måndag, augusti 31, 2009

In the cold, cold night

Jaha, då var man hemma efter en lång dag på vuxendagiset. Det är kallt som fan. Jag skulle visserligen kunna stänga fönstret, men det klär mig bättre att gå runt och gnälla och svära över kylan istället. Äter kalla köttbullar som jag dippar i tacosås till middag. Living the dream.

Nu ska jag öppna det där fittdokumentet återigen och vara lika produktiv som en stympad grävling, jag skulle vara så tacksam om jag bara kunde få till en enda vettig mening innan terminjäveln är slut.  

Hej jävla då. 

Yes, the river knows

Stirrar på en skärm. Stirrade tidigare på en fransyska, men hon verkar ha gått hem eller vart fan hon nu skulle. Det kommer varken ord eller vett från mina fingrar. Det är dagar som dessa man borde svepa en folköl och fyra alvedon och sedan invänta en simtur i floden Styx.
Kuken. Kuken. Kuken.

Milk it

Åkte buss imorse. Satt bredvid en tjej. Hon luktade leverpastej. Och jag lyssnade på Madonna som bor i min musikmaskin. Tänkte att jag också skulle vilja vara på den där ön, la isla bonita. För det är en väl en ö? Mina kunskaper i det franska språket är inte goda. Men jag hamnade inte på en ö och jag blev inte kär i San Pedro, jag hamnade på ett jävla universitet. Och här sitter jag och lyckas skriva ungefär två ord i timmen. Det är inget godkänt tempo. Men det är tyvärr så, jag får fan kramp när jag inte får bestämma innehållet själv, det går bara inte att skriva något. En jävla bra egenskap det där. Tittar förundrat på en kärring som släpat med sig en mjölkliter till kaffetermosen. Kaffe dricker man svart eller inte alls. Dumheter. Jaha, nu gick det förbi en kille i Takida-tröja, det där jag har hört om att svensk psykvård inte fungerar stämmer väl då antagligen.

Nu ska jag kissa.

Hej då. 

söndag, augusti 30, 2009

All women are bad

Det finns väldigt få saker jag är bra på eller kan. Jag kan inte spela något instrument eller laga trasiga saker eller virka väggbonader eller spela schack eller prata rövarspråk och kan inga partytricks som imponerar på tjejer och har inga specialkunskaper inom något ämnesområde och skulle aldrig i helvete bli uppringd av någon som sitter i en tv-studio och vill bli miljonär. För att bara nämna några saker, listan på brister och okunskap kan göras längre än bibeln. Tyvärr, men det är väl bara att acceptera.

Men jag är väldigt bra på att romantisera och glorifiera saker och ting. Som att vara långt borta och på väg till exempel eller vackra fönster med varmt ljus efter mörkrets brutala inbrott. Och det som har varit och aldrig kommer åter, där har jag fan svart bälte. Och hösten. Den kommer snart. Hösten. Tror det har att göra med att det blir en lagom temperatur utomhus och att den kvalmiga sommarluften försvinner och istället blir frisk och att spindlar och andra avkommor från Lucifer dör eller åtminstone går och lägger sig ett par månader och man slipper bada och få sand kastat i ansiktet. Eller på att jag hade en väldigt skön höst för ett antal år sedan.

Jag bodde i ett litet jävla rövhål till lägenhet. På markplan. Med ett dagis som granne. Barn kan vara okej innan de får en egen vilja och huggtänder och snor överallt och spring i benen. Eftersom mitt boende sög så spenderades mest tid i hennes lägenhet. Den var fin och fräsch och modern och det fanns inte en ungjävel i sikte.

Hon var tre år äldre på pappret, vilket knappast är någon åldersskillnad att egentligen ens nämna, men i sinnet var hon sisådär tolv år äldre kanske, vilket gjorde att jag då och då fick skärpa till mig eftersom jag ibland kan ligga på en debil tonårings mentala nivå. Vi såg på vissa saker på lite olika sätt, som alkoholintag till exempel. Att vara aspackad i hennes ögon var att dricka sex öl och bli lite glad. Visst, det ska erkännas att vid vissa tillfällen så kom jag väl hem och var i ett bedrövligt skick, men va fan, även solen kan ju ha en dålig dag. Men oftast så hade hon fel gällande det där, att man snubblar lite då och då kan ju för fan lika gärna bero på att trottoarjäveln är ombyggd eller nåt. Och sylt kokade hon själv. Ska man ha sylt så går man till affären och köper en burkjävel. Klart på max tio minuter. Man är fan inte 26 år och kokar sin egen sylt. Hon var en liten kärring helt enkelt. Men ändå älskvärd.

Det regnade mycket den där hösten. Regn är bra.

Jag hade två jobb på den tiden, men var oftast ledig torsdagar och fredagar. Hon pluggade något viktigt och satt på universitetet och skrev nån jävla uppsats eller nåt och på mina lediga dagar så hängde jag i hennes lya. Passade på att tjyvröka på balkongen (det blev alltid en massa tjat när hon var hemma, hon brukade dra en vals om att det skulle vara farligt, men så röstade hon blått också och borde därför egentligen inte uttala sig om någonting alls) och tänka snuskiga saker om Jenny Jones eller ligga på badrumsgolvet och bara vara. Eller gå ut i regnet för att träffa kamrater och dricka kaffe och köpa skivor och vara ledig i största allmänhet. Och sen brukade jag städa och tvätta och hänga och vika och stryka hennes kläder och se till att det fanns mat på bordet och kanske lite blommor om jag smygdruckit några eftermiddagsöl. Jag var en hushållsslyna. Och nöjd med det. För det var höst och regn och kärlek och allt var fint.

Men.

Det finns alltid ett jävla men överallt.

Det var en sån där skön helg där den största kraftansträngningen är att ta en dusch. Vi gjorde nog inte ett skit förutom sånt där som vuxna människor som tycker om varandra gör. Men så kom söndagen och hon skulle iväg på något och helt plötsligt blev det panik med städande och diskande som varit eftersatt under helgen. Jag kunde inte stanna kvar. Jag kunde inte komma senare. Jag kunde ringa dagen efter. Jaha? Nähä! Jag fick ingen förklaring och anspelade på mitt oförstånd och ställde inga följdfrågor. Men jag förstod ganska bra ändå, jag kanske inte kan så jävla mycket, men det innebär inte att jag är helt jävla tappad.

Dagen efter fick jag det bekräftat. Gräset var inte bara grönare på andra sidan utan även solariebehandlat med en fräsig frisyr och kunde jonglera med flaskor. Vilken jävla tönt att bli brädad av, tänkte jag.

Den där måndagen hade regnet blivit till snö. Hösten var över.

 

Och med följade visdomsord avslutas nu tjejtemat för den här veckan:

Kvinnor är opålitliga och dumma i huvudet.

Kram

PS – Jajaja, du behöver inte som kvinna sitta och hetsa upp dig över visdomsorden. Jag gjorde bara en grov generalisering, det spar man så mycket tid på. Och visst, män är idioter och svin. Så är det. Alla är lika jävla dåliga. Jämställt och bra. 

.

