lördag, december 17, 2011

Weather experience

När jag vaknade imorse regnade det. Regn är bra, för då växer och gror saker. Och så. Sedan kom det snö blandat med det där regnet. Då började jag knorra lite men tog mig ändå samman som en vuxen människa gör. Jag accepterade, och tänkte att nu är det som det är.

För vi ska ju ändå vara glada att det finns. Tänk så innehållslöst ditt liv hade varit utan väder. Men gud va grått det är hela tiden, skulle du aldrig kunna säga på lunchrasten, och upprepa det som ett mantra, utan väder.

Himla trist att det regnat i tre dagar, skulle du aldrig kunna säga, iförd Cindy Crawford-tischa, jeansshorts och ett par nötta Birckenstock, till biträdet på Statoil i väntan på kvittot för tankningen under semestern utan väder.

Så tänk lite på hur vädret har räddat dig socialt i situationer där du egentligen vill vara tyst men då det ändå är kutym att kallprata.

Som en hyllning till vädret har jag gjort en väderlåtlista, ni älskar att få låtlistor, gullungar, för att liksom poängtera att väder behövs.

Eftersom jag känner ett visst ansvar har jag uteslutit uppenbara skitlåtar som Have You Ever Seen the Rain? med Creedence Clearwater Revival och It's Raining Men med The Weather Girls. Jag är en godhjärtad människa så sett. Tänk på det. Här är listan. Hej då.


onsdag, december 14, 2011

My christmas card to you

Ett sånt här fint julkort kan man få om man är vän med mig och sköter sig. Och det har Linda fått. Håhåjaja.


Det är fint att få glädja andra. Och om Linda blir glad av att se sig själv avbildad som en klok kanin, sin karl som en rakryggad ren med välskapta bakben, sin son som modern kyckling och tomten som tomten, ja då bidrar jag gärna till det. Sån är jag. Givmild och varm.


Nu har Linda något att titta på det sista hon gör innan hon somnar och det första hon gör i arla morgonstund. Det känns som att vi är en del av Noaks ark, kommer hon förmodligen att tänka.


Jag har räddat hennes jul, det känns bra.


Tindersticks har för övrigt släppt en video från det kommande albumet. Låt oss titta på den och sedan slänga ihop något rivigt till middag.


lördag, december 10, 2011

There must be an angel

Veckans djur: ängel

Men herregud, är änglar verkligen djur? Ja, så är det. Änglar har vingar och det har fåglar också och fåglar är ju djur. Därför är änglar också djur. Så himla mycket svårare än så är det inte.

Änglar tillhör djurkategorin andeväsen som finns överallt och har gjort det jättelänge(ett andeväsen kan bäst beskrivas som ”det där TV4+” eller någon i klanen Wahlgren).

Änglar har som uppgift att tjäna Gud och fungerar som budbärare mellan denne och människorna.
Kommunikationskedjan ser alltså ut som följer:
Gud – änglar – vanliga typer som du och jag.

Eller, ett mer begripligt och konkret exempel:
Kungen – Johan T. Lindwall – vanliga typer som du och jag.

Enligt Dödahavsrullarna har varje människa en god och en ond ängel som vakar över ens steg. Den ena ängeln vill leda in oss på livets väg, den andra på dödens. Det kan man kanske tycka låter rimligt eller så anser man att Dödahavsrullarna har sett alldeles för mycket på tecknad film.


Bland änglarna finns en viss hierarki. Högst upp i rangordningen hittar vi bland annat serafer och keruber. Keruber återfinns felaktigt inom barockkonsten där de framställs som feta småungar. Man skulle kunna se det som att konstnärerna då, likt Nostradamus, förutspådde framtiden med stillasittande barn vars enda stimulans, utöver datorer, kommer från ett Happy Meal med plusmeny. Typ. Längst ner i rangordningen finns ärkeänglar och ”vanliga änglar”, vad nu det innebär.

En väldigt känd ängel är Gabriel. Det var han som visste om att Johannes Döparen skulle födas innan Johannes Döparen visste det själv och det var även Gabriel som tog en droska, och kanske med en ränsel på ryggen, hem till Jungfru Maria och berättade för henne att hon skulle föda Jesus. En mycket relevant fråga att ställa sig är: Var Josef också hemma då eller var han ute och snickrade på något?

Inom populärkulturen är änglar vanligt förekommande. Här hittar du en spretig låtlista på temat änglar och här kan du dumglo lite på den fina filmen Der Himmel über Berlin, ett jävla mästerverk.

Grattis änglarna till utmärkelsen Veckans djur. Utan er hade vi inte haft TV4+ och kanske inte julafton heller. Stor kram!

söndag, november 13, 2011

A year without rain

1994. Åh, gud så varm sommaren var det året. Och så fick man titta på fopoll på tv om nätterna för det var världsmästerskap i Amerika och där räknar man tid på ett helt annat sätt och därför fick man jetlag.

Det är ungefär det som du tänker på när året 1994 börjar diskuteras. Kanske läste du någon deckare av Henning Mankell eftersom det varken fanns kvinnor eller en Stieg Larsson som fick skriva om mord och hemskheter då.

1994 fick Lill-Babs Hasse Majestät Konungens medalj av 8:e storleken för sina "mångåriga uppskattade insatser som artist". Det var nog roligt för Little Babs. Och så vann Sverige OS-guld i ishockey. OS gick för övrigt i Lillehammer, Norge. Efter OS tröttnade nog baggarna på att ha besök och gränsöverskridande kontakter så de röstade nej till att vara med EU. Finland, som inte hade någon OS-erfarenhet, tackade däremot ja.

Samma år invigdes Kanaltunneln mellan Frankrike och England. ”Det här är det största som hänt sedan Style sjöng Dover-Calais för första gången” sa man kanske då.

Estonia sjönk. Det var otäckt. Sune Mangs, Charles Bukowski, Kurt Cobain och Ulrike Maier försvann från jordelivet. Som kompensation gav oss Gud istället Justin Bieber. Det var rart gjort.
Tv-serien Tre Kronor började sändas och där satt man som 13-åring och bara ville hänga på Mimmi Burger eller funderade på hur Tina Leijonberg såg ut utan blus.

Men det viktigaste som hände 1994 hände tydligen inte 1994. Nej, det hände 1993 det. Egentligen har ju inte 1993 något att göra med 1994 men nu blev det som det blev här. Kritisera inte det.

I alla fall. Sepultura släppte Chaos A.D 1993. En skiva som öppnade upp mina ögon för tyngre musik. Om Metallica, Iron Maiden, Guns N' Roses och Danzig var burken med mellanöl så var Sepultura thinnertrasan och haschpipan som agerade verklig inkörsport till suget efter kraftigare kickar. Nåja, nu ska vi inte tolka något bokstavligt här ty jag var ett skötsamt barn som ofta fick kolsyra i näsan av läsk och tyckte att det räckte gott med det. Låt oss lyssna. Hej då.

tisdag, november 01, 2011

Call it stormy Monday but Tuesday is just as bad


Maudag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag. Där gott folk har ni veckans alla dagar. Om mitt kunskapsförråd finns det delade meningar men rabbla veckodagarna som rinnande vatten det kan jag fan. Väck mig mitt i natten och jag kan till och med återge det hela på tyska. Och på hittepådanska om jag får tänka efter en stund.


Nåväl. Idag är det tisdag. En mycket slug skitdag som i den monstruösa skuggan av maudagen får sköta sin tvivelaktiga verksamhet utan granskning eftersom allt fokus läggs på veckans första dag.

