onsdag, oktober 21, 2009

Don't get funny with me

SJ gjorde som vanligt en strålande insats. Vagn 11, plats 58 var jag inställd på. Det blev dock svårt eftersom det bara fanns 52 platser i den där vagnen. Så jag blev förpassad till första klass. Att åka första klass på ett svenskt tåg är inte speciellt mycket att sträva efter, inte alls. Man får sitta och glo på småföretagare med konstlad pompös framtoning och män med slips och rynkade pannor som pratar högt i telefon om siffror och möten och annat tråkigt.

Började bläddra i den bomullsmjuka tidningen Kupé. Det ska vara mysigt att åka tåg. Det ska finnas något mysigt att bläddra i. Därför finns Kupé. Det var någon slags humorspecial. Robert Gustavsson hade blivit framröstad av tidningens läsare till landets roligaste person. Det stod även i samma tidning att det är väldigt omodernt att kasta skit på andra i bloggar, så jag bryr mig inte om det. Jag är modern och hänger med på allt.

Tydligen så hålls det humorkurser för chefer också. Det är ett nytt krav på chefer, att de ska fjanta runt och vara lite skojiga, förmodligen är det de där jävla åttiotalisterna som har bestämt att de måste ha kul på jobbet för att orka arbeta. Idioter. Jag trodde att man som chef bara snålade lite med budgeten och gnällde och tog helg vid lunchtid på onsdagar och ryckte in personal utan fast anställning i städskrubbar vid personalfester och bara lite sådär i största allmänhet kunde ta sig friheter som vanliga dödliga inte kan utan genanta efterspel.

Själv har jag svårt för att dra vitsar och sånt där, så jag är nog inget chefsämne. Jag kan inte berätta roliga historier, poängen går i elva fall av tio spårlöst förbi och där står man och får liksom dissekera hela händelseförloppet några gånger för att poängen ska gå fram. Och då kommer bara en axelryckning som reaktion.

Men om jag nu av någon anledning skulle bli chef imorgon så har jag förberett lite ståuppmaterial att dra i fikarummet för att få de anställdas gunst:

*inta en cool, men inte dryg och överlägsen position*

*vänta på att sorlet bland de anställda lägger sig*

Jo, jag såg en annons för en fuskpolo idag, ungefär en löskrage alltså. Fuskpäls har man ju hört talas om tidigare, för att djuren ska slippa bli flådda och så där. Men vem är det som räddas med en fuskpolo, är det Marco Polo eller?

*spela upp förinspelade trumslag från amerikansk tv-kvällsshow för att markera att skämtet är slut*

*ta emot applåder och skrattsalvor*

Ja, jag vet inte riktigt ja. Jag är lite osäker på om det går hem, själv har jag inte skrattat en enda gång. Men alla är vi olika, det är sånt man måste tänka på som komiker.

Alla de här lustigheterna och ståuppkomiken tär på mig och jag är trött, så nu ska jag gnida mig mot soffan och vara orolig.

O-rolig, fattade ni?

Hej då och gonatt.

5 kommentarer:

Eastwater sa...

"O-rolig" - vilken vacker norrländska du svänger dig med!

Roger sa...

Ååå, jag är chef emellanåt. Däremot har jag inte dragit in någon i städskrubben på någon firmafest.

Jag känner mig helt tom innuti nu. Som om jag har blivit snuvad på något viktigt.

Nästa firmafest så är det jag som drar in varenda en i tur och ordning. Någon jävla ordning får det vara.

Wayne sa...

Eastwater: Oj, du lever. Så trevligt.

Roger: Du har mycket att ta igen, du har ju missat hela grundkursen.

Eva-Lotta sa...

Jag skrattade faktiskt högt på jobbet i min ensamhet...det var så dåligt att det blev as-kul:)

Wayne sa...

Eva-Lotta: Så fint, men jag vet inte om det säger mest om dig eller mig=)