tisdag, augusti 31, 2010

No more hot dogs

Nu har jag varit två dagar på den nya skolan och jag har inte fått en enda kompis. De andra barnen retar mig för att jag inte bor på Djursholm och aldrig har vaskat champagne och inte jobbar extra på advokadobyrå och inte har nån häftig frisyr. Och så säger de att jag luktar kiss.

Därför var det fint att träffa på Cramp-Jocke av en slump när jag stod med inåtvända fötter och stirrade ner i golvet bland de andra 270 kursarna och väntade på en föreläsning. En föreläsning som var värdelös. Men Cramp-Jocke är en bra karl det. Det finns för få bra karlar egentligen.

Nåväl. Imorgon är det invägning i tappa-fläsket-fortast-tävlingen. Jag tänker inte komma med omogna personangrepp mot min motståndare Linda.

Det får hon syssla med, Linda håller en mycket låg nivå, men hon är ju moderat så det är inte någon överraskning att det bara kastas skit istället för att leverera sakliga argument med grund. Hon ska dock ha en eloge för att Guy de Maupassant tänkte på henne när han skrev Fettpärlan.

Men nu ska det tappas kilogram, jag ska nog fan hyvelraka hela kroppen i jakten på gramminskning. Inte ett ögonbryn ska få sitta kvar, inte ett flimmerhår.

Och så ska jag äta nyttigt. Därför har jag inhandlat lax och torsk och nötter och keso och fullkornspasta (vollkornpasta på tyska) och nån jävla grodd och en paprika.

Jag köpte ekologisk lättmjölk också. Att det blev ekologiskt berodde mest på att den vanliga var slut. Men ekologköpet i kombination med att jag inhandlade Situation Stockholm i lördags borde ge mig ett fredspris. Eller i alla fall en klapp på axeln.

Men man kan inte bara äta hela dagarna, det ska väl motioneras också. Jag deltog ju i sån där ulitmateboxcoredeathmegapump förra året, men nu är jag nyinflyttad i the hood och har inte tagit reda på vart man gör det enklast och bäst.

Gym är inget alternativ. Fy fan så jävla tråkigt, trassla in sig i en maskin och så spelas det Da Buzz för att man ska bli peppad och så står det nån jävla anabolatjur och blänger för att man sa tack i all vänlighet till hans tjej när hon höll upp dörren.

Och sen kommer det nån jävla knatte och påpekar att man använder fel teknik och det enda man vill är att förklara att man gått på gym sen han bara var en snuskig tanke hos sina föräldrar och att man fan visst lyfter med ryggen.

Men det gör man inte eftersom anabolatjuren håller ögonen på en.

Återstår gör då löpning. Och det är k.u.k.t.r.å.k.i.g.t.

Jag har mycket svårt att tro att Gud hade för avsikt med min kropp att den skulle användas till löpning när Hen i samarbete med storkfan satte mig på jorden den där fantastiska majdagen för 29 år sedan. Jag tror inte det alltså.

Men det är klart, det är alltid kul att springa efter en boll. Märkligt det där egentligen, hur en boll kan roa så mycket, oavsett storlek. Jag får gå till macken och köpa en läderkula, ett gediget handarbete av en tvååring från Bangladesh.

Och så kan jag kolla på Jane Fonda på YouTube och ta några stela steg i body framför tv:n.

Men nu ska jag sätta mig i köket och lösa korsord och lyssna på P1 och knäcka en öl. För att avnjuta den sista dagen i frihet.

söndag, augusti 29, 2010

Primal scream

Dagen började mycket hemskt. När jag diskat klart efter frukosten upptäckte jag att något kröp i disktrasan. En stor silverfisk. En väldigt, väldigt stor silverfisk. Jag reagerade precis som Jan Guillou och de andra grabbarna på Fagerhult hade gjort, genom att skrika – IIIIIIEEEEEOOOOOOOOOOOOOUUU. Sedan kastade jag trasan i diskhon och rusade adrenalinstint och med en puls runt 300 in i badrummet för att hämta Sadisten ur duschen.

Hon trodde väl att taket rasat in eller att ryssen hade kommit eller att borgarna vunnit valet eller nåt. Jag förklarade osammanhängande situationen för henne. Lugnt och sansat gick hon in i köket och noterade att det inte alls var en silverfisk utan en tvestjärt. Jag kan varken dementera eller bekräfta vad det var eftersom jag inte såg så bra när jag gluttade över hennes axel.

Sedan öppnade Sadisten köksfönstret och skakade ut odjuret från trasan. En heroisk insats. Mindre heroiskt är att hon kallade mig för djävla mes, det tycker jag var lite onödigt.

Jag fick undersöka händerna väldigt noga för att kontrollera att silverfisken/tvestjärten/Jan Björklund inte lagt några ägg i flatorna.

Nåväl.

Imorgon börjar jag skolan igen. Jag är så jävla akademisk. Och så är jag lite pirrig, lite orolig för att alla ska vara väldigt duktiga och för att jag ska verka mentalt eftersatt. Men det trodde jag förvisso för tre år sedan också och det visade sig att hälften av studenterna och en del av de undervisande kom direkt från särskolan. Så kan det gå, som Vonnegut sa.