Tisdag är uppkallad efter Tyr som var en gammal fornnordisk typ som tydligen var med och fjättrade Fenrisulven. I övrigt tycker jag inte att den där Tyr verkar ha pysslat med några överdrivna stordåd. Drack säkert bara en massa mjöd och spände väl kanske på sin kärring då och då. Ja, han kallade nog sin tjej för kärringen inför grabbarna, eller regeringen om han var riktigt misslynt över något beslut taget på hemmaplan.

Undrar förresten om det är många vargjägare som diggar Tyr eftersom han band den där Fenrisulven? Jo, så är det nog. Han åt säkert en massa får Fenris.

På latin heter tisdag dies Martis. Lite häftigt namn kan ju tyckas men jag anser inte att man ska bli så särskilt imponerad över latinska ord. Rectum är säkert latin och hur jävla glamouröst är det egentligen?

Jag orkar inte motivera varför tisdag är en skitdag, lite måste ni tänka själva också. Men som snabbt exempel kan ju fettisdagen nämnas. Semlor är tillsammans med TV4 det mest överskattade vi har i det här landet och snart börjar det där jävla tjatet om hur gott det är. Bah.

Nu har det blivit november också. Därför lyssnar vi och tittar på, en mycket homoerotisk, Morrissey. Hej då.

torsdag, oktober 20, 2011

Hallowed be thy name

Den här homepagen (ja, det heter så på danska) har blivit en aning styvmoderligt behandlad på senaste tiden. Det beror dels på att internet är tråkigt samtidigt som jag har fullt upp med att jobba och betala skatt och vara full ibland och åka till Tyskland och kolla på fopoll och äta wurst och vara vuxen och så.


Men nog om det, jag har inga rättigheter och därför inga skyldigheter.


På lördag ska jag på Little Baby Fantas dop. Det ska nog bli ganska roligt tror jag. Ordval som ganska och tror visar på en viss osäkerhet men eftersom jag aldrig varit på ett dop vet jag inte hur det kommer att bli.


Fast jag var ju förvisso på mitt eget dop. Det skedde hemma det. En aning märkligt kan jag tycka i efterhand, ska man ändå blanda in Gud kan man göra det ordentligt och vara i något av dennes skrytbyggen. Men jag hade inte speciellt mycket att säga till om på den tiden så dopet blev av i vardagsrummet med brun heltäckningsmatta.


Så där låg man i en krubba eller nåt och var docksöt och fick vigvatten som brände pannan och sedan kom nån släkting och stack till en en hemslöjdad träljusstake i present.


Och den där hemslöjdade träljusstaken fick man leka med från dopet tills man fick sin första jultidningspremie när man var elva år som bestod av nån jävla nyckelring och inte alls den där häftiga stereoanläggningen som man suktat efter.


Efter det var det dags för nästa runda med Gud i form av konfirmation men då hade man fått hår på nötterna och ville vara vuxen och lyssna på black metal och det fanns ändå aldrig någon tillräckligt stark längtan efter en moped eller nån jävla berlock i bärnsten så det där fick liksom va.


Sedan blev man vuxen på riktigt och då skulle man förvirrande nog inte ha hår nötterna längre och håret på huvudet ramlade av per automatik. Och nu är det torsdagskväll och det finns disk att diska och mjölken är slut. Så kan det gå, som Vonnegut sa.


Nu lyssnar vi på 16 Horsepower tycker jag. Hej då.


onsdag, september 14, 2011

Shake appeal

Jag var på ett gym idag. Eftersom jag inte vistats i en sådan miljö på ett par tre fem år fick jag börja med att registrera mig. Jag fick fylla i ett formulär och sånt där. När jag lämnade tillbaka det ifyllda formuläret till den högst alldagliga tjejen i receptionen skämdes jag lite över min för tillfället bedrövliga handstil.

Skammen över att skriva som en berusad sjuåring gjorde mig mycket varm och jag var tvungen att osmidigt hasa mig ur min nyinköpta Skärgårdsdoktortröja. Jag försökte ändå ge ett världsvant intryck och telepatiskt signalera att coola tunnhåriga killar skriver som skräp.

- Då kan du ta och lägga ditt vänstra pekfinger här så att vi får ditt fingeravtryck, sa hon.

Det var ungefär där någonstans som det låste sig. Jag stod stilla och tittade på mina händer i kanske tre sekunder vilket i sammanhanget är ganska lång tid. Hon måste ha märkt av mitt lätt efterblivna tillstånd och återupprepade vad hon sagt.

- Jaja, förlåt, sa jag och lade mycket bestämt dit mitt vänstra pekfinger.

Hon tittade på mig och jag tittade tillbaka och tänkte men sätt igång och gör det du ska.

- Alltså, ditt vänstra pekfinger. Vänstra!

Där stod jag tydligen med högra pekfingret och spelade ball och världsvan. Jag ursäktade mig återigen och lade istället dit mitt vänstra pekfinger.

- Men pekfingret! Det där är ringfingret, sa hon och började gestikulera och verkade liksom vilja bända rätt allting.

Jag tyckte inte att hon var speciellt pedagogisk och ville börja förklara att jag faktiskt kan skilja på höger och vänster hand för vänster är den handen som man numera skriver imbecillt och tycker om sig själv med och höger är den man kastar liten boll eller sopar till någon med och att jag faktiskt vet vilket som är ringfingret för jag har faktiskt blivit vuxen och då måste man börja kolla efter ringar och skit på fingrarna hos tjejerna även om det fanns de där förr på gymnasiet som hunnit avverka tre ringar innan lucia i åk 2.

Men det sa jag aldrig.

Efter jävligt mycket om och förbannat men lyckades jag i alla fall få rätt finger på rätt plats men eftersom jag lider ett självdiagnostiserat förstadium till Parkinson skakade jag så mycket ändå så det blev inget fingeravtryck.

Sedan fick jag gå och träna och jag blev jättestark [jätte stark].

Nu orkar jag inte tänka mer på höger och vänster för då blir jag så varm om kinderna. Istället lyssnar vi på en jävligt bra låt. Hej då.

onsdag, september 07, 2011

Call of the wighat

Vet ni, jag har aldrig varit i Thailand. Eller något annat land i Asien och gått på sånt där moon rave beach ultra party och ätit svamp och blivit pullad upp i brygga av någon jävla surfare från Perth med fräsig frisyr och konstnärliga pärlhalsband och djupa tatueringar.

New York. Jag har inte varit i New York heller.

Jag har inte sett Forrest Gump eller Fucking Åmål eller den där Harry Potter (men jag har sett Ett päron till farsa på semester i Europa och Lesbian teens gone wild flera gånger, det borde väga upp).

Jag har ätit kräftor, det har jag. Det är ganska gott men knappast värt besväret. Obekvämt brytande och kladd som svider i de små såren som livet ger en. Ungefär som en apelsinjävel. För mycket att göra och för lite att tjäna helt enkelt.

Men jag har aldrig varit på en kräftskiva. Och sånt där är ju i ropet just nu för folk går på kräftskivor hit och dit och så. Men inte jag. Därför blir jag lite nyfiken.

- Hur går det till?

- Sjunger man roliga visor?

- Är det kutym med vitsiga hattar?

- Är det alltid sådana där fina lampor som egentligen ser ut som gubbansikten man inte vill ha i närheten av ett dagis?

- Blir det ofta bråk framåt småtimmarna när det kommer fram att Ann-Christine legat med Johannes på Kos för 17 år sen och Morgan får reda på det?

