söndag, oktober 31, 2010

The return of darkness and evil

Okej, jag ljög för några veckor sedan, det gjorde jag. Det är idag vi ändrar tid, inget annat. Men sången sjunger vi ändå.

Nu är sommaren slut
och det är för kallt att gå ut
Låt oss bära in
altanen som är så fin(n)

När vi burit tillbaka
kan vi vara inne och baka en fin höstlövskaka
som inte ditt sommarknull får smaka
Du vet han från Simrishamn
som pratade som ett lamm

Man får sjunga med vilken melodi man vill, det är det som är så himla fiffigt. Varför vi ändrar tiden är lite oklart. Men förmodligen har det nåt med månens dragningskraft att göra, precis som menstruation.

Nåväl. Igår skrev jag en salstenta, det är också ett jävla lördagsnöje. Dålig luft och en tjej som köpt upp halva Mellansveriges lösgodislager störde mig en aning.

Jag har svårt att förstå hur man orkar sitta och trycka i sig en jävla massa godis klockan 9 på morgonen, men samtidigt är det så mycket jag inte förstår här i världen.

På tentan kunde jag lite om mycket men inget extraordinärt bra. Det är tyvärr så jag arbetar i största allmänhet. Inga specialkunskaper alls, inga fördjupande kunskaper, bara försiktiga skrap på en glättig yta där fingrarna tillslut bara smeker av lättja.

Skulle någon av mina vänner vara med i det där tv-programmet med svärmorsdrömmen som har lockigt hår och pillemarisk blick behöver jag knappast sitta med telefonen i näven och vänta på att bli uppringd för att hjälpa till.

Fast det gör inte så mycket, alla kan inte vara orakel som poeten som turnerar med Wayne Hussey för tillfället.

En söndag som denna tänker jag spendera med ett korsord och radiosporten. Sen ska jag möta Varulven och ta en eller flera öl och prata barnvagnar och skivor, sen ska vi till Klubben och lyssna på sån där djävulsdyrkarochätakattungarmusik som tycker att Gud är en jävla kärring och varje morgon tänker de nog – Satan är bäst, ingen protest.

Jag räknar i alla fall med ett jävla ös på scenen. Själv kommer jag hänga längst bak i lokalen och luta mig mot baren. Så är det när man snart fyller 30, står man rakt upp och ner längre än en kvart börjar ryggen gnälla – med en mycket molande värk som följd.

torsdag, oktober 28, 2010

Pablo Picasso was never called an asshole

Jaha ja, då är man tydligen med i försnacket till Stora kulturbloggpriset. Varför eller hur eller vad vet jag inte riktigt.

Lika otippat som välförtjänt sade hästhandlaren när han kom till himlen.

Det där ovan har jag snott från Peter Apelgren. Jag vill vara kompis med Peter, men det är en annan historia.

Trots att jag har odlat ut en kulturell skepparkrans så ser jag dock Chevy Chase som en större skådespelare än Klaus Kinski och kommer nog inte bli nominerad till nåt pris.

Men jag är lite som en svensk idrottsutövare på elitnivå som tränat stenhårt i 15 år inför ett OS och blir utslagen i försöken efter en bedrövlig insats och tröstar sig själv med – det var ju ändå roligt att få vara med, det var god hotellfrukost och så.

Nu är det gonatt och lite kulturell underground video med Nåjbaten. Låten är för övrigt perfekt att lyssna på i kollektivtrafiken när alla bara sitter och glor och längtar bort eller vad de nu gör. Ett fint soundtrack en regnig torsdag i slutskedet av oktober. Hej då.


onsdag, oktober 27, 2010

Do they know it's christmas?

Det är snart jul. Om det är roligt eller inte kan ju de lärde tvista om så mycket de orkar. Det är en jämrans massa annonser om julbord hit och dit i alla fall. Fy fan va tråkigt.

Julbord.

