måndag, oktober 26, 2009

Give out but don't give up

Somna med oro i magen. Vakna med oro i magen.  Den jäveln som sa att det är kul att plugga skulle jag vilja ha ett samtal med, vi måste ha missförstått varandra totalt.

Järnvägsspåret känns ganska lockande, om jag hittar dit genom dimman vill säga. Jävla dimma. Men vad har jag för rätt att ge en stackars lokförare en dålig dag och kanske efterkommande psykiska svårigheter? Ingen rätt alls.

Aldrig ett jävla rätt.

Och samtidigt har SJ tillräckliga problem med att hålla tidtabellen, och det behöver inte jag bidra till genom att ligga på rälsen och sära och se ut som Munchs Skriet i nunan. Någon kanske kommer för sent till ett viktigt möte eller kärleken eller bara vill hem och sova. Jag orkar inte ha det på samvetet också.

Dessutom är lägenheten stökig och det vore ju pinsamt att lämna efter sig. Och går jag till järnvägen så hinner jag inte vara på universitetet till kl. 10 som jag tänkt. Nej, det är nog bättre att ta tag i saker istället. Gud får vänta ett tag till på celebert besök, jag har ju faktiskt inte hunnit med att kramas med Lena Olin än heller.  

Kram.

5 kommentarer:

Maja sa...

För att inte tala om alla som ler lite när de läser din blogg. Inte kan du ta det ifrån oss. Hoppas det känns bättre snart!

wettexvärlden sa...

Lille gubben jag är ledsen, men Gud finns inte. Så gör dig inte omaket att vara ivägen på spåret för att sedan upptäcka att du blivit blåst.
Städa istället, det hjälper. Det vet jag av erfarenhet.
Men jag är ju bara en tant...

Wayne sa...

Tack ska ni ha.

E sa...

och vad ska ditt adoptivbarn säga om du hellre kramas med tåg än med henne? börja ta ditt faderliga ansvar på allvar för fan! ;) puss pårej

Sara sa...

Inte skriva så, man blir ju alldeles rädd!