Min okunskap och brist på erfarenhet gällande kräftskivor smärtar mig faktiskt.

Fast det finns säkert något smart kinesiskt ordspråk som säger att man inte ska bry sig om det man inte gjort.

Därför tar vi och lyssnar på världens bästa band som heter The Cramps. En jävla glädjekälla som alltid består även när det blåser hårt i både kropp och själ. Att lyssna på The Cramps är som att stoppa kuken i guld. Som Joker sa.

Edit: Jag har förresten visst varit i Asien. Jag var på en flygplats i Singapore några timmar och försökte lirka upp en tyska. Berättade storslagna historier från de sju världshaven över ett par Tiger. Hur det gick? You do Björklunds math.


måndag, september 05, 2011

As the flowers withers

Internet och livet är ungefär lika roligt och intressant som Stefan och Krister just nu.

Men jag lyssnade på Odla med P1 idag och tänkte därefter skriva ett inlägg om det.

Odla med P1 går mest ut på att man pratar om solrosor och skördetider och pelargoner och annat som ger sinnesfrid åt människor med slemgröna fingrar. Ett ganska mysigt program egentligen.

Och så finns det ett telefonväkteri dit lyssnarna får ringa och ställa frågor till någon expert om varför tulpanerna inte växer som förr eller varför morötterna inte har den vackra färgen som på femtiotalet eller varför det serverades finska pinnar istället för drömmar hos grannkärringen vid trefikat.

Det lyssnade jag på idag. Telefonväkteriet.

Och jag tänkte Åh fy fan så skönt att inte ha mer än förlorade vårlökar och ej brustna rosenknoppar att oroa sig för. Vilken jävla livskvalitet ändå.

Fantastiskt. Så tänkte jag.

Sen kom jag på att det kanske är så att gurkjävlarnas brist på storlek gör människor sömnlösa och därför blir stora problem eftersom man ändå måste ha någonting att oroa sig för oavsett livssituation.

Eller att berömmelsen över den prunkande (jävla bra ord) rabatten gör att man förtränger det som egentligen gör ont eller stör eller oroar.

Ungefär det tänkte jag skriva om.

Men nu blev det inte så eftersom internet och livet är ungefär lika roligt och intressant som Stefan och Krister och det finns viktigare saker att tänka på.

Den jäveln som bestämde att allt skulle gå åt helvete mest hela tiden vill jag förresten ha namnet på!

måndag, augusti 29, 2011

Will of God

Framtidslöftet Michele Bachmann skämtade ju lite skönt om att Irene, det där fruntimret till orkan ni vet, var ett budskap från Gud till Washington. Så tror jag också att det kan vara.

Jag tror däremot inte att Gud önskade att vi skulle jobba så jävla mycket som vi gör. Vakna, tvaga sig, åka till jobbet, längta bort, längta efter helg, åka hem, somna. Repetera. Dö. Enda variationen är att man på våren börjar längta efter semestern.

Det är ju fan inte klokt egentligen. Guds tanke var nog att vi skulle vara lediga och äta nötter och bär och inte trista affärsluncher. Visst skulle det bli långtråkigt att bara gå runt och dra men det hade Gud säkert löst med någon verksamhet dit man kunde få gå frivilligt och kanske tälja något eller göra potatistryck på tygbitar.

Och sen kunde man kanske byta den flisiga vedbiten man täljt mot en tygbit med potatismönster på så att man fick pröva på det här med handel och marknad ibland och få det grundläggande steget på Maslows behovstrappa taget.

Som motprestation skulle väl Gud tycka att man kunde sätta sig i ett av hans (ja, Gud är en man, att hålla på med hen får man inga tjejer på ändå) någon timme i veckan och lyssna på en vit, heterosexuell man och sedan kunde man få gå hem igen och spela pop- och rockmusik eller läsa eller dricka sprit eller åka utomlands eller vad man nu tycker om att göra. Och tälja lite då för den sociala biten.

En jävla bra deal egentligen som har blivit försummad.

Fast det finns ju faktiskt människor som jobbar och ändå går till Guds hus. Undrar vad Gud har för inställning till dessa? Och så blir det ett jävla överflöd av ved- och tygbitar och det stimulerar inte BNP vilket är dumt eftersom Gud inte gillar fattiga och Gud kanske inte finns och Michele Bachmann kanske inte är lösningen på allt.

Nu blev det jobbigt att tänka. Jag är missnöjd. Det var det jag ville ha sagt från början. Som KSMB säger nedan.

lördag, augusti 27, 2011

The blind leading the naked

Idag är det lördag. På lördagar kan man göra olika saker. Till exempel kan man sätta sig på en krog och glo på fopoll med Cramp-Jocke. Det ska jag göra.

När Jocke börjat sura för att Swansea (jag vet inte vilka de möter men jag hejar på det andra laget oavsett) förlorat ska vi åka hem till en vuxen man som heter Fasching och försöka verka som om vi båda nyligen faktiskt fyllt 30 och inte 19. Det blir ju en jävla utmaning det också.

Fasching bor i en borgarförort som jag tidigare besökt en gång. Då satt jag i en bil på en parkeringsplats och blev full på ljumna burköl. Nu känns det stort att få tillträde till ett hus.

Vi ska äta mat och åka Audi. Att det är en Audi har påpekats med emfas. ”Jag hämtar er vid stationen med min Audi”. Jaha. Jag tycker att bilar och motorer är ungefär lika intressant som TV4 är bra så därför kan jag inte avgöra om det skulle vara något speciellt med just en Audi. Men eftersom det verkar viktigt så ska jag nog säga att det är en fin Audi som han har Fasching. Kanske ställer jag någon fråga om fälgarna eller nåt också.

Eftersom både Fasching och Jocke är matfascister och smaklöksonanister bjuds det nog inte på en enkel lövbiff, pommes, bea från påse och en slarvigt skivad tomat som är norm när män träffas för att laga mat. Nej, det blir nog vuxenmat.

Extremt troligt scenario ikväll: Efter avslutad måltid ställer Fasching fram en hårdost som luktar människofot. Han berättar med inlevelse att den minsann är från en liten hemlig by som ligger på ett tre mil högt berg i Iiiiitaliiien och att osten är lagrad i 50 år och ystad av en krum liten tant och smaksak med örter som numera utrotats och till osten ska man dricka ett rödviiin som trampats av 13 nymfer i skymningen i Atlantis. Mycket exklusivt.

Jocke kommer lyssna på det här med dumöppen mun och stora ögon. Imponerad som fan, men samtidigt lite irriterad. Han kommer då att säga att han nästa gång ska bjuda på en hårdost som kommer från en liten liten liten gård som ligger på ett fyra mil högt berg i Frankriiike och som lagrats i 60 år och ystats av en tant med en rygg så krum att hon i stort sett ser ut som en liten boll på avstånd och att osten innehåller ingredienser som ALDRIG egentligen har funnits vilket gör den extremt ovanlig och god och att man bör dricka ett rödviiin som trampats av 15 oskulder i Edens lustgård.

Och så är tuppfäktningen igång. Själv kommer jag nog sitta tyst och tänka att en industritillverkad jävla hushållsost duger gott.

Trevligt kommer det bli i alla fall. Nu lyssnar vi på Behemoth en stund tycker jag, vilket jävla fittös. Hej då.

onsdag, augusti 24, 2011

Let´s go to bed

Jag är glad i hatten eftersom jag varit på krog och druckit ungefär sju öl. De ungefärliga sju ölen har gjort mig trött. Trötthet är något extremt skönt när man har en säng inom räckhåll där man kan få sträcka ut valrosskroppen och lyssna på radjå och låta John Blund lägga piller i vattenglaset på nattygsbordet.

