måndag, april 13, 2009

There is a light that never goes out

Förra Veckans djur: igelkott

Efter myskoxen, som ligger på ohotad förstaplats, kommer helt klart igelkotten som är ett extremt bra djur. Lite charmig, lite mystisk och lite tuff. Precis som ett bra djur ska vara. Igelkotten bor bland annat på Nya Zeeland och i Finland. I Sverige håller den sig mestadels till de södra och mellersta delarna. Endast i vissa fall, när igelkotten kanske är förvirrad eller är mentalt handikappad eller så, beger den sig Norrland. Att den oftast håller sig borta från det området visar på god karaktär hos igelkotten.

Igelkotten tycker om att bekymmerslöst traska omkring i lövskog och bland buskar och annat sådant där. Efter ungefär två år blir den fullvuxen och kan då bli upp till 30 cm lång, och den har en kort men ack så viktig svans. Vikten varierar lite beroende på årstid. Det som kanske är mest utmärkande för en igelkott är taggarna som sitter på ryggen. En vuxen igelkott har ungefär 5000 taggar. I taggarna finns ett mycket farligt gift som inom några sekunder kan döda ett helt speedwaylag. Men det beror mest på att motorsportare sällan står pall för speciellt mycket (källa saknas). I övrigt så används taggarna förmodligen mest som skydd. Och en gnutta attityd förstås.

Synen hos en igelkott är inte speciellt utvecklad, men det gör inget för den är så bra på andra saker. Som att lukta sig till olika ting, och så den hör väldigt bra. Igelkotten lever vanligtvis ensam, den resonerar som så att umgänge bara för umgängets skull kan kvitta. Men ibland parar den sig dock. Detta sker i april eller maj.

Igelkotten tycker om att äta mångfotingar och daggmaskar. Ibland äter den också ungarna till näbbmöss och mullvadar. Det är ett mycket klokt drag av igelkotten, att ge sig på den som är mindre för att vara säker på att vinna. Men allt är inte frid och fröjd. Den jagas bland annat av vildsvin och berguvar. Det är mycket fegt att ge sig på den som är mindre. Jävla svin och uvar.

Igelkotten får utstå mycket skit, som att bli kallad en råtta med taggar till exempel. Den har även ganska nyligen anklagats för att genom sin spillning sprida salmonella till barn. Det eventuella problemet borde ganska enkelt kunna stävjas genom att ungarna gav fan i att äta bajs.

Men den som talar illa om igelkotten förstår ingenting. Igelkotten är en riktig liten glädjespridare. Som när man sena sommarnätter kryper hemåt med kebabsås på skjortan och värdigheten har gått förlorad i takt med alkoholflödet och textraderna från How soon is now? med The Smiths ekar tomt i huvudet: ”There's a club, if you'd like to go, You could meet somebody who really loves you, So you go, and you stand on your own, And you leave on your own, And you go home, And you cry, And you want to die” och när man då ser en liten igelkott tassa omkring längs en husvägg och vagga så där fint med bakdelen. Ja, då får man lite energi igen och orkar ta sig hem till porten i alla fall.
Därför blir igelkotten Veckans djur, för att den ställer upp när det är svårt och bringar ljus i mörkret. Grattis iglo.

5 kommentarer:

Anonym sa...

När jag var liten brukade igelkottarna komma hem till mig. Vi gav de kattmat, och vatten.Då blev de blev glada och mätta.
Ja inte alla igelkottar kom, men många. Det var härligt. Jag gillar igelkottar.

Söta djur. Man blir glad när man ser de.

Mr.Andersson sa...

En igelkott bet mig en gång i foten. Efter det ställer jag mig tveksam till detta i övrigt trevliga djur.

Wayne sa...

Anonym: Söta är vad de är. Och kattmaqt och vatten låter bra, bättre än mjölk, för då får de magont.

Mr.Andersson: den ville säkert inget illa. Förmodligen bara stilla lite nyfikenhet. Eller hunger.

Arou? sa...

En gång när farsan lagade en punktering kom en av de igelkottar som frekventerade området där vi bodde och käkade lite från tuben med solution. Det är oklart om den ville knarka eller bara ta livet av sig i största allmänhet, men överlevde verkade det i alla fall som att den gjorde. Har man funnits till i årmiljoner låter man sig inte betvingas av lite giftigt lösningsmedel.

Wayne sa...

De är ju så experimentella de där små.