It's just that song

Igår pantades en gul läskburk. Den låg bland ölburkar och sällskap. Nu är den borta. Nu är allt borta. Idag är det söndag och utanför fönstret pågår något som jag tror kallas livet. 

lördag, augusti 29, 2009

Fuck you bitch

Har inventerat på Samhall idag. Det var ungefär lika spännande som vanligt. Att räkna saker är inte min grej, så jag går mest runt och höftar hela tiden. Jag är mycket duktig på att bedöma antal eller vikt genom en snabb blick. Hamnade sedan i en diskussion om något obetydligt.
– Du Wayne, du är bara rädd för mig för att jag är kvinna!
– Förlåt, men va sa du nu?
– Jo, du känner dig skrämd för att jag är en stark kvinna, och det kan du inte ta.

Jag blev väldigt paff, det var längesedan jag hörde något så jävla dumt och en sämre analys av mig som person har jag nog inte hört och visste inte riktigt vad jag skulle svara.

– Ööh, alltså ditt kön har inget med saken att göra, det är bara så att du kommer med värdelösa argument och är dum i huvet i största allmänhet.

Att olika åsikter ska förvandlas till en genusdiskussion utan anledning irriterar mig. Och jävla vadå stark kvinna? Om hon är så stark som kvinna så finns det väl ingen anledning att påpeka det? Dumheter. Anna, ikväll kör jag den här låten på repeat och tänker på dig.

Nej, här ska inget köras på repeat för jag träffa Zombie och dricka öl och gå på spelning och prata om viktiga saker inför framtiden.

För övrigt så vet man att det kommer bli en bra kväll när det dricks öl i duschen och övervägs i nån minut om det är på sin plats att tända en cigg eller inte under det rinnande vattnet.

Eat my fuck!

 

fredag, augusti 28, 2009

Just like a woman

Det finns vissa småsaker i vardagen som kan göra mig glad. Fula ord till exempel. Idag gick jag och surade över något som jag kommer till längre fram när jag fick se att någon i dammet på ett skyltfönster skrivit ”KUK”. Det fick mig att le brett. Förmodligen gjort av någon 90-talist som inte ens är könsmogen än. Och varför skulle det få en att le undrar du nu som sitter stel som fan med ett kvastskaft uppkört i brungrottan? Jo, det får mig att le eftersom det är så jävla dumt och helt meningslöst att skriva ”KUK” i damm som ändå snart tvättas bort och därför är det på något sätt genialt. På ett ungefär.

Något annat som får mig glad är när människor tänker på en. I onsdags fick jag post från de här jävla typerna. En skiva, cigaretter och tändstickor. Inget meddelande, inget skrivet – det är fan rak och enkel kommunikation det. Och det fina är alltså att någon eller några som jag varken känner eller har träffat har avsatt tid för att knåpa ihop ett kuvert och därmed tänkt på mig. Det gör mig lite rörd.

Och ja, jag har läst Monas manual noga för att kunna länka snyggt. Men henne tänker jag inte länka till för hon nekar mig att hålla hennes mutta. Sånt där tycker jag är dåligt, ett avtal är ett avtal oavsett om hon själv varit inblandad i processen eller inte.

Nog om det. Nu ska jag dock återgå till tjejtemat för den här veckan. Motion och shopping.

Började dagen med att med lätta steg och målinriktad blick ta en pigg joggingrunda i naturskön miljö. Åh va härligt. Sen åt jag en fräsch frukost för att efter det åka till vuxendagiset och studera ambitiöst. Och med det vill jag slå hål på myten om att man skulle bli så jävla pigg och få energi av att träna. Det stämmer inte alls. Satt som ett jävla kolli och tittade på alla engelska ord som bara flöt ihop. Jävla anglosaxisk vurm vi har i det här landet. Tröttnade och åkte hem istället. Det första jag gjorde hemma var inte att onanera, det tror jag var lite tjejigt gjort av mig. Fast man vet ju aldrig, det finns så många sjuka kvinnor i det här landet.

Efter det mötte jag upp Peachy för att shoppa kläder. Det var det som jag hade surat för tidigare, inte för att träffa henne, utan för det där jävla handlandet. – Du kommer inte bakfull eller hungrig på fredag, glöm inte att det är för din skull vi ska shoppa, hade hon sagt innan. Och jag kom nykter som en kattunge och mätt som Anna Book. Hon är bra den där Peachy. Snäll och vacker som en dag och hon röstar rött och därmed rätt. Sen kan jag väl kanske inte riktigt förstå varför hon valt att utbilda sig till en sån där som gräver efter mumier i Egypten eller varför det lyser i hennes ögon när hon pratar om gamla krigsmonument. Men jag kan väl inte förstå allt i världen heller.

Funderade på vilken karaktär i Sex and the City jag skulle vara, var lite inne på den där blonda kåthaggan först, men valde sedan brunetten. Lite tafatt och mesig men helt okej. Rödfräsen var det aldrig tal om.

Först skulle det köpas skor. – Sätt dig i stolen där och var lugn, sa Peachy. Och där satt jag och kände mig efterbliven och det var ett jävla spring runtomkring mig. Hon kom sedan med ett par och likt en av Askungens systrar försökte jag pressa ner min slimmade fot och grinade illa.
– Det går inte, den är för liten!
– Men du får ju använda ett skohorn fattar du väl!

Jag tittade på skohornet och hon tappade tålamodet. – Men för fan… och hon fick hjälpa till. Anledningen till att jag inte kan hantera ett skohorn ordentligt är att jag är av den åsikten att måste man ha ett verktyg för att få på sig en sko så ska man fan man inga skor ha.

Efter lite konverseringar om storleken, jag hävdade att de var för små men hon menade på att de passade bra, så löste det sig smidigt ändå. Det är skönt när någon utomstående känner efter åt en vad som är rätt och inte. I framtiden så ska hon få gå och kissa åt mig.

Sen bar det iväg till en herrekiperingsbutik där det skulle köpas kostym. Vi hittade en omgående som dög, en mörkgrå i klassisk stil. Lite strul med storlekarna först bara. Hur jävla svårt kan det vara att införa ett enhetligt system med S, M, L och så vidare? Men tillslut så.
– Måste jag prova den tror du?
– För faaan, JA!
– Men om jag håller den framför mig, det borde räcka, då ser vi om den passar!
– Gå nu bara.
Gå.

Och där stod jag ensam och utelämnad inför hela världen i bara underbyxorna och tittade på min kropp ur 51 olika vinklar i otäckt ljus och svettades i provhytten. Jo, en jävla massa speglar och lysrörsarmatur bidrar säkert till merförsäljning. Dumheter. Men det ordnade sig. Och Romario, eller vad nu expediten hette, vek ihop skjortan fint som han lurat på mig.

Två par skor, kostym, skjorta, lite tjafs från H&M och bolaget på 45 minuter. Effektivitet är något ni tjejer måste lära er när det gäller shoppande. Tänk så mycket tid ni får till att snacka skit och gnälla.

Sen bjöd jag Peachy på vin och ost på restaurang som tack för hjälpen. Sånt gör tjejer.

Ikväll ska jag göra saker som bara tjejer gillar. Som att tvätta och diska. Sen ska jag ta ett fotbad och tända doftljus och sen sitta ljuvt i soffan med knäna mot bröstkorgen i mysiga kläder och dricka vin.

Och kanske bli lite känslosam och känna mig ensam och tänka att det borde vara någon som väntade på mig.

Men det gör inget, det är sånt man får göra när det är tjejvecka utan att skämmas.


EDIT: Eftersom det är tjejtema så borde jag ju egentligen slänga upp 34 bilder där jag poserar i mina nya kläder, men vet ni - det ger jag blanka fan i.

torsdag, augusti 27, 2009

I'm every woman

Den här hösten kommer att ha ett afrikanskt tema. Kanske även våren, det beror på. Men det där orkar jag inte gå in på just nu. Men tjejtemat på bloggen den här veckan fortsätter, alltså vikt och tjafs och träning.

