fredag, juli 30, 2010

Kick him when he's down

Jag såg en trailer för Karate Kid förut (den gamla karatekidden duger tydligen inte längre, den där Daniel San och Mr. Miyagi hade nog en för tight relation med ångande undertoner, ungarna har börjat slåss OCH sodomisera sa nog gubbarna i Hollywood runt fikabordet).

När jag såg trailern tänkte jag i alla fall – ojoj, nu kommer våldet att öka på skolgårdarna i höst.

Så tänkte jag.

Tänker man så vet man att i alla fall ena foten rotar runt i vuxenträsket.

Moget.

Verkar vara en skitfilm. Våld är aldrig en lösning, som vi eftertänksamma säger och skakar menande på våra ickefrisyrer.

Apropå mogna saker har jag en granne med ett mycket irriterande utseende. Hon verkar utöver det vara dum i huvudet, den slutsatsen drar jag eftersom hon har en krans på dörren. Hon stjäl hissen i parti och minut också. Dessutom är hennes cykel ful och står alltid i vägen. Jag ska lufta den där cykeln, fy sjutton vad jag ska lufta. Natten innan jag flyttar ska jag smyga ner och göra det.

Det är moget att agera och inte bara snacka massa skit.

Men nu tar vi helg. Och dricker öl så att det blir uthärdligt att demontera ett hem. Och så ska det lyssnas på fräck musik förstås. Coola människor lyssnar på synth, tänk på det. Hej då.

torsdag, juli 29, 2010

It's coming down

It's raining cats and dogs.

För er som bor i Borås så är ovanstående engelska och betyder direktöversatt till svenska att det regnar katter och hundar.


Nu får vi vänta.


Vi väntar.


Väääntar.


Jodåsåattmenvafanliksom...





Så.

Nu har alla från Borås hunnit springa till fönstren för att kolla om det verkligen regnar katter och hundar. Och så har de hunnit ringa kvällstidningarna och varna om att det faller husdjur från himlen. För det har folket från Borås läst på INTERNET.

Men ni – boråsare – att det rainar cats and dogs betyder bara att det regnar mycket, jättemycket. Men bara vanligt vatten. Ni behöver inte vara rädda.

Ni dör inte av lite vatten.

I Bangladesh dör man av regn. Ungefär tre miljoner människor per skur. När det regnar i Sverige svämmas nån källare över och nån brygga dras med i nån fors.

Då är det katastrof.

Tre dagars landssorg och bryggjäveln begravs inlindad i svenska flaggan och Hasse Majestät försöker bokstavera två rader av kondoleans som nån jävel på kommunikationsavdelningen krystat fram på fyllan.

Så, it's raining cats and dogs, är bara ett uttryck. Piece of cake är också ett uttryck, inte bara en bra jävla skiva med Mudhoney.

Översatt till danska betyder Piece of cake - En del af jordbærkage.

Och vi låter danskarna tro att det är det som menas.

Jag kan så mycket när jag tänker efter, så många uttryck och så.

Jag är nog mer berest än en kravodlad tomat från Guatemala. Först flyg till Kapstaden. Sen diesellok upp till Monrovia. Fraktfartyg till Rotterdam. Lastbil till Hamburg. Budbil till Köpenhamn och sen taxi till Övertorneå.

Kravodlat är så jävla bra. Så jävla bra för miljön. Perfekt för alla jävlar som jobbar inom ”media” och bor på Södermalm.

Men nu i sommar är jag inte så berest. Cykelturerna fram och tillbaka till Samhall är de resor jag får. Men idag fick jag ett fint vykort från Hotty.




Hej kära vän!

Saknar dig, du skulle älska detta tillhåll fullt av öl, öststatscharm och en och annan tutte och penis och fantastiska vyer. Igår åkte vi en dekisfärja över natten. Hårbollen söp sig apfull medans alla andra sov. Sen satt han full och rapade högt och la patiens till fem på morgonen. Det var kul för jag låg på golvet och sov. Imorgon ska vi till Dubrovnik och säkert bada och bli fulla lite till.

Ses snart vännen min!

Ps – Hårbollen vill hälsa att jag är dum som inte tar honom till nudiststränderna, jaja...

onsdag, juli 28, 2010

Snakes of Christ

Om ni så kallade gräsallergiker tar och slutar med att snora och gnälla bara för att fem kommunalare lyckats ansa två kvadratmeter park på en arbetsvecka, om ni bara snyter er och håller käft ett tag.

Gör det.

Försök hitta andra sätt att få uppmärksamhet på, det är ingen vettig människa som orkar få några genuina medkänslor för det där längre.

Själv var jag nära att dö på väg hem igår. Två sekunder från döden var jag. En stor orm ringlade på vägen när jag i godan ro cyklade och gnolade på Neil Young. Jag minns den som lite mindre än en boaorm, men den kan också ha varit lite större än en metmask, det är inte alltid så lätt att minnas exakt när liemannen är nära att dela ut en råsop i solarplexus.

Skitsamma, det viktigaste är inte storleken i det här fallet, utan det viktigaste är att jag var nära att avlida. Men det har jag inte suttit i lunchrummet och bitchat om hela dagen, för jag vet att folk skiter i vilket, och för att nån jävla gräsallergiker försöker kompensera sin defekta kropp med ett jävla tjat.

För övrigt så behövde man inte vara rädd för ormar på gatorna under sossarnas tid. Då högg de bara orienterare och nån golfarjävel. Nu planteras de ut av Djävulens lakejer, det vill säga borgarna.

Det är en del av del hemliga planen för att utrota Kreti och Pleti.

Avveckla allt det offentliga. Sedan ska vi bli angripna av reptiler som hugger sönder våra vader, och när vi inte har fyra månadslöner på kortet nekas vi inträde till Von Apfelstjerts privatklinik som Calle Bildt äger aktier i och kastas istället i avskrädeshögar runt slottet.

Där får vi ligga och dö i grupp. Och lyssna på nån jävel som tjafsar om Clarityn.

Men cykeln går bra.

måndag, juli 26, 2010

All murder, all guts IV

Här kommer del fyra av radioföljetongen. Del ett hittar du här. Del två hittar du här. Och del tre här.


Wayne Nilsson presenterar utan något som helst samarbete med Sveriges Radio:


Det kom plötsligt. Så oerhört plötsligt.

Det lidande som Roland Scarlatti upplevde förmiddagen den 22 juli 2010 hade han aldrig tidigare känt. Smärtan strålade ner från hans ansikte mot resten av kroppen. Lungorna sattes ur spel, bäckenet gick ur led, smalbenen krampade.