Det räcker gott och väl med kvinnan som utger sig för att vara min mors mat på julafton och lite artigt restätande dagen efter (och hon lagar bättre mat än din mamma, så det är inte det som det handlar om).

Jag har i alla fall fått en inbjudan till en jullunch. En jullunch bör vara sämre än ett julbord. Förmodligen ingen sprit.

Nu ska man ju visserligen tänka på att det finns människor som inte kan äta sig mätta i världen och att det finns människor som inte är utrustade med förstånd och därför röstar på Sverigedemokraterna. Folk har det inte lätt med andra ord, man borde vara tacksam. Det borde man.

Men va fan. Jullunch liksom. Där ska man sitta och vara nöjd intill nån gravid småbarnsmamma som andas julmust och ägghalvor på en och gladeligen berättar hur hon sprack lite överallt vid förlossningen.

Och så ska man spela intresserad och nicka eftersom det är det som social kompetens går ut på.

Samtidigt ska man försöka vara nån gubbjävel till lags som gnäller på att det inte är som förr när herrgården utanför byn hade julbord och man fick åka häst och släde dit i snön och bondmoran hade rullat genuina köttbullar i armhålorna och det var grisfötter på faten och nytappat kalvblod i lerkrusen och Jesusbarnet gned sig i krubban som var byggd i naturlig storlek och utanför knuten lurade en liten jävla vätte som sysslade med hyss om den inte fick gröt.

Och då får man hålla med om att det minsann var bättre förr men ändå få gubben att inse att man bara sitter på en skabbig kinakrog och att det vore bäst för husfriden om han bara höll käft och istället skedade i sig av den danska massproducerade rödbetssalladen.

Nu kanske jag framstår som lite negativ. Men jag är bara egentligen lite kritisk till allt förbannat frossande och överflöd som det här julfirandet medför med klappar och knäck och skit.

Ett frossande och överflöd som jag själv bidrar till. Men ska man vara utrustad med någon sorts moral så är väl ändå dubbelmoralen den bästa. Jag röstar trots allt på sossarna.

Godnatt.

måndag, oktober 25, 2010

Disappointed

Livet är fullt av besvikelser, ungefär 83 % utgörs av besvikelser.

En av de största besvikelserna i livet för egen del kom helt klart under gymnasiet i och med geografilektionerna. Visst, jag hade kanske inte förväntat mig glass i stora lass och popcorn och freestyle med fräck musik.

Men någonstans i min enfald trodde jag väl kanske att vi skulle få lära oss om olika länder och sånt, om olika städer och ett och annat fylke kanske.

Så där satt jag med mitt beniga tonårsarsle och tuperade hår i skolbänken och skrev ”Sisters of Mercy” och kanske ritade en liten kuk i blocket (det där är ett beteende som fortfarande pågår) och bara väntade på att få börja färglägga Tjeckoslovakiens flagga eller planera cocosbollsförsäljningen så att vi kunde åka till Alperna och rida på sankt bernhardshundar och sopa i oss glögg eller vad de nu har i sina tunnor.

Men nej.

Gubbfan börjar prata om stenar. Stenjävlar.

Det finns tydligen olika sorters stenar. Och mineraler. Och det skulle man lära sig. Till ingen nytta.

Det enda man behöver veta om stenar och mineraler är att en sten är en sten och att en stor sten är ett berg och att mineraler säljs i vattenform på plastflaska på Ica.

Sen pratade gubben om väder. Om moln och skit. De enda som bryr sig om att det finns olika sorters moln är:

a) människor med glasögon. Med det ska de inte lastas för, det ligger bara i deras natur.

b) idioter som ska försöka mästra och sätta dit folk på fester i hopp om att få lite uppmärksamhet och muff.

- Du, vet du vad ett cirrusmoln är eller?
- Nej, och just nu spelar det ingen större roll ändå.
- Det spelar väldigt stor roll och jag vet minsann vad det är. Hörde ni det allihop? Ni tjejer nere i hörnet också? Va? VA?