För att mota Olle i grind, som det så fult heter, så gick jag på ytterligare ett pass idag för att skjuta upp träningsvärken och likstelheten. Ungefär som att ta sig en redig återställare efter en hård natt. Fast det gör man med fördel bara på semesterresor, på hemmaplan känns det mest skabbigt. Instruktörskan på passet var het och jag hade lite svårt att koncentrera mig. Men jag lever fortfarande och det är ju alltid något.

Har även ätit tjejig middag som inte innehöll korv med bröd. Och eftersom det är tjejtema så bjuder jag på en bild. Det ska man göra som tjej, fotografera sin mat.



Isberg, tomat, rödlök, pesto, ägg, riven ost, oliver och bacon för att få lite balans. Jätteenkelt. Jättesmarrigt. Men jag orkade bara äta hälften, så resten får bli matlåda imorgon. Det är också tjejigt.

Ikväll ska jag nog ta en fräsch promenad och veva mycket med armarna. Jag kommer dock inte bära keps, för det här en tjejvecka med stil och finess.

Sen ska jag väl gråta hejdlöst och omotiverat och vara slug och lömsk och ondskefull och beräknande och otrogen och mentalt hugga nån oskyldig stackare i ryggen och sedan hetsäta mörk choklad eftersom det är så förbannat jävla nyttigt.

Vi hörs imorgon då.

Kjamiz

onsdag, augusti 26, 2009

Face down, ass up

Så som jag minns det, det är nog viktigt att poängtera att det är jag själv som minns, så var jag i våras smal. Jag var i stort sett bara skinn och ben och lite blod och några njurar och en lunga och ett trasigt hjärta. Det är oklart om det fanns en hjärna då, det finns ingen nu i alla fall. Så minns jag allt på ett ungefär.

Men i maj så fyllde jag 28 och då bestämde Gud eller någon annan att ämnesomsättningen skulle börja gå på dekis. Och sen åkte jag till Tyskland och där finns inget annat än öl och dåligt kranvatten att dricka. Och i öl är det kalorier. Och det blir man mätt av.

I somras så upptäckte jag att jag var tvungen att gå och dra upp byxorna på Samhall hela jävla tiden. Ett typiskt tjockissyndrom förklarade Soda pedagogiskt. Och sen var det någon jävla smartskalle som sa – Alltså du är ju redan tunnhårig... och ja, du börjar få kagge också, tänk på att det inte är någon vidare kombination i din livssituation som singel.

Jaha. Nähä. Fuck jo.

Nu skulle jag dock inte kalla mig tjock, det vore ett jävla hån mot alla som har problem med övervikt. Men det finns helt klart ett gäng kilon som inte behövs. Så därför har jag börjat motionera, och den här gången ska det bli på riktigt, och nio folköl en måndag kanske inte är så nödvändigt det heller (vin är framtiden).

I maj var jag på ett sånt där pass, Mona är en besserwisser, och idag var det dags igen. Jag trodde att jag lyckats bygga upp en god grundkondition där i maj, men icke. Och i övrigt så gick det ungefär som du kan läsa ovan. Min koordinationsförmåga är verkligen helt åt helvete, att röra sig och tänka samtidigt är omöjligt. Och taktkänslan... ja va fan finns att säga egentligen mer än att den är under all kritik. Och då överdriver jag verkligen inte, tar alla ett steg till vänster så tar jag två till höger.

Mina planer på att börja extraknäcka som look-a-like för Jane Fonda kan jag nog glömma. Däremot kan nog en film på YouTube med mig med titeln ”Gravt förståndshandikappad kille försöker göra rörelser till musik” bli en succé.

Men det är trots allt ganska kul. Det är skönt att svettas i rätt miljö. Och det bästa av allt är att det nästan bara är tjejer där. Tjejer i tunna tunna tunna byxor och med sköna sköna sköna skinkor som böjer sig framåt en halvmeter framför ögonen på en. Halleluja, det finns ju för fan material till ensamdiscot fram till pensionsåldern.

Nu ska diska och äta något nyttigt. Hej då.

Out of space

Jaha, då ska den där Fuglesang åka upp i rymden igen med stora förvirrade ögon. Han var väl där förra året, och det tycker jag på något sätt att han borde vara nöjd med. Och jag förstår inte varför han vill dit, det är ju kallt och mörkt och det finns väl inte så mycket att titta på förutom rymdstenar och nån stjärna eller två och Ted Gärdestad som försöker köpa en egen måne. Det var nog begäret efter rymdsaker som i slutändan knäckte Ted, tänk på det Christer.

Och dessutom så blir säkert en massa ungdomar intresserade av rymden och börjar leka science fiction och dataspel och det är ju en inkörsport till tyngre droger och döden. Jag värnar om ungdomen helt enkelt.

Okej, det där värnandet ljög jag om, 90 % av alla under 25 borde ha en stadig örfil.

Nej, om jag skulle ta och björna nu kanske och sen duscha för att efter det dansa cancan genom dagen, för jag ska ju ta nya tag idag.

Hej då.

No more shall we part

Imorgon tar jag nya tag, ja det gör jag fan det.
Lev ditt liv väl, kära du.
Natti.


tisdag, augusti 25, 2009

The ghosts you draw on my back

Jag har kopierat mycket idag. Runt 80 sidor närmare bestämt, det var väldigt tråkigt. Nu ska jag gå till baren som ligger vid vattnet och försöka läsa det där, för inte fan orkar jag bara sitta här och glo. På grund av bristande inspiration inför livet slänger jag in en repris som ett försvarstal för singellivet, även om det knappast är självvalt. Men man måste ju bli påmind ibland. Nu går jag och beställer Mellansveriges dyraste öl. Förbannade kartellbildning.

Hej jävla då.

 

Det kommer att börja med en lögn. Man går på dejt (träff). Jaha ja, dricker torftigt, måste dra till övre bar för att dra några flasköl snabbt i smyg. Kommer tillbaka. Skrattar åt dåliga vitsar. Man skrattar. Skrattar. Och ljuger. Hon börjar bli lite full och pratar om sånt som tjejer gillar att prata om. Som rosa band, smink och hästhoppning. Man försöker verka intresserad. Bräckliga fasader målas upp.

Tiden går. Det blir fler träffar. Man blir ett par. De målade fasadernas färg har ännu inte flagnat. Man ska flytta ihop. Och visst fan gör man det. Man åker till IKEA och hon väljer ut saker till det gemensamma hemmet. Jättekul. Ens skivor och värdefulla affischer får inte plats, inte ens i källaren. Man inser efter ett tag att det är som att flytta hem till föräldrarna igen. Göra sig omyndigförklarad ännu en gång. Det är slut på att dricka direkt ur mjölkpaketet, slut på att komma hem full en måndagsafton och slut på att dra en tristessrunk vid köksbordet.

Jodå så att... gravid råkar hon bli också. Jävligt kul tycker alla i hennes familj och närhet. Själv är man lite skeptisk. Tvungen att ta till flaskan för att orka med allt. När beskedet om tvillingar kommer blir det en isolerad helg i danskens sommarstuga på kusten för att inte bryta ihop totalt. Under graviditeten flyttar man till villa. För så ska det vara. Villa. Skitkul. Klarade inte ens att svarva en påk i träslöjden. Nu ska man bygga altan och staket. Men det vågar man ju inte erkänna för mamman till ens kommande barn att man inte kan. Därför skickar man henne på spa en helg och hyr några polacker som svart styr upp det hela.

