fredag, februari 27, 2009

Leave my kitten alone

Jag har klistrat upp en EU-affisch i mitt badrum. Det är en karta över medlemsländerna och lite information om dessa, såsom folkmängd, huvudstad och valuta. Den är inte så fin, men ändå. Det är ett led i en satsning jag gör för att belägra en vacker tjej (en ful tjej enligt Soda, men han har fel). Vet i nuläget inte så mycket om henne förutom hennes namn och att hon jobbar med EU-frågor. Därav affischen. Tanken är att den ska imponera på henne när hon går in för att tvätta av sig skam och sekret efter älskogen.

Jag vet att det är ett jävligt osäkert kort. Varför skulle hon egentligen bli imponerad av en kartjävel? Hon ser säkert hundratals sådana om dagen. Nu blir jag väldigt tveksam angående mitt agerande. Jag har tänkt alldeles för långsiktigt gällande affischen. Det stora problemet ligger ju i att komma i kontakt med henne från första början. Hur ska jag få in henne i lägenheten? Jag skulle kunna droga henne. Men det känns fel, sex och samlevnad bör baseras på ömsesidighet och repsekt. Till viss del i alla fall.

Nej fan, det här håller inte. Jag får göra om och göra rätt. Men det blir först på måndag för nu är det helg och då ska man inte arbeta med viktiga projekt. Man måste få vara ledig ibland, det måste man faktiskt.

För övrigt anser jag att toalettbesök och läsning är en mycket osund kombination. Djävulens påfund är vad det är.

Hej jävla då.

Hello, I love you

Jag skrev något som tillslut liknade ett kärleksbrev. Det var orutinerat. Därför gav jag fan i det. Och raderade. Tre sidor. Men... Eat my fuck!

torsdag, februari 26, 2009

Black hair

Torsdag innebär recensioner. Idag handlar det om film igen.

Slumdog Millionaire: Jävlar i helvete så snygg hon var, Latika. Betyg: Jag ska sälja allt och boka en enkelbiljett till Indien och leta upp Freida Pinto.

Män som hatar kvinnor: Osedd.
Betyg: Förmodligen skit.

Nu ska det drickas öl och planeras inför resan.

onsdag, februari 25, 2009

As I sat sadly by her side

Minnet är bra men kort. Så brukar kvinnan som utger sig för att vara min moder säga. Idag gjorde jag comeback på Samhall och insåg att detta stämmer in även på mig. Att minnet är kort alltså. Det verkar ha gått i arv och därför tänker jag inte göra några efterforskningar för att bevisa motsatsen om att kvinnan skulle vara min mor. På Samhall fick jag ansvar över två lastpallar som skulle plockas upp innan frukost. Ganska snart förstod jag att jag glömt var saker och ting hade sin plats. Visserligen hade jag kunnat fråga någon med koll, men jag kände liksom inte för att konversera eller vara effektiv. Så därför lommade jag omkring mellan hyllorna och letade. Efter ett tag tröttnade jag på min ineffektiva insats. Mitt tålamod är bra men kort. Men bad någon om hjälp gjorde jag inte. Istället placerade jag varorna lite på måfå i hyllorna. Där det fanns plats och passade rent estetiskt. Röda och svarta förpackningar gjorde sig bra ihop tyckte jag. Oavsett storlek eller innehåll. Det fjäskas alldeles för mycket för kunderna i dagens samhälle, tänkte jag. Det är skyltar och montrar och pilar och helvete som guidar. Utmaningen för kunderna är som bortblåst. Det borde påminna mer om ett orienteringspass att handla. Det ska vara en utmaning att hitta de varor man vill ha. Att nå fram till kassan med inköpslistan avbockad ska vara en belöning. Förmodligen en idé att föra vidare till koncernledningen. För övrigt verkar orientering vara en bra sport. Lunka omkring ensam i en skogsdunge med en kartjävel i handen och eventuellt en pannlampa och bara vara. Äta blåbär och kanske hitta dumpad pornografi att ta en välbehövlig paus med.

Sedan hamnade jag i en diskussion med en kund om något helt annat. Han tyckte att han hade rätt. Det hade han fan inte. Det är en myt att de alltid har det. Kundjävlarna.
Jag tycker att du borde leta efter ett annat jobb, sa han innan han gick.
– Det har du fullständigt rätt i, sa jag.
Jag tycker att det är ett fint tecken på god kundkontakt att man är överens innan man skiljs åt.

Efter det okynnesbläddrade jag i kvällstidningarna. Det var väldigt mycket skriverier om den där förlovningen. Nu kan man ju tycka vad fan man vill om monarki, men det är som det är i dagsläget. Ska vi dock ha ett förlegat statsskick så ska vi ha det fullt ut. Den där familjen ska vara blåblodig och odödlig. Att Kreti och Pleti börjar nästla sig in känns olustigt. När jag började tänka på det där så blev jag irriterad. Kan han så kan jag, tänkte jag.

Att börja uppvakta Victoria är väl inte ett speciellt bra drag rent taktiskt. Kanske vänta en månad i alla fall. Carl Philips sexuella läggning har jag inte koll på. Men jag vet att han har ett intresse för motorer. Det har jag läst. Och har han ett motorintresse så gillar han nog sällskapet av andra män och det borde därför inte vara helt omöjligt att han är bög. Passionen för bilar och skit skulle jag få vänja honom av vid. Låt oss börja smeka vinylskivor istället, skulle jag säga. Problemet är dock att Göran Hägglund och hans lärljungar förmodligen skulle motsätta sig allt. Onormalt skulle de säga och trycka sagoboken varmt om hjärtat. Därför ger jag fan i Calle.

Kvar då är lillflickan Madeleine. Jag skulle kunna ta ett lån, på säg etthundrafemtiotusen kronor, och köpa ut maskfodret till pojkvän från hela verksamheten. Det borde inte gnällas över det från något håll. Efter ett tag skulle nog Madeleine uppskatta mig. Och vi skulle kunna äta middag med Lussan Gottlieb. Hindret skulle väl vara att få svärföräldrarnas gunst. Hans Majestät Konungen och Drottning Silvia verkar vara lite svårflirtade. Men jag skulle kunna plocka fram mina sociala färdigheter vid första mötet med Hasse och Sillis och nämna vissa saker som vi kan ha gemensamt. Nice till exempel. Det är inte Saint Tropez. Men ändå vid samma kustremsa, så nästan. Jävla fint att få fem vinare under hundralappen som man kan avnjuta till en billig baguette vid havet, skulle jag kunna säga till Hasse och ge honom en armbåge i sidan lite sådär menande och grabbigt. Skulle också kunna nämna för Sillis att jag varit vid Alma-tunneln i Paris där Lady Di strök med. Det borde vara en gemensam beröringspunkt. Jag skulle inte nämna för Hasse att scoutrörelsen verkar bestå av ett gäng jävla mesar eller att jag tycker att jakt är för kärringar. Han har säkert tröttnat på att höra om dystleksin så det skulle jag också undvika. Är man inte fulländad själv så ska man inte angripa andra människors svagheter. Svärföräldrarna borde i slutändan inte vara något problem.