Och sängen finns nära, men det finns inga lakan och tjafs i den eftersom jag tvättade imorse. Det var tråkigt att göra det, när jag blir stor ska alla i Sverige vara lika mycket värda så att det inte bara är tjejer som tycker att det är roligt att tvätta och städa och annat tråk. Fan va bra ni har det egentligen, ni kvinnor.

Det tar ungefär två minuter att fylla sängen med kläder. Inte så lång tid egentligen, men den mentala uppförsbacken är lång och brant just nu. Alternativet är att lägga mig utan lakan inatt men det är en aning pundaraktigt och förmodligen trist imorgon.

Under tiden jag funderar får ni lyssna på en låt av Tommy Nilsson. Det är nog bland det jävligaste som gjorts på svenska, men enligt ryktet har det inte hindrat Kemimannen att handskriva texten som en dikt till sin fru när något extra skulle firas. Men rykten är bara rykten och fan vet jag. Hej då.


måndag, augusti 22, 2011

Summer dress

Ja jävlar, nu är sommaren slut. Och det är ju skönt för då får man gå runt i polotröja och leka Skärgårdsdoktorn på nån klippa i skymningen och kanske kasta stenar i havet och ge sken av att man tänker något poetiskt och djup när man i själva verket funderar på hur fan Åsa Jinder ser ut naken egentligen.

Nåväl, sommaren är kort som nationalskalden Ledin sjöng, och jag har väl inte gjort så himla mycket. Firade midsommar gjorde jag bland flyttkartonger, folköl och två räkmackor. Och tuff musik förstås.

Och så har jag sett två rådjur, ett under balkongen och ett i skogen. Fast jag har bara sett en igelkott, det är tråkigt.

Och så har jag varit okynnesfull några gånger, det ska erkännas.

Och så har jag varit i Tyskland. Där drack jag öl och gin och tonic och åt korv och pasta och annat tyskt och funderade på min existens och kollade på nån gammal kyrkjävel eller två och frös och föraktade tyska ungdomar på skolresa och funderade över tyska kvinnors bröstmassa men blev osäker på vilken enhet jag eventuellt skulle använda vid tester så jag slutade klura på det relativt snabbt. Kanske kommer en rapport om den där resan, det beror vilket humör jag är på.

Och så har jag lekt med Apa. Det var väldigt roligt. Vi badade fötterna i en sjö och åt mat från ett annat land.

Och så har jag hängt med min semibrorsdotter little baby Fanta. Vi har dreglat och sovit lite och lyft varandra och så.


Men gud va söt – världens bästa barn, tänker du nu och skriver ”Fiiiiiiiinast” inuti ditt Facebookskadade huvud. Och visst är det så, Fanta dominerar i den högsta divisionen.

Det är väldigt mysigt med barn när de fortfarande är som små husdjur. Fast det som är positivt med Fanta är ju att hon kommer att fortsätta vara vettig även när husdjursstadiet är över. Om några månader är det dags att börja prata musik med henne för på den fronten har föräldrarna inte mycket att komma med.

Klänningen på bilden har jag köpt såklart. Det ska dock erkännas att Grävlingen från Uppsala flåsade mig i örat via länk och bestämde vilken jag skulle inhandla. Det är sällan hon har något förstånd att dras med men ibland kan hon vara till nytta. Fast mestadels är det som att försöka kommunicera med någon från Gökboet.

Jaja, nu ska jag lägga mig och läsa om svensk death metal. Hej då.

fredag, juni 17, 2011

Will the summer make good for all of our sins?

Nu är det sommar. Det är roligt ungefär till midsommar. Men det vet ni ju.

Vet ni hur många nakna tjejer det finns på internet förresten? Kanske inte, men det vet jag och det är jätte många*

* Alla ord som inleds med prefixet (Heter det prefix? Jag vet inte ens vad ett substantiv är på rak arm. Men ett verb sätter man att framför, det vet jag) jätte ska alltid särskrivas.

Nåväl.

Jag tänker ta sommarlov från den här sidan nu. Det behöver man ibland. Man måste få hitta sig själv och göra en inre resa. Eller bara gå på toaletten.

Kanske har jag sommarlov i två timmar, tre dagar, fyra veckor, fem månader eller hundra år.

Törnrosa hade sommarlov i hundra år hon. Fan va bra hon hade det egentligen, borde tacka den där onda feen för mycket. Bara ligga och löka i hundra år, bli väckt av en prinsjävel genom ett snabbt fittgrepp till upptrissade bostadspriser och sälja av tornhelvetet och flytta till Monaco och äta lobster och gå på casino och åka snabb röd bil och leva lyckligt i alla sina dagar och snipp snapp snut så var monarkin ett vackert slut.

Under sommarlovet kan ni hitta mig på Twitter, klubben för inbördes beundran där man bara behöver häva ur sig lite skit och sen är det lördag hela veckan. En jävla idioti det där också.

Hej då på ett tag.



onsdag, juni 15, 2011

Life without a net

Jag blev less idag. Därför sadlade jag om och blev serietecknare. Det är jävligt lätt, går på fem minuter och sen är det bara att luta sig bakåt på pallen och skicka saltade fakturor till debattsidorna på DN, NY Times och Le Monde.

Tada!


Eftersom det här är en användarvänlig blogg tänker jag nu förklara för er som kanske inte ser så bra vad min teckning föreställer.

Två personer befinner sig på konferens (vilket inte kanske även för människor som inte behöver glasögon är överdrivet uppenbart). Personen till vänster frågar personen till höger vad den gör. Nätvärkar svarar personen till höger som har ett nät över sig.

Nätvärk med ä svarar alltså personen eftersom det här kravet på ett ständigt nätverkande börjar göra ont, det gör så ont att handen på personen i nätet har börjat blöda. Det bara sprutar.

För det är ju så, man ska gå runt och socialisera och mingla och knyta kontakter och berätta att man jobbar med ekonomi på ABB för nån jävla IT-tekniker från Volvo och sedan kommer nåt fån från Vero Moda som undrar vad man tyckt om konferensen och man mumlar jo bra och då frågar dumfan VAD det var som var bra och då vill man bara sopa till människan men istället ska det addas på Facebook i realtid som ett bevis på att allt går bra i livet och något att visa för framtida arbetsgivare.

Svunnen är den tid då man fick stå för sig själv på en kursgård och häva i sig nio öl och lite gin och lyssna på sin egen musik i hörlurar och på sin höjd nätverka genom att bli upphånglad i brygga av någon från det egna lönekontoret i korridoren.

Så är det. Jag ser själv mina teckningar som bitande svidande samhällskritik samtidigt som det är ett nyanserat inslag i kulturdebatten.

måndag, juni 13, 2011

To Germany with love

Om ungefär precis en månad, exakt 30 dagar fast ändå inte, åker jag till Tyskland på semester. Avundsjuka människor i min närhet säger – Jaha, men va roligt, där har du ju aldrig varit tidigare.

Nu är det faktiskt så att jag ska till Bayern och där har jag bara varit en gång förut och då var jag lite för glad i hatten.

Så nu åker jag dit för att göra rätt för mig. Jag ska vandra omkring med min kappsäck och mina dikter som innehåller stor poesi och söka jobb från dag till dag och trampa mitt eget vin och så.