Ungarna kommer. Har man inte pallat Terror på Elm Street-filmerna finns det inte det chans att man klarar av att titta på under förlossningen. Blod, slem och helvetet på jorden inbäddad i en sjukhussäng. I all förvirring efter barnens ankomst låter man henne döpa dem. En pojke och en flicka. Brandon och Brenda efter 90210. Det motiverar hon med ”
men älskling, den ungdomsserien förändrade ju våra liv”. Jo så var det ju kanske tänker man och tvingas koncentrera sig på annat.

Det blir dop och bröllop i ett. Det ska byggas seriös kontakt med svärföräldrarna. Svärföräldrarna är givetvis helt jävla dumma i huvet. På bröllopet och dopet kommer ca 100 personer från hennes sida. Själv lyckas man, inklusive familjen, skrapa ihop ca 10 personer. Det börjar tjatas om bröllopsresa, men med tanke på att det där onödiga bröllopet kostade multum blir det mest tjafs. Hon vill till Mauritius. Det blir en helg i Ullared där hon får shoppa loss en timme eller två.

Och så blir det.

Ens bästa kompisar blir grannarna och fruns syster och hennes man. Grabbarna har man tappat kontakten med för länge sedan. Parsemestrar till Småland i husvagn. Hej då fyllehelger i Berlin.

Jag läser Mankell. Min fru läser Marklund. Tillsammans ser vi på Idol och Beck-filmer (han är ju så bra, han Persbrandt) Alla åsikter om vad som är bra eller dålig populärkultur finns inte längre. I stereon huserar Jimmy Jansson. Frun har blivit vuxen på riktigt och ifrågasätter om sångaren har ont i magen om något annat spelas.

Som sagt, vi blir bästisar med grannarna i området. Det ordnas med fest. I sin fylla och leda råkar man knulla grannen i Anderssons växthus. Grannen är en karl och ångesten är ett faktum.

Ungarna som luktat bajs alldeles för länge växer upp och även det blir jobbigt. Brenda blir mobbad för att hon är fet. Brandon spelar ishockey. Ishockey är dyrt och tidskrävande. Man jobbar måndag till fredag minst 50 timmar och utöver det så ska det skjutsas till träningar.
ALT 1: Brandon är duktig och får spela i flera årskullar. Det vill säga 30 mil på lördag och sedan det samma på söndag utöver veckokörandet.
ALT 2: Brandon är dålig på ishockey och man spenderar hela sin lediga helg på cup i en svinkall ishall i Oxelösund, när Brandon sitter på bänken.

Brenda hamnar i dåligt sällskap och röker hasch och sniffar lim. Tar lite för mycket Rohypnol och GHB. Jodå, en sväng till akuten för magpumpning varje helg. Sedan lyckas ungjäveln få ett slags lesbiskt Oidipus-komplex. Försöker hugga sin far och ligga med sin mor.

Familjeterapeut.

Man tror att allt har löst sig. Lite hyfsad kontakt med barnen igen och allmän husfrid. Plötsligt börjar frun jobba över, träna på gym och sola solarium. Man fattar misstanke och konfronterar. Jodå. Hon har kilat lite vid sidan av. Hon har knullat i dubbelsängen med sin älskare och tydligen visat på akrobatkonster och initiativ som aldrig förr. I vår IKEA-säng. Det skriker hon högt och gärna. Man blir arg. Man flyttar. Man skiljer sig. Sedan kommer det fram att ex-fruns nya knull/man heter Ove. Så hemskt förnedrande. Man är brädad av någon som heter Ove.

Så där ligger man. Nytt hem igen. Måste gömma vuxentidningarna och toarullen från sängmöbeln i sin spartanska etta när ungarna kommer på besök. De basunerar gärna högt ut hur jävla bra Ove är. Han som har fixat platt-tv (eller vad som nu är modernt i framtiden)och bastu och kan umgås med tonåringar på ett avslappnat och kompisaktigt sätt.

Det går ett tag. Man rycker upp sig. Man går på en krog som bara gamla och besegrade besöker. Den där som man hånade i sin ungdom. Man dricker sig full på tysköl som smugglas in. Man träffar en kvinna. Hon har två barn. Repetera händelseförlopp.


Och om det ska bli så här, om det ska va så här. Ja då vill jag fan ändå inte vara med.


Ljus och Kärlek!

Sweetheart come

Det är snart spöktimmen och då får man akta sig för då kommer döden och annat patrask. Och jag sitter här med mysbyxor som fått en fläck av någon sås eller något annat som vägrar gå bort i tvätten och ser ut som en kissfläck.  

Och jag tittar ut genom fönstret mot något som jag tror är månen och tänker att så här går det fan inte till på film.

I filmer är det alltid någon som kommer vid rätt tillfälle.

För på film är det alltid någon som kommer vid vad som verkar vara rätt tillfälle över tjejens ansikte och hingsten är så jävla nöjd och tjejen verkar väl kanske inte tycka att det är the time of her life men ler lite smått ändå och försöker se lycklig ut för hon är ju ändå skådespelerska och det kan ju bara bli bättre tänker hon.

Och på film är det alltid någon jävel som sitter och är lite ledsen och det kan bero på ränteläget eller för att det där paret i Let’s Dance inte gick vidare men oftast så beror det på att kärleken bråkar och där sitter människan i fråga i någon scenisk miljö som vid en bardisk eller en bergsknalle och tänker att nu får det fan vara nog och det spelas känslomässig musik i bakgrunden och publiken gråter och tänker att det här kommer ju aldrig sluta lyckligt oavsett hur det går men just då när allt hopp är borta så kommer kärleksantagonisten inklivandes genom dörren eller va fan det nu är för passage och det hugger till i de bådas maggropar och det leder till omfamningar och åtrå för nu är allt bra igen och det är ömma kyssar över halspartier och det är ingen jävel som kommer för fort eller i ansiktet utan det koms där det är kärleksfullt när halskyssandet övergått till vuxenlekar och sedan är det ömhetsbevis i grått morgonljus och ingen av parterna behöver med gråten i halsen be den andra stanna kvar med ett skadeskjutet hjärta och sedan med tårar rinnandes längs med kinderna för på film är det äkta kärlek och inga SMS-lån inblandade.

Det är natt mot tisdag.
Spöktimmen har börjat.

Ingen kommer på något sätt här.

Det här är ingen film.
Det här är ingenting.


måndag, augusti 24, 2009

How could hell be any worse?

Imorgon börjar vuxendagiset igen. Jag är oerhört omotiverad. Det känns inte speciellt kul någonstans. Det ska skrivas en c-uppsats till exempel.
Om vad?
Inte en jävla aning.
Men jag vill i alla fall, oavsett ämnesval, på något sätt få Siw Malmkvist att framstå som en dålig människa. Det är dags att sanningen kommer fram.

Läste genom kursplanen för något annat förut. Det verkade intressant när jag sökte, nu verkar det bara trist. Man ska bland annat starta en blogg. Det vägrar jag göra, det är fan bara kärringar och annat löst pack som bloggar. Djävulens påfund i absurdum. Jävla idioti.

Nej, nu ska jag lägga mig i duschen några timmar och göra en analys av tillvaron. Sen ska jag dricka öl, det är det enda man behöver göra som student, förutom att gnälla på allt och alla. Studenter är fan helt jävla dumma i huvet.