Madeleine och jag skulle nog flytta till en herrgård eller liknande. Till en början skulle allt vara frid och fröjd. Men efter några veckor skulle nog hennes förflutna hinna ikapp henne. Jag har minsann läst Snabba cash så jag vet hur det går till i Stockholm. Det är knark och dåligheter överallt. Hon skulle försvinna mitt i nätterna och jag skulle vanka av och an i oro i västra flygeln. Att ringa Hasse och Sillis skulle vara otänkbart eftersom de då skulle tycka att jag inte var ansvarstagande nog för deras dotter. I gryningen skulle hon komma tillbaka. Stå i farstun med genomvått nattlinne och blåfrusna läppar och skakandes kropp. Jag skulle undra vart hon varit hela natten och hon skulle nog svara att hon varit och sjungit för blåvalarna vid havet. Okej, en psykos, skulle jag tänka. Men inte brusa upp. I ett sådant läge gäller det nog att vara förstående och omtänksam. Istället skulle jag bada henne och sedan torka henne och ge henne något varmt att dricka och kanske något att äta och klappa hennes kind och visa omtanke och säga att allt kommer bli bra och sedan bädda ner henne och sitta vid hennes sida tills hon somnade.

Men det där skulle väl bli vanligt förekommande. Varje natt skulle hon lämna sängen i ett hypnosliknande tillstånd som en vålnad för att sjunga för blåvalarna och jag skulle inte kunna stoppa henne eftersom hon kanske har grundläggande fysik som en oxe. Och all denna oro skulle tära på mig. Det skulle den. I sinom tid skulle jag inte orka med allt längre. MEN FÖR HELVETE MÄNNISKA, DET ÄR FEMTON MIL TILL ÖSTERSJÖN OCH DÄR FINNS FÖR FAN INGA BLÅVALAR, DET DU GÅR TILL ÄR ETT VATTENFYLLT DIKE SOM PÅ SOM HÖJD INNEHÅLLER NÅGRA JÄVLA GRODYNGEL, skulle jag desperat skrika och ruska om henne för att få henne att förstå.

Sedan skulle jag vara tvungen att skamset lämna tillbaks och reklamera henne till Hasse och Sillis. Och konstatera att man nog är tvungen att vara blåblodig och odödlig för att orka med sånt där.

När jag kommit fram till den slutsatsen var det dags att gå hem. Fötterna värkte och det kändes orimligt att sikta uppåt.

tisdag, februari 24, 2009

Letter from home


Som ett steg i att fylla livet med något som känns vettigt så ska jag börja brevväxla med Siouxsie Sioux. http://en.wikipedia.org/wiki/Siouxsie. Jag kommer att skicka riktig post, sådan som syns. Det uppskattar hon nog. Och att få en kompis i Sverige att föra en intellektuell dialog med.

Love is in the air

Hej då sömnlösa nätter.
Hej då oro inför framtiden.
Hej då det okända håriga som bor i garderoben.
Grattis till Vickan och Danne! Åh, det är som en saga.

Som jag har väntat på detta tillfälle.
Nu blir det fest i dagarna nio.

måndag, februari 23, 2009

Like a friend

Såg en dokumentär om en man som var i Ryssland tidigare ikväll. Jag såg alltså dokumentären tidigare ikväll, vart mannen hölls hus tidigare ikväll har jag inte en jävla aning om. Men i dokumentärfilmen var han i Ryssland och tog hand om föräldralösa grizzlybjörnungar. Charlie var mannens namn. Charlie knallade omkring i något naturskönt område och vallade björnungarna. De fiskade lax tillsammans. Och badade. Och brottades. Charlie skyddade också ungarna mot vuxna elaka björnhannar med hjälp av pepparspray. Så skulle deras riktiga mamma gjort, sa Charlie och i soffan satt jag med stora ögon och funderade på vem som distribuerade pepparspray till björnmödrarna i vildmarken.

Sedan slog det mig att det var själva skyddandet i sig, och förmodligen inte pepparsprayen som var grejen. Med den insikten blev jag lite generad. Men samtidigt så har man ju hört talas om björnar som cyklar på enhjulingar. Inget verkar omöjligt. Därför skäms jag inte. Han hade det bra Charlie med sin grizzlisar. Inte en mänsklig idiot inom synhåll (förutom kamerateamet då, men jag tror Charlie hade överseende med det). Dokumentären gjorde mig på bra humör och nu vill jag också ha en björn. Om jag någon gång i livet skriver en kontaktannons så ska jag klargöra det där direkt – Du: Hyfsat snygg, gärna mörk. Inte alltför dum i huvet och naturligtvis barn- och rökfri. Men det är bra om du vill skaffa en björn så att vi har något att bygga relationen runt efter någon månad när kärleksyran börjar dö. Se björnen som en slags gemensam respirator.

Det blir för övrigt ingen kändisblogg. Det känns inte rätt. Mode och/eller björnar får det bli. Nu ska jag plugga, det har jag skjutit på i några timmar. Men först borde jag nog sortera något. Det är viktigt ibland. Och särskilt just nu. Om man skulle göra en High Fidelity och sortera skivorna i kronologisk ordning kanske? Jo, så blir det. Pluggandet kan vänta lite till. Behöver inte vara klart förrän imorgon bitti.


Och förlåt oss våra skulder,liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda. Ditt är riket,din är makten och äran, i evighet. Amen.

söndag, februari 22, 2009

New times

Idag har jag rannsakat mig själv och kommit fram till att jag har väldigt stor erfarenhet av kändisar. Det är något unikt och borde tas vara på. Därför kommer den här bloggen göras om. Den ska i fortsättningen handla om kändisar utifrån de möten jag haft, ny design med mycket bilder och färger. Bort med gnäll och ältande och könsord. In med glada tillrop och positiva tongångar. Det vore kul om Sofi Fahrman skulle vilja gästblogga ibland. Det kan nog bli populärt. Människor tycker om att läsa om kändisar. De engagerar och berör. Och det är ju bra. Tanken med den här satsningen är att bloggen ska bli störst i landet och att själv bli känd så att jag kan sitta med i paneler och prata om andra kändisar. Då har jag uppnått något fint som jag kan vara stolt över. Och med min insyn i kändislivet så finns alla möjligheter att lyckas med detta. Här följer ett axplock av de kändisar jag florerat med de senaste åren:

Nina Persson: Sångerskan i The Cardigans träffade jag på en festival. Hon sa att hon hette Nina och jag sa att jag hette Wayne. Ett spännande möte som hon antagligen minns lika väl som jag.

Amy Winehouse: Vi stod bredvid varandra inne på en 7-Eleven-butik i södra Norge. Jag blev dock utmotad innan vi hann börja konversera.

Jan ”Blondie” Hammarlöf: Känd från Farmen. Han gick förbi mig på ett tåg från Malmö.

Carola: Såg hennes rygg i en hotellfoajé 2002.
Namnlös skådespelare: Lite korpulent och rödhårig kille som var med i tv-serien Nya tider. Han agerade kock. Vi besökte samma krog en gång 2001.

Elite Stockholm Plaza, Birger Jarlsgatan 29: Inte riktigt en kändis, men jag har bott där och det ligger nära Stureplan. Så det bör uppmärksammas ändå.

Amerikanskt rockband: Jag spenderade en natt med en tjej som kände en tjej som kände rockbandet. Jag vill inte hänga ut bandet. Min kändisjournalistik fungerar inte så.