Nu ljög jag ganska mycket. Jag har inga dikter, förutom den om kuken och fittan som spela boll där kuken vann med elva mot noll förstås, men det är väl mer en ramsa och dessutom är den inte min.

Söka jobb ska jag inte göra eftersom jag faktiskt har semester. Och utöver att jag har semester misstänker jag även att jag har begynnande fotsvamp och då är det nog ingen vidare god idé att trampa sitt eget vin.

Ingen kappsäck har jag heller. Jag har bara mig själv så därför tar jag bara med mig själv helt enkelt. Jävligt lätt och smidigt.

Jag börjar i Nürnberg. Där finns det tydligen över 3000 företag som är av hantverkskaraktär. Det skiter jag ungefär ganska fullständigt i. Det som känns mer intressant är ju stadens historik med rättegångarna efter WW2. Och att det finns en korv som heter Nürnberger som ska vara något extra.



En julmarknad som jag inte hinner stanna på.

Efter det åker jag till Bamberg. Där bor det ungefär 70 000 olika människor, och på det finns det åtta bryggerier. Rauchbier är byns specialitet, rököl alltså. Enligt Fasching smakar rauchbier skit, men har man Pripps Blå 7,2% som favorit blir det kanske så. En del av Bamberg finns med på UNESCO:s världsarvslista. Det är roligt för Bamberg.


Ett jättegammalt rathaus i Bamberg.

Sedan åker jag till Würzburg och där vet jag inte hur många som bor men det gör inte så mycket. Jag vet däremot att det pågår en volksfest (låter mycket bättre än en svensk folkfest med Arvingarna på scen det) som avslutas dagen jag anländer. Inte för att vara alltför självgod, men det känns lite som att jag kommer dit och headlajnar den där jämrans volksfesten. Alla kommer att jubla.

Det finns inga bilder på Würzburg.


Avslutningsvis åker jag till München. Där har jag varit förr och det är där som jag alltså bör göra rätt för mig. Jag vet inte hur, men det kanske jag kommer på.

Tre fryntliga tyskor.


Nu orkar jag inte skriva mer. Hej då.

lördag, juni 11, 2011

All cats are grey

När jag befinner mig i trånga (inte trängda) situationer, som att stå på en packad tunnelbanevagn eller en krog med massa löst folk som ska se ett meningslöst coverband, då brukar jag nynna på låten nedan samtidigt som jag andas och tittar mot skyn eller taket.

Varför vet jag inte riktigt, kanske mest för att jag är så himla härlig och speciell, och det var först igår som jag fick reda på att det är Memory ur Cats (musikalen, inte glädjetidningen) som jag gnolat på i många år.

Jag såg visserligen Cats i Laaandöööön på 90-talet, men det borde inte vara därför som den bor i mitt huvud. Kanske ska ringa TV4 Plus så att de kan skicka hit ett medium eller den svettige kockjäveln för att undersöka saken.

Men ändå inte ty jag hatar TV4 av hela mitt hjärta.

Kvinnan som sjunger är för mig okänd, säkerligen känd i musikalsammanhang, men jag skulle kunna klappa henne på bakstjärten utan att behöva tänka till två gånger.

Det var dagens självhjälpstips. Nu ska jag fortsätta vara bakfull och en allmänt jävla dålig människa. Skit ska skit ha, glöm inte det. Kuken.


onsdag, juni 08, 2011

Party like the amish

Veckans djur: ekoxe

Kallas för lucanus cervus på finspråk och för eghjort på fulspråk, det vill säga danska. En ekoxe är en skalbagge och sorten är Europas största inom genren.

Åhå! en fanfar för det. Och lite trummor förstås – på tisdag på torsdag på tisdag på torsdag på tisdag på torsdag på tisdag på torsdag.

Ekoxen är mycket robust i sin kroppsbyggnad och mörkbrun i skalet. Hanen kan bli upp till nio centimeter lång medan honan inte mäktar med mer än hälften. Hanen har dessutom stora käkar, i Danmark kanske den kallas ”den lille elefant for sine store kæber”. Men det är oklart.

Det tar fem år för en larv att bli en ekoxe. Från midsommar och framåt är den just en ekoxe. Sedan dör den. Det är lite som när amishkidsen är ute på sin rumspringa.

Live fast, die young så att säga.

Men när ekoxen lever så äter den mest sav från gamla ekar. Och så vill den knulla förstås, det vill nog amishungdomarna på rumspringa också. Hanen använder sina käkar för att slåss med en annan hane, den som vinner visar upp sig för honan och får kliva på.

Ganska omodernt egentligen, lite för mycket Bulten i Bo-beteende när han druckit annat än sockerdricka på auktion i Mariannelund eller Lönneberga eller vart det nu var.

Ekoxpojkarna borde lära sig att mjuka värden är på tapeten 2011 och att man måste kunna prata känslor utan att först sopa i sig sex snabba stora stark på den mindre fashionabla kvarterskrogen där doften av sorg och misslyckande direkt omsluter ens kropp efter två steg in.

Samtidigt borde ekoxflickorna veta bättre än att uppmuntra till ett våldsamt beteende.

Men amishungdomarna slåss nog också, med grepar och hattar och LSD.

Ekoxen är Blekinges landskapsdjur. Blekinge har inte åstadkommit så himla mycket förutom att en sovjetisk ubåt var där och nosade på 80-talet. Eller om det var en stor minkjävel kanske. Dessutom är väl invånarna i Karlskrona duktiga på att rösta på sd. Nej, det finns nog fan inte många rätt med Blekinge egentligen, förutom ekoxen då.

Grattis Ekis till Veckans djur. Du har lite att jobba med, men det har vi alla. Kram.

måndag, juni 06, 2011

Don't fight it, feel it

Jag är misslynt. Vad det beror på stannar mellan mig och Gud. Helst skulle jag inte vilja blanda in Gud överhuvudtaget men hen är ju påstridig som en jävla igel och ska alltid lägga sig i.

Jag brukar för övrigt dela in människor i två kategorier. De som har en sten i skon, stannar upp och skakar ut den och fortsätter. Och de som har en sten i skon, fortsätter att gå utan att göra något åt det och surar istället över att det gör jävligt ont.

Själv tillhör jag den sistnämnda kategorin. Det försökte jag göra något åt förut, I want change Mr. Obama, genom att muntra upp mig själv med den där leken där man byter ut ett ord i en filmtitel till något fult. Till exempel Ett päron till fitta firar jul.

Eftersom jag har fyllt 30 och därför mognat använde jag inga fula ord, det är så barnsligt, utan körde med mitt namn istället. Men då kom jag bara på en film. Att muttra Sällskapswayne i tio minuter var inte så himla roligt egentligen.

Så, vad har vi lärt oss av detta då? Jo att man inte ska försöka så jävla mycket. Typ.

Nu måste jag jobba. Mycket att göra och litet att tjäna, ack ve, ack ve. Men först lyssnar vi på Allan igen.


fredag, juni 03, 2011

Kick out the jams

Jag är i Göteborg. Solen skiner. Annars brukar det mest regna här men nu när jag är på besök så är det bara solsken och strålning för hela slanten förstås.

Ni som inte känner till Göteborg så väl får leta reda på information själva. Men de är givmilda här och vill ofta dela med sig av saker. De inleder alltid samtal med Vill du.

Två exempel från verkligheten.
- Vill du köpa en tröja med Adolf Hitler på?
- Eh, nej tack, det blir bra utan.
- Jävla idiot!