Med vänliga hälsningar
Trött surfitta

söndag, augusti 23, 2009

(I'll love you) Till the end of the world

Jag kände på mig att det var något jag glömt när jag låg och vred mig i bakfyllevärk med en liten moderat slåendes i mitt huvud och med skadeskjuten kropp och muttfdoft om fingrarna. Jag kom på vad det var när jag tog promenaden förut.

Apa fyller ju för fan år idag!

Lilla jävla älskade Apa. 28 år blir hon, och hon kommer aldrig bli äldre än mig, det är bra, det brukar jag påpeka för henne. Om jag nu inte dör innan henne, typ imorgon, men det verkar ju så onödigt. Mentalt är hon oftast runt nio år och blir väldigt glad när jag skickar Bamsetidningar till henne. Fast jag brukar själv lyssna på Bamse, det ska erkännas. Det tycker jag är lite mysigt ibland. Fast jag skulle aldrig orka med att vara polare med det där gänget. En björnjävel som är onormalt snäll och käkar honung, det är äckligt. Och en liten bögig kanin som fjantar runt och är rädd mest hela tiden och en sköldpadda som har allt utom atlantångare och lok innanför skalet som dessutom ska sova hela jävla tiden. Näe fy fan, särskilt den där Skalman skulle jag aldrig palla med.

Men Apa orkar jag med och det har jag gjort i ungefär tolv år eller nåt och jag tycker att det är fult att rangordna vänner men hon tillhör av de närmsta. Det är en människa som jag ser mycket upp till, fast att hon bara är etthundrafemtionio och en halv centimeter lång (den där halva centimetern är tydligen jävligt viktig). Hennes längd gör det också tacksamt att hota henne med en huvudspark om hon inte lugnar ner sig. Apa är en modig och driven människa, hon tar sig för saker som jag aldrig skulle orka med. Och tuff är hon också, när vi besökte Nya Zeeland för sisådär fem år sen så var det något häftigt ungdomsgäng som skulle mucka. Själv var jag beredd på löpsteget direkt, men Apa började svära och gestikulera och iväg lommade ett snopet gäng.

Vi skulle bland annat rida på den där resan. Jag hade aldrig varit i närheten av en hästjävel innan. Och en häst är stor, jävligt stor, säkert med tre meter i mankhöjd. Trodde att man bara skulle sitta på den där hästen och så skulle det gå någon slags skötare vid sidan av och man själv kunde slappna av och ta en kopp kaffe och tänka på annat och känna sig lite som Clintan. Men icke. Uppför en lerig jävla decimeterbred stig på ett berg skulle det ridas. Utan skötare. Fanskapet till häst stannade givetvis och vägrade röra på sig mitt på berget. Jag kände mig inte som Clint Eastwood och vågade inte ropa på de andra att vänta eftersom jag antog att den labila hästjäveln skulle bli rädd och skena och sedan systematiskt mata sparkar mot min kropp när jag blivit avkastad. Det blev jag hånad för efteråt. Av Apjäveln.

Nu bor hon i Australien och gör förmodligen viktiga saker. Jag saknar henne väldigt mycket, speciellt nu. Apa skulle klappa mig på huvudet och säga tjejer som inte förstår sitt eget bästa fan får skylla sig själva och att det bara är att ta nya tag och sedan skulle nog allt bli bra. 

Grattis på födelsedagen din lilla fan.

Var glad att du befinner dig långt bort, annars hade du fått en jävla nacksving eller två. 


Apas kompis Ordboken

Gloomy sunday

Nu ska jag ta en snabb promenad. Inte en jävel kommer hinna ifatt mig. Och tur är väl det. Svettas ut asbest, spritångor och svårmod.

Förutom kuknäsan, öronen, håret, ögonen och ansiktsformen så är jag ganska lik killen nedanför. 


Devils whorehouse

Svensexan gick bra. Först en skenavrättning på ett dystert industriområde, fy fan va rädd han var. Sen fick han halsa en flaska Explorer och blev efter det slängd i en taxi till närmsta horhus. Allt var klart vid halv tretiden på eftermiddagen och vi andra kunde fortsätta med vårt.

Nej, så gick det inte till.

Men jag orkar fan inte gå in på detaljer, jag ska nog krypa tillbaks till soffan nu, ty det bor en liten moderat i mitt huvud som slår hårt och det värker. Jävla borgarsvin. Hej då.  

lördag, augusti 22, 2009

Into a swan

Jag stekte ägg naken förut. Men det var alla likheter mellan mig och Jamie Oliver. Det blev mer fastbränd röra, att steka ägg är ett jävla lotteri. Oftast drar jag nitlotten.

Och nu sitter jag här och firar lördag och tittar på min blomma. Den har sett likadan ut nu ganska länge. Men den har inte kastat in handduken än, och det är ju litet av ett mirakel. Det är jag och han där uppe som kan sköta sånt där.

Jag väntar ivrigt, nästan så att jag hoppar på stolen, på att blomman ska slå ut och jag är nyfiken på vad den ska bli när den blir stor. Jag vill att den ska bli en snäll och snygg tjej, men det är en jävla högoddsare och ganska orealistiskt egentligen. Så det lutar mer åt:
- En vettig manual till distanskursen
- Ett djur som både är gulligt och spännande
- En liter mjölk



Jag hoppas mest på mjölk, för det vore väldigt gott just nu. Mjölk är bra, för det ger starka ben. Och starka ben måsta man ha när man blir gammal för annars ryker lårbenshalsen stup i kvarten.

Nej, nu jävlar ska jag duscha och tänka att Siouxsie Sioux sitter i soffan när jag kommer ut. Om jag tänker riktigt mycket på det så blir det sant. Det funkade ju fan i Dallas, fast där var det typ tvärtom, men ändå. Allt som hände i Dallas kan hända här, det måste jag våga tro. Man måste våga tro. Det måste man.


Kram

fredag, augusti 21, 2009

Summer's almost gone

Jag är ledig ja. Det har jag varit sedan Berlin. Jag var förvisso ledig där också, men det blev inte lika påtagligt då. Så nu har jag tråkigt. Jävligt tråkigt. Och så är jag missnöjd. Om jag skulle vara tvungen att beskriva mig själv med ett ord så skulle det tyvärr få bli missnöjd.  För när jag är jobbar eller är på vuxendagiset så vill jag vara ledig och dra mig i sängen och lyssna på P1 och tvärtom. Och när jag är hemma så vill jag vara borta och när jag är borta och ligger i ett tält i Kenya och försöker sova med hyenornas ylande i öronen så funderar jag på vad det är för fel med att ligga hemma på soffan med ena handen tryggt om junioren och den andra om fjärrkontrollen. Det finns alltid en längtan efter något annat och det stör mig.

Och nu är sommaren snart slut också. Men det gör inte så jävla mycket, en extremt överskattad årstid. Höst och vår är bra, inte för varmt och inte för kallt. Vissa saker har varit bra med sommaren och andra saker har varit mindre bra, om jag nu ska uttrycka mig väldigt intetsägande. Till de bra hör i alla fall till exempel att åka båt i Tübingen en ljummen torsdagskväll och vincykelsemester för en afton med Soda. De mindre bra tycker jag att vi lägger åt sidan, men jag har fan inte sett någon igelkott än och det smärtar mig.