Jag har som vanligt köpt en kalender, jag inbillar mig att jag är i stort behov av en sådan. Så nu skriver jag viktiga saker som föreläsningstider och när jag ska sova och äta och skita och sånt. Om två veckor är det garanterat slutskrivet. Om tre veckor är den förmodligen slängd.

Men det bryr jag mig inte om nu. Nu ska jag gå till havet, eller om det är Mälaren, det går inte att hålla reda på vattnet i den här jävla stan, och sen ska jag dansa med ett gäng glada tjejer som heter Troll. I hopp om att kunna förneka morgondagen.

fredag, augusti 27, 2010

Home and dry

Hoooohoooooo!

Nu är jag hemma. Och jag är trött. Jag har köpt en tavla med Jesus mamma på, den är fin.

Och så tror jag att jag såg Mona, hon jobbade på den där stora marknaden bakom tågstationen. Det var i alla fall en liten kärring som var två äpplen hög med huckle och mörkt hår och blommig tantblus som sålde frukt och nåt plasttjafs överdisk.

Mer om Riga en annan dag. Nu ska jag äta svensk ostsmörgås och sopa i mig en liter mjölk och lyssna på P1 och börja missbruka text-tv igen.

måndag, augusti 23, 2010

Some girls are bigger than others

Ni vet hon som ser ut som en ovårdad framstjärt i ansiktet och har svårt att förstå nyheter som inte kommer från Klartext på P4, ja precis, Linda i Uppsala.

Vi ska ha en tappa-fläsket-fortast-tävling som påbörjas den 1/9. Den som trollar bort tio kilogram först vinner.

Jag var lite berusad när jag gick med på det där tror jag. Jag fick nog en vision om att jag skulle kuta runt med en stor jävla stock över ryggen precis som Rocky och tappa ett kilo om dagen.

Ungefär som en sån där vision som kommer när man ligger svårt sjuk i bakfylla och är rädd, då är det lätt att man ser sig själv nästkommande helg sittandes i soffan med knäna uppdragna och man läser en bok och dricker te och har tända ljus och är ytterst extremt jävla ljuv och ren i själen. Ungefär så.

Jag tror att jag kommer förlora tävlingen. Dels för att Linda är kvinna och därför kan sova i en kvart och vips så har hon antingen förlorat eller lagt på sig fem kilo, det är en del av kvinnans labila natur.

Hon väger också i nuläget ungefär 900 kg (det är förvisso en grov uppskattning från min sida, jag är inte alls säker på att det stämmer, men nånstans bort emot en mindre blåval är nog inte långt ifrån sanningen). Jag väger ungefär 80 kg vilket gör att hon har mer att ta av. Precis som att det är mycket lättare för en som är två meter lång att bli en decimeter kortare än vad det är för någon som är 150 cm lång.

Men jag ska försöka, det ska jag. Jag har ingen direkt taktik att ta till, förutom att jag ska äta upp mig utav bara helvete nu för att lättare kunna tappa vikt.

Därför åker jag till Riga imorgon på ett litet uppätningsläger. Från tisdag till fredag ska jag bara äta och äta. Riga ligger för övrigt i Lettland, det har jag lärt mig nu. Inte i Estland eller Litauen. Lettland.

Jag vet inte vad som finns att äta där borta, men jag visualiserar stadiga och gräddiga grytor och rustika limpor som sköljs ner med ett par tre sju krus öl. Kanske finns det nån motsvarighet till köttbullar som genuint rullats i nån stabil kokerskas armhålor. Det visar sig.

Det var egentligen det jag ville komma fram till – att jag åker till Riga imorgon med Stig Dagerman i väskan. I Lettland finns det inte internet, så vi hörs väl på fredag. Om jag inte hunnit dö i en flygolycka innan, risken är alltid jävligt stor för det. Jag hatar flygplan. Jaja.

Hej då och så.

onsdag, augusti 18, 2010

Shoot knife, strangle beat and crucify

Jag har feber. Som vanligt har jag värre feber än Raskolnikov. Dostojevskij borde ringt mig när han skrev den där boken så att han kunde få en ordentlig beskrivning av feberdimmor.

På grund av febern var jag nära att lägga det viktigaste redskapet jag äger i lådan med husgeråd och kläder som ska skänkas till barnen i Ukraina. Eller om de ska säljas till förmån för barnen där borta, det är nog mer rimligt, har svårt att se hur ett durkslag hjälper ett gatubarn i Kiev. Roar knappast lika mycket som en fotboll eller en stor bit hasch.

Det var i alla fall min kniv som jag nästan lade i lådan. Min fina och bästa kniv, de ukrainska barnen kan få mitt liv, men aldrig i helvete att de skulle få min kniv. Kniven har tänder eller taggar eller vad säger när man pratar kniv, och så har den ett blått handtag och köptes för tio år sedan i han den där gamla nazigubbens möbelbutik. Kan kanske kallas brödkniv.

I min lägenhet i Stockholm finns det en massa knivar, men det är sådana där med slät egg, vassa och otäcka. Jag tror att jag utvecklat en viss fobi för knivar i den stilen. Och så är det oftast silvriga handtag. Det är det säkert nån designer i Gamla stan som hittat på det där, för att alla utanför tullarna, verklighetens folk, ska bli helt till sig när det glimmar.