I takt med att Scarlattis primalskrik ekade runt i polishuset på Hönö sjönk han sakta mot personaltoalettens golv, hans ena hand rörde vid toaborstens hullingar innan han slutligen slog i marken.

En molande värk pulserade, rörde sig längs med ryggraden. Han kände hur urin trängde genom ett lager av sorg och talg, kalsonger vättes. Han var rädd.

Annika Clemenssons andedräkt slog mot Scarlattis ansikte, hennes kropp värmde tryggt som skydd mot allt det som hade angripit honom. Hennes arm under hans axlar gjorde honom lugn, han glömde smärtan för en stund. Rödlöken började återigen slå ut i prunkande blom.

– Roland, vad är det som har hänt?

– Det var...

– Var det mördaren som misshandlade dig?

– Nej, det var något värre...

– Vad, Roland, vad?

– Jag...

Scarlattis röst tystnade, han var oerhört svag.

– Vem slog dig så?

– Jag...

– VEM?

– Det var jag, jag ryckte näshår, och råkade få ut två, det gör dubbelt så ont då.

Clemensson tittade på Scarlatti, och tänkte – ditt sorgliga jävla helvete. Varför finns du? Varför är du?

Clemensson gick bort mot mötesrummet igen, Scarlatti följde med blicken hur hennes päronlika skinkor rörde sig. Han reste sig med ett mödosamt frustande och gick efter.

– Nå, vad vet vi om brottsoffret?

Scarlatti försökte återfå sin pondus genom att tala med stark stämma, teatralsikt drog han en hand genom den glesa luggen.

– Hon heter, eller hette, Lucy-Rose Andersson och hade hunnit bli 39 år. Gift, två barn, skrev en uppskattad blogg om barn och mode. Aktiv i rotary, populär bland vänner och bekanta, gillade Allsång på Skansen men hade enligt uppgift började dra sig mer och mer mot Lotta på Liseberg, hon blev trött på att alltid vara med och rasa i kvällstidningarna. Och så blev det för jobbigt med alla kupper på Allsången, en slips som skulle vara gul blev senare blå i direktsändning. Det tyckte Lucy-Rose Andersson var påfrestande. Men hon levde ett normalt liv, sa Annika Clemensson.

– Vad vet vi om maken?

– Det är han som är fyrvaktare här på Hönö, Janne Keskinen. Känd sedan tidigare av polisen för grov kvinnofridskränkning.

– Oh jävlar, har vi nåt väldigt intressant.

– Ja, jag tycker att vi lyser honom direkt!

– Nej, nej, vi kan inte lysa honom bara för att han heter Keskinen och hon Andersson, det var det som var det intressanta. Klart Keskinen är oskyldig, det är ju hans fru vi talar om, jag har då aldrig varit med om att en äkta make bär hand på sin fru, än mindre har ihjäl henne.

Barczyk började gläfsa.

– Det är så här med gärningsmannen, det är förstås en apajävel som har gjort det, en APAJÄVEL! Det är alltid en apajävel som har gjort något. Läser ni Sverigedemokraternas valmanifest så fattar ni. 125 % av alla brott i det här landet begås av apajävlar, sådana där islamer. Visste ni förresten att Sverigedemokraterna är det enda partiet som kan sänka skatterna men ändå öka välfärden?

Barczyks ord gjorde Scarlatti förbannad, man kan inte uttrycka sig hur som helst bara för att man har en batong och kan utöva makt genom övervåld.

– APAJÄVEL!? Jobbar du i Malmö eller? Här säger vi blattejävel och inget annat! Kanske svarting också. Men aldrig apajävel! Men visst har du rätt om Sverigedemokraterna, islamerna måste ut, de vill ju bara bråka.

Ett mentalt mörker lade sig i mötesrummet. Alla tre kände att det var ett olösligt fall. Scarlatti slog upp en whiskey och blev genast tvärsäker på att Clemensson sög av honom med blicken.

I bukten började det ohyggliga sätta ett knä framför det andra och stega upp mot land. Inte ens måsarna vågade tigga kebab längre.

Slut på del fyra.

söndag, juli 25, 2010

Body and soul

Gud, den jävla sopan, har som bekant inte många rätt. Men hen lyckades bra när hen uppfann regnet, det kan ingen ta ifrån Gud. Regn är bra. Regn är mysigt.

Nu ska jag fortsätta lida av bakrus och bättra på mina begynnande liggsår. Sedan låter jag Mats Nileskärs röst smeka mina öron i P3 Soul. Jag vill ligga med Mats röst.

Bifogar en artikel från SVT Text, sidan 149.

”Med kopiator skulle dröm uppfyllas

En 28-årig dansk man man ville hjälpa

en yngre flicka att finansiera sin

ryttarutbildning. Men han hade nog

inte råd med de 7 miljoner kronor hon

sade sig behöva.

I stället kopierade han tusenkronors-

sedlar i en kopiator och gav dem till

flickan i ett kuvert. På söndagen

fängslades han och kommer inte ut

förrän han förhörts och det sker

först den 19 augusti, uppger polisen.

De båda hade chattat på internet,

skickat sms och pratat i telefon, när

den 15-åriga flickan bad om pengar

för att uppfylla sin dröm.”

Det är den här grabben och Pia Kjærsgaard som utgör den danska eliten.

lördag, juli 24, 2010

Bridge over troubled water

Vet ni vad det är som är blått och ligger vid vägkanten och luktar illa?

Jo, det är en död flickscout.

Tråkig för henne kan man tycka, hon har bundit sin sista knop så att säga.

Och tråkigt för mig att jag valt att spendera mina enda lediga 24 timmar under sommaren i ett rövhål som heter Örebro. Helvete, kanske mitt sämsta beslut i livet någonsin.

Får jag inte träffa Marjasin eller Hjalmar kommer jag bli ännu mer misslynt. Kära örebroare, eller arbogare, det är svårt även för Hasse Majestät att hålla isär det där, passa er jävligt noga nu.

Kneel before me.

Varken jag eller Jesus har det så jävla lätt, livet är då ingen dans på rosor.

fredag, juli 23, 2010

The hunter

Om man har en permobil, får man rabatt på Systembolaget då? Det verkar så eftersom det sladdas omkring som fan där inne.

