lördag, september 29, 2007

Saturday night

Ni hittar mig i parken ikväll. Den där parken med kanyler, otäcka män och hor. Där kommer jag att vandra omkring, med en liten korg av näver. Korgen ska jag fylla med kastanjer och bilder på olika djur. Jag hoppas att samlandet av kastanjer kommer att ge mig vägledning i livet. Men jag har ingen ficklampa. Så förmodligen famlar jag återigen i mörker.
Om du skulle se mig så kan du väl hälsa, det skulle värma.

tisdag, september 25, 2007

Mommy... can I go out and kill tonight?

Hon hittade mig ihopsjunken vid kopiatorn med ansiktet dekorerat med tårar och snor. Hur är det fatt?, undrade hon. Jag förklarade att pappret hade trasslat sig och att allt kändes overkligt och hemskt. Med varma ögon tittade hon på mig och sa att vi skulle gå till cafeterian och ta en kaffe, allt kanske skulle kännas bättre då.

Väl nere i universitetets kaffedrickaravdelning presenterade hon sig som Cunigunda, efter den undersköna från den där boken tillade hon och log. Jag log tillbaka och undrade i mitt stilla sinne vilken jävla bok hon pratade om. Jag tittade på Kukimunda, eller vad hon nu hette, och såg en mycket vacker kvinna. Men även en kvinna som sökte någon att bry sig om. Någon som kunde väcka moderskänslorna inom henne till liv. Hon såg ut söka någon att rädda eller hjälpa ur ett drogmissbruk. Eller någon att leda tillbaka i rätt riktning i livet efter tredje voltan på Kumla eller Hall.

Jag funderade snabbt på om jag kunde anspela på detta, men insåg att jag varken var pundare eller kriminell. Bestämde mig istället för att vara ärlig och inledde en monolog om hur jag nästan varje natt vaknade av att det var urin i sängen. Och att jag tyckte det var jobbigt att återigen ha börjat skolan med tanke på att jag behövde ha olika kläder varje dag. Men att det inte fanns någon som lade fram kvällen innan vilka kläder jag skulle ha, vilket nu hade resulterat i samma utstyrsel i fem veckor. Jag hann knappt börja rabbla mina förmodade bokstavsdiagnoser innan Cunigunda reste sig och ursäktade sig och sa att hon var sen till ett möte.

Ensam satt jag kvar och undrade över om mammarollen blivit lite för stark för henne.
I fickan kramade jag en legobit, det kändes förtröstansfullt.

torsdag, september 20, 2007

The kindness of strangers

”Låt oss inhalera höstmörkret tillsammans”

Du: Helst kvinna, gärna över 15 år.

Jag: Lätt bitter man som oftast romantiserar skogspromenader och mysiga hemmakvällar vid inmundigande av alkoholhaltiga drycker. Utsöndrar en doft av svett, cigaretter, billig parfym och ovårdat underliv. Pessimistisk angående det kvinnliga könet, i övrigt en positiv kille.

Svar till: ”Vi två – Hell Yeah”

Wayne@kittymail.com

onsdag, september 19, 2007

Give out but don´t give up

Jag har tydligen blivit utsedd till klassens mobboffer på universitetet. Idag kom jag tillbaka efter lunchen och då hade någon kletat en stor snus i mitt kollegieblock och skrivit ”Bullfitta” på min bok. Jag sade inget utan accepterade med gråten i halsen. Jag hörde hur några hånskrattade bakom min rygg.
Det är inte så att jag är emot fenomenet med mobbning, tvärtom. För att få glädje till ett kollektiv måste någon straffas. Ett lamm måste alltid offras på det offentliga altaret.

Förmodligen har jag haft mina bästa stunder vid just mobbande. Kommer aldrig att glömma den där dagen i 4an när det kom en ny kille till klassen. Hans pappa var finlandssvensk och det fick junioren äta upp. Vi piskade honom med ett hopprep under matrasterna och domderade i talkör ”Åk hem finndjävel”. Visst det var väl trist för honom, men som sagt - ren och skär kollektiv glädje.

Men nu är det jag som är utsatt vilket är helt oförståligt. Beror det på att jag är flottig och tunnhårig? Eller för att jag är gammal?, genomsnittsåldern verkar ligga på 19,7 år. Eller har det att göra med att jag aldrig sett Fucking Åmål eller varit i Thailand?

Ja alltså, fan vet jag. Men jag ska göra mitt bästa för att klassen emot någon annan istället. Kanske sikta in mig på den där rödhåriga och satta skånskan som brukar sitta långt fram och hetsäta chokladbitar från en medhavd plastpåse. Jo så får det bli.

söndag, september 16, 2007

Night of the vampire

Har ikväll hängt upp ett kraftigt krucifix på ytterdörren, och stora mängder vitlök.
Här kommer inga jävla vampyrer in.
Ge fan i mig och låt mig va ifred!
Som om döden inte vore nog.

torsdag, september 13, 2007

Like Dylan in the movies

I filmer eller på tv sitter någon i en bar. Det regnar ute. Personen som sitter där är olyckligt kär, men som om av en slump råkar alltid den olyckligt kära personens förälskelse dyka upp och allt utvecklas till något fint. Tillsammans går de hem hand i hand. Jag vill bara upplysa alla om att så där är det inte på riktigt. Inte alls. Har spenderat många kvällar i barer och hon kommer aldrig. Enda kontakten jag får är med någon servitris som vänligt men bestämt efter ett tag förklarar att hon inte tänker servera mig mer. Och det enda jag får hålla i handen är stupröret ute på gatan för att jag inte ska ramla när jag pissar.