Nej, jag gillar inte de där knivarna som man kan filea en Belgian blue med på en kvart. Jag gillar inte det vassa, det otäcka, det som gärna slinter i ett lätt Parkinsonskadat handgrepp. Jag vill inte skära ihop min sallad. Jag vill såga min tomat och min gurka och min sallat.

Kniven har jag använt för att stycka en julgran också. Istället för att duktigt ta den till en miljöstation tog jag på mig en flanellskjorta, öppnade en folköl och sågade isär granfanskapet och slängde likdelarna i sopnedkastet. Mycket fiffigt. Mycket slugt.

Min kniv är med andra ord mycket bra, ett jävla multiverktyg helt enkelt. Årets julklapp till MacGyver.

Nu ska det flyttas och visas Fuck you-fingrar på Samhall och våldgästas bröllop.

Återkommer därför på måndag.

Hej då och så.

Ps – Jag tycker att det är bedrövligt att någon (läs Peachy) väljer att gifta sig 2010. Det är faktiskt Danne och Vickans år i år, himla respektlöst att försöka tävla om uppmärksamheten. Det kan det nog bli ett jävla gapande om i kyrkan på lördag.

tisdag, augusti 17, 2010

Black claw and country fever


Veckans djur: kräfta


Kräftan är inte helt oväntat ett kräftdjur. Andra kräftdjur är till exempel räkan, som är mindre, och hummern som är större än kräftan. På utrikiska heter hummer lobster och kräfta cancer. Kräftan har lite att jobba med PR-mässigt.


De vanligaste sorterna i Sverige är signalkräfta, flodkräfta och havskräfta. Som i alla klaner med klass pågår inre stridigheter. En av de mest kända konflikterna är att signalkräftan gillar att smitta flodkräftan med kräftpest, ungefär som när norrmännen gav oss digerdöden på 1300-talet med det där jävla råttskeppet i Bergen. Det är säkert till minne av det som norrmännen firar 17 maj. Sjuka människor det där.


Kräftan gillar att bo i sötvatten, kanske inte havskräftan då, och kan bli så gammal som 22 år. Den simmar inte utan tar sig fram genom att knalla omkring på botten, det gör den helst i skymningen eller på natten. På dagarna bor den i en vassrugge eller kanske under en sten. Där äter den insekter och löv och fiskar och annat.


En kräfta är utrustad med klor. När en klo försvinner eller går av växer en ny fram omgående. Det är lite övernaturligt. Det framgår inte konkret vad klorna används till men det kan väl tänkas att de brukas precis som människohänder – det greppas och det klias och det startas trubbel på stan med klorna.


Nu är det kräftätartider. I ärlighetens namn så är det inte så jävla kul att äta kräftor. Man orkar suga på två stycken och skala och sen är man kladdig om händerna och har fått ett litet sår på pekfingret som det kommer kräftsaft i som svider utav bara helvete. Och efter det hetsäter man barkis med centimetertjocka lager ost för att bli mätt.


Men ändå.


Grattis kräftis till Veckans djur. Akta dig för burar med lockbeten i, akta dig för grytor som en amatörmässig kopia av Jan Boris-Möller har på spisen. Use the force, use the claw.

måndag, augusti 16, 2010

The moon is in the gutter

Jag har skurat golv. Jag saknade Agnieszka väldigt mycket just då, familjen Bovallius hushållerska i Skilda Världar. Minns inte på rak arm att Agnieszka skurade så jämrans många golv i serien, men hon var säkert duktig bara hon ville. Och hon skrubbade nog ren Sandra när arbetarungen Toivonen varit där och besudlat.

Det gjorde ont i mina knän. Och så gjorde det ont i svanskotan när jag backade in i soffbordet. När jag skurade.

Nästa års spikmatta kommer att vara ett skrubbset med inbyggt knä- och bakstjärtsskydd, det ska jag ta patent någon dag. En annan dag. Imorgon är nog inte en annan dag, för imorgon är det bara tisdag.

Nu ska jag raka mig. Det måste jag göra för att folk inte ska missta mitt bakhuvud för en vandrande ficklampa när jag går ute om kvällarna. Det leder till så mycket besvikelse för allmänheten annars det där.

Så nu kommer jag se lite misslyckat kriminell ut i ett par dagar.

Som en sån där som kanske sopade till sina föräldrar i tonåren för nån skitsak och tog en volta eller två på en Hasselagård i Härjedalen och numera går runt med en tribaltatuering som sträcker sig upp på halsen och en silverlänk stor som en bandvagnskedja över tjurnacken och har en okontrollerad mördarhund som han sparkar när den skäller och går runt i gympabrallor och nåt linne som han tycker är hemligt eftersom det är kamouflagefärgat och har en flickvän som är 16 år som han också lappar till då och då men det gör han av kärlek så det gör inget och så tycker han att anabola och amfetamin är gott och anser att samhället har svikit honom.

Ungefär så kommer jag att se ut några dagar i frisyren. Det är inget jag är överdrivet nöjd med. Men Hen i himlen utrustade inte alla med en kalufs i stil med Micke Boltons på 80-talet.

Så är det.

Sen ser jag relativt normal ut i ett par dagar. Och efter det börjar varulvarna yla mot månen i bakhuvudet igen.

