hasse Majestät. För er som inte orkar lyssna så är slutsatsen av låten att kungen är en jävla skit och en jävla parasit. Fin gammal punk från Göteborg som undertecknad gick runt och gapade om på mellanstadiet. Hej då.


tisdag, november 02, 2010

Blood on the tracks

Jaha, snart börjar På spåret.

Sveriges bästa (och enda riktiga) underhållningsprogram.

Det är jävligt synd att Ranelid inte är med längre, han kunde så mycket han, och ödmjuk var han inför frågorna som inte kunde besvaras också.

- Herregud, jag har inte en aning.

- Jag vet nästan svaret på frågan och därför kommer jag köra en kvarts onani nu.

Det förstnämnda sa Björn. Det gjorde han fan, när han inte kunde. Stort. Fy fan va bra. Björn hade distans till sitt eget kunnande. Det hade han.

Precis som Birro. Det var fan Birro som kunde allt förra säsongen, den där radioprataren som aldrig skrivit en diktjävel visste inte ens vad hon hette.

Men vet ni, nu kan ni briljera utan att skriva poesi eller möka runt i Skåne bland tryffelsvinen och rösta på SD, för här kommer Wayne Nilssons På spåret-tävling.

Fråga: Vi närmar oss en stad som finns intill på spåren.

Precis, en enkel fråga. Svara på den nu och vinn en tillåtelse att åka till New York eller Alperna över nyår.

Du måste dock förstå och motivera svaret.

Fuck off!