Så, nu var listan klar. Och den blir väl egentligen inte längre. Jag trodde att den skulle bli lite mer imponerande. Frågan är om det går att bygga upp en framgångsrik blogg med det här grundmaterialet? Nu är det mycket viktigt att Sofi Fahrman vill delta i projektet. Hon behövs som dragplåster. Ska genast skicka en personlig förfrågan postledes. Efter det ska jag gå bort till mataffären. Våpet från lokal-tv kanske smyger runt bland hyllorna och ett inlägg om henne kan fungera som nödlösning.

lördag, februari 21, 2009

I just called to say I love you

Hon hade ingen vidare musiksmak. Det fanns någon skiva med Tracy Chapman, vilket verkar vara standard hos honkön, och Mr Music-samlingar. Och Ulf Lundell eftersom hon tidigare varit sambo. Det verkar också vara standard. På ett ungefär. Därför plockade jag med mig egna skivor till hennes lägenhet, det här var innan datoriseringen och det papperslösa samhället fick ordentligt genomslag. Och på golvet fick jag ligga eftersom sladden till hörlurarna inte räckte till soffan. Men det gjorde mig ingen skada. Lite golvliggande har ingen människa dött av. Fast det har förmodligen hänt i och för sig. Men majoriteten av golvliggarna borde ha överlevt. Annat vore illa. Hon satt i soffan och pluggade eller tittade på tv eller gjorde något annat viktigt och på golvet låg jag och lyssnade på musik. Ibland tittade vi på varandra och log lite sådär som människor som tycker om varandra gör. Det fanns nog kvällar när vi blängde på varandra också, men det hör inte till saken just nu. Det var mycket Morrissey på den tiden. Ibland sjöng jag med - Crash into my arms I WANT YOU... Då fick jag oftast en vänlig tillrättavisning om att jag borde vara tyst.

När kvällarna övergick till natt brukade jag pilla i hennes hår till att hon somnade. Det tyckte hon om. Själv låg jag vaken länge om nätterna. Lyssnade på hur kyrkklockan slog och tittade på skuggorna som flyttade sig på väggen. Ibland höll jag mig nog vaken medvetet, det kändes onödigt att slösa bort en natt med sömn när jag kunde vara vaken under samma täcke som henne.

Under den gångna natten ville jag lyssna på Bob Marley. Inte genom datamaskinen utan på ett riktigt sätt. Hittade efter lite letande fodralet. Dock utan skiva. På ett vinberusat och pedagogiskt sätt lade jag ihop ett och ett och kom fram till att skivan måste ha varit kvar i hennes cd-spelare den där dagen. Den där dagen i juni när jag lämnade hennes lägenhet för sista gången med en plastkasse med kläder i famnen och Primal Scream ironiskt nog sjungandes Movin’ on up, gettin out of the darkness, my light shines on... i öronen och med en klump i halsen och med hjärtat under skosulorna som trasades sönder ytterligare mot grusgången när jag vandrade genom parken där barnen lekte i solkskenet ovetandes om livets grymhet.

Jag har alltså inte brytt mig om den där Bob Marley-skivan på ungefär sex år. Men inatt kändes det viktigt. Extremt viktigt. Därför ringde jag upp henne. Vid sisådär halv tre. Först var jag tvungen att förklara vem jag var. Det irriterade mig. När vi rett ut vår relation till varandra och jag förklarat mitt ärende påpekade hon tidpunkten. Hon lät lite sur. Eller ja, ganska sur. Väldigt sur till och med. Tråkkärring. Hon tyckte inte att det var någon speciellt bra idé att jag kom över och letade. Det nämndes en jävla Johan vid flera tillfällen. Det gillade jag inte riktigt så därför började jag prata om en syriansk kvinna jag sett på biograffilm för att kontra med något. Hon verkade varken svartsjuk eller bestört. Istället lade hon på. Fan blir känslokall när hon blir gammal som det heter.

Idag har jag nyktert tänkt igenom situationen och kommit fram till att skivan måste ha slarvats bort under boendet i Edinburgh. Det var Steven, den jävla fittan från Kanada som lånade den. Det kanske är dags att boka ett flyg till Montreal för att reda ut ett och annat. Han stal inte bara Bob Marley, utan också Sharon. Jag hade fan fått ligga där om det inte var för honom. Jävla idiot.

Men först ska jag låta Dionysos förföra mig. Sedan ska jag nog ringa henne och berätta att jag antagligen löst mysteriet med skivan. Det borde vara skönt för henne att veta, om hon varit orolig och så menar jag.
Hej då.

fredag, februari 20, 2009

It's ok

Kommentar från fröken på hemtentan: Lite abstrakt, men helt okej.


Jag förstår inte. Hon kunde väl försökt att vara en aning mer konkret i sin bedömning. Nu öppnar jag en låda rött och intalar mig att det är kulturellt.

Glöm inte att det snart är måndag och uppförsbacke och motvind igen.

Trevlig helg.

torsdag, februari 19, 2009

I don't mind the pain

Frukosten är slukad och här sitter jag och väntar på att träningsvärken från gårdagens gymbesök ska slå till. Jag vet hur det kommer att bli. Snart börjar det ömma lite, stelheten kommer senare att ta över, armarna kommer inte att kunna sträckas ut ordentligt. Det frustas och stönas när kläder ska tas på. Tillslut kommer jag behöva en personlig assistent som hjälper mig med allt medans jag ihärdigt upprepar mitt mantra om att det bara är kärringar som stretchar. Tycke kommer nog uppstå mellan mig och assistenten och tillsammans flyr vi till Provence där vi spenderar resten av våra liv på en takterrass och vår näring kommer genom vin, ost, älskog och hatkärleken till det franska språket. Det verkar bli en bra dag det här ändå.

onsdag, februari 18, 2009

Stand for the fire demon

På den tredje dagen hade Gud hunnit med att separera ljus från mörker, styra upp ett himlavalv, ordna vatten och torrt land med växtlighet och antagligen lite annat som glömts bort. Bra jobbat. Mycket imponerande. Själv har jag inte hunnit med speciellt mycket denna tredje dag i vecka åtta. Men jag lyssnar på Kraftwerk, och det är nog mer än vad Gudjäveln gjort i sina dagar. Så fuck you liksom. Gud borde inte försöka vara så jävla märkvärdig tycker jag. Och Kraftwerk sjunger om radioaktivitet, eller radioaktivität som det heter på utrikiska. Och radioaktivitet är farligt. Det kan man dö av. Av hjärtattack också. Och av att sätta en olivkärna i halsen. Det finns så många olika sätt. Men sånt är ju trist att tänka på så det är bättre att förneka hela företeelsen. Döden finns inte.

Som sagt så har jag inte hunnit med särskilt mycket. Men något i min mage är aktivt som fan. Så fort jag ätit blir jag hungrig igen. Det är nog något inuti mig som äter ur min mage. Vetskapen om det är lite otrevlig. Var lite inne på först om jag är besatt av en ond ande och måste åka till Uppsala och Livets Ord för att bli renad. Nu finns det säkert någon lokalavdelning här på orten att besöka, men det är nog säkrast att fara till högkvarteret och låta Ulf driva ut det onda. Det där kan han utan och innan. En snabb handpåläggning, lite vigvatten och någon ramsa och sen är man fri och kan åka hem och invänta fakturan. Dock har jag tagit alldeles för lite droger i mitt liv för att tro på andar och gastar och hemsökta hus och TV4+. Eller någon TV4-kanal i och för sig.

Att det skulle vara ett elakt ufo som flyttat in kunde också ha varit ett alternativ. Men rymden verkar tråkig och alldeles för stor för att kunna skaffa sig en begriplig översiktsbild och det är ljusår och skit inblandat som känns märkliga. Jag förstår inte rymden och därför tror jag inte på den. Jag tror inte på mycket. Det rimligaste är förmodligen att jag släpat med någon slags mask från Kenya som nu kalasar bland magsyror, paprika och ris. Det borde kanske kollas det där, men det är ju ett jävla projekt det också. Jag väntar ut masken helt enkelt.