Och så pratade gubben om olika tidsperioder, sådana som fanns för väldigt längesedan så det är ingen idé att komma ihåg dem ändå.

Geografiundervisningen på gymnasiet borde reformeras. En orgie av besvikelser.

Just nu är jag lite besviken. Ganska mycket för att det är måndag, eller maudag som vi vettiga säger. Och ganska mycket på mig själv. Min disciplin är helt åt helvete på hemmaplan. Jag borde tentaplugga, men det gör jag inte.

Istället ska jag pilla på nya skivor (som tydligen är nypressar vilken gör mig ytterligare besviken på mig själv eftersom jag är dum i huvet och inte kan dra slutsatser vid inköp).

Imorgon är en annan dag, som mjölnarsonen från Bromölla sa.

Hej då.


fredag, oktober 22, 2010

Teach me tiger


Veckans djur: tiger

Heter Panthera tigris på finspråk och lever i Asien och Oceanien. Många tror att tigern bor i Afrika. Men det är alltså fel. Oceanien är för övrigt ett tjusigare namn på lite kuster och skit runt Borneo och det där, ni vet, där borta liksom.

Nåväl, tigern är ett kattdjur och det största i den familjen och väldigt snabb. Kanske inte snabbare än Lucky Luke som blåser skallen av sin egen skugga några gånger per dag, men ändå – likväl snabb som fan.

Tigrarna lever i fuktig och subtropisk miljö, men gillar också att mysa omkring i löv- och barrskog. Bland barr och löv passar tigerns kamouflerande päls väldigt bra. På så sätt påminner tigern lite om dräggfolk som drar omkring i hemliga byxor på stan (gärna med en cool t-shirt med texten Security på också). Men det är absolut den enda likheten.

Apropå pälsen så varierar den mellan gul och orangeröd i färgen, torson är däremot alltid vit. På pälsen har tigern ränder, ibland så många som hundra stycken. Varje tiger har ett individuellt mönster på sin pälsmatta.

Tigermän kan väga runt 300 kg. Tigerkvinnor är lite mindre och kan som mest landa på 150 kg, ungefär som ett treårigt normalt barn från Amerika. Längdmässigt blir de mellan 2,3 och 3,3 meter. Om det är hanar eller honor som blir längst får ni räkna ut själva.

På fötterna har tigern klor. I munnen har tigern tänder. Det är relativt normalt i djurvärlden. Även för oss människor där vår motsvarighet till klor stavas naglar. Och tänder heter tänder.

Tigern tycker om att simma och bada också. Det är bra, simkunnighet och att stå på tassarna i vattenbrynet och simma uppströms och kissa och skratta åt den nedanför ska främjas. Eller bara kasta lite grus för att få uppmärksamhet.

Matmässigt tycker tigern om det mesta, så länge det innehåller kött. Den äter lite hjortdjur eller ett litet borgarsvin eller en fisk och så. Man ska inte vara så märkvärdig i sitt matval resonerar säkert tigern. Man bör ha i åtanke att inte alla kan få mat för dagen och då är det en skymf att börja jiddra om att maten innehåller gluten eller en liten kyckling eller en nötjävel. Så tänker nog tigern.

Jagar gör den på ett mycket stiligt sätt genom att helst smyga upp bakifrån och hugga mot ryggrad eller hals. Det är bra.

Tigern har dock ett problem. Och det är att det bara finns omkring 3000 individer kvar av den i det vilda. Orsaken till det är inte helt jävla oväntat människan.

3000. Borås har alltså fyra gånger så många idioter lösa på gatorna bara inatt än vad det finns tigrar. På 100 år har antalet vilda tigrar minskat med 97 %.

Tjyvskytte ligger bakom minskningen. Det ska tydligen vara helande med skinn och tänder och tassar från tigern. Och även benbitar i vinet för vissa. Ska tyskarna börja lägga sig i ska de väl ha avföring också eftersom de gärna konsumerar älgskit.