Repeat cycle.

söndag, augusti 15, 2010

Your crowbar, so far

Igår drack jag öl. Idag flyttade ölen ut ur kroppen och in flyttade ett helt dagis med barn med olika moderna diagnoser. Dagiset bosatte sig inuti mitt huvud och förde ett väldigt liv, sprang omkring och skrek och slog med pinnar på hjärnan.

Det gjorde ont. Och så var jag tvungen att städa. Vad har vi lärt oss av det här då? Jo, att det är jobbigt att flyttstäda och vara bakfull. Det hade man ju visserligen kunnat räkna ut med bakstjärten innan, det krävs det ingen examen från Yale för.

Nu ska jag försöka lära mig hur en skiftnyckel fungerar, jag har mest gått runt med den i handen och känt mig märkvärdig – Titta på mig, jag har ett verktyg här. Det är sängbenen som ska skiftnycklas bort.

För några veckor sedan höll jag i en kofot på Samhall. Den använde jag till att slå in en spik, det var en obeskrivlig känsla av makt. Skiter det sig med skiftnyckeln ska jag sno den där kofoten och gå lös med den på sängbenen. En kofot ska dock inte förväxlas med en kameltå.

Ja, det var det. Hejjävladå.

fredag, augusti 13, 2010

All murder, all guts VI

Här kommer sjätte och sista delen av radioföljetongen. Del ett hittar du här. Del två hittar du här. Och del tre här. Del fyra här. Och den femte här.

Nu ska jag sitta och rulla tummarna och vänta på Nobelpriset i litteratur eller nåt. Augustpriset funkar också. Men det enda priset blir nog lågpriset på en eventuell utskriven kopia. Ha en god helg.

Wayne Nilsson presenterar utan något som helst samarbete med Sveriges Radio:

Roland Scarlatti skulle stå på den väl upplysta parkeringen för att möta mördaren. Istället stod han i mörkret bakom en container vid Domus och lurpassade. Glöden från hans John Silver utan filter, filtercigaretter var bara för bögar och kvinnfolk, och de stela gula fläckarna under armarna på hans skjorta utgjorde de enda ljuskällorna.

Hjärtat slog fortare och fortare, adrenalinet pumpade runt i hela kroppen. Snart skulle det ske, snart skulle han övermanna mördaren och bli kvinnornas gunstling på hela Hönö, kanske få en staty rest nere vid gästhamnen. Det var nu det gällde. Han skulle överraska mördaren som inte skulle ha en chans. Det gällde att alltid ligga ett steg före.

– Varför står du här och trycker bakom containern för? Vi skulle ju mötas på parkeringen!

Scarlatti vände sig reptilsnabbt om, höll på att sätta en dos samlad saliv i halsen av bara farten.

– Ja just det ja, så var det.

Scarlatti fimpade sin cigarett för att direkt tända en ny, sedan gick de bort mot parkeringen. Han synade mördaren vars utseende var alldagligt. Ljust hår, lite skäggstubb, medellängd, normalvikt.

– Har du något namn, eller presenterar du dig alltid som Mördaren när du ringer?

– Svarar du alltid med ditt telefonnummer gubbe? Mitt namn är i alla fall Janne Keskinen, jag är Lucy-Rose Anderssons make.

– Jaha, ja dig har vi alltid haft som huvudmisstänkt.

– Har ni inte alls det, det ringde någon med konstigt efternamn…

– Barczyk, det var Barczyk som ringde.

– Jaha, jaja, han frågade i alla fall bara om jag var ”en jävla turkjävel”. När jag sa nej fick jag till svar att jag i så fall var avskriven från alla mistankar.

– Det är så vi jobbar i svåra fall, snabbt och effektivt.

– Det är tydligt.

– Varför gjorde du det? Du är nästan helsvensk och hon var din fru, det känns inte logiskt.

– Det är inte lätt att vara fyrvaktare nuförtiden. Alla båtar har GPS och ekolod och lanternor och babord och styrbord. Min yrkesroll börjar bli överflödig. Jag lever under press och stress. Och Lucy-Rose var så jävla jobbig, det tärde på mig.

– På vilket sätt var hon jobbig?

– Lamporna i en fyr är väldigt starka, man får inte stå en meter framför dem och varje gång fråga om det är månen som bor i lamporna. Varje kväll fick jag släpa bort henne från fyrlamporna. Och till slut tröttnade jag, jag skulle inte orka med att ta hand om ett blindstyre heller.

– Så då dräpte du henne?

– Ja, jag sa till henne att Vero Moda smällt upp ett marknadsstånd nere på Östra udden och hade kvällsrea, att hon kunde gå dit och hitta nåt plagg att blogga om eller ha på sig vid nästa möte med Rotary. Sen smög jag efter, jag hörde henne ropa ”Verooo Moooda, var är du?”. Då blåste jag av två skott med min Mauser i ansiktet på henne. Sen började jag bearbeta armen...

– Du, kan du ta detaljerna med Hönöbladet istället så kan jag läsa en sammanfattning där?

– Okej. Ska du ta mig till häktet nu?

– Nej, jag har druckit alldeles för lite, kör så jävla ryckigt nykter. Och det blir för dyrt att ringa in en bil nu, obekväm arbetstid du vet. Vi plockar in dig nästa vecka eller nåt.