Nu har det kommit oroväckande uppgifter angående bröllopet också. Jag trodde i min enfald att jag i rollen som best man bara skulle sitta i kyrkraderna och rulla tummarna och få ont i ryggen och ha dåligt samvete inför Gud för att jag aldrig var så motorintresserad och ville ha en moped så att jag konfirmerade mig. Och sedan langa över ringen lite diskret. Och sedan sätta mig igen och kanske hinna med en låtönskning.
– Spela Tears in heaven!
– Sccch, var tyst nu Wayne, den spelar man dessutom bara på begravningar. Och dra upp gylfen.
– TEEEAAARS IIIN HEEEAAAVEEEEN!!

Men icke.

Tydligen så ska jag gå med genom kyrkan fram till altaret tätt bakom de älskande och se lite dum ut. Det vet jag inte om jag känner mig så bekväm med. Till viss del för att det gör mig nervös. Men mest för att jag har en sådan otrolig utstrålning och grace, många säger att när jag stiger in i ett rum så stannar allt upp, jag tar liksom över allt, det beror på min naturliga aura. Så tyvärr kommer jag stjäla all uppmärksamhet från brudparet, och det är nog inte tanken. Om jag får kontanter så kan jag gå med på det, annars så sitter jag nog helst och glor bara.

Näe, men om man skulle försöka slå ihjäl den här dagen också då. Det finns en kasse tvätt som måste sorteras och hängas och läggas i garderoben. Det borde väl göras, ty någon annan jävel lär ju inte göra det.

Sen ska jag ta en promenad och leta igelkottar.

 

http://open.spotify.com/track/0p1Kt4QhlaKPYn3dX6EMID

 

 

torsdag, augusti 20, 2009

First we take Manhattan...

Om du vill läsa om vad jag gjorde och inte gjorde i Berlin så får du fan klicka här: www.cramp.se/magazine/

Och klaga inte på att länken ser ut som den gör, det är ingen som lärt mig länka snyggt, så jag skiter i det.

Sick of myself

Jag är mycket sjuk. Det kommer vätskor från alla hål förutom naveln, där är det igenpluggat. Misstänker Ebola, svininfluensa eller dålig mat nere från hörnet. Och eftersom jag lider för konsten så har jag skrivit en dikt, omringad av mina sjukdomsplågor. Läses med fördel högt med släpig och jävligt dryg göteborgsdialekt.

Vem är du?

*plats för konstpaus*

vem är jag?

*konstpaus igen*

åh, åh
levande charader

spelar alla roller så bra.

Högt över havet
och bort över land.

Vem är du?

*konstpaus*

Vem är jag?

Jag är natt
du är dag
liksom eld och
vatten.

åh, åh
levande charader. 

onsdag, augusti 19, 2009

My iron lung

Man vet att tillvaron är spännande när det enda som finns på agendan är att köpa ett jävla strykjärn.

Så jag tog mig till Clas Ohlson.  Fy fan vilken tråkig affär, bara massa skit med sladdar och skruvar och verktyg och annat som vettigt folk inte finner något intresse av. Gick till kärringavdelningen och plockade på mig första bästa strykjärn och betalade och gick ut.

Så nu sitter jag här med ett tummat exemplar av Starlet och ett strykjärn. Tre meter sladd har det och några knappar och något som man ska skruva på. Och ett mätglas.

Nu ångrar jag köpet lite. Det finns tillräckligt med vitvaror som måste kontrolleras innan bohaget lämnas. Och nej, du behöver inte sitta och hetsa upp dig över att strykjärn kanske inte traditionellt ingår i kategorin vitvaror, men strykjärnet är vitt precis som spisen och stängs det inte av så kan man dö eller så kan skivsamlingen brinna upp. Så därför är det en vitvara.

Kommer bli ett jävla spring till garderoben på mornarna för att kolla att den tre meter långa sladden inte smugit ut under natten och börjat kopulera med närmsta eluttag.

Helvete, som om livet i sig inte vore nog. 

tisdag, augusti 18, 2009

Fuck it

Jag orkar inte skriva något, och så finns det väldigt många gymnastiksidor som uppdaterats när jag varit i utlandet. Så det får bli lite bilder istället. Sånt är jävligt överskattat har jag kommit fram till, men ändå. Många människor ska vara märkvärdiga när de fotograferar, det ska tänkas på vinklar och annat skit och tas 27 bilder på samma motiv. Varför göra det så jävla svårt för sig? Sikta bara med kameran i ungefärlig riktning där motivet kan tänkas finnas och skjut av. Stoppa sen kamerajäveln i fickan och tänk på något roligare. Inga problem alls. 





Görlitzer Bahnhof, alldeles för tidigt på morgonen.


Man får vara glad åt det lilla ibland. Och nej, den ligger inte i min lägenhet nu. 

Återigen, man får vara glad åt det lilla. 


Jag tycker det är jävligt bra när någon säger ifrån. 


Alltså va fan... jag rycktes med av bara farten.

Hand. 

Säng

En båt och en jävligt kåt tjej. Att tjejen är jävligt kåt är jag egentligen väldigt osäker på.


Notera att sopan dricker Corona. Förmodligen göteborgare. Man kan inte bara bli glad över småsaker, utan också irriterad.
 
Kommer förmodligen inte på en stadsbuss i Sverige. Och det är bra, förbannat skabbigt. Och ja, dubbelmoral är den moral jag har. 



Så där ja. Jag kommer nog aldrig i helvete få jobba med att skriva bildtexter ser jag nu, sämre än Klick för fan. Men fuck it. Nu har jag viktigt surfande att göra. Hej då. 


söndag, augusti 16, 2009

Two headed dog

Blev kompis med en hund igar. Han gillade att tugga pa en kapsyl och blev rädd när det skramlade pa golvet när han spottade ut den. Vi lag pa ungefär samma mentala niva. Hej da.

lördag, augusti 15, 2009

Untitled

Jag slogs aldrig med gubben. Däremot sa glömde jag bort att jag sov pa bottenplan i en vaningssäng. Reste mig fort pa bakfyllan och fick mig en jävla kyss över kinden. Det gör ont som fan.

Annars kryssar jag mest runt bland kanylpundare, skogshuggarflator, turkar, transor, turister och vanliga tyskar och mar bra.

Det finns en skönhet över den här staden. Inte sa uppenbar som i till exempel Prag eller va fan som helst, men det finns nagot vackert med allt det slitna och betongen och ungdomsmalade väggar.

Men nästa resa far bli till Istanbul, jag blir triggad av alla dessa turkiska skönheter som glider runt. Nu ska jag äta middag och vila. Sen blir det konsert.

Jag underhaller mig själv för övrigt bra, och da syftar jag inte pa onani. Jag tycker att jag är ganska rolig bara, har jag insett.

Enda minuset, förutom den tappade mobiljäveln, är värmen och getingarna.

Hej da.

Seven day fool

Jomen det ar bra.
Borjade resan med att slarva bort mobilen. Kuuuuuken.
Jag var fan inte ens full. IDIOT. Jag behover den, mobilfan.

Nu ar jag dock full. Ska ga upp och ge gubbfan en omgang i sovsalen som blangde pa mig forut.

Eat my fuck. Gubben ska fa knoge.

Jag saknar dig. 78...

torsdag, augusti 13, 2009

To Germany with love

Jaha, här sitter jag och firar min dag, de vänsterhäntas dag. Jihoo så jag firar. Läste att det finns linjaler avsedda för vänsterhänta som läses av från höger till vänster. Jävla vänsterhänthandikappade jävlar som vägrar anpassa sig. Och att jag hugger mina egna i ryggen bryr jag mig inte om. Det är sällan jag blir beskylld för att vara Jesus, så låt mig inta rollen som Judas istället i detta ytliga skådespel som kallas livet.