Släpp sargen nu för fan och kom in i 2000-talet, det finns Alvedon och thinner att döva det onda med.

Nåväl.

Grattis tigern till utmärkelsen Veckans djur. Du har en tuff tid nu och egentligen borde du bli kallad Världens bästa djur, för precis så bra är du.
Världens bästa djur. Du är så fin, så fin.


tisdag, oktober 19, 2010

Hair of the dog

”Man är aldrig äldre än vad man gör sig till”
”Ung i hjärtat, ung i sinnet”
”Surt, sa räven om rönnbären”

Kloka ord. Starka ord. Ord som berör och förändrar.

Det är nog Nalle Puh som kommit på allt det där kan tänkas, nu sitter han väl och smörjer isterbuken med honung som han köpt för intäkterna från citatböckerna.

- Du Annemarie, jag läste nåt så bra i en bok av Nalle Puh – en fitta, en spann, det är tur vi har varann. Det är så himla tänkvärt egentligen.

Men oavsett vad Nalle Puh säger och hur ung man än känner sig när man pallar två äpplen går det inte att förneka att åren drar på. Det mentala förändras.

Man blir ängslig och vågar inte cykla utan att hålla händerna på styret längre. Man blir ängslig när man ser en ungdom med en skateboard två kvarter bort och då blir man orolig för våld och går hem igen. Rädd för att få på ballen. Rädd för att få käka grus.

Det är ungefär det som händer med det mentala. Förutom att det som gjorde en sömnlös i ungdomen – Kommissarie Rex, Kvinnofängelset och Hunter – har bytts ut mot en nattlig jävla vånda om jobb och ekonomi och vilken skjorta man ska ha på sig dagen efter.

Det var enklare förr när de där som gjorde en, och därför gjorde allt åt en, skötte allt. Det var bara att bli väckt och bli tvångsmatad och klädd och körd till dagis och där lallade man omkring under dagen och slickade på lyktstolpar och sen blev man hämtad och fick middag och sen ramla och bränna sig på heltäckningsmattan när man skulle sladda in framför tv:n till Björnes Magasin och få äta en frukt och sen kom de gudomliga skaparna och jagade bort Karius och Baktus och sen kom John Blund och sänkte en med kloroformtrasan och då vart det liksom natta.

Nu kanske du som läsare väntar på en klargörande poäng och avlutning? Att jag ska knyta ihop säcken?

Men nej.

Jag ville bara meddela att jag ska dra mig in till badrumsspegeln och rycka hårstrån som växer ut ur näsan och på örsnibbarna. De har liksom transplanterat sig själva från hjässan. Helt jävla gratis.

Kom och köp, kom och köp.

söndag, oktober 17, 2010

Total eclipse of the heart

Nu är det höst. Mm, så härligt det är att promenera omkring med en nyköpt tygbit runt halsen och vara sådär ljuv som man bara kan vara på hösten. Ta härliga bilder på färgglada löv och lägga upp på sin blogg och känna sig konstnärlig. Det är fint.

Men det blir ju lite kallt också. Därför ska ni få ett fint husmorstips. Och det är att äta mycket brieost. Mycket och snabbt så att man direkt känner hur briekonsistensen lägger sig som ett skyddande och värmande lager runt hjärtat. Skyddar mot all kyla i hela världen och även mot hjärt- och kärlsjukdomar.

Själv skippar jag brieosten ikväll och lägger lite vanlig svensk bonnost på några rågkakor. Det sköljer jag ned med mjölk som kommer från en närproducerad ko. Det är så himla bra med allt som heter nåt med närproducerat, för då vet man att produkten inte alls har fraktats mer än i alla fall 100 mil i onödan.

Men först ska jag gå in i badrummet ty jag tror minsann att det kommer blod ur ena näsborren. Då får man leka drake några minuter med en papperstuss uppkörd i näsan så att den nästan vidrör hjärnan.