Scarlatti kände sig tom när han vandrade ner mot bukten. En vind full av vemod och sorg drog in från havet och omslöt honom när han satte sig på stranden. Jeansshortsen skar in i ljumskarna.

Vilket jävla antiklimax, tänkte han, här har man förväntat sig en rafflande och spännande avslutning på ett mordfall med eventuellt lite våld, och så blir det bara ett enkelt samtal på en parkeringsplats. Inget hjältedåd. Ingen nackbrytning på en mördare.

Och att det borgerliga kommunalrådet nekat ett ensamkommande flyktingbarn till ön hade inte gjort samhället fritt från kriminalitet, i september skulle det röstas på Sverigedemokraterna, det var en säker sak. De skulle råda bot på allt.

Han tänkte på Clemensson. Det störde honom att halva Bohuslän förmodligen hade fått styra in med sina skepp i hennes kärleksvik och resa segel. Men hans lilla roddbåt nekades inträde. Varför? Jävla luder. Det kommande ligget i kopieringsrummet på julfesten kändes avlägset, mycket avlägset.

Scarlatti drog en djup suck och längtade till Thailand, där kvinnorna visste sin plats.

Han blickade ut över havet som hade blivit aggressivt.

Nere vid vattenbrynet rörde sig något. Han fick titta ordentligt för att vara säker, jo det var något där nere.

Något ohyggligt.

Scarlatti kände sig liten, han kände sig rädd och ville springa. Men kroppen lydde honom inte, förlamad med benens skakningar som enda tecknet på liv satt han på stranden när den mörka och jättelika silhuetten närmade sig honom.

En meter skilde nu bara de två åt i bukten. Det fräste om gestalten, alger rann längs med benen, en sjöstjärna kröp på överkroppen.

– Skada mig, skaada mig inte, gnydde Scarlatti.

– Det ska jag inte.

Scarlatti vågade titta upp mot gestalten som drog av sig sin kapuschong och blottade ansiktet. Scarlatti gnuggade sina ögon. Det kunde inte vara sant, det kunde inte vara sant. Men jo, det var det.

Framför honom stod Tomas Brolin, VM-hjälten från 1994.

– TOMAS BROLIN!!? Vad gör du här?

– Jo, det var en snubbe som ringde och frågade om jag kunde ligga och lura i en bukt nån vecka sådär. Det var tydligen en relativt fiktiv handling och då behövdes nån som kunde komma in i berättelsen som själv, det är modernt att göra så. Paolo Roberto du vet.

– Oh fan, där ser man!

– Ja, men nu är jag trött och kall och hungrig. Kallsupar blir man varken mätt eller full på. Kan man äta nånstans i närheten?

– Ja, det ligger en taverna fem minuter bort. Man får en iskall Jägermeister och en Mariestad för 75 kr. Vi kan dricka oss märkbart berusade. Och så kan man beställa skirat smör i literkrus.

– Låter bra!

– Jag ska äta en pizza jag. En Frutti di mare med räkor och musslor och tonfisk, en riktig fittslickarpizza. Sen när vi blivit riktigt jävla packade tar jag upp polislegitimationen så får vi notan gratis. Som efterrätt spöar vi ägaren, en blatte, säkert bög också. Jävla rövryttare de där islamerna.

Tomas Brolin tittade på Scarlatti och skakade på huvudet.

– Roland, du behöver inte ha den där jargongen med mig, efter alla år inom elitfotbollen har jag tröttnat och känner mig numera trygg i min mansroll. Var inte rädd för världen längre Roland, du är med mig nu. Var inte rädd för dig själv.

Scarlatti tittade ner mot marken.

Efter en minuts tystnad tog han ett steg framåt och lutade sitt huvud mot Tomas Brolins bröst som lade sina armar runt Scarlattis kropp. Inuti Roland Scarlatti svallade åratal av förnekade känslor upp. Han kände något som tidigare bara kommit i nattliga drömmar. Han var inte längre rädd.

– Kom, låt oss gå till tavernan nu, viskade Tomas Brolin.

Deras händer förenades. Ett par händer på Hönö kramade om varandra. I tavernans fönster sken stearinljusen varmt.

Roland Scarlattis liv skulle äntligen börja.

Slut.

onsdag, augusti 11, 2010

Gimme that punk

Jag har ingen tv just nu. Den har flyttat till Stockholm. Jag har inga glas just nu. De har flyttat till Stockholm.

Därför stirrar jag in i väggen och dricker mitt vin ur en ölburk som jag kapat på mitten. Ett litet tips till Hajkboken. Ett litet tips till Ernst Kirchenbergensteigerman.

Grattis Ernst, nu kan du sitta med en avsågad folkölsburk och vara ljuv och yra om att det är en härlig och urban trend från Soho, fast i en lantlig miljö, med dina fötter som är bara från skor och strumpor och svamp och förhårdnader.

Du driver kvinnorna till kåtslag, du driver männen till vansinne. Du är smart, du får pengar och kan hämta ut minst ett tjog kilo muff på Stadshotellet i Askersund varje helg. Keep up the good work!