Nu måste jag äta igen, det var en halvtimme sen senast. Efter det ska jag kolla upp det finns något bidrag att söka. Det måste finnas. Jag är för fan ensamstående och har två munnar att mätta.

tisdag, februari 17, 2009

Waiting for the sun

Det är kallare än i en kvinnas hjärta i lägenheten. Jävla element som kräver teknisk utbildning och glasögon och tvivelaktiga intressen som datorer och rollspel. Utöver den vanliga klädseln har jag smyckat mina fötter med raggsockor och huvudet med en indisk sjal. Påsken kom tidigt i år. Åh, ge mig ett skålpund godis i utbyte mot lite klotter så kan vi minnas Jesu lidande och uppståndelse tillsammans.
Hör bön, hör bön. Amen.

Försöker värma händerna genom att diska mycket under rinnande vatten. Mitt mål är att ensam göra slut på hela landets grundvattenreservoarer. En stilla och tystlåten protest från min sida. Men ändå. Många bäckar små, tänk på det era djävlar. Det myckna diskandet resulterar dock i att händerna blir torra och måste smörjas in med mjukgörande kräm. Sedan måste man stå och vänta på att det torkar in innan man kan göra något igen. För kladdas runt ska det fan inte göras. Det är otrevligt. Det är alltså mycket viktigt att man står och väntar på intorkningen. Rakt upp och ner mitt på golvet med håglös blick och frostbiten kropp.
Det blir bäst effekt då.

Det är dags att sätta ner foten och säga ifrån nu angående kylan. Själv har jag inte riktigt tid. Men någon annan jävel borde ta lite ansvar tycker jag. Påpeka för den där Kung Bore att det räcker nu. Att vi har fattat poängen och att det är dags att dra vidare. För jag vill gå utan jacka och försöka skjuta frisparkar som Klas Ingesson och ägna mig åt klassiskt parkdricka och prata om saker som känns som viktigast i världen just då.



Eller promenera med henne i stillsamt tempo i eftermiddagssolen och hoppas på att man skrattar vid rätt tillfällen och inte luktar illa och att det finns pengar till två kaffe på kontokortet eftersom man vill försöka att kunna ge intrycket av att vara en gentleman i alla fall en gång innan hon listar ut sanningen själv. Och vi vandrar förbi den miserable spelemannen i gathörnet som med sitt dragspel trycker fram tonerna av en dyster finsk tango. Men hans olycka biter inte på oss eftersom solen skiner och vi har varandra så det får räcka med några silvermynt i hans lusfyllda skärmmössa av nött läder som engagemang.


Det är våren jag vill åt. När klimatet är lite lagom, för den där jävla värmen tröttnar man på innan midsommar och romantiserar vintern och mörkret och kylan igen. Det är tjat om grillning och kubb och myggor och spindlar och stadsfestivaler med Brolle JR och ett allmänt jävla ståhej.

Jag ska lära mig att ta vara på våren och hösten. Det ska jag. Men just nu finns det inget att ta vara på och det är dags att diska diskhon för fingrarna är stelare än Jan Björklunds personlighet. Eat my fuck.

måndag, februari 16, 2009

People are strange

Senaste sökningarna på den där kända sidan som lett hit:
Knulla grannen

Lårhöga gummistövlar
Hur lever djuren i Asien?
Knullade med grannen
Wayne Nilsson blogspot
Knulla grannen
Ögonherpes

Vet inte riktigt vad det ska dras för slutsatser av det, förutom att grannknullning verkar vara populärt ute i stugorna. Det kanske är något man borde skaffa sig som hobby och dokumentera. Men hur går det till? Alltså, själva knullningen har jag ett visst hum om. Men innan? Ska man bara knacka på lite vardagligt med en vetelängd under armen och först småprata om väder och vind för att sedan börja gnälla lite på fastighetsskötseln för att känna en viss granngemenskap? ”- Det är faktiskt bedrövligt, det har ju inte sandats på innergården den här veckan heller. Tänker de inte på de äldre? Du förresten, vill du knulla eller? Jag är nyduschad och så...”
Men det verkar mest bo par i den här kåken, mycket kransar och skit på dörrarna och gulliga träfigurer som signalerar välkommen, så då ska det väl först förhandlas med någon jävla hingst och då är jag rädd att den där spontana kåtheten som jag antar uppstår vid grannknullning försvinner en aning. Men det borde bo en singeltjej i huset i alla fall. Jag åkte hiss med någon som pratade med hög och hemsk röst i telefon och hade fula skor. Förmodligen moderna, men ändå. Hon återfinns förmodligen i extraprishörnet på krogen om helgerna. Men så jävla kul verkar det inte vara med grannknullning att jag går dit. Jag lägger nog ner hela projektet redan nu.

För övrigt har decilitermåttet kastat in handduken. Det är väldigt mycket motgångar i köket just nu. Varför? VARFÖR????

Teacher's pet

En repris som känns relevant. Man måste orka. Det måste man faktiskt.

Under lektionen satt jag och ritade bandlogotyper i mitt block när jag avbröts av läraren.
- Wayne, ger du upp lätt?
- Va? Vadå?
- Ger du upp lätt?
- Nja, det beror väl på.
- Ger du upp när du känner blodsmak i munnen?
- Jaja för helvete, då lägger jag av direkt.
- Jaså, varför då?
- Tja... dels för att det är äckligt, och sen så blir jag väl irriterad eftersom hon kunde ha sagt till innan.
- Vad pratar du om nu?
- Ja alltså va f... vad pratar du om?
- Jag pratar om sisu, kämparglöd, att man ska vara envis och uthållig till sinnet. Det som vi pratat om senaste halvtimmen.
- Ok, då var jag inne på helt fel spår. Dags för kaffe snart?

Det var inte mer än så.

söndag, februari 15, 2009

I have always been here before

Veckans djur: Myskoxe

Myskoxen är ett mycket socialt djur som lever i hjordar på upp till 15 individer. Djuret återfinns främst i närheten av Grönland och Kanada, även om en mindre grupp nosar runt i Sverige och letar efter föda. Det som kännetecknar en myskoxe är att det aldrig är något som helst jävla gnäll. Känns det lite motigt så biter myskoxen ihop och knallar vidare stärkt. Det är bra. Det borde vara en mänsklig rättighet att få vara kompis med en myskoxe. En annan sak som kännetecknar myskoxen är att den är själsligt ren. Den behöver aldrig be om syndernas förlåtelse. Det är lite underligt att ingen av världsreligionerna har som mål att man ska återfödas som myskoxe och få lite jävla lugn och ro i sinnet någon gång. Näe fy fan, det är ett evigt förbannat kretslopp och värre blir det liv för liv.

Men ett stort grattis riktas till myskoxen som blev veckans djur.
Kul myskis, kul.

Public enemy #1

Idag har jag varit med om en mycket olustig händelse. När söndagspannkakorna skulle avnjutas tillsammans med ett stort glas mjölk vållade jordgubbssyltsburken ett stort obehag. Det tog säkert tre minuter att få upp burken. Under tiden hanns det med att skrikas den fula ordvarianten av snippa vid ett flertal tillfällen. Att skölja ner fyra Ipren med två folköl snabbt som fan för att sedan lägga sig på hallgolvet och invänta liemannen kändes också under en period som ett rimligt alternativ. Nu vill jag varna allmänheten. Det är ICA:s egen jordgubbssylt det handlar om så tänk dig för innan du är dumsnål nästa gång.