Jag vill också ha en permobil nu, med en fin korg som jag kan lägga två buteljer öl och en ambrosiakaka i. Min armbåge värker fortfarande väldigt efter att jag stångades med en stolpjävel på Samhall för några veckor sedan. Kan det rättfärdiga en permobil?

Förmodligen inte nu när borgarna styr. Först när man är död kan man få en permobil hemskickad. Annat var det på sossarnas tid, då räckte det nog med lite hosta och en finne på hakan.
– Killen har ju för fan tyfus, det är klart han ska ha en permobil.

Fem minuter senare susade man mot bolaget i sitt nya utkvitterade fordon.

Ikväll ska jag ladda som fan inför Einstürzende Neubauten, de spelar på Södra Teatern 6/11 och Cirkus 7/11. Det är alltså ungefär nio månader dit, därför är det dags att vara på topp nu.

Sedan dalar det, på själva konsertdagen har man tappat stinget, det är trevligare att dricka öl i goda vänners lag och det känns illa att man ska förstöra kvällen med en konsertjävel.

Men just nu känns det väldigt bra, jävlar vad fint det kommer bli. Och det firas med mellan en och tolv Erdinger.

Hotty kommer förbi senare och ska byta till sig ett mixerbord, PA-högtalare och en förstärkare mot en kebabtallrik.

Vi lever i ett jägar- och samlarsamhälle, jag och Hotty. Jag har visserligen betalat ljudanläggningen med riktiga pengar, men det var längesedan så det är preskriberat. Jag är en samlare numera. Om inte Hotty har jagat ihop kebaben kommer jag att bli väldigt besviken och starkt ifrågasätta vilka ideal vi verkligen lever efter.

Ha en häftig fredag. Skål och så.

torsdag, juli 22, 2010

We're only in it for the drugs

I Stockholm är det en väldigt massa våld, det är knappt någon som vågar gå ut. Det vet jag eftersom Olof Palme sköts där. Och så har jag läst Snabba cash och den är på riktigt och i den är det våld.

Och så såg Jimmy Jansson och Sandra Dahlberg en misshandel en gång, då flyttade de där ifrån. Nu får det vara nog, sa Sandra och slängde upp Jimmy på axeln och drog till landet, bortom Stockholm finns inget våld. Sandra och Jimpan har omdöme.

Jag ska flytta till en betongförort utanför Stockholm. Ebba Grön har lärt mig att det inte finns något att göra i en trist förort, förutom att knarka, supa och slåss förstås.

Så jag får passa på att göra olika saker innan jag börjar knarka, supa och slåss. Här i byn finns det massa saker att hitta på.

Man kan gå till biografen och hoppfullt fråga om de ska visa den där Titanic snart. Men det ska de oftast inte eftersom Tre män och en liten baby fortfarande solblekt projiceras på en solkig duk.

Eller så kan man gå till motorvägen och titta på lastbilar som kör förbi, det är roligt. Titta, titta, titta! så många hjul lastbilen har, kan man skrika till sig själv och lyriskt hoppa jämfota på stället. Ibland är det en chaufför som vinkar eller tutar, efter det går man hem med uppspärrade ögon och halvöppen mun och sen är det svårt att sova.

Ibland kommer det en circus hit. Då går vi dit och äter varma chips och lär våra barn att peta med pinnar på djur som sitter i bur. Vi lär våra barn att djur ska hållas fjättrade och att de där djuren ska vara väldigt glada att de får leva och kan underhålla oss. Sedan får barnen titta på andra barn som kommer från Ukraina och är klädda i paljetter och är nio månader gamla och kan gå ner i spagat och balansera en knubbsäl på näsan.

Sedan får våra barn peta med pinnar på de ukrainska barnen.

Ikväll är det jippo i byn. Det är roligt. Det är jättebra artister från Idol och öltält och tombola och popcorn. Alla är glada och fryntliga ty det är så himla härligt med folkfest och underhållning.

Kanske är det någon som blandar sitt öl med tabletter och lappar till sin fru eftersom hon är en äcklig jävla hora som sagt Hej till grannen i trapphuset.

Kanske är det så. Men det gör inget. För här är det ingen som knarkar, super och slåss.

Det gör de bara i Stockholm.

tisdag, juli 20, 2010

Night of the vampire

Han den där Bob Hund reade ut sin själ. Jag nöjer mig med att rea ut mitt bohag.

Säljes: ett tjugopencemynt.


Det är från 1996 och det är en blåblodig tant som heter Elizabeth II på omslaget. Myntet är förmodligen hämtat under en resa till London 1997. På vägen till Arlanda fick vi stanna bilen så att jag kunde spy i diket, ty det hade halsats vodka kvällen innan. Kvinnan som utger sig för att vara min mor hade förmodligen sitt stoltaste ögonblick som mamma den dagen.

Myntet passar perfekt att ge bort i födelsedagspresent till någon som fyller typ tolv.

– Nu du lilla hjärteflickan ska mamma och pappa få dig intresserad av att samla på mynt (så att du håller dig borta från petting och thinner och gatuvåld så länge som möjligt), det är en rolig hobby.

Det är också utmärkt att ge bort till alla över 18 som gillar Harry Potter. De där myndiga fansen är ofta lite mentalt eftersatta, därför kan du utan att bli ifrågasatt ljuga om att det är en lyckoamulett som kan trolla på riktigt. Förutsatt då att det finns trollande amuletter i Harry Potter, det får du undersöka först.

Det är även en perfekt gåva till någon hakat på den här vampyrtrenden med Twilight och allt vad det heter. Är det Twilight? Det finns nåt som heter något med blood också.

Nåväl, hävda att det är ett äkta silvermynt, lägg det tillsammans med en pressad vitlök och ett krucifix som du byggt av två glasspinnar i en liten söt presentask och mumla ihop en vals om att det är en Nu behöver jag inte vara rädd för vampyrer längre-låda.

Nu har ni fått massa presentförslag, så det är dags att ni tänker lite själva också.

Säljes på grund av platsbrist. Utropspris är nio kronor.

Budgivningen börjar nu.

måndag, juli 19, 2010

Dig it

Jag sysslar ju sedan tidigare med grävande journalistik på fritiden, på en skön hobbynivå sådär. Dricka lite kaffe, gräva lite i maktens korridorer, lösa lite korsord.

Nu är jag något nytt på spåren. Så här är det: På vintern tar det en jävla tid att få kallt vatten i kranarna i bohaget. På sommaren är det tvärtom, i 20 minuter får jag spola för att få varmvatten.