Anledningen till att jag dricker vin är att jag snart ska ställa mig på en halvstege och skrubba ovanpå köksskåpen. Eftersom jag nuförtiden får obehagskänslor och lätt svindel av att stå på en tröskjävel krävs det minst en halvpanna vin i kroppen för att det ska vara bekvämt att klättra omkring.

Jag har försökt få Den-Jävla-Ynglingskan som ska ha paradvåningen att förstå att det är jävligt punk att flytta in i en ostädad lägenhet, jävligt punk. Men det fattar hon inte, hon har väl aldrig hört Six Pistels heller.

Mitt internet duger inte heller åt henne, det är tydligen inte snabbt nog. Jag har bara 1 [infoga nån konstig förkortning, typ ghb, lsd, mhz eller gb], och hon måste ha minst 10 av vad det nu är.

Jävla ungdom! Jag tar ingen som är född efter 1982 på allvar längre.

Aldrig sett ett kassettband, aldrig druckit en folköl, aldrig köpt en skiva, aldrig vandrat genom lera och dy och krafsat runt som ett svultet djur bland granris efter att ha fått väderkorn på en halv sida utriven från en vältummad gymnastiktidning.

Med andra ord – aldrig levt.

Det är MP3 och YouPorn och starköl och punk är nån tjej från Idol som fått på sig en Ramones-t-shirt från H&M och ett litet nitarmband från JC och lite tuperat hår som sjunger I love rock n’ roll av Joan Jett.

Samhällsutvecklingen är minst sagt bedrövlig.

Jag tar för övrigt inte någon född innan 1981 på allvar heller. Annars är jag öppensinnad och varm i famnen.

Nej, men om jag skulle börja städa lite håglöst och riskera livet på stegen nu. När allt är klart kommer jag att lämna över nycklarna och meddela Den-Jävla-Ynglingskan att hon ska få leka Hitta satsen.

Fågel, fisk eller mittemellan. Sök, sök!

Ps – Alla födda efter 1982 tycker att det här är punk också. Jag är diplomatisk och skriver inget närmare om den låten. Det finns ändå inga ord.

tisdag, augusti 10, 2010

Left hand solution

Nu kommer jag framfarandes med hjälp av hoppsasteg med en stor bjällra i famnen och skriker:

HEAR YE! HEAR YE!

Anledningen till det är naturligtvis att det är världens viktigaste dag på fredag den 13/8, nämligen Vänsterhäntas dag. Det är vi med handen på rätt ställe och menlösa barn som behöver egna dagar.

Jag skriver och tycker om mig själv med den riktiga handen. Kastar gör jag dock med högerhanden. Det blir liksom tjejkast med vänstern.

Ni kvinnor är bra på en del saker, men kasta grejer det kan ni fan inte. Era kaströrelser ser alltid extremt funktionshindrade ut. Och antingen släpper ni kastobjektet när armen är sträckt bakom ryggen och objektet flyger således bakåt. Eller så släpper ni för sent, efter själva rörelsen, när armen pekar ner i marken.

Det blir alltså fel oavsett. Och nu generaliserar jag inte, det är en sanning lika ren och pur som Linda Rosing klädd i vit bröllopsklänning framme vid altaret.

Men det är viktigare att kunna skriva än att kasta saker så det spelar egentligen ingen större roll.

Men vad som är viktigt är att vi vänsterhänta har en egen dag. We have a dream, precis som Martin Luther King hade. Och det är att vi vänsterhänta ska bli bemötta med den respekt vi förtjänar.

Våra barn ska inte behöva bli utpekade och kallade för mongoungar redan på dagis bara för att saxtillverkarna är dumma i huvudet. Vi ska inte behöva utstå spott och spe och trolldom när vi signerar kontrakt och annat och få kommentarer som – jaha, är du vänsterhänt eller?

Jag kan inte förstå hur vuxna människor kan bete sig sådär bara för att vi är vänsterhänta, bara för att vi är utvalda. Ni kan väl vara elaka mot några andra, som rödhåriga, glasögonormar eller allergiker.

På fredag kommer jag att skicka ett brev, postledes, till Fredrik Reinfeldt och kräva följande:

– Eftersom vänsterhänta är en minoritetsgrupp ska alla brott vi utsätts för betraktas som hatbrott.

– Sverige ska officiellt ta avstånd från, och bojkotta, hela Indien eftersom den vänstra handen används till att torka bakstjärten med, och därför anses vara smutshanden i det där landet. Det är ett hån mot oss vänsterhänta och vi tar faktiskt illa upp.

- Att Reinfeldt avgår (när vi ändå har kontakt liksom)

Ta vara på världens viktigaste dag, gör det! Ut på gatorna och protestera, skriv härliga skyltar. Bränn högersaxarna och låt askan symbolisera det trauma vi bär med oss.

Klockan 17.00 på fredag avgår ett fackeltåg i min lägenhet. Jag kommer att vandra från ytterdörren bort till ena fönstret, där en ceremoni kommer att hållas för att hedra mig själv och alla andra som kämpar för överlevnad i en högerdominerad värld.

Vi måste hålla ihop! Vi måste hålla till vänster!

söndag, augusti 08, 2010

Untitled

Nu tycker jag att vi alla avslutar helgen med att lyssna på Allan Edwall och så sitter vi armkrok och skrålar med i refrängen. Allan var en klok man, mycket bra. Bland det bästa det här landet har avlat fram i sångväg.