Firar också att jag idag gjort sista dagen på Samhall. Firandet började med att jag imorse lyckades slå in fel kod tre gånger när jag skulle larma av, vilket resulterade i att larmet sattes igång. Fick ringa vaktbolaget och jiddra lite, men vägrade erkänna att jag skulle gjort fel, anklagade larmanordningen istället. Jag brukar genast erkänna när jag slarvat, för jag är ytterst medveten om mina fel och brister så det finns liksom ingen anledning att ljuga om något så uppenbart. Men jag trodde helt seriöst att jag slog rätt kod när jag slog 1754. Det var först efteråt som jag kom på att kodjäveln är 1753. Jag skyller på stress och att vi lever i ett jävla siffer- och kodsamhälle. Koden till mitt Visakort är för övrigt 2172. Och till min port 6509. Och till mitt hjärta två folköl.

Avslutade dagen med att anklaga en kvinnlig medarbetare för sexuella närmanden när hon tryckte sin byst mot mig. I själva verket så var jag mycket flitig med vevandet av min armbåge mot hennes barm. Det gäller att sköta sånt där diskret. Men ja, det var fult gjort av mig. Men det är sällan jag blir anklagad för att vara vacker så fuck it.

Imorgon åker jag till Berlin. Tysklands huvudstad och med smeknamnet The big apple, staden som aldrig sover.

Kom just att tänka på att det är ganska skönt att åka själv och utan Soda, som brukar vara min sidekick när det gäller resor. Inget ont i övrigt om mannen, men han känner inte sin kropp riktigt, eller snarare inte sin urinblåsa ordentligt. Som till exempel vid ett av besöken i Prag. Vi hade druckit lunchöl på en krog.
– Ska vi gå vidare eller?
– Ja, det tycker jag.

– Jag ska bara gå på muggen innan, det borde du också göra.
– Jag? Nejnej för fan, det är lugnt vet du.
– Okej, men vi har druckit fyra öl, så det finns säkert något som vill ut om, och om inte annat så vill det ut snart så passa på nu när det finns en toalett.
– Nej säger jag, det behövs inte.

Fem minuter senare står man med dumfan på en packad Karlsbro och paniken lyser i hans ögon och han hoppar som ett jävla barn som om det skulle lindra kissnödnigheten och man får ta ett solidariskt löpsteg med honom för att hitta en offentlig toalett. Och det är bara ett av exemplen, kan nog dra ett från tripp.
Utöver kissandet är han dock ett gott bihang på resande fot.

Nu städar jag. För det är en mycket stor chans/risk att jag dör på någon av flygresorna. Människor dör av sjukdomar, elaka män och flygplan och lite annat tjafs. Jag utmanar döden varje gång jag bestiger en flygmaskin. Och därför städar jag, för det vore så jävla skämmigt att komma hem i en liksäck och så måste familjen tömma en skitig lägenhet. Då kommer de jävlarna skriva i nekrologen:

”Wayne Nilsson, 1981 – 2009, avled när ett flygplan kraschade i något så oexotiskt som Kalmar, men det gör inte så mycket för hans hem var stökigt. Wayne sörjes närmast av... alltså måste vi verkligen skriva familjen här? Vi vet inte om vi kan stå för det riktigt. Jaha, ok, det ska tydligen vara så av tradition! Wayne sörjes närmast av familjen

Och så packar jag. Fy fan va det är tråkigt. Det var enklare förr också. På Nittiotalet. Bara slänga ner tandborsten och en kondom och sen var det klart. Kondomen var för att det alltid varit kul att dra en lyxrunk i nya länder. Nu måste jag tänka till, och det värker så förbannat av att tänka. Kläder ska kombineras i olika färger och mönster. Rutigt och randigt passar tydligen inte ihop. Det förklarade en flickvän för mig mycket bestämt en gång. Då blev jag lite sur och kontrade med: - Du älskling, du vet att du fan ser ut som Svenne Hedlund i din nya frisyr va? Hon hade klippt lugg, det var populärt där runt 2003. Nu bor hon i hus med nån rakryggad jävel och ska säkert föda ett barn skulle ha varit mitt. Men jag är inte alls bitter för det. Inte jävla alls.

Berlin blir nog bra, Berlin är bra. Bara jag lyckas hålla mig borta alla friidrottsfjantar så löser sig allt. Och hororna kommer att locka mig med sina falska lovsånger. Men jag vill inte åt deras skattkistor med en enda stor inflammerad hårsäck till venusberg. Det vill jag inte.
– Men Candy Rose, du får tio åjro om du bara rör vid min arm lite snabbt och tittar mig i ögonen och sedan viskar att du älskar mig, säg Ich liebe dich med all din lidelse du har inombords, snälla gör det och låt mig få tro för några sekunder att allt är på riktigt, allt är över snabbt, snälla gör det för mig Candy, tio åjro och en cigarett.

Nej, nu ska jag fortsätta med viktiga saker här. Och nosa på en flaska rött. Kanske hörs vi igen, kanske inte.

Kram

Ps- målet är som vanligt när kommungränsen lämnas att aldrig återvända. Jag ska ragga upp en rik borgarkärring på KaDeWe och sedan massera in tryffel och gåslever i huden på henne i någon fräsch paradvåning.

Only I can hear, only I can touch

”När grannarna knullar så lyssnar man”

Nyinstiftat lägenhetsordspråk. 

Ska nog gå över med en blomkvast och en flaska vin som tack sedan när de är klara. Själv har jag redan hunnit med efterspel och en cigarett. 

onsdag, augusti 12, 2009

Let them eat pussy

Dagens middagstips: Omelett


Antal middagsätare: 1


Tid: Allt mellan tio minuter och två timmar, beror helt på hur mycket man jazzar runt med annat under tiden.


Ingredienser: Några ägg, vatten, salt, peppar, en nypa självömkan och precis vad som passar eller finns i skafferiet.

Gör så här: Ta fram en bunke eller en tallrik som är en aning djup. Lägg innehållet från äggen i bunken och rör runt med förslagsvis en visp eller gaffel, egentligen är det inte så jävla noga vad vispar med, men gulan måste blandas med vitan. Det är grundläggande. Häll i lite vatten och vispa lite till. Nu kan du känna dig lite som en tv-kock som säger ”Och så tre matskedar vatten” och sedan bara häller sådär nonchalant från kranen utan att egentligen måtta någonting. Du borde kanske hälla i lite mjölk också, men du konstaterar snabbt att det inte finns någon. Men det gör inget, för det är jobbigt att gå och handla och du tänker bara att lite mjölbrist har ingen jävel med hälsan i behåll dött av. Häll sedan i sedan några nypor salt och peppar, gå på känn där, det är bara kärringar som mesar runt med kryddmått.

Nu ska du sätta på en platta på spisen och lägga en stekpanna på den. Om du hade varit en lite jävla effektiv så hade du gjort det redan innan du började kladda med äggen. Men sånt där är inte alltid lätt att veta. Nu får du stå och se dum ut i några minuter, eller fundera på livet och klämma en pormask men då måste du tvätta händerna efteråt. Eller så tittar du efter i kylskåpet eller i skafferiet om det finns något att dryga ut omeletten med så att den blir mer mättande och förhoppningsvis godare. I skafferiet hittar du kanske en burk med bönmix, men tänker att bönor är otäcka i konsistensen, nästan värre än majs i smaken också, och du funderar på vart fan den egentligen kommer, den där burken, och drar slutsatsen att det antagligen har varit någon tillfällig kvinna som köpt den där och som vanligt visat brist på omdöme, de är så ju fruktansvärt oförståndiga de där fruntimren. Dessutom är det en konservburk och att börja en kamp på liv och död för att få upp fanskapet orkar du inte, ingen vettig människa har någonsin kommit bra överens med varken öppnare eller burkar.