Jag har kontaktat media. Aftonbladet lät väldigt intresserade av nyheten. Journalisten jag pratade med sa att det var ett jättescoop. Läsarna har tydligen tröttnat på någon konflikt i Gaza som ingen riktigt kommer ihåg vad den handlar om från första början och bränder i Australien. – Äntligen något som berör, sa journalisten. Jag kan se artikeln framför mig:
Wayne, 27, kunde inte öppna syltburk från ICA – maten kallnade – Jag känner mig ledsen, besviken och kränkt. Hur ska man kunna lita på någon igen?

På den tillhörande bilden vore det fint med en snorig unge i famnen för bättre effekt när jag tittar in i kameran med rödgråtna ögon. Men det där styr nog Aftonbladet på något sätt. De har säkert statister i varierande åldrar i en källare någonstans.TV4 lät också intresserade men kunde inte lova något. De var mitt uppe i ett inslag om en gravid tolvårig pojke med medfött hjärtfel och glutenallergi.

Nu ska det lyssnas på Roky Erickson. Hade jag varit fyra år yngre hade jag sprungit runt och skrikit ”Fuckin love ya Roky!!!!”. Nu nöjer jag mig med att sitta i fåtöljen och digga lite nonchalant. Om taktkänsla funnits hade jag nog stampat lite med foten också. Men det ger jag fan i. Fast ett okontrollerat luftgitarrsolo kan det nog bli.

fredag, februari 13, 2009

All you need is love

Som vanligt under fredagen den trettonde har man gått runt och varit lite rädd och småkåt. Men som vanligt leder det till besvikelse eftersom inget extraordinärt händer. Börjar misstänka att det är rent jävla hyckleri det där. Imorgon är det alla hjärtans dag. Då skulle jag helst vilja vara med hon den mörka. Men nu har hon ju inte tagit sitt förnuft till fånga och istället valt att bli besudlad av en någon otäckt ekonom. Dumjävel.

Så jag får väl fira med flickvännen som vanligt.


Det är helt okej det med även om det börjar bli lite trist. Nu är jag lite orättvis kanske, jag älskar henne. Även om det finns många definitioner av ordet älska. I just det här fallet betyder det ”Jamenalltsåvafan, det är ju bättre än ingenting”. Jag skulle ju inte dö för henne, och skulle det rusa in några gangsters i lägenheten så skulle jag inte spela hjälte utan istället koncentrera mig på att de gav fan i The Cramps-skivorna. Men hon är bra, det är hon. Vi ligger på ungefär samma intellektuella nivå och sådant är viktigt. Vi kan prata om allt. Till exempel ha djupa samtal om krig. – Krig är verkligen otäckt, säger jag. – Ja, usch vad hemskt det är, säger hon. Och med det är ämnet avklarat. Vi kommunicerar effektivt, jag och flickvännen.

Det skulle vara kul att göra något speciellt för henne imorgon. Inte bara rosor och choklad och veckans öl på kvarterskrogen för att sedan avsluta med lite slentrianmässigt flås. Nej, imorgon ska det bli något extra. Min plan är att sopa till henne utav bara helvete i bakhuvet så att hon tuppar av. Och när hon väl är medvetslös så släpar jag in henne på en expressbuss till Jönköping. Notera att det inte handlar om misshandel, det är bara ett överraskningsmoment. Dock har jag aldrig slagits tidigare så jag vet liksom inte riktigt hur man får någon avsvimmad. Men det löser sig nog, förmodligen bara att gå lös och improvisera. Sen på bussen kommer hon att vakna och bli alldeles till sig när hon får reda på att vi är på väg till Jönköping. Där har ingen av oss varit tidigare så det kommer bli spännande. Vi ska bo på ett lyxigt hotell där det serveras frukost. Det är fan inte fy skam. Förhoppningsvis finns det något köpcentrum någon mil utanför stadskärnan med spännande affärer som H&M, Lindex, Teknikmagasinet, Vero Moda, Clas Ohlsson och Apoteket där vi kan shoppa loss. Det bästa vore ju om det fanns någon härlig food court att spendera eftermiddagen i. Med fascinerande mat från till exempel Asien. Flickvännen har alltid drömt om att få prova på wok. Där kommer jag presentera nästa överraskning för henne. Att jag ska kosta på och låta förstora upp ett fotografi på oss. 3x4 meter ska det vara och på något sätt få plats på vardagsrumsväggen. Sådant tycker vi båda är romantiskt. Och inte minst smakfullt. Här är alternativen:


Gosbild



Förspel

Efterspel

Och till er som sitter och gnäller över att alla hjärtans dag skulle vara ett kapitalistiskt påhitt från handelns sida – Snälla lägg av, ni är bara missunnsamma och patetiska. Varför skaffar ni inte bara en partner och är lyckliga? Va? Det är väl inte så svårt? Seså, sluta vara så misslyckade nu.

torsdag, februari 12, 2009

Only love can break your heart

Dagen började med att jag åkte buss. Eller ja, jag styrde lite saker innan på hemmaplan först. Som frukost och hygien och sånt där tjafs som liksom förväntas av en. Men kontakten med omvärlden började med en bussfärd. Jag satt intill en kvinna som verkade ledsen. Hon hade huvudet framåtlutat och kapuschongen dolde hennes ansikte så jag såg inga tårar. Men jag hörde hur hon kämpade med att inte låta snoret halka in i munhålan. Det gjorde mig lite nedstämd.

Jag levde mig in i hennes situation där hon satt på en full buss på väg mot universitetet och kämpade mot att inte bryta ihop totalt efter att sambon lämnat henne. Så måste det vara, tänkte jag. I fredags hade han kommit hem när hon hade lagat något extra gott och tagit på sig den där parfymen han tyckte så mycket om och när han stod i dörröppningen hade hon tittat på honom och aldrig varit så säker på att det var mannen i hennes liv som just då. Och hon hade gått fram för att kyssa honom så där som bara görs på fredagar men då hade han gått förbi henne och kort och koncist förklarat att det fanns någon annan som han trodde mer på och börjat rafsa ihop det viktigaste från det gemensamma bohaget. Och nu satt hon där på en buss en svinkall morgon i februari och han på ett flygplan mot något varmt ställe i sällskap av en flicksnärta vars största ambition i livet var att bli glamourmodell. Att bli åtrådd och nedkladdad av motorintresserade och fjuniga tonårsgossar på mittuppslaget i Slitz.

Hon tänkte på husbyggandet som inte skulle bli av. På lånet de tagit och tomten de köpt. På allt de planerat tillsammans. Höstbröllopet skulle väl heller aldrig bli av. Det där hon drömt om sedan flickåren. Att få stå i oktobersolen och andas kylig luft och ha färgglada löv runt fötterna och vara vacker, vitklädd, lycklig och ljuv. Nej, det skulle nog inte bli av. Så förnedrande. Och ingen hade hon att vända sig till heller, väninnorna hade liksom bortprioriterats för drygt fem år sedan och nu hade de tröttnat på att finnas i periferin och bara duga när han gjorde något viktigare och därför raderat henne från kontaktnätet.

Och där satt jag bredvid henne på bussen och hade plötsligt blivit en del av allt det hemska. Jag var hennes ende vän just nu, tänkte jag. Funderade på om jag skulle säga något för att visa att jag brydde mig. Men det vore ju att tränga sig på. Så gör man inte om man är svensk och nykter. Det funkar inte så.

Så jag lade en hand på hennes lår.

För att få henne att förstå att jag fanns där och förstod om hon ville prata. Men att jag inte närmade mig för offensivt. Att jag bara var en välmenande medmänniska.
– Va håller du på med?
– Alltså, jag förstår om det känns tungt nu. Jag förstår det... men jag finns här.
– Vadå?
– Att du är ledsen, jag märker det.
– Jag är för helvete förkyld och ta bort handen innan jag skriker!