Det måste bero på att det lokala energibolaget försöker kontrollera mitt liv och styra mina behov. Det måste vara så. De är ute efter den lilla människan.

Jag är inte klar med det här, jag ska forska vidare. Jag är inte rädd, inte ens djävulen skrämmer mig.

Drevet har börjat. Huvuden kommer att rulla.

Men först ska jag somna med P1 i öronen. Gonatt.

Ps – Varför står det en van med tonade rutor nere på gatan? Va?

söndag, juli 18, 2010

All murder, all guts III

Här kommer del tre av radioföljetongen. Del ett hittar du här. Del två hittar du här.

Wayne Nilsson presenterar utan något som helst samarbete med Sveriges Radio:



Likt en osensuell sträng av sirap hängde glassen från hakspetsen till halsgropen. Han torkade bort det med armen. Strök sedan armen mot låret.

Roland Scarlatti tyckte att servetter var för bögar.

Klockan var 08.30 och Scarlatti åt medhavd frukost i mötesrummet på Hönö polishus, vaniljglass. Sedan Marianne, exfrun, hade dragit med den där jävla sopan från Amerika hade det inte blivit några lagade mål. Han hade försökt att koka ett ägg en gång, men skammen efter misslyckandet hade gjort honom introvert inför kokkonsten.

Marianne skulle få på fan en dag, en dag skulle han döda hela Amerika.

Dörren till mötesrummet slogs upp. Annika Clemensson rusade in.

– Förlåt, förlåååt att jag är sen. Peter kunde inte lämna Skrållan på dagis idag, han var tvungen att åka till Göteborg, därför fick jag ta det.

Scarlatti la handen innanför jeansshortsen och rättade till nötterna, tänkte i inre vrede att han aldrig skulle anställa ett jävla fruntimmer igen. Det ser lovande ut i början, pattar och röv. Sen blir det graviditet och efter det mammaledighet. Och sen moderligt ansvar, med bristande arbetsmoral som följd. Och så rusas det in i nån osynlig jävla vägg med en treårig sjukskrivning som grädde på moset.

Annika Clemensson satte sig vid bordet. Tankarna for överallt, hon tänkte bland annat på sin man, Peter, som var konsult. Tillsammans hade de kärleksbarnet Sibylla, men som båda vackert kallade Skrållan. Det tyckte de var gulligt.

Och när trall kunde läggas på balkongen - efter det var livet komplett. Efter det kunde Skrållan få ett eget lekrum, en lördagspåse med godis, ett eget universum.

Clemensson plockade upp sin Macbook Air. Med sin Macbook Air var hon blixtsnabbt ute på internet, med sin Macbook Air var hon uppkopplad mot resten världen som nu var hennes arbetsplats. Macbook Air var det bästa. Macbook Air kunde allt. Macbook Air ledde till lycka och ett rikt liv.

– Killar, jag kommer att göra en sökning på internet med min Macbook Air, kanske kan vi hitta något.

– Social media?

Johannes Barczyk uttalade det på engelska.

– Hur menar du, frågade Clemensson.

– Vi kan börja blogga, kanske starta en sida på Twitter, något på Facebook vore häftigt. Sen spelar det ingen större roll vad fan vi egentligen gör, bara vi gör något med social media, det är på tapeten nu. Vi måste i alla fall lägga ut ett foto eller inlägg inom social media. Sen skiter vi i uppföljningen.

Scarlatti var tyst, tänkte mest på novellen i ett tummat exemplar av Cats han läst kvällen innan – hur kunde signaturen ”Nicke i Norrköping” ha fått ligga med nio fotomodeller samtidigt? Scarlatti skulle kontakta honom, vilken stjärna på att få riktiga tjejer det verkade vara.

Om sökandet på internet sa han ingenting. Den nya tekniken skrämde honom, datorer orsakar cancer millenniebuggar och åderbrock. Det var tillräckligt med en mobiltelefon.

– Jättebra idé om sociala medier Barczyk, men det får räcka med att googla nu. Det hittades en röd scarf intill offret. Nu skriver jag in ”röd scarf” i sökfältet, sa Clemensson.

Clemenssons Macbook Air arbetade sig blixtsnabbt genom djungeln av ettor och nollor och porr.

Utanför fönstret sken solen, inne på polishuset var det nästan becksvart, endast skenet från datorn gjorde konturer synliga. Möjligtvis skadligt med brist på ljus, men det ska Arbetsmiljöverket ge jävligt mycket fan i, brott löser man i mörker, tänkte Scarlatti.

– Jag har hittat något! En blogg! skrek Clemensson.

Barczyk och Scarlatti samlades vid datorn, Scarlatti tryckte sig mot Clemenssons rygg, strök sig, andades tungt.

Han tyckte att hon var duktig – att kvinnor med små bröst kunde vara duktiga förvånade honom.

– Det är en kvinna här på Hönö som på sin blogg skriver att hon köpt en scarf. ”Hittade den här jätte fina skarfen på Hness och Marits, jag är super nöjd”. Hon skriver annars mycket om sina barn, det älskar andra mammor att läsa.

– Är det offret, frågade Scarlatti.

– Det verkar så, vaden som syns på en bild på bloggen stämmer överens med offrets.

– Har vi något namn?

– Hon kallar sig ”Super blogg mamman”, men heter Lucy-Rose Andersson på riktigt.

– Typiskt hornamn, är det bara ett simpelt luder orkar vi inte lägga mer energi på utredningen, det var säkert bara en olycka på udden. Hon halkade på en manet.

Barczyk funderade en stund.

– Om det rör sig om en hora kan det här fallet ha kopplingar ända upp på regeringsnivå.

– Nej, Sven Otto Littorin må vara en förtalad horkarl, men nån mördare är det inte, han har för konstigt skägg för det.

En kompakt tystnad lade sig i mötesrummet. Hönö hade blivit ondskans centrum. Inte ens hundarna vågade skälla längre.

I bukten sträcktes en hand upp över ytan. Det ohyggliga kom allt närmare stranden.

Slut på del tre.

lördag, juli 17, 2010

Being boring

Idag dricker vi folköl och lyssnar på Pet Shop Boys. Det får räcka. Hej då.

fredag, juli 16, 2010

Kingdom of ice

– Gud, jag spyr på er, JAG SPYYR PÅ ER!

Ja men gör det, din lilla äckliga jävla sugga, gör det, och jag sopar till dig med en fryst fyrakilosbit fläskkotlett, sjunger förmodligen till rejält i döskallen på dig. Och ta på dig en behå för fan, det ser bedrövligt ut med de där jävla jutesäckarna under det tunna solkiga linnet.