Hej då och varsågoda för tipset. Brie alltså, brie.

fredag, oktober 15, 2010

Pig will not II

Internet byggdes ju för att man skulle slippa att nervöst stå och trampa inne på macken och sedan med röda kinder mumla nåt nästan ohörbart och efter det kasta jämna pengar i famnen på personalen och sedan rusa ut med en Aktuell Rapport i innerfickan.

Utöver det skapades internet för att man skulle ha någonstans att gnälla. En lång jävla virtuell klagomur är vad internet är. Det är bra.

Nu hade jag tänkt att gnälla lite på äldre män med Dagens Industri under armen och trenchcoats och tjocka magar och som petar på sådana där asteroidtelefoner med feta fingrar i kollektivtrafiken och som bufflar sig fram utan att kunna bokstavera en enkel ursäkt och som förmodligen låser in sig på lunchen och drar i sig själva och tänker på nazism.

Och så hade jag tänkt att koppla det till kontrasten med glädjen som återfinns inom en när man delat ut en mental pungspark, typ att man tänkt ”idiot”, och samtidigt sett havet skymta förbi bakom repiga och salivstänkta tågrutor och det ena har lett till det andra i tankebanan och plötsligt är man en glad sjöjungfru i nästa liv som guppar omkring och bara mår bland plankton och tång och snäckskal och avslappnat tar emot av hingstaktiga sjömän.

Ungefär så.

Men det skiter jag i. För jag vill inte. Och jag vill nog inte imorgon heller.

Hej då.

torsdag, oktober 14, 2010

Pig will not

Jag köpte ett par vantar på Ica igår. De kostade 10 kr. Förmodligen är vantarna handsydda i Italien av en mästerskräddare, det tycker jag är fräsigt.

Det är allt ni behöver veta.

måndag, oktober 11, 2010

A day in the life

Jag vaknade runt 07.30 och konstaterade att jag fortfarande var mycket svag. Så jag bestämde mig för att stanna hemma från det där universitetet.

Eller skolka som jag hellre säger, det är lite mer Fuck the system över det. Det är så vi gör revolt, vi som närmar oss 30 och aldrig har sagt hora, vi stannar hemma från en frivillig föreläsning och känner att en vind av uppror omsluter oss.


Så jag låg kvar i bingen, kliade mig lite här och där och lyssnade på P1. Gick upp runt klockan 9, och jobbade lite. Jobba kan ibland innebära att man mailar fram och tillbaka i en timme.

Hade man använt det där som kallas telefon hade konversationen varit över på tre minuter och man hade sluppit missförstånd och annan skit. Men nu är det modernt med det här e-post och då kommunicerar vi via det.


Vid tiotiden åt jag frukost. Gröt, två mackor och en skalad citrusfrukt. Vad för citrusfrukt det var är jag osäker på eftersom genrefascismen är mycket utbredd när det kommer till just citrusar. Det kan ha varit en satsumas eller en clementin eller nåt annat. Det var dock inte grape, det vet jag.

Posten kom vid 11, likt en herrelös hund rusade jag okontrollerat mot dörren för att se om det kommit avier från postverket ty jag väntar på ungefär sju skivor oberoende av varandra. Men icke.

Elle.

Det kom ett nummer av Elle till lägenhetsinnehavaren. "Exklusivt omslag för prenumeranter" stod det. Det gjorde mig inte på något sätt gladare. Inte alls.

Sen tänkte jag plugga, men efter två rader kom jag ju på att jag var alltför svag för det. Så jag tittade på fyra avsnitt av Percy Tårar istället. Konstaterade att det är en jävla skitserie. Jag gillar dock Johan Rheborg, men inte som Percy Nilegård.

Lunch intogs vid tvåtiden. Laxjävel, pastajävel och pestojävel. Och lite fulsågad tomatjävel. Till det drack jag vatten och glodde ut genom köksfönstret.