Sedan var det dags att gå av vid vuxendagiset. Där drack jag kaffe i två timmar. Efter det var det dags för lunch. Och efter lunch måste man dricka kaffe igen. Och sen åkte jag hem.
Det var min dag.

onsdag, februari 11, 2009

Thirsty and miserable

Är trött, törstig och kissnödig. Det är ingen vidare kombination. Tröttheten leder till att jag inte orkar dricka något eller avlägsna slaggprodukter på ett smidigt sätt. Det är uppskattningsvis tre meter till det område i lägenheten där vattenkranen återfinns. Till badrummet är det nog totalt sju meter. Jag litar dock inte på mitt omdöme riktigt. Skulle uppskatta antalet papper för nån vecka sedan. Det där är minst 200 stycken, sa jag tvärsäkert och tänkte att frågan var avklarad. Vid en närmare granskning visade sig högen innehålla 43 papper. Så egentligen vet jag inte hur långt det är till allt. Jag skulle kunna rusa upp och forcera väggen in till badrummet. Den är nog inte så jävla tjock och då sparar jag några meter samt kan utföra båda mina behov nästan samtidigt. Det är bra. Men tyvärr så vet jag inte om ett hål i badrumsväggen lockar så speciellt mycket. Det skulle bli en pyrrhusseger. Och sådana segrar klarar man sig utan.

Såg ett tv-program tidigare om ett brittiskt par som skulle köpa ett hus vid Medelhavet. På Kreta närmare bestämt. Där vill jag att mitt hus också ska bo i framtiden. Och så ska jag ha en liten fiskebåt. Och en kvinna i varje hamn. Kvinnor gillar män som kan hantera en genuin träbåt och filea en försvarslös fisk lite nonchalant samtidigt som han håller henne om livet i månljuset. Blod och månsken tycker de om. Som illasinnade sagoväsen. Märkligt.
Nu ska jag ta tag i det här med törsten och kissnödigheten en gång för alla. Sen behöver jag aldrig göra det igen. Aldrig. Det känns bra.

Kelly watch the stars

Om man skulle vara lite jävla positiv då. Förutom att skorna skavde och färgade av sig vilket medfört att fötterna ser ut att sitta på en blodig lortunge, kylskåpet är tomt och att det finns ett visst inslag av bakfylla i min kropp så är det fint.
De senaste fem månadernas kontorsarbete skulle sättas på prov under gårdagen. Och det gick bra. Jävligt bra faktiskt. Vi är duktiga.
Och snart tas förhoppningsvis södra Tyskland med storm. Det ska bli gott. Bara glida runt med en stor jävla wienerschnitzel under armen och vara glad. Med någon slags lustig hatt på huvet kanske. Det gillar de, de där tyskarna.
Nu ska jag duscha. Och sjunga. Är inne i en period där jag försöker låta som en gregoriansk munk genom att sjunga på hittepålatin. Jag gillar hur badrummets akustik får min röst att bli så sakral. På ett ungefär.

Shiny happy people

Den niosvansade kattsoppan. Jodå, den står på bordet. En riktigt fin smakfull och med äkta kärlek tillagad soppa. Jävla fin. Men inte för mig. Katter är elaka. Och med nio svansar dessutom. Nä fy fan.
Kuken. Kuken. Kuken.
Jävlas inte med mig.
Jag är frusen.
Och trött. Söv mig. Söv mig. Söv mig.
Din kappa duger.
Heja! Heja! Heja!

Det finns alltid en längtan mot något annat.

söndag, februari 08, 2009

Yes! I am a long way from home

Idag har det fattats ett beslut. Kanske inte ett livsavgörande sådant, men ändå. Jag ska börja cykla mer. På ett planlöst sätt. För nu när det cyklas, vilket i och för sig inte händer speciellt ofta, så finns det alltid ett mål med hela agerandet. Att ta sig från plats A till plats B. Nu tillåter inte riktigt årstiden att bara hoja runt på måfå, men jag har en vision om att köpa upp ett monstruöst stort parti tösalt. Jag tänker mig en snö- och isfri yta på ungefär en kvadratkilometer där man cykla omkring. Det blir ju visserligen på en begränsad yta där man kan sladda runt och efter 19 varv kanske inte cyklandet känns lika spontant längre. Men det är nog ändå bra träning innan den riktiga säsongen drar igång.
Inga förbannade föreläsningar, tentor eller annat tjafs kommer hindra mitt impulsiva cyklande i vår.


När man var liten så fanns det plats för glädjefullt och mållöst cyklande. Det var fint. Sedan blev man hittad av hemvärnets skallgångskedja sittandes paralyserad och gråtandes efter att ha irrat in på granngatan och varit borta en hel eftermiddag.

Åh, dessa tonårsminnen.

lördag, februari 07, 2009

Knowing me, knowing you

Det är tydligen vanligt att svara på jävligt dumma frågor på en sån här blogg. Och de här frågorna har jag snott från någon annan. Vet inte vems, men den var säkert väldigt bra. Bloggar brukar vara det tycker jag.



1. Hur gammal är du om fem år?
Fem år äldre än vad jag är idag. Det kunde till och med jag komma fram till.

2. Vem tillbringade du minst två timmar med i dag? En så kallad arbetskamrat. Han är dum i huvet.

3. Hur lång är du? 179 cm.

4. Vilken är den senaste filmen du sett? Minns inte namnet, det var ett klipp på Youporn. Jag behövde inte se klart hela sekvensen. Snabb som en kobra.

5. Vem ringde du senast? Mamma.

6. Vem ringde dig senast? Någon som ringt fel. Det är oftast så.

7. Hur löd det senaste sms:et du fick? ”Snälla gå vidare, jag har gjort det”.

8. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Det beror väl på klockslag och alkoholnivå. Jävla dum fråga.

9. Är dina föräldrar gifta eller skilda? Och på vilket sätt är denna fråga relevant? Vad tillför den?

10. När såg du senast din mamma? Se ovan.

11. Vilken ögonfärg har du? Cendré.

12. När vaknade du i dag? 06.40

13. Vilken är din favoritjulsång? Alla som är med på Jag kommer hem till jul-skivan av Peter Jöback.

14. Vilken är din favoritplats? Ett tåg som rullar genom Öst- eller Centraleuropa i sällskap av Soda och några genuina flasköl på väg mot okänt mål.

15. Vilken plats föredrar du minst? Borås. Utan att ha varit där. Men det kan man ju räkna ut med ringmuskeln att det är illa. Jävla Borås. Hamburg är ett förbannat skitställe också.

16. Var tror du att du befinner dig om tio år? I kön på Konsum, med en färdigrätt och ett sexpack.

17. Vad skrämde dig om natten som barn? Karius och Baktus såklart.

18. Vad fick dig verkligen att skratta senast? Apa.

19. Hur stor är din säng? Det vet jag inte. Spelar det någon som helst roll egentligen?

20. Har du stationär eller bärbar dator? Den har inbyggd webcam.

21. Sover du med eller utan kläder på dig? Utan under veckorna. I negligé när det ska firas helg.

22. Hur många kuddar har du i sängen? Tillräckligt för att det ska göra ont i nacken när jag vaknar.

23. Hur många landskap har du bott i? Jag har bott överallt.

24. Vilka städer har du bott i? Se ovan.

25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Det beror väl för fan på sammanhang. Jävla dum fråga.

26. Är du social? Om jag måste, och då fixar jag det fint. Men för det mesta är jag ganska ointresserad.