Så svarade jag inte. Men jag ville. Och jag tänkte så. På Samhall får man ofta träna inför VM i elaka tankar.

Jag sa som det var till den härliga kunden – att leverantören inte hade några varor att leverera till oss, därför hade vi inga av just det märket att sälja men att det fanns andra alternativ i samma prisklass och av likvärdig kvalitet.

Kärringen ville fortfarande spy på oss, så jag gick därifrån.

Hänger annars en del i kassan. Min kassafilosofi går ut på att få ut kunderna så fort som möjligt. Ögonkontakt, ett tydlig Hej och sen blir det fan åka av.

I min kassa pratar vi inte om vädret, vi pratar inte om Allsången eller att det är skönt med helg. I min kassa arbetar vi effektivt med att fösa ut boskapen.

Jag är så effektiv att jag ger fan i att ta betalt för vissa varor. Ingen vettig människa ser skillnad på kålrot, palsternacka, rotselleri eller morot.

Jag vet inte vilket nummer jag ska använda mig av, därför skickar jag bara skiten vidare. Inget företag går under för att det blir lite dolt svinn på två kilo grönsak.

Ska skicka ett brev till ledningen om att allt frukt och grönt borde kategoriseras som just frukt och grönt i kassan. För att effektivisera. Ledningsgrupper blir kåta av ord som effektivitet.

Ge mig diplomet för årets anställd nu.

Men ibland blir jag nitisk, det blir jag. Om det är kunder som jag finner irriterande på ett eller annat sätt. Då är det inget ”javisst, ta en kasse du som du glömde innan med flit för att få den gratis”.

Pengar eller så får kunden gå kasslös. Finns det inte en krona och femtio öre i kontanter så får betalkortet halas fram. Inte konstigare än så. Två kilometer kö just då rör mig inte i ryggen.

Jag trivs bäst i frysen.

Där får jag vara ifred. Där regerar jag, Kung Bores avkomma. Det är ett kargt och vindstilla landskap av kyla och jag är så jävla manlig där inne. Det är jag och döda djur paketerade i kartonger.

Jag lyfter en pall med fläskfilé från Tyskland med mina bara händer. Jag flyttar ett ton oxfilé från Sydamerika med ena armen.

Ena dagen på grönbete på Pampas utan några som helst problem i livet, andra dagen i en frys i Mellansverige. Så kan det gå, kojävel, tänker jag.

Testosteron flyter i mina blodådror. Jag är en man i frysen. Jag kan strypa ett lejon med min kuk.

I frysen kan ingen höra mig skrika.

Därför sjunger jag ganska mest hela tiden, (det där om kuken och lejon och manlighet var mest ljug).

Oftast hittar jag på egna melodier och texter. Idag sjöng jag om en krabba eftersom jag packade upp krabbkött. Sen tröttnade jag på att hitta på så jag körde ett säkert kort och sjöng Fader Abraham.

Fast på danska.

Danska är så jävla lätt. Stoppa bara ut tungan genom munnen och gör ljud, läpparna ska knappt röra sig. Sen är det bara att uttala vissa ord på danska.

Ääääääääuuuu Fäääder Äbrähäm, Fääääder Äbrähäm, ääääääääääääuuuu
Vireääääu äääääääääääääääuuu drenger ääääääääuuuu hääääääde Äääbräähhääääm
och så vidare.

Nu avslutar vi med allsång!

Fader Abraham, fader Abraham
Fire drenger havde Abraham
Og de spiste og drak
Og de drak og spiste
Og så gjorde de det:

Højre hånd!
Venstre hånd!
Højre fod!
Venstre fod!
Hovedet!
Kroppen med!

Morgenmad!


Hej då. Ha en fin helg.

Ps - Jaja, det ska vara fire søner kanske, men drenger låter mer danskt.

torsdag, juli 15, 2010

Simon says (?)

Ni vet när man är i en stor eller liten grupp och ska presentera sig själv och svara på frågor. Man ska lära känna varandra bättre, man ska skapa en bra känsla i gruppen genom personliga psykiska närmanden.

Man ska berätta vad man har för bakgrund och bland annat svara på vad som gör en upprörd. På den där upprördfrågan finns det givna svar, sådana man ska använda.

– Aha... okej... ah shit, nu ska vi se. Du i rött sa krig va? Hm, och du med ögonskuggan över halva ansiktet sa att du blir upprörd när barn far illa, ingen högoddsare direkt. Orättvisor, har någon redan bokat orättvisor? Jaha. Svält? Nähä, bra, jag kör på svält. Svält gör mig upprörd. Och så tycker jag väldigt mycket om räksmörgåsar.

Ikväll är jag lite upprörd över något annat än ovanstående. Något viktigare.

VARFÖR I HELVETE ENVISAS DEN DÄR FETE JÄVELN MED HÄSTFRISYREN I SIMON OCH TOMAS MED ATT PRATA ENGELSKA HELA JÄVLA TIDEN NÄR HAN UPPENBARLIGEN FATTAR SVENSKA???!!!

Fy fan vad det upprör mig. Folkpartiets förslag om språktest för invandrare kanske inte var så dumt ändå.

Men det ska väl vara lite coolt förstås. Vi som inte vet bättre ska hänföras av att en korpulent man pekar på en gardinstång och pratar engelska. Vi vill ha det som i Laandööön!

Nu ska jag lägga mig i chesterfielden, dricka en ale och lyssna på postpunk från Manchester och passivt motarbeta all jävla anglofili.

Och så ska jag motarbeta mig själv som gav Simon och Tomas fem minuter av mitt liv. I retur fick jag ett livslångt lidande.

onsdag, juli 14, 2010

God save the queen

Idag hade jag tänkt åka till Öland, det är ett land jag aldrig varit i. På Öland skulle jag i så fall fira Victoria, hon fyller år idag. Hon är född 1977, så nån med glasögon kan väl räkna ut hur gammal hon blir. Jag chansar på 35.

400 kr sätter jag på 35. Living on the edge.

Det skulle vara kul att få uppvakta det finaste vi har i det här landet, kungafamiljen är det bästa som finns. Och dessutom kommer bland annat Charlotte Perrelli dit och gratulerar. Man blir verkligen berörd när Charlotte sjunger, så bra är det. Och tv är där också, man kanske skulle få vara med på tv och vinka. Något att berätta för framtida barnbarn.