Vid annat tillfälle.
- Vill du ha spark i ansiktet eller?
- Nej.
- *ohörbart mutter*

Nu är det snart slut på internet här, det finns bara 40 minuter om dagen som alla i hela Göteborg ska dela på.

Jag ska fiska krabbor snart. Krabb, krabb! Hej då.

tisdag, maj 31, 2011

Fuck it

Fan vad jag tycker illa om MacBook Pro. Och fan vad jag tycker illa om Mac-fantaster överlag. Mac, detta vedervärdiga opium för folket, är lösningen på alla världens problem. Det är likadant med idioterna som dyrkar sociala medier. Och frihandelsnötter. - Låt folk handla under orättvisa förhållanden, va fan, de utsatta kan väl blogga eller twittra om det, allt blir fint bara jag får trycka röven full med iPads tullfritt.

Jag tycker illa om SJ också. Och borgare, och särskilt då sinnesmässigt vanskapta kristdemokrater. Fast moderater, folkpartister och mauditer kan kvitta också. Mineralvatten som inte smakar naturellt kan fara åt helvete det med. Och Takida, Volbeat och Hammerfall också.

Åh fy fan, sa han som drack bläck.

Egentligen skulle jag kunna spendera resten av kvällen och natten åt att lista olika saker jag ogillar. Men då skulle jag säkert ändå glömma något och då skulle jag bli en aning grinig.

Imorse låg det dessutom en nyckeljävel utanför min dörr. Inte min. Men det lutherska jävla arvet med att man ska arbeta hårt och sköta sig gör ju att jag inte bara kunde fanskapet ligga. Därför har jag nu en nyckel i min ägo som jag måste göra något vettigt med.

Jag har knackat på hos grannfan, men den vägrar öppna. Får väl sätta upp en lapp eller lämna in den hos polisen. Vi får se.

Så länge när jag denna nyckel till hittebarn ytterst styvmoderligt vid min barm.

Och just det, jag är på dåligt humör. Nu måste jag packa saker i en ful liten väska, det blir en jävla upplevelse det också.

måndag, maj 30, 2011

30 seconds over Tokyo

Jaha, här ligger jag i sängen med omotiverat morgonstånd och fyller år. Det är inte så himla spännande egentligen. Dessutom blev jag officiellt vuxen redan förra veckan när jag tog ton mot en ungdom som våldförde sig på en läskautomat i tunnelbanan. Ge fan i det där, sa jag och blängde myndigt. Så sa jag.

Idag önskar jag mig mest att Siouxsie Sioux hoppar upp barbröstad ur en tårta och skriker att hon älskar mig. Men så blir det mest sannolikt inte, därför åker jag till jobbet och försöker inbilla mig själv och andra att jag förstår något av det vi gör. Hej då!

söndag, maj 29, 2011

Mr. Wayne

Jag hade tänkt att kanske skriva något vettigt idag, kanske berätta om självhjälpskurserna som jag tänker starta. Men nu blir det inte så för jag trött och en aning bakfull efter helgen i allmänhet och gårdagens konsert med Pierced Arrows på Strand i synnerhet.

Så istället lyssnar vi bara på en låt som handlar om mig, Mr. Wayne. Jag måste duscha också, fy fan vad det är mycket nu.


torsdag, maj 26, 2011

Ain't got no ...

Jag blir 30 år gammal på måndag. Jag har ingen fru. Jag har ingen man. Jag har inga barn som jag känner till eller betalar underhåll för.

Jag har däremot 81 skivor med The Cramps. 30 skivor med Nick Cave and the bad seeds, 18 skivor med The Cure och 17 skivor med Danzig. Depeche Mode 17, Sisters of Mercy 17, Skinny Puppy 13, Einstürzende Neubauten 12 och Alien Sex Fiend 11.

Det är inte så himla mycket egentligen, men det är det jag har på topp tio.

Det är dock inget vi pratar om på fikarasterna, mina skivor. För jag har ingen fru eller man och inga barn som jag känner till eller betalar underhåll för. Godnatt.


tisdag, maj 24, 2011

Under my thumb

Okej, det är vår hos Lawrence av Arabien och den helt värdelösa ön Island ska återigen visa sig på styva linan och fotbollsmatchen mellan Malmö och Helsingborg fick avbrytas för att en ung man var styv i korken.

Bodström har skrivit en bok också och miljönissarna har fått nya språkrör som provat dödsknark.

Men skit i alla triviala aktualiteter nu ty vi har viktigare saker att reda ut. Hur slutade det egentligen för Tummelisa, also known as 1800-talets Natascha Kampusch?

Hon sov ju i ett valnötsskal, på HC Andersens tid fjantade inte folk runt med nötallergi hit och dit, och blev en natt bortrövad av paddan. Paddtanten ville att den lilla, lilla Tummelisa skulle gifta sig med hennes son.

Det där klarade Tummelisa sig undan men blev istället inspärrad hos en skalbagge. Något som kanske var ännu värre än hos paddan, det vet inte jag och jag är inte i position att ta ställning heller så jag lägger egentligen ingen värdering i det hela.

Hon har tur och klarar sig från skalbaggen och blir istället kompis med en mus. Dock vill musjäveln gifta bort Tummelisa med sin granne, en mullvad.

Men där tar tar min information slut.
Vad händer sedan?
Hur går det för den lilla stackaren?
Äktar hon mullis?

Och nu ska vi inte hetsa upp oss över att Tummelisa bara är ett barn och att ett sådant minsann inte borde gifta sig och verkligen inte med ett djur för det är osunt och säkert olagligt.
Det är bara en saga, slappna av nu. Hjälp till istället.

måndag, maj 23, 2011

Nirvana

Efter en hård och lång dag på kontorsbruket är jag trött. Samtidigt lider min själ och plånbok av armod, jag måste ransonera mina snuspåsar till onsdag. Gud, jag har det så jävligt så ofta egentligen när jag tänker efter.

Nåväl, vi kör på en repris till. Tom Waits läser Challe Bukowski. Passar fint som godnattsaga.

Imorgon kanske vi skriver något nytt, fräscht, spännande och alldeles underbart. Men troligtvis inte, beror helt på humör. Don't try!


söndag, maj 22, 2011

All murder, all guts

Va fan, det är i stort sett sommar nu. Och den ska vi ta vara på för efter midsommar börjar vi bara längta till hösten. Jag är som tv under sommaren och sänder mest repriser ty jag har så jävla mycket annat att göra. Det är böcker som ska läsas och kval som ska lidas och så vidare.

Därför får ni läsa förra sommarens deckare i svenskt kustlandskap med succén som uteblev. Perfekt att printa ut och ge bort till någon i Mors dag-present. Eller så gör ni något vettigt istället. Hej jävla kukdå.


Teil eins.
Teil zwei.
Teil drei.
Teil vier.
Teil fünf.
Teil sechs.

torsdag, maj 19, 2011

Asleep

Kortfattad recension av gårdagens Pere Ubu-konsert: Jävligt bra.

Eftersom det var så bra har jag varit trött och bakdrucken idag. Men hade konserten varit jävligt dålig skulle jag säkert vara trött och bakdrucken ändå, av någon märklig anledning blir det oftast så.

Imorgon ska jag leka med Fanta. Om jag räknat rätt, vilket knappast är helt säkert då jag fick spendera fyra terminer av min gymnasietid i en särmattegrupp (med ett snyggt IG i slutbetyg som följd trots det), bör det lilla flickebarnet fylla elva dagar nästa dygn.