Lade mig på sängen och kollade några avsnitt av Seinfeld. Världens bästa sitcom. När man var liten var Kramer favoriten. På äldre dagar har jag insett att han är jävligt tråkig och identifikationen med George blir allt större.

Seinfeld är mycket bra, How I met your mother är inte bra. Det gäller fan att ta ställning i viktiga frågor.


Nu skriver jag det här. Och snart ska jag sätta mig på en fotpall framför stereon och pilla och lyssna på skivor. Jajajaja, det är vinyl förstås, vi pratar bara vinyl nuförtiden.

Middag skippar jag. Det får bli lite gröt sen.

Det var det. Det var min dag. Roligare än så blir det inte.

Hej då.

söndag, oktober 10, 2010

Sick as fuck

Mina näsborrar har fyllts av en ungersk giftflod. Min hals har växt igen. Min kropp är varm, använd mina skinkor som en spishäll och långkoka en mustig höstgryta med små rådjur och svamp och kastanjer och hjortron som plockats av välavlönade thailändare.

Jag är med andra ord mycket sjuk, mycket svag. Ryggen värker också. När jag ser mig i spegeln tänker jag "gud, vad synd det är om dig, du ser verkligen sjuk ut Nilsson".

När jag tänker så blir jag ännu mer sjuk och då är det ännu mer synd om mig och jag funderar på om det inte är lika bra att redan nu hyra in några gråterskor som kan vaka över, och vinka av, mig när enkelresan till kolskyfflandet hos han där nere börjar.

All denna sjukdom har fått mig att tänka på viktiga saker, saker som verkligen betyder nåt. Mest har jag funderat på fisande. Det är ju med all rätt en aning tabu det där, om jag var den ende i hela världen som fick fisa hade världen förmodligen varit en bättre plats.

Men nu är det som det är. Ponera att en fis lämnade efter sig en färgad gas, säg grön, skulle vi då tycka att det var naturligt att det var lite grönt här och där på bussen eller restaurangen, eller skulle folk skärpa till sig lite mer och sköta sånt i enrum? Va?

Hur skulle det vara? Skulle det ha uppfunnits en liten maskin, som en katalysator, som man hade i underbyxorna som liksom neutraliserade det hela till nåt färglöst? Skulle folk fortsätta fisa hejdlöst på diskotek eftersom att när det är hög volym är det inget som luktar ändå?

Jaja, nu ska jag sopa i mig en karta Ipren och lägga mig och bättra på mina begynnande liggsår och lyssna på Wovenhand. Det kan vara fint med nån som sjunger om Gud och sånt en dag som denna.

torsdag, oktober 07, 2010

Bible and bird

Jag orkar inte mer, jag ger upp nu. Att bli motarbetad av Nobelkommittén hela jävla tiden tar på krafterna. Jag skyller på borgarna. Och på den nya Hårrass.

Allt jag ville var att pricka in rätt pristagare och bli kallad för Oraklet från Grängesberg och få en törnekrans eller en liten träplakett eller nåt. Bara nåt.
Att jag inte kommer från Grängesberg är för övrigt inte relevant.

Jävla vargjävel till att få pris.

Jaja, jag får glädja mig åt att jag köpt talgbollar som jag ska tejpa upp utanför köksfönstret. Gud vad jag visualiserar att sitta vid köksbordet en lördagsmorgon och lyssna på Ring så spelar vi och lösa korsord och titta på när domherrarna eller blåmesarna eller vad det nu blir pickar i sig talg utanför fönstret med gnistrande vintersol och frost i bakgrunden. Kanske de vinkar med sina små vingar åt mig för att tacka för maten.

Men om borgarna får bestämma blir det väl Mix Megapol och regn och lera och dis hela jävla vintern och de redan välgödda kråk- och skatjävlarna tar min talg, de som ändå inte behöver den men tar bara därför att.