På Öland skulle jag gå omkring med en vimpel och vifta och vara glad med halvöppen mun. Fira och må bra. Se ut som en sån där som har vinterjacka i högsommarvärme och kardborreskor och gärna står längst fram på lokalbussen och pratar med chauffören om viktiga saker under hela resan.

Men så slog mig en sak. Och det är att Victoria inte hörde av sig till mig på min födelsedag. Hon gick nog inte runt med en vimpel och åt sockervadd och hyllade att jag kommit ett år närmare döden.

När jag tänker efter så har hon nog aldrig firat mig. Aldrig skänkt mig en tanke, inte ens sänt ett elektroniskt massutskick runt jul där man spexat till det med att nån skitig unge fått en tomteluva tryckt över ögonen och hundjäveln har ett rött snöre runt halsen. Victoria har aldrig gett mig den julstämningen.

Inte ens det.

Det är inte rättvist. It’s not fair, som de säger utrikes.

Jag orkar inte bara ge och ge och ge utan att aldrig få tillbaka något. Jag orkar inte det.
Jag är bara människa. Jag måste äta, skita och sova för att överleva.

Därför utgår mitt firande. Öland får vänta.

Säkert en jävla skit-ö ändå.

Kram.

måndag, juli 12, 2010

All murder, all guts II

Här kommer del två av radioföljetongen. Del ett hittar du här.

Wayne Nilsson presenterar utan något som helst samarbete med Sveriges Radio:


Scarlatti rusade ut ur patrullbilen innan den hunnit åka och in i polishuset igen. Han ville försäkra sig om att receptionisten var på hugget.

Du Kopfzimmer, om Maria ringer måste du ta noggranna anteckningar. Maria är min dotter som jag givetvis har en ansträngd relation till, hon kanske, kanske, kanske ringer just ikväll.

– Am 13. Dezember feiern wir Lucia. Schon früh am morgen kommt Lucia. Sie hat ein langes weißes Nachthemd and und eine krone mit Kerzen. Lucia ist sehr cool und toll. Und geil.

Scarlatti förstod ingenting och återvände i vrede till bilen. Han vände sig mot Clemensson.

– Varför i helvete har vi egentligen ett jävla tyskmongo i repan som bara yrar massa strunt?

– Julpresent från rikskrim förra året, de hade hittat honom i Värtahamnen. Blev budad i en liten låda. Mer vet jag inte.

På Östra udden möttes Scarlatti och Clemensson upp av Johannes Barczyk, en nyutexaminerad polis som hade ambitionen att göra karriär, en streber. Han beskrev sig själv som en ”coming man” inom kåren. Barczyk var den som först hade varit på plats efter att larmet kommit klockan 23.34.

Ett sådant där mordplatstält hade redan upprättats och polisens tekniker arbetade febrilt med att säkra spår. Ett snabbt västkustsväderomslag gjorde att regnet nu vräkte ner, och som skenande buffelhjordar slog vinden in från det aggressiva havet. Förlista sjömäns säd skummade på vågorna.

– Jag antar att det inte är något vacker syn där borta?

Scarlatti hade nästan fått skrika för att göra sig hörd.

– Nej, det blev så himla tråkigt efter att båthuset målades om till grått. Himla, himla tråkigt.

I tystnad vandrade de bort mot mordplatstältet, Barczyks svar hängde fortfarande i luften. Trots att det blåste.

Synen som mötte dem var fasansfull. En naken och stympad kvinnokropp låg nerkilad mellan två klippblock. Av det som fanns kvar av hennes huvud syntes blont hår, färgat av levrat blod och dy. En klädnypa och ett snöre från en krabbfiskande fet unge hade trasslat in sig i hårtestarna. En benpipa stack ut ur bröstkorgen.

– Åh fy fan, sa Scarlatti, under mina trettio år som polis är det här det värsta jag sett. Och då har jag samtidigt sett mycket på film också. Bara ett djur kan ha gjort det här.

– Järv, sa Barczyk självsäkert.

– Vad?

– Järv, jag läste i Hönöbladet om att det har synts till järvar på klipporna. Järvar är djur. Kan det vara en järv som har gjort det här?

– Du Barczyk, om du fortsätter vara så jävla dum som du verkar kommer du i framtiden att vara fotpatrullerande polis i en förort till Jukkasjärvi. Förstått?

Johannes Barczyk hade förstått, han tog ett surmulet steg tillbaks. Han skulle sätta dit den där Scarlatti en dag, det skulle han.

Med hjälp av en stormtändare fick Roland Scarlatti fyr på en cigarett, jeansshortsen skavde in mot ljumskarna. En tekniker med vesselliknande ansikte smög omkring och tog olika prover som tekniker gör.

– Vad finns det att säga, frågade Scarlatti teknikern som med tanke på ansiktet förmodligen var från Borås.

– Det är för tidigt att kunna bestämma något, vi jobbar fortfarande på att säkra bevis.

– Okej, men med min erfarenhet kan jag direkt se att hon har bragts om livet med hjälp av ett skjutvapen, en revolver 9 mm. Ett skott som dödade, och det avlossades klockan 00.04. Hon har alltså varit avliden i ungefär tio minuter.

Annika Clemensson avbröt honom.

– Men du, det där håller ju inte. Larmet kom 23.34 och vi har ju fan varit här i minst en kvart. Dessutom ligger det ett blodigt gevär en halvmeter från kroppen.

Scarlatti svarade inte, han tänkte säga något om att kvinnfolk endast ska svara på tilltal. Men istället tecknade han att det var dags att bryta upp. Teknikerna jobbade dock vidare på den vindpinade udden. Tekniker arbetar alltid hela nätterna.

En del av Scarlattis ledarskapsfilosofi var att ha kroppskontakt med vissa anställda för att stärka teamkänslan. Därför fick Clemensson en vänskaplig men fast hand över ena skinkan innan de skildes åt. Det kunde han gott bjuda på tyckte han, det hade varit en lång dag.

I bukten fortsatte det ohyggliga röra sig mot stranden. Mot ytan steg bubblor. Det fräste.

Slut på del två.

söndag, juli 11, 2010

Set the controls for the heart of the sun

Vem var den där smartskallen som sa att det är roligt med sommar fram till midsommar, att det räcker efter det?

Jo, just det. Det var ju jag det. Smartskallen Nilsson, inte många rätt men ibland glimrar det fan till.