Det är inte bara i matte som jag har stora kunskapsluckor utan även i barnkunskap. Men mitt sunda förnuft säger att man förmodligen kan börja ställa lite krav på en elvadagars.

Smekmånaden är över och nu är det dags för brottning, kojbyggen under köksbordet och hårda fotbollsskott på vardagsrumsgolvet. Vill hon inte vara med tänker jag uppmana hennes föräldrar att reklamera.

Men det är imorgon det.

Nu tar vi och lägger mig tycker jag.


tisdag, maj 17, 2011

Shake the disease

Nu tycker jag att ni hjälper till att bidra till Faschings insamling till Cancerfonden.

Att använda ordet till tre gånger i en mening, det är jag duktig på. Nu tycker jag att ni ska försöka vara lite duktiga och faktiskt klicka på länkjäveln, för det är ni bedrövligt dåliga på annars.

Den där förbannade kräftan är en otäck typ som har förstört väldigt mycket för väldigt många, så skänk en slant för fan.

För övrigt har jag sprungit. Eller lunkat, det är nog en beskrivning som är mer realistisk. Det var tänkt att jag skulle vara ute i en halvtimme. Men jag lunkade liksom lite fel så jag fick ströva omkring i tre halvtimmar istället.

Jag hade inte mina snabba shorts på mig utan ett par mindre snabba byxor. Men jag hade mina snabba strumpor och mina snabba skor. Fast jag vet inte om det gick så mycket snabbare för det.

Och sen kom regnet och åskan och mascaran rann och min näsa fylldes med snor. Jag skulle snyta mig så där som idrottsmän gör, bara trycker med fingret mot näsvingen och fräser till – träffar bulls eye på 25 meters avstånd. Lite coolt ändå.

Jag misslyckades radikalt, snor i ansiktet och över vänstra ögat. Kände mig som en aktris i en lågbudgetaktig bukkakefilm.

Efter det kom paddinvasionen, stora som hundvalpar, paddor överallt. Så här kändes det nog i Andra Mosebok, tänkte jag. Sedan lunkade jag hem med frusen och stukad kropp.

Nu har jag ont i ena benet.

Men imorgon ska jag till Strand och titta på Pere Ubu och dricka öl som kompensation för dagens självspäkning.


måndag, maj 16, 2011

Love letters (straight from your heart)

Jag fick ett mail idag, med ämnesraden: Jag gillar din blogg :-)

Hej Wayne,

Jag gillar er blog http://waynenilsson.blogspot.com/ :-) och undrar om ni skulle kunna tänka er publicera en artikel skriven av Expedia.se som har en länk till deras hotellboknings sajt?

Jag heter Marie och jobbar och bor i England som online forskare och en av våra klienter är Expedia.se. Mitt jobb är att kontakta sidor på nätet och se om någon skulle vara intresserad av att publicera en av expedias artiklar.

Maila mig om ni skulle kunna tänka er att göra det så skickar jag en artikel till er.

Mvh Marie Sjöström

Mein gott, jag är stolt som en hönjävel i en tuppgård. Marie skriver ”er” till mig, inte ens Hasse Majestät blir niad längre av något jävla sportvåp från Växjö!

Hon jobbar som forskare också, det här är alltså ingen liten dumskalle som fick sitta på ungdomsanstalt i tonåren inte.

Marie forskar om viktiga saker och då kontaktar hon sidor på nätet. Det här med saker som är online är häftigt, virtuellt och coolt. Hon bor i England också!

Jag vet att det här är helt fel, att skena iväg känslo- och tankemässigt efter så här knapp kontakt, men tänk om jag får;
- knülla med Marie på en fäll av rävskinn på helgerna när hon inte har huvudvärk
- flytta till England och gå till püben och dricka pints med Seth från Emmerdale varje dag
- åka till en massa hotell överallt eftersom Marie är forskare och känner folk som bokar saker.

Det går bra nu. Hej då.

Ps - Hon är nog storsint och förstår dragningen till Siouxsie Sioux också, jävla fin tjej den där Marie.


lördag, maj 14, 2011

Badass bug

Veckans djur: nyckelpiga

Heter coccinellidae på vuxenspråk och tillhör familjen skalbaggar.

Nyckelpigan har ett spännande utseende med prickar på täckvingarna och färgerna varierar oftast på den logiska färgskalan från svart till brunt. För att vara en skalbagge är nyckelpigan relativt liten, mellan en och tio millimeter. Det är egentligen ganska jävligt litet det, en millimeter är som bekant sju tusendelar av två meter.

Nyckelpigan har korta ben och antenner, att ha antenner känns futuristiskt.

Den lägger ägg, till skillnad från exempelvis delfinen som föder riktiga barn direkt. Livnär sig gör den på löss av olika slag, - Mmm, va gott, säger nyckelpigan när den får trycka i sig några blad- och sköldlöss. Den är så bra på att äta löss att den används inom biologisk bekämpning.

För att skydda sig mot rovinsekter och fåglar skjuter nyckelpigan ut en gul, giftig och besk vätska från benen, men det hjälper sällan så mycket egentligen.

Nyckelpigans etymologiska ursprung kan komma från ett tjänstehjon i Småland på 1600-talet som gick runt och skrek om att om någon skulle få bränna på henne bakom höskullen så krävdes även att nyckeln till hennes hjärta fanns. Därför kallades hon Nyckelpigan i folkmun och det surades lite över att den där nyckeln aldrig hittades.

Sedan kom nån jävla smartskalle till dräng på att det bara behövdes lite sprit för att hon skulle släppa till.

(Kopplingen mellan pigan och skalbaggen som nu kallas nyckelpigan är inte helt glasklar, men det kan ha varit så.)

Nåväl, anledningen till att nyckelpigan blir Veckans djur är att den har sysslat med ett gediget pr-arbete. Istället för att bli avfärdad som en vanlig jävla skalbagge har nyckelpigan byggt upp en mycket positiv aura av söthet omkring sig.

Och istället för att krypa runt bland andra djurs avföring som vanliga skalbaggar har nyckelpigan lyckats positionera sig på förskolor och andra institutioner. Den associeras med vackra sommarängar där barnen med blommor i håret dumspringer omkring.

Bra jobbat nycklo! Grattis.



Nyckelpiga från Tjernobyl.

onsdag, maj 11, 2011

My wife, my bitch, my girl

Mitt hälsotillstånd är försämrat och jag är mycket svag. Jag är manligt förkyld och orkar givetvis därför inte skriva något. Den stora romantikern Kemimannen tipsade dock om en mycket stark låttext av Gyllene Tider. Smälter du inte av det här, ja då har du aldrig älskat.

Min tjej och jag
har råkat ut för ett problem
Hon blir kallad kriminell
jag blir kallad bohem

För min tjej och jag
har ett eget språk
min tjej och jag
har eget språk

Min tjej och jag
är inte alls ute efter bråk
Vi är två helt normala
i vår verbala epok

Min tjej och jag
har eget språk
Min tjej och jag
har eget språk...

Ba Ba Ba Ba Ba
Hon säger: Na Na Na Na!
Jag svarar: Vå Vå Vå!
Våra diskussioner
blir komplicerade ibland...
Ba Ba Ba Ba Ba
Hon säger: Wah Wah Wah Wah!
Jag svarar: Tä Tä Tä!
Tänk det finns miljoner
som inte förstår varann...
I vårt land

Min tjej och jag
har råkat ut för ett problem
Alla människor snackar
skriker glåpord
som "extrem"

För min tjej och jag
har eget språk...
min tjej and jag
har eget språk...