Och sitter inte den olyckligt kära personen i en bar, så häckar den fan på en lekplats eller liknande. Självklart under kvälls eller nattetid. I månskenet. Och när tårarna och snoret rinner som värst kommer hans/hennes kärlek smygandes och försoningen är ett faktum. Jag vill återigen säga att det inte går till såhär i verkligheten. Många timmar har jag suttit i den där gungan och väntat.
Hon får fan komma snart.
Det börjar bli kallt om nätterna och jag fryser i både kropp och själ.

måndag, september 10, 2007

Shake the disease

Till Johanna.
Anledningen till att jag bad dig läsa min blogg beror inte på att jag trodde du skulle uppskatta den, utan för att jag ett par bekännelser att göra. Du vet i fredagskväll när du låg naken med särade ben och undrade om jag älskade dig, och jag svarade att ”ja, det gör jag verkligen”.
Sanningen är den att det gör jag tyvärr inte. Jag var upphetsad och ivrig över att äntligen få komma till. Till mitt försvar kan jag väl tycka det var en aning naivt av dig att verkligen gå på det där, du har ju ändå börjat gymnasiet och borde förstå bättre.

I samband med det där tillfället så frågade du även om jag hade några könisar, och jag sa att det var lugnt att köra utan gummi för att jag var nytestad och sjukdomsfri.
Det där stämmer inte riktigt heller, visserligen är jag nystestad. Dock har jag klamydia och könsherpes. Men jag tycker inte att du ska hetsa upp dig över det där egentligen, klamydiafallen ökar och personligen anser jag att det är skönt med lite grupptillhörighet. Jaja, det var väl allt, hoppas du mår bra och att din mamma inte blev arg för att jag lånade hennes smink. Kram

fredag, september 07, 2007

What difference does it make?

Se mig, skrek jag.
Älska mig, skrek jag.
Svaret jag fick var – Gå hem och lägg ditt jävla fyllo!
Men jag var inte full, inte på sprit i alla fall. Full av självömkan dock, nästan överdoserad.

Så jag gick hem.
Och nu sitter jag här. Studerar den vita, tomma väggen med efterblivna ögon.
Har bestämt mig för att dra.
Till Finland. Tungsinthetens borg. Jag tror att jag passar bra in där. Bo i en skabbig lägenhet i en förort till Helsingfors. Sitta på en liten pall, dricka sprit. Inte ha några ambitioner. Inte ha några drömmar. Inte ha några sexuella fantasier. Så skönt, så lätt. På sin höjd gå till den lokala puben och dricka en Lapin Kulta. Men där blir jag väl knivhuggen för att jag använder handkräm. Död åt det svenska böghelvetet liksom. Kanske har jag bara romantiserat bilden av Finland. Jag känner mig förvirrad.
God natt.

måndag, september 03, 2007

I had too much to dream last night

Jag drömde något otäckt inatt. Jag drömde att jag blev inlåst i en bunker tillsammans med Televinken.
Televinken hade en stor jaktkniv i famnen, han tryckte jaktkniven mot min strupe och krävde att jag skulle avslöja varför jag såg så jävla rädd ut.
Jag sa att jag var rädd för livet och det här med att sluta på Samhall för att istället studera kanske inte var så klokt. Televinken började skratta och sa att jag var en jävla kärring. Sedan blev det tyst.
Televinken pissade i ett hörn. Hans urin rann mot mig, jag orkade inte flytta på mig. Mina byxor blev blöta, min hud började klia. Sedan frågade Televinken hur många kvinnor jag legat med. Jag sa som det var och Televinken påpekade återigen att jag var en jävla kärring. Televinken hade legat med halva Europa sa han.
Det gjorde ont att höra, det gjorde ont att Televinken var mer man än jag. Ett litet bögigt halvfabrikat gjort av trä.
Sedan stack Televinken jaktkniven i min hals och spottade på mig. I samma ögonblick kom Anita och hämtade honom. De log tillsammans. Ensam låg jag döende på golvet.


"I don't sleep
so I don't dream
So I don't
wake up frightened"

söndag, september 02, 2007

I wanna be your boyfriend

Nä nu jävlar tar du och kommer hit!
Du som läser det här.
Jag vet inte vem du är, hur du ser ut eller vilket kön du har.
Det spelar ingen roll.
Allt jag vet är att jag inte längre vill sitta själv på söndagarna.
Jag vill inte längre vara rädd för omvärlden och försöka skydda mig med Stuart Staples röst.
Kom nu för fan!
Det går säkert nån Beck-film på Tv4, jag offrar mig för din skull.
Håll om mig, det börjar bli mörkt.

"Ooh, it gets dark! It gets lonely,

On the other side from you"

lördag, september 01, 2007

She said

Hon sa: - Du är så jävla bitter!
Jag sa: - Äh, va fan…
Hon sa: - Men jag gillar det.

Sedan tog hon min hand och kysste mig.
Två personer förenade av alkohol och nattkyla.
Fint på något sätt.