27. Vilken är din favoritglass? Den där blåa.

28. Vilken är din favoriträtt? Korv med bröd och skaldjur.

29. Tycker du om kinamat? Det duger. Om det är tillagat med kärlek.

30. Tycker du om kaffe? Ja, om det är svart. Att blanda i mjölk och annat krafs är för kärringar. Men mjölk i sig är väldigt gott.

31. Vad dricker du till frukost? Vatten eller the.

32. Sover du på någon särskild sida? Ja.

33. Kan du spela poker? Nej. Kortspel är för kärringar och skenheliga kristdemokrater.

34. Tycker du om att mysa/kela? Ja, för då slipper man prestera.

35. Vill du ha barn? Om de vet sin plats och inte ställer krav och ger fan i att bli mobbade eller kriminella. Visar de tendenser på att vilja bli scouter eller religiösa så blir de bortadopterade. Oavsett ålder.

36. Vilka andra språk än svenska har du läst? Engelska, ovårdat och tyska.

37. Har du någonsin åkt ambulans? Kan man inte ta sig till en akutmottagning utan ambulans så har man fan inget där att göra. Det är min livsfilosofi. Svaret på frågan är alltså nej.

38. Föredrar du havet eller en bassäng? Det där det finns många fiskar.

39. Vad spenderar du helst pengar på? Skivor.

40. Äger du dyrbara smycken? Nej, det är lite småborgerligt tycker jag.

41. Vem är den roligaste människan du känner? Wayne Nilsson.

42. Sover du med gosedjur? Ja. Det är en trygghet som är underskattad.

43. Vad har du närmast dig just nu som är rött? Ett acneutslag i nacken som är stort som en femkrona.

44. Flirtar du mycket? Nej. Det är inte värt besväret.

45. Vilken var den senaste boken du läste? Pesten av Albert Camus.

46. Läser du dagstidningen?
Vilken dagstidning åsyftas? Lokal eller rikstäckande? Jävla dum fråga.

47. Prenumererar du på någon veckotidning? Ja. Fokus.

48. Vilken radiostation lyssnade du på senast? P1. Men jag stängde snabbt av eftersom det var sån där radioteater. I övrigt är P1 det bästa utöver Einstürzende Neubauten som går att lyssna på just nu.

49. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? ”Jaha, men femhundra är ett bra pris. Det är ju gjort på någon minut. Tänk på den timpenningen för fan”.

50. När var du i kyrkan senast? Efter att någon valt att trilla av pinn.

51. Vem var din favoritlärare på högstadiet? Vet inte, den där lärarkandidaten med lökarna från Lidköping kanske. Det var intressant på den tiden. Nu vet jag dock bättre. Det är ju skinkorna som räknas.

52. Hur länge har du campat som längst i ett tält? Nio timmar. Något år på Roskilde skulle jag tro.

53. Vem var det som senast gjorde något extra speciellt för dig? Den Lille Ettrige bjöd på hostmedicin med röd triangel häromdagen. Det var en fin gest av honom.

Subhuman

På grund av en kortklippt tånagel så orkar jag inte med annat än en repris.



Det är inte ofta som jag är arg. Väldigt sällan faktiskt. Däremot är jag vresig, irriterad och gubbgrinig för jämnan. Så fort jag öppnar ögonen på morgonen så är jag lite lätt sur. Vet inte varför riktigt, förmodligen för att jag är misslynt även i mina nattliga drömmar. Men som sagt, jag är sällan arg... förutom på våren. Varför?
Melodifestivalen.
Det börjar nästan koka i mig bara att jag skriver ordet. Melodifestivalen. Visserligen så är musik, och kvinnor, en sak som kan göra mig riktigt arg. Att exempelvis höra Rihannas Umbrella kan få mig att vilja gå bärsärk. Eller något av den där jävla Per från Halmstad.
Men nu handlar ju inte Melodifestivalen om musik, för de som intresserar sig för Melodifestivalen är inte intresserade av musik. Det är som att säga att man gillar porr och har sett Bullens brevfilmer, eller fotboll, och kan nämna Victoria Beckham.
Fy fan.
Att det är underhållning, ja, det kan jag köpa. Men vilken jävla idioti. Ett helt jävla land som blir förslavat under några månader. Det är inte sunt. Inte alls. Hade Melodifestivalen funnits i 30-talets Tyskland så hade förmodligen Adolf Hitler dragit nytta av fenomenet: "- Jaha, ni tyckte att Incschela Bong Forschamnn´s låt var bra! Så kul! Då röstar ni väl alla även för att vi eliminerar några miljoner judesvin, homosexuella, handikappade och andra missanpassade. Ingen som säger emot? Skönt!"

Ja fy fan. Ni är ju dumma i hela jävla huvudet allihopa.
Avslutningsvis, innan jag koleriskt går till sängs, så vill jag citera Throbbing Gristle:

"Entertainment through pain!
Entertainment through pain!
Entertainment through pain!"
...och inte genom lättja.

fredag, februari 06, 2009

Drug train

Den höga musiken och personalen med alldeles för mycket hårgelé hade fått mig negativt inställd från första början. Men efter några lugnande ord från Peachy så försökte jag i alla fall. Sedan lurade hon in mig i en provhytt med den tvivelaktiga kommentaren ”Det är klart att du måste prova!”. Det var slugt gjort av henne. Och sen stod jag där på en kvadratmeter omgärdad av speglar till förbannelse med endast ett solkigt tygskynke som skydd mot en elak värld med tatuerade ungdomar drabbade av tinnitus. Jag svettades och kved. Och det starka ljuset uppmuntrade inte till köp. I spegeln såg jag en näsa uppbyggd av fler svarta hål än vad som återfinns i världsrymden. Jag såg ett ansikte med en hinna av fett. Värm upp eländet och vi har ett stekbord, kontakta PRV snarast, tänkte jag och tittade sen neråt. Kroppsbehåringen runt naveln påminde om död kattunge fastklistrad på något sladdrigt och motbjudande. Sedan kom den där skjortan som skulle provas i alla fall på och efter viss förhandling fick Peachy titta. ”Du behöver kanske inte knäppa den ända upp i halsen, det är ingen polotröja det där vet du. Annars ser det bra ut”. Och efter det kvittrade hon vidare. Ibland har jag svårt att se hur jag kan vara vän med en människa som trivs så gott i att vistas i lokaler som tillhandahåller tortyrkammare.

Men det är en fin människa, Peachy. Hennes karlslok också. Och det är ju ändå det som räknas i slutändan. Och att jag slipper besöka dessa klädbutiker igen på ungefär 14 månader. Det är en rimlig intervall.

För övrigt anser jag att SJ bör förstöras.
Det är en jävla fitta till organisation det där.
Fyyyyyyy faaaaaaaaaan.
Trevlig helg.

Giving ground

Som ett sista desperat försök att få utmärkelsen veckans anställd och chefens gunst kommer jag idag anordna en värdegrundsdag på kontoret. Det tror jag är bra. Men vi är nog alla eniga om att en värdegrundsdag är bra för en arbetsplats med tre personer. Vad som görs under en värdegrundsdag är lite oklart just nu, men det kommer nog växa fram en viss struktur under dagens lopp. Det pratas nog mycket värderingar och sånt. Många floskler och klyschor kommer förmodligen att yttras. Och känslosamt blir det. Man kan nog ta på stämningen. Den största frågan som ska avhandlas och värderas är varför i i helvete ingen har bryggt kaffe idag? Det är ju snart lunch.

torsdag, februari 05, 2009

Can your pussy do the dog?