I kylskåpet ser det tomt ut, en stackars liten tomat gör en vitlök sällskap. Du tänker att du kanske borde handla ändå. Du har två affärer med gångavstånd, men det är mycket folk i båda vid middagstid, och folk orkar du fan inte med efter en dag på ditt utvecklande arbete. Den ena skulle ju i och för sig kunna vara värt ett besök för MILF:en som jobbar där, och den söta i kassan med de vackra mörka ögonen som visserligen antagligen inte är mer än 19 år, men va fan liksom.

Äsch då, tomat och vitlök duger gott tänker du sen.

Så därför tar du fram tomaten och vitlöken. Tomaten hackar du i bitar som du själv tycker är passande med den där kniven som du använder till allt, även att såga julgranar med. Att ha olika knivar till olika ändamål tycker du är jävligt småborgerligt och att man ska kunna hantera en kniv bra istället för flera dåligt. Vitlöken pressar du med en... ja just det, en vitlökspress. Så duktig du är, du kan ju tänka själv.

Nu är stekpannan tillräckligt varm och då häller du i lite olja. Det gör du trots att det är en teflonpanna. För ägg är lite opålitliga när det gäller att fastna. Du tänker snabbt ihop en teori om att det beror på att äggen skulle ha blivit fågelbarn och nu ger deras förvridna själar igen för lidandet genom att slå rot i pannan. Men sen kommer du på att du låter som en katolsk abortmotståndare och förkastar hela teorin och tänker efter det att ägg bara är ägg och inget annat.

Häll för fan i smeten nu! Är du tuff så har du bar överkropp och utmanar oljan som skvätter, men det är inte nödvändigt. Stick hål i bottenytan som stelnat så att all smet blir lite fast. Strö sedan omsorgsfullt över tomaten och vitlöken, arbeta in grönsaksdelarna i smeten med rimligt redskap.

Du behöver inte vända och hålla på, det är det bara receptfascister som gör.

Så! Klart!

Hiva upp omeletten på en tallrik, garnera med finhackad bladpersilja som du inte har, men försök att åtminstone att visualisera det hela för en mer omfattande upplevelse.

Ett mycket passande vin till en onsdagsomelett är rött och spanskt och heter Marqués de Arienzo Reserva, artikelnummer 2710, 90 kr. Ett vin med elegant karaktär och inslag av russin, kardemumma, choklad, högfärdighet och framträdande ekfat.

Ät framför tv:n med nyheter på finska som sällskap. Tänk att laga mat och äta ensam bara är till för överlevnad och ett nödvändigt ont. Och att Finland verkar vara ett jävla skitland.

Smaklig måltid.

tisdag, augusti 11, 2009

Like a friend

Alltså va fan, har vi inte haft nog med sorger och besvär i den här världen i år? Först var det Victoria och hingsten från Ockelbo och sen kom Bruce Springsteen hit som han gör varannan vecka och sen dog Michael Jackson och nu är det Madelääään som ska partnerskapa sig och sen säljer väl Springsteen ut Ullevi igen en vecka i november.

Jag orkar inte mer, jag gör inte det. Kan inte någon bara sätta ner foten och säga ifrån och förklara att det tammefan räcker nu!

Jag bävar för den dagen då någon av de där blåblodiga systrarnas underliv bär frukt och pöbeln kommer att stå på rad och buga med mössan i hand för att hälsa frälsaren välkommen.

Men nog om det nu. För ett år sedan hände en sak på Samhall. Idag hände samma sak. Därför kommer en repris, eftersom händelseförloppet var ungefär detsamma:

Oj oj oj, det var spännande på Samhall idag. Strömavbrott, tydligen nån jävla huvudsäkring som hade brunnit. Ingenting fungerade och allt var svart. Skönt med drama i vardagen, jobbar man på Samhall så slipper man åka till K2 för att få lite äventyr. Kuben kom rullandes.
 - Vilken katastrof alltså.
Katastrof för företaget kanske, tänkte jag, men det innebar ju en paus och cigaretter så jag klagade inte. Sedan kom det nån elektriker och började undersöka elskåpet och Kuben kom rullandes igen.

- Herregud, jag har aldrig sett en elektriker se så skrämd ut som när han såg kabeln som var bränd. Ja jäklar alltså
.
Själv har jag aldrig reflekterat över elektrikers ansiktsuttryck när de arbetar, inte hur de ser ut på fritiden heller för den delen, jag känner ingen elektriker, så jag kunde inte replikera med något.

Kuben rullade vidare och skrockade för sig själv. Det var en stor dag för Kuben. Han kände sig nog viktig och duktig som med sin ficklampa informerade oss andra. Jag gick ut och kedjerökte lite och det tog inte lång tid innan jag började tänka på barnförbjudna saker om Lollis. Ett snabbt nummer på golvet mellan hyllorna i dunklet hade inte varit dumt. Men sedan hörde jag hennes röst och det lilla uns av kåthet som fanns inom mig försvann direkt. Att höra hennes röst kan ibland vara som att bli huggen med en kniv i örat. Obehagligt med andra ord. Efter en timme hade jag tröttnat på att röka och göra ingenting så jag gick till chefen och krävde att vi skulle stänga eftersom personalens ögon kunde ta skada av allt mörker och det skulle inte facket gilla och det bästa vore om vi fick gå hem eller till bolaget. Det tyckte inte chefen.
– Strömmen är nog snart tillbaka, sa han.
Som självutnämnd fackrepresentant kände jag mig som 2000-talets Lech Walesa och ville trots nederlaget begära mer.

– Får vi inte gå hem så kräver jag, och arbetarna står bakom mig, att du ordnar ett fritt Palestina!


Chefen gick iväg utan att svara. Jag gick ut mot lagret för att verkligen försäkra mig om stödet angående Palestina, men det var ingen som lyssnade. Visserligen orutinerat av mig att försöka föra viktiga frågor dagen efter Allsång på Skansen. Jag knallade till chefen igen och efter cirka en halvtimme när det kändes som att Palestinafrågan var nära en lösning kom strömmen tillbaka och allt återgick till det normala. Ironiskt nog så medförde det elektriska ljuset ett jävla mörker.

Slut på repris.

Idag är det lilla julafton. Jag ska få ett paket. Paketet ska jag hämta ut i en affär där det jobbar en jävla fitta. I paketet är det böcker, det vet jag eftersom det är från mig själv. Det är så det fungerar när ingen annan ger mig presenter. Själv är bäste dräng. Åh tack så mycket kommer jag säga till mig själv och krama luft. Låt mig få bjuda på en kopp kaffe som tack för de fina böckerna, snälla låt mig, jag är så tacksam för en present en vanlig tisdag bara sådär, du är så snäll, världens bäste vän, jag har varken socker eller mjölk men det behöver du ju inte för kaffe ska ju drickas svart eller inte drickas alls, så fin du är förresten, jättefin…

Ja, och så där kommer kvällen fortsätta och sedan är dygnet över och allt är återigen förstört.

Nu går jag. Hej då.