För den som inte vill sjunga så kommer det lite nakna tjejer i videon. Och vapen, det finns det säkert nån dumjävel som går igång på. Versionen nedan är inte så rivig, men ändå.

torsdag, augusti 05, 2010

All murder, all guts V

Här kommer del fem av radioföljetongen. Del ett hittar du här. Del två hittar du här. Och del tre här. Del fyra här.


Wayne Nilsson presenterar utan något som helst samarbete med Sveriges Radio:

Barczyk drack Coca-Cola zero samtidigt som han körde bilen, reklamen med snygga tjejer, motorer och eldsflammor hade gjort honom lättad – man var inte bög bara för att man drack en dietdryck.

Av Coca-Cola light kunde man kanske bli bög, men verkligen inte av Coca-Cola zero, det såg man på reklamen.

Scarlatti satt bredvid Barczyk i framsätet, Clemensson satt i baksätet. Att Barczyk körde gjorde Scarlatti trygg, det var skönt att Clemensson satt där hon gjorde, äntligen lite balans i könsrollerna.

Bilen gick jättefort, för det var en jättesnabb bil. I bilen fanns en kommunikationsradio, med den kunde de kommunicera med andra bilar som också hade en kommunikationsradio. Det var jättebra. De var på väg till rättsläkarstationen för att få ytterligare hjälp i Hönös mest svårlösta mordfall.

Rättsläkare Marinus Swedqvist mötte upp dem i receptionen, de storbågade glasögonen och hans blomkålsöron gav honom ett komiskt utseende.

Tillsammans gick de in i en av salarna där kropparna förvarades, lysrörsarmaturen i taket och kaklet på golvet gav känslan av en mycket steril miljö. Men givetvis var allt ljus släckt förutom över en bår i rostfritt stål.

Swedqvist avlägsnade en filt från båren och en död kvinnas kropp blottades, Lucy-Rose Anderssons kropp. Scarlatti tryckte sig beskyddande mot Clemenssons höft, eftersom hon var kvinna antog han per automatik att hon skulle tycka att det var obehagligt med en död människa.

– Var inte rädd, jag finns här, viskade han tätt mot hennes öra, tungan nuddade lätt vid halsen.

Sedan vände han sig mot rättsläkare Swedqvist.

– Vad har obduktionen visat?

– Som du ser är kroppen svårt tilltygad, hennes ena arm har avlägsnats. Överkroppen har utsatts för kraftigt övervåld med ett trubbigt föremål, med allra största sannolikhet en paddel. En paddlarpaddel. Men det som slutligen tog henne till en annan nivå var ett skott avfyrat från ett gevär, en Mauser, 6,5 mm.

– Finns det någon möjlighet att det bara var en olycka, att hon halkade på en manet? Det börjar bli så jävla dyrt med all övertid, julfesterna är i fara. Det är då jag äntligen ska få spänna på Cle...

Scarlatti hejdade sig, det var bättre att Clemensson fick ligget som en överraskning.

Verkligen inte, det rör sig utan tvekan om mord, ett bestialiskt mord.

Swedqvist fortsatte.

– Något som är extra intressant är tatueringen på hennes buk, vi kunde inte tyda den och fick skicka ett fotografi till SKL.

– Vad har Sveriges Kommuner och Landsting med det här att göra?

– Men för f... Statens kriminaltekniska laboratorium! Det är det SKL jag pratar om.

Scarlatti, Barczyk och Clemensson lutade sig över kroppen och tittade på tatueringen.

”PARASTA ENNEN 890318” stod det på hennes buk och med en pil ner mot Lucy-Rose Anderssons underliv.

– Vad betyder det här?

– Låt mig bara fråga först, var Lucy-Rose Andersson aktiv inom Rotary?

– Ja, det var hon.

– Det förklarar tatueringen. Enligt kollegorna på SKL är det Rotarys medlemstatuering för kvinnor.

– Men vad betyder den?

– Parasta ennen är finska och betyder Bäst före, alltså som i datum. I det här fallet bäst före den 18 mars 1989. Pilen mot underlivet syftar just på underlivet.

– Men jag förstår fortfarande inte betydelsen av det hela!

– Inom Rotary är det kutym med dessa tatueringar. Attityden är att kvinnors underliv passerar bäst före-datumet när de blir myndiga. Visst föddes Lucy-Rose Andersson den 18 mars 1971?

– Ja, det stämmer.

– Precis, 1989 blev hon alltså myndig.

– Men varför skriva på finska, vi är i Sverige! Annars är det ganska klokt med bäst före-datum, nu när det är rötmånad menar jag.

– För att öka mystiken, Rotary är riktigt sjuka och har blodsriter av olika slag, värre än frimurarna.

– Kan vi dra kopplingar till Louvren eller Opus Dei? Da Vinci?

– Det tror jag inte.

– Men om synen är att underliven inte är till någon nytta efter 18 års ålder bör ju katolska kyrkan vara inblandad på något sätt?

– Nej, i det här fallet handlar det bara om flickor, katolska kyrkan kör nästan bara uteslutet på pojkar.

En tystnad infann sig i salen. En tystnad som snart bröts av att Scarlattis mobiltelefon ringde. En polyfonisk signal som spelade Auld Lang Syne skar i den täta luften.