Det var förut när jag petade i maten som tillagats utan passion och kärlek, surade över borttappat läppcerat och att mössjäveln hade glömts på bussen som sms:et med texten ”Fan, Lux Interior är död” kom. Jag började väsa könsord och blängde ännu mer mot Maud Olofsson som fåraktigt bräkte om kärnkraft och påskyndade det här landets undergång ännu mer där inuti tv-apparaten.

Lux Interior sjöng i The Cramps, förmodligen världens bästa band. Alla kategorier. I drygt tolv år har de berikat mitt liv. Glada dagar har blivit ännu gladare. Grådassiga fittdagar har blivit uthärdliga. Det är fint. Det är så det ska vara. Att Lux har kastat in handduken är väl egentligen inget som kommer påverka mitt liv markant. Jag kände inte honom, han kände inte mig. Så därför tänker jag inte sitta och lipa resten av kvällen. Att gråta för gråtandets skull är ingen konst jag bemästrar speciellt bra så därför ger jag fan i att ens försöka. Som sagt, vi kände inte varandra. Men han tog på mig en gång. Det var på Paradiso i Amsterdam och jag och Varulven stod längst fram vid scenen med en handfull gin & tonics var och tittade med jämna mellanrum upp under kjolen på Poison Ivy. Det var spännande, och en jävla bra konsert. Under spelningen tog Lux på mitt huvud. Rufsade runt lite. Jag tolkade situationen som att han tyckte jag var en cool kille, någon att räkna med. Att Varulven är av en annan åsikt spelar ingen roll. Han får inte komma till tals här ändå.
Nu ska jag ta en öl och pilla i vinylbacken.



"Like baby needs mom
Like Suzy needs Dick
This baby needs some new kind of kick"

onsdag, februari 04, 2009

The blood, the wine, the roses

Var inne i en blomsterbutik idag. Vad jag gjorde där hör inte till saken och det äcklar mig att många är så förbannat nyfikna. Mitt ärende stannar mellan butiken och mig. Förstått???!

I alla fall så har jag kommit fram till att jag i framtiden bör ingå i en kärleksrelation med en florist. Har ingen speciell florist i åtanke, bara att det just är en florist. Det är mitt grundläggande krav. Och att det är en kvinna. Men just det kanske hinner ändras, det är ju så modernt att köra lite olika varianter. Men jag är alltid jävligt seg med att haka på det tidsenliga. Så jag är omodern och tråkig och håller mig till damer. Vilket visserligen är dumt eftersom tjejer är dumma i huvet. Men ändå.

Angående florister så tror jag att det är en yrkesgrupp som består kloka, omsorgsfulla och stabila människor (det är alltid bra att generalisera, det ska man göra ofta och gärna utan någon helst grund i sina påståenden). Som florist borde man vara väldigt harmonisk, problem finns förmodligen inte ens i tankebana. Och det är ju en bra egenskap kanske. Min florist ska vara balanserad och i fas med sig själv, där hon tassar omkring och styr upp olika arrangemang hela dagarna. Hon är nog väldigt ljuv och jordnära också skulle jag tro. Och det som är bra med min florist är att hon även är mångsidig. Det är inte bara liljekonvaljer, hyacinter, vårlökar och cellofan som rör sig i det där huvudet. Hon pratar inte med blommorna heller, det är det bara konstiga människor som gör. ”Blommor är blommor, och sen är det inte så mycket mer med det” resonerar hon och det tycker jag verkar vara en sund inställning till sin profession. Vi ska bo i ett fint hus. Med en fin trädgård. Och den tycker hon ju om att sköta och det passar mig fint för då slipper jag bry mig. Då kan jag stå och prata med nån granne på helgerna med händerna i sidorna och sparka lite lätt på bildäcken som vuxna män gör och försöka verka intresserad av hans jävla fälgar som han specialbeställt från Amerika och är förbannat nöjd över. Jävla idiot. Jag håller mig nog inomhus istället.

I trädgården ska vi ha en sån där häst med en pinne i pannan. Och hästen med pinnen i pannan ska skydda mig och min florist mot häxor och troll och annat hor- och djävulskap som lurar i skogsbrynet.



A little trip to heaven

Nu livebloggas det från kontoret.
Det experimenteras med Cocillana-Etyfin och bakrus. Vi hostar och väntar på resan.
Och okynnesringer rikssamtal. Det hör liksom till. Och att tala illa om Bon Jovi förstås.

Move me

Hon var skeptiskt från första början.

Och det var väl kanske jag också, men ändå.

Så jag sa: Vi startar om, bara du och jag, låt oss ta hela staden med storm. Allt kommer bli bra.

Hon sa: Hur då?

Jag sa: Helsingfors, vi bosätter oss i en förort till Helsingfors! Och startar om på nytt, allt finns där borta. Bara du och jag.

Jag öppnade mig. På riktigt.

Hon fnös till lite lätt, och sen gick hon.

Det var igår.
Det gör ont.

måndag, februari 02, 2009

Here comes the sun

Jaha, då sitter man här, berusad på oförmåga och klorinångor. Men nu är julpyntet bortstädat. Det ska ju enligt tradition bort den 2 februari. Så nu ligger tomtejäveln längst inne i garderoben igen, där han hör hemma.
Tomten instängd, Nikita Joakim Fouganthine utsläppt.
Tänk så märkligt allt kan vara.
Tack Finland.
Tack så jävla mycket.
Finlands sak är inte längre vår, det ska ni ha förbannat klart för er!

Men snart är det vår. Och det är ju fint. Då blir det till att parkera arslet på en parkbänk med en kaffetermos i anslutning till någon gymnasieskola och applåderna med en hand när dunjackor och bolster åker av i bara farten. Men med våren kommer ännu en ursäkt för alla dessa jävla allergiker att gnälla för att få uppmärksamhet. Är det inte nötter, nickel, laktos, gluten, etanol eller glykol så är det tydligen pollen. Det där tror jag inte dugg på. Saker som inte syns och kommer från något oförargligt träd kan inte vara besvärande. Sluta skyll på träden! Det är fegt! God natt.

söndag, februari 01, 2009

Sweetheart come

Har haft ont i höger armbåge hela dagen. Måste ha slagit den i väggen under natten. De yviga gesterna kom nog efter jag avgjort VM-finalen i fotboll med ett genomtänkt solomål. Eller lyckats fylla i deklarationsblanketten utan att be någon vuxen om hjälp. Det är ju sånt där som bara händer i drömmarnas värld.

Ikväll är jag ganska säker på att hon kommer, den mörkhåriga affärskvinnan från Zürich som är 43 år ung. Hon kommer att komma in genom dörren och fatta min hand och sen försvinner vi i hennes privatplan. Fuck you klimathotet kommer vi skratta fram när det skålas uppe bland molnen i kollisionskurs med Gud (slynan som jävlas med den lilla människan). Väl framme i Zürich färdas vi i taxi genom den regniga natten (här kan man ju tycka att det är konstigt att vi åker taxi om hon är så tät att hon har ett privatplan, men det finns en romantiserad bild av taxi genom utrikiska städer nattetid, så därför är det så). Och sedan spenderar vi några dygn i hennes paradvåning i Altstadt eller vad de gamla kvarteren i Zürich nu kan heta. Kanske vill hon att jag dricker champagne från hennes dekolletage. Men jag motsätter mig champagne, det duger gott med ett enkelt arbetaröl. Det gäller att plocka ner den älskvärda borgarkärringen på jorden. Dubbelmoral är bra kommer hon säga. Dubbelmoral är bra kommer jag säga. Och allt kommer bli bra. I sinom tid.