Förresten, finns det någon oskriven regel för när talgbollarna får sättas upp? Typ, inte före den första frosten eller innan den andra tisdagen i november eller innan man motat Olle i grind eller räven raskat över isen?

Varför har räven så bråttom förresten? Isen kanske smälter, det är nog töväder. Så är det kanske.

Äh, fuck it, jag sätter väl upp mina talgbollar precis när jag vill och räven är stor nog att klara sig själv. Men först ska jag björna.

Hej då.

onsdag, oktober 06, 2010

We call upon the author

Jamen jag har väl kanske inte tid med internet så mycket, jag måste hitta formativa moment i svensk politisk historia och annan skit. Ådalen 31 säger jag bara.

Och så måste jag sitta och dumstirra på en datorjävel som heter Mac och är efterbliven i huvet och helt ologisk. Man blir inte Södermalm och surdegsbröd och miljöpartist och media och fräsiga drinkar och med Acne endast på jeansetiketten och fransk fräsch minimalistisk electro och rättvisemärkt kaffe bara för att man skaffar Mac.

Nej för fan, det är fortfarande radhusbiff och miljonprogramområde och billigt kaffe bryggt med för litet filter så att halva sumpen hamnar i snålhalsen och tysk brölsynth. Ungefär så.

Den där Mac ska jag vara glad jag inte är en våldsam och labil person för då hade den haft en skruvmejsel körd i skrevet nu.

Nåväl.

Det jag egentligen ville komma fram till var att Haruki Murakami kommer att få Nobelpriset i litteratur imorgon klockan 13.00. Jag vet att jag yrade om det förra året också, och då hade jävligt fel. Men det där med förnyelse och tänkande utanför den berömda frysboxen tycker jag är onödigt.

Nu ska jag fortsätta slänga styvmoderliga blickar mot nykomlingen i datorfamiljen. Och dra fingret vågrätt över halsen och nicka och blänga menande. Men bara på säkert avstånd förstås. Hej då.

måndag, oktober 04, 2010

God's own medicine

Sådär ja, förutom att det varit Kanelbullens dag idag, som bidrog till en sinnesslött lång kö på Pressbyrån när det pinfärska snuset skulle inhandlas, har även världens viktigaste vecka inletts, Nobelveckan.

Under måndagen meddelades pristagaren i medicin. Det blev som jag hade förväntat Robert Edwards, provrörsbefruktningens fader.

1-0 till mig mot resten av världen.

1968 drog Robert ”Robban” Edwards tillsammans med sin sidekick Patrick ”The good old Pat” Steptoe (inte Cameltoe) i gång det slutliga arbetet med att utveckla metoder att befrukta ägg utanför kroppen.

Eftersom jag behandlade Edwards arbete i min doktorsavhandling vid The university of Oxford orkar jag inte riktigt gå in på vad han gjorde mer, det kan ni läsa om i tidningen imorgon, eller på internet kanske. Men nu är Robban genom sitt arbete indirekt pappa till mer än fyra miljoner barn. Lite som Gud, och det har han nu i alla fall fått pris för.

Det finns dock ett problem, och det är att alla inte vet vem Robert Edwards är. Det är bara jag, som läst en kvällstidningsupplaga på internet, och folk med glasögon som forskar och gillar mikroskop som känner till Edwards.

Nobelkommittén är alldeles för elitistisk och snäv när det gäller pristagarna. De har inte fattat att det finns pengar att tjäna om underhållningsvärdet höjs.

Verklighetens folk kan inte relatera.

När ska den lillgamle fetknoppen Karlsson på taket få upprättelse för sin Kuckelimuckmedicin?

När ska jag, Wayne Nilsson, få en dunk i ryggen för att ha upplyst världen om att tampongstorleken har med blodflöde att göra och inte slidmynningens omkrets?