Phone: Ba Ba Ba Ba Ba
Na Na Na Doo Doo Wop?
Wah Wah Wah Wah!
Tä Tä Tä Tä?
Do wah diddy diddy!!!

Ba Ba Ba Ba Ba
Hon säger: Na Na Na Na!
Doo Doo Wop! Doo Doo Wop!
Åh diddy diddy!
när vi älskar med varann...
Ba Ba Ba Ba Ba
Hon säger: Wah Wah Wah Wah!
Jag svarar: Tä Tä Tä!
Tänk att det finns miljoner
som inte förstår varann...

tisdag, maj 10, 2011

Lot's of free shoes but nowhere to run

Att gå runt i affärer som säljer annat än sprit, korv och vinylskivor är på ett ungefär som att bli inlåst i ett litet rum med Carolina Klüft på tjack – alltså jävligt jobbigt.

Idag köpte jag löparskor (jo, jag har nån slags vision om att jag ska vara duktig och springa och äta groddar och sluta titta på gymnastikfilm). Att köpa löparskor är ett jävla gissel, man måste svara på svåra frågor som vilket märke man gillar mest och om man är helt jävla dum i fötterna.


Kan man inte svara med pondus på frågorna blir man beordrad att ställa sig på ett löpband för att den där klämkäcke butikssäljaren på 19 år ska få stå och peka på en skärm och förklara hur man sätter ned fötterna.


För en människa som inte är överdrivet kåt på uppmärksamhet är det inget tivoli att ställa sig på ett jävla löpband inne i en butik. Folk står och glor med händerna i sidorna och byxorna i armhålorna och det ska fotas och fan och hans skrevande moster. I alla fall känns det så.


Jag sprang på det där bandet och jag tittade hela tiden på mina fötter för att inte tappa balansen och How to disappear completely med Radiohead spelades upp i mitt huvud i ett tappert försök att stänga ute omvärldens hånfulla blickar och luciferiska skratt.


Jag sprang och jag sprang och jag sprang och jag sprang i säkert en halv minut. Sedan räckte det tydligen. Mitt huvud höjdes för att möta pöbeln som samlats. Som inte fanns.


Sedan pekade säljaren på några skor som skulle vara bra för mitt ”normala problem”. Jag tänkte påpeka för den jäveln att jag minsann inte har några som helst problem i världen, men det lät jag bero.


Istället bestämde jag genast att de där skorna blir säkert utmärkta för att bara få komma ut från det där som vi ateister kallar helvetet på jorden.


Jag torkade svetten ur pannan, betalade, dumglodde med glansiga ögon på tjejen i kassan och gick ut.


Sedan kom jag på hur jävla tråkigt det är att springa. Efter det blev jag sjuk. Nu ska jag sova, om jag lyckas slå upp ögonen imorgon förtjänar jag ett bragdguld eller nio stora öl. Hej då.

måndag, maj 09, 2011

Fear no darkness, promised child

Jag blev semifarbror idag, att jag bara är semi beror väl mest på att det inte finns några blodsband inblandade men jag resonerar som så att det är bättre att det lilla kärleksbarnet har en halv farbror än ingen alls.

Det blev en flicka, en väldigt fin sådan, säkert mycket finare än alla andras barn, och det är ju bra för då kan jag få kalla henne Fanta utan att det blir något jidder om ”otydliga könsroller” eller nåt. Det där namnet har suttit fast i döskallen sedan jag och Soda satt i Berlin 2007 och gafflade om det på tungfyllan.

Eftersom jag är en sån fin människa blev jag inbjuden till Södersjukhuset för att titta på Fanta. Det var roligt, mest för att jag fick en exklusiv förhandsvisning innan alla andra utomstående.

Förhandsvisningen var förmodligen mycket bättre än de där filmpremiärerna där man får stå och gnida sig mot Jussi Tola från Rederiet på en solkig och besudlad heltäckningsmatta innan Göta Kanal 4 börjar som jag ändå aldrig blir bjuden på.

Eftersom jag var nykter höll jag naturligtvis inte i henne, det får bli om några veckor efter två öl så att jag är följsam i kroppen. Men jag petade på det lilla livet. Väldigt små händer, såg precis ut som riktiga händer fast mycket mindre. Och så väldigt lena också!

Nu vet jag att det är fult att lägga skuld på oskyldiga barn men man kan ju inte beskylla jäntungen för att ha utfört ett hederligt dagsverke i hela sitt liv med de där händerna.

Men det hinner vi med, Fanta och farbror Wayne, gå i skogen och leta djur och göra dagsverken och äta korv med bröd och dricka mjölk och få starka ben och lyssna på vinylskivor och akta oss för Karius och Baktus och allt annat man gör, det ska vi göra.

lördag, maj 07, 2011

Karma police

Titta vilka fina födelsedagspresenter Lindajävel har fått av mig! Jag delar ut pengar till hemlösa, jag skickar saker postledes till folk kors och tvärs, jag tar emot samtal från vänner som vill spy galla över praktikanter, skabbkärringar och borgare.

Gud, jag är en väldigt fin människa egentligen. Jag må vara en högst medioker älskare, men jag kan vara en god kamrat. Ibland.

Nu har jag inte tid att med drömsk blick sitta och glorifiera mig själv längre ty jag ska på fopoll med Soda. Ha en cool lördag.

Ps – Ni får den här låten så att det inte blir en massa groll och jag får misslynta mail.


onsdag, maj 04, 2011

Swing the big eyed rabbit

Veckans djur: kanin

Heter något konstigt på latin och kaninchen på tyska. Den ingår i harfamiljen och bär oftast päls och har fyra ben och långa öron. Men precis som det finns avvikande människor med till exempel glasögon finns det säkert kaniner med korta öron också.

Vilda kaniner lever ofta i små hålrum i marken som de dekorerar med löv och gräs. Kaninbarnen får egna rum, i alla fall i det gamla Folkhemssverige, som inreds med päls från mamman så att de ska bli kompis med henne.

Vad som händer med pappa kanins päls är oklart, men mamma kanin har säkert sina misstankar och kanske konfronterar hon ibland. Jävla karlslok, skriker nog mamma kanin då.

De vilda kaninerna lever i kolonier och är aktiva på natten. Så det så.

Det är även populärt att tämja kaniner och ha dem som tamdjur. Populära namn är då Stampe eller Playboy. De lever vanligtvis mellan sju och nio år. MEN, håll i er nu - ”Kaniner som tas om hand på rätt sätt blir äldre än kaniner som får felaktig skötsel”. Nobelpriset till Wikipedia!

Att låta sin kanin tävla i att hoppa över hinder är ganska vanligt, kaninhoppning kallas det. Kaninhoppning är nog en bra hobby för barn. För barn ja, precis. Människor som är över 15 år och sysselsätter sig med detta är förmodligen en fara för sig själva och andra.

Forskning har tydligen visat att kaniner och andra små gnagare har en bra inverkan på våldsamma och stökiga barn och ungdomar, de unga lär sig att ta ansvar och så vidare. Används på ungdomshem och liknande.

Så istället för att dra runt i centrum med thinnertrasan över näsan och dricka burkar med mellanöl och sparka ner gamla jävla kärringar får kidsen på glid mata Stampe med en morot och pellets. Slutet gott, allting gott.

Grattis kaninen till Veckans djur! Du får utmärkelsen för att du bidrar stort till samhället, det behövs fler som dig i borgarnas kyliga land.