Eftersom Scarlatti var över 40 år hade han på högsta volym och mobilen längst ner i den medhavda ryggsäcken. Det tog honom två minuter att svara.

Samtalet gick snabbt. Scarlatti försökte se samlad ut, men han kände hur svetten trängde fram i pannan, fast det var ju trots allt den varmaste sommaren sedan 1994.

– Det var mördaren, han vill träffas...

I bukten var mörkret kompakt, det fasansfulla släpade sig upp mot strandkanten. Fiskarna hade slutat simma.

Slut på del fem.

onsdag, augusti 04, 2010

I can hear music

Här är en väldigt bra låt med ett band som heter Vikinger, eller Vikingarna på svenska.

Och nej, jag är inte ironisk.

Hade jag varit ironisk hade jag länkat till något av familjen Wahlgrens olika projekt. En film som till exempel Exorcisten känns överflödig när det bara är att leta upp The jolly good and happy Wahlgren family på YouTube. Och Mansonfamiljen känns helt plötsligt som sunda människor.

Det jag egentligen ville kom fram till, istället för att hacka på människor som behöver hjälp från myndigheterna, var att jag har så himla bred musiksmak. Så himla bred.

Imorgon ska jag bara börja lyssna på albanska electroband som släppte en (1) demokassett mellan augusti och oktober 1992, för att snäva till det lite.

Sen kan jag gå runt och säga att Kalë Shëmtuar, eller vad nu ett albanskt electroband heter, var jävligt bra men att de blev alldeles för mainstream efter första demon.

Då kan jag vara speciell.

Men nu ska jag sätta mig i skräddarställning framför en frys som frostas av. Det händer så många saker för det droppar och rinner och ramlar snö och is och så låter det roligt ibland och då gäller det att vara beredd.

Hej då.

tisdag, augusti 03, 2010

Summer's almost gone

Jag har inte badat i sommar. Förra sommaren badade jag i en pool. Men en pool räknas inte för i en sån finns det inga djur. Och finns det djur i en pool är det något fel.

Skvalpar man omkring där, hög på klorångor, och får en simmande kärringfot över käkbenet för att sedan plaska in i en död grävling är det något som inte stämmer.

Då får man hoppas på att The Hoff eller nån annan med brösttafsarutbildning kommer med håv och fångar både kärringen och grävlingen.

I riktigt vatten däremot finns det en massa djur att titta på, som fiskar och... ja va fan, andra vattendjur helt enkelt. Man kan jaga upp sig själv med att det finns stora havsormar som är ute efter en.

Det är roligt, det spelar ingen roll om man ligger i en skogstjärn och vresar eller om man flyter omkring på istret i Côte d'Azur – havsormen kommer tänker man och så blir man rädd och får panik.

Det är roligt att stå på händer också när man badar. Det är jag väldigt duktig på. Och kasta bollar av olika slag. Och dyka ända ner till botten vid strandkanten och titta på vad som finns där.

Det är roligt att bada.

Men nu blir det inget badande för sommaren är snart slut.

Nu ska jag klippa klorna, ty jag är långnaglad och det är äckligt. Naglarna bryr sig inte om att sommaren är slut, de växer på utan några som helst problem i hela världen.

För naglarna är det tjo och tjim dygnet runt.

Hej då.

söndag, augusti 01, 2010

Technology is gay

Så. Nu är jag på plats i Sveriges mest tätbefolkade tätort. Det är fint här, vi är verklighetens folk som lever och frodas bland stora hus och lite utplacerat grönt. Det är vibrant (ett ord som gärna missbrukas av mig och Soda), människor från många olika länder och folk från Finland som dricker sprit.

Det passar mig bra eftersom jag titulerar mig världsmedborgare och tycker om att ta ett glas.

I den lokala butiken går det att köpa tjur- och fårtestiklar på burk, det är bra att veta att det finns alternativ till bakispizzan. Jag fegade dock ur och köpte mig bara lite saltgurka från Polen, för sältans skull liksom.

Det enda jag inte gillar är tv:n. Eller själva tv:n är det väl inget fel på, men det är en sån där modern liten låda med ett kort som kanalerna bor i också. Sånt där som gör att man behöver ungefär nio fjärrkontroller för att kunna se nyheterna.

Sadisten fixade till allt igår, hon kan sånt där med sladdar och knappar och annan skit. Då fungerade allt och jag fick reda på att Playboy Channel visade en Free view i tio minuter runt midnatt, bara en sån sak gjorde ju att vinet genast korkades upp.

Men sen när jag skulle titta fungerade inte eländet, jag tryckte på många olika knappar men det stod bara på tv:n att nån signal sakandes. Eftersom tålamodet är ungefär lika kort som skinnbiten som förenar ljumskarna när det gäller saker med elektronik gav jag upp relativt snabbt.

Varför måste allt vara så överjävligt jobbigt hela tiden?! VA?

Det var bättre förr när man stack en antennsladd i tv:n, slog på den några gånger och sen satt Bengt Öste och läste nyheterna med myndig stämma och Moi Mukulat var den underhållningen som fanns för oss barn.

Och så hette Raider Raider, och inte nåt jävla Twix. Det var bättre då.

...