För att engagera verklighetens folk till nästa år anser jag att en popularisering bland pristagarna behöver göras. Det ultimata vore om TV4 kunde fixa rättigheterna till middagen där i december och flytta över skiten till Globen och låta Peter Jihde och Carolina Gynning leda kvällen och så kan The Wahlgren family köra ett färgsprakande potpurri av egna låtar.

Mina tre förhandsfavoriter inför medicinpriset 2011 är:

– Dr. Åsa. Genom sin kroppsmålning för några år sedan fick hon män, och kvinnor (jag är hbtq-medveten) i alla åldrar intresserade av anatomi i allmänhet och sin egen tillfredställelse i synnerhet.

– Medicinbollen. Plint, ribbstol, stång, räcke, list, romerska ringar, whatever. Inget redskap har inom den svenska skolgymnastiken kunnat bidra mer till jantelagen än medicinbollen. Ingen jävel kunde skjuta i krysset, ingen jävel kunde dra en cool frispark, ingen jävel kunde smasha, ingen jävel kunde dra en trepoängare från halva planen, ingen jävel kunde kuta in i tjejernas omklädningsrum och yra om en bortglömd klocka. Medicinbollen gjorde alla till likar.

– Doktorn kan komma (The flying doctors). Tv-serie som man som nioåring satt klistrad framför 1990. Dels för att man fick vara uppe efter kl. 19.00 och dels för att det delades på butelj med läsk eftersom det var lördag. Sen sprang man runt innan läggdags och försökte säga ”Victor Charlie Charlie” med sprakande röst. Idolerna var den långhårige killen, eftersom han hade långt hår, och den blonda tjejen, eftersom hon var en kåtslyna. Att hon var en kåtslyna visste man dock inte vid den tiden. Och det kan mycket väl vara en efterhandskonstruktion.


Varsågoda för tipsen. Place your bets folks!

fredag, oktober 01, 2010

I hung my head

Jaha ja, nu visar det sig att den sista sovjetstaten Norge drev upp elpriserna under den gångna vintern. Det menar två forskare på DN Debatt, och då är det så. 40 öre per kilowattimme i Norge, och 10 kr i Sverige. Jävla norrmän, äppelkindade typer som är uppfödda på fjordlax, sälslakt och självgodhet.

Men frågan är, hur lång är en kilowattimme? Jag tycker att det är diffust det där. Så det orkar jag inte fundera på.

För övrigt har jag drabbats av vad jag tror är nackspärr, nu är det bara att linda fetvadd runt det där gamaktiga som förenar dödskallen med kroppen. Jag misstänker att det beror på en överjävligt stor finne i vänstra tinningen. Tyngden har nog gjort att huvudet lutat i 90 grader natten.

Finnen är lite mindre än en fotboll och lite större än en vanlig ordinär ärta. Går jag till en trafikkorsning nu kan jag agera rödljus genom att stå där och snurra lite håglöst. Finnen är dessutom en inombordare, så den kan inte ens framkalla några tillfredsställande spegelsprut i badrummet.

Finnen är helt jävla oduglig nu när jag tänker efter.

Nåväl. Nu är det dags för frukost och sen blir det hemtenta i 72 timmar framöver. Det finns därför ingen anledning att fira waydag.

Glöm förresten inte att vi byter till vintertid idag. Och för att ni ska slippa och diskutera det här högt i fikarummet eller i kollektivtrafiken och irritera omgivningen tar vi det igen. En. Gång. Till. Jag får sjunga samma visa på torget varje år:

Nu är sommaren slut
och det är för kallt att gå ut
Låt oss bära in
altanen som är så fin(n)

När vi burit tillbaka
kan vi vara inne och baka en fin höstlövskaka
som inte ditt sommarknull får smaka
Du vet han från Simrishamn
som pratade som ett lamm

Sådär. Vet du inte åt vilket klockan ska dras nu är du inte förtjänt att ta del av tiden.
Ha en häftig helg.