För det räcker nu, det gör det faktiskt. Nu har alla hunnit grilla och spelat kubb och fått myggbett och stått i nåt vattenbryn och vuxenbadat genom att stänka lite vatten på låren. Och druckit rosévin förstås, totalt misslyckad är den dåre som inte sopat i sig rosé än.

Så, nu är vi klara med allt det där och kan sitta och sura för att det inte är höst istället.

Tänk att få strosa omkring en solig dag i slutet av oktober, klar luft och vackra färger och det är ungefär sju grader varmt. Man får ha en bylsig stickad tröja och se ut om Skärgårdsdoktorn och kanske gå på krog på eftermiddagen och äta en mustig gulaschsoppa och dricka ett brödigt öl.

Ett tjeckiskt öl förstås, för det är det som vi, verklighetens folk, beställer i baren när vi ska verka världsvana. – Ett gott tjeckiskt öl tack, säger vi och kan egentligen efter det avnjuta precis vad fan som helst i tron om att det kommer från ett genuint litet bryggeri på den böhmiska landsbygden som har fraktats till Sverige i ekfat med hjälp av häst och vagn.

Men nu är det inte så. Det är varmt och jävligt och det enda man kan göra är att vänta ut skiten med sömnlösa nätter och svett. Och lyssna på Sällskapet och romantisera Tyskland under tiden.

fredag, juli 09, 2010

Body and soul

Varje dag är en kamp. Hela livet är uppdelat i tuffa matcher. Vissa vinner man, andra inte.

På ett ungefär.

Matcher som är helt omöjliga att vinna är de mot äldre män i kategorin kroppskrämpor. Med äldre män menar jag från 30 år till döden. Och alla har så ont, och har de inte ont så har de det i alla fall mycket jävligare än en själv. Så är det.

Har man precis blivit påkörd på E4:an av en stor lastbil och ligger där på asfalten med bruten nacke så kan man knappast räkna med någon empati från närmsta gubbjävel.

Nej, för han står där bredvid med händerna i sidorna och putandes med magen och nån dum jävla solhatt på huvudet med strumporna uppdragna över halva smalbenen och förklarar att han minsann hade känningar i ena vaden under natten och därför inte kunde sova.

Han har med andra ord det betydligt värre. Man ska fan inte tro att man har ont, för det är det han som har.

Har man brutit ett revben så kommer granngubben och står och gapar över sina hallonbuskar att han tror att han brutit minst tre.

När jag flög till Addis Abeba för några år sedan fick jag sitta och glo på två män. De kände inte varandra sen tidigare men förenades av att båda hade så oerhört ont i sina ryggar. Den ene hade givetvis ondare än den andre – kukmätartävlingen i smärta hade börjat. I flera timmar stod de upp och nynnade på sina klagosånger, Guud va ont det gör nu, löd refrängen. Det stretchades och det klagades och det ojades.

Eftersom en riktig karl inte pratar känslor, i alla fall inte utan sprit, är min teori att det är själslig oro som utmynnar i överdriven kroppslig smärta.

Ge mig ett pris för den upptäckten tack.

Nu har jag ingen gubbe i närheten, så därför passar jag på att ha ont. Jag är dessutom bara 29 år.

Vänster lillfinger – ramlade i tunnelbanan innan Sverige-Bosnien. Över en månad sedan, har fortfarande problem att greppa en penna. Jag var nykter.

Vänster armbåge – Körde omedvetet chickenrace med en stor jävla järnstolpe på Samhall tidigare i veckan. Gör fortfarande ont, väldigt ont. Det är till och med ett märke på den stackars bågen. Värker när jag anstränger mig. Kan dock onanera, men det vågar jag inte för då växer det hår i handflatorna och sedan får man skyffla kol där nere hos den där med bockfot när man dör.

Alla tårna – Misstänker svampangrepp. Peachy som sålde skorna till mig ska få sig en jävla duvning. Är även besviken på arbetarna i Bangladesh som inte kan göra skor som luftar sig.

Höger fot – Värker när jag går. Förmodligen arbetsskorna som är boven. Skorna kommer från Ejendals. Ejendals kommer från Leksand. Jag ska bojkotta hela jävla Dalarna framöver.

Så, nu är jag klar. Det tar vi helg på. Skål!

onsdag, juli 07, 2010

All murder, all guts I

Nu är det sommar och då är det radioföljetong som gäller. Deckare såklart, skriver deckare är fan det enda folk gör i det här landet.
Nedan finner du mitt bidrag. Sveriges Radio kunde bara erbjuda Kristina Lugn som uppläsare, men det sa jag nej till. Det skulle bli alldeles för otäckt med henne. Istället får du som läsare läsa högt för dig själv och låtsas att det är radio. Ett krav är dock att du läser på irriterande göteborgsdialekt.
Klicka på bilden för att se det fina omslaget som jag gjort alldeles själv. Varför det är så suddigt när bilden är liten vet bara Gud. I två timmar försökte jag byta färger, men det gick inte. Därför blev det som det blev, Photoshop är ett överskattat skitprogram.
Wayne Nilsson presenterar utan något som helst samarbete med Sveriges Radio:



Frenetiskt försökte hon värja sig från de anfallande händerna, det kalla salta vattnet slog upp över benen. Panikartat skälvde hennes kropp i kampen mot det okända. Blod rann från hennes näsa, tog en paus i munnen, för att sedan fortsätta ner över halspartiet.
Ett skott.
Mörker. Tystnad. Död.
Med snabba steg försvann en baneman.
På piren festade fiskmåsar på slängda matrester som om inget hänt.
Med en torr mazarin och ljummet kaffe från automaten på andra våningen satt kommissarie Roland Scarlatti i sitt spartanskt inredda arbetsrum på Hönö polishus. Det var fredagskväll och den varmaste sommaren sedan 1994, svettdroppar pressade sig utan problem fram genom de grånade tinningarna.
Hans alldeles för korta jeansshorts skavde mot ljumskarna, skjortans väta klibbade mot den krumma ryggen och den äkta Rolexklockans armband trängde in i hans högra handled. 2000 baht för en klocka och damsällskap för en helkväll i Pattaya. Ett jävla kap, han var fortfarande nöjd. Att viss korrosion hade uppstått både på handled och lem spelade ingen större roll.
Han lutade sig bakåt i den knarrande stolen, lederna värkte efter en dag av stillsamhet. Jag behöver fan inte göra mer än vad som krävs längre, jag är kommissarie, muttrade Scarlatti tyst för sig själv och tände en cigarett.
Röken la sig som en ridå i rummet, som i en operett av Wagner, något han älskade eftersom han var kommissarie i en deckare i en svensk småstad. Det var även av den anledningen han hade bytt efternamn från Andersson. I Uppsala fanns Barbarotti. På Hönö fanns numera Scarlatti, landets främste snut.
Dörren till hans rum slogs plötsligt upp. In rusade polisassistent Annika Clemensson.
– Fort! Det har kommit ett larm från Östra udden, en död kropp har hittats. Tänk dig, en död kropp mitt i den bohuslänska sommaridyllen, skrek hon.
Scarlatti såg henne inte i ögonen, istället var det Clemenssons byst som stal uppmärksamheten. Han gillade inte den nya tiden, den nya generationens poliser. Det var bättre förr, när kåren var ren och män fick vara män och får fick vara rädda.
Kärringar, bögar och svartskallar kunde inte skilja på rätt och fel, så enkelt var det. Det där jämställdhetstjafset kunde de syssla med inom centralorganisationen i Stockholm, inte på Hönö.
Han fimpade retoriskt sin cigarett och tände en ny. Den ena handen förde han upp mot sina fuktade läppar och drog ett djupt bloss, den andra lät han vila mot jeansshortsens fransar. Det luktade svett och något odefinierbart i rummet.
Jaha du lilla gumman, är det så? Scarlatti tittade på Clemensson med gubbögon. Kan vi inte bara höra om Quick vill ta på sig det hela? Så slipper vi krångla, det är ju för fan fredag.
– Nej nej, Quick har lagt av med erkännanden, han är författare nu, svarade en skärrad Clemensson.
– Alm då?
– Dalmasen? Bra tänkt, men honom rår vi inte på, han kommer undan med precis vad som helst.
Scarlatti drog en djup suck. Nu står hon där och savar, tänkte han. Den där ungmusen ska allt få sig en omgång på julfesten – svinens högtid, det skulle hon älska, en bultande rödlök innanför trosorna. Snabbt ryckte han åt sig ett anteckningsblock och krafsade ner några viktiga minnesstolpar.
– Arrangera minst tre obligatoriska julfester
– Inga familjemedlemmar får delta i år
– Budgetera för mycket fri sprit (finansiera genom personalnedskärningar)
Sedan satte sig Scarlatti och Clemensson i en väntande patrullbil.
I bukten låg vattnet stilla. Under ytan började något ohyggligt röra på sig. Något som närmade sig stranden.
Slut på del ett.

tisdag, juli 06, 2010

Those fucking bitches

I protest mot att Jan Björklund får tala i Almedalen utgår dagens blogg. Jag har fullt upp med att sitta och demonstrera i soffan och vänta på fopoll.

I och med det här får de där jävla liberalerna känna på hårt motstånd, det kommer som ett oväntat slag i folkpartiets njure.

Hej då.

måndag, juli 05, 2010

And the ass saw the angel

Jag går ungefär fem mil varje dag på Samhall. Uppskattningsvis är det fem mil i alla fall, det vore ingen idé att köpa en sån där modern stegräknare eftersom den bara skulle bli överbelastad och börja brinna. Saker som brinner ska man akta sig för.

Nu är jag trött. Och jävligt svedd mellan skinkorna och får nästan krypa fram.

Snart sover jag på alla fyra i en mycket svankande ställning. Jag tänker inte ens diska, så trött är jag. Vanligtvis anser jag att om man inte orkar diska så ska man fan inte heller äta.

Men inte ikväll. Living on the edge.

söndag, juli 04, 2010

Blinding sun

Jag har fått lägenhet Stockholm. Eller 20 minuter från Slussen i alla fall. Jag har sån jävla tur, det är bara att sätta sig på marken och dricka öl och vips så kommer det en lägenhet av grov och härdad betong och slår en i ansiktet.

Kan jag tacka någon på internet för det? Nej.

Istället är det läge att tacka Punk Ass Bitch Samuelsson för ett rådigt ingripande med effektiv kommunikation över Televerkets nät. Tack så mycket, du ska få ett stort järn nån dag.

Det ska bli spännande att flytta. Om jag inte hinner dö av värmeslag innan vill säga. Denna svetma förvrider mitt sinne.

Som det känns nu kommer det att gå fortare för mig att desperat stå och stånga mot pärleporten än vad det tar för medlemmarna på dyslexiförbundets årsmöte att gemensamt läsa Totte pekar.

Nu ska jag lägga mig i duschen och låtsas att det är en fjällbäck som porlar över mitt huvud. Med hjortron och lite knott i munnen.

Hej då.

Ps – Förlåt, det var fel att hacka på människor med läs- och skrivsvårigheter. Plumpt gjort. Alla är lika mycket värda. Alla utom allergiker.

HÖJ! HÖJ! HÖJ!

fredag, juli 02, 2010

Who's laughing now?

Jag kom på en väldigt rolig historia idag på Samhall.

Jo, det var två fiskar som simmade omkring i havet. De gjorde väl inget speciellt, kanske bara söndagssimmade liksom och pratade om hur skönt det är att slippa bo på land för då får man sova i en håla på ett trampat jordgolv och så kanske det kommer en hungrig räv och biter en över nackbenet.

Det kanske de pratade om.

Då kom det i alla fall en bläckfisk och simmade förbi, sådär som bläckfiskar gör ni vet. Då sa den ena fisken till den andra fisken:

Men herregud, vilket octopuskomplex den lider av!

Slut.

Skrattar du nu? Rinner dina tårar av ändlös glädje och du har lite svårt att andas? Slår du dig hejdlöst på knäna och tänker att den här bara måste jag berätta för Kalle och Lotten (som du kallar Nitlotten i lönndom eftersom hon är dum i huvet) på grillningen ikväll?

Ja, det är klart att du gör. Du är duktig som förstår och skrattar när du ska. Och jag är så jävla rolig.

Nu tar jag helg. Åter på söndag.

Stay cool!

.

torsdag, juli 01, 2010

Old friends for sale

Skyltdocka säljes!

En liten klisterlapp i ryggslutet meddelar att hon är född och uppvuxen i Danmark. Förmodligen har hon kanylknarkat en del där i Köpenhamn eller Randers eller Aalborg eftersom det finns sprickor i armvecken. Även om hon är danska och av plast är hon fortfarande klokare än Pia Kjærsgaard, det skabbiga danskludret.

Dålig på att laga mat, tar aldrig egna initiativ, introvert, ger aldrig utan bara tar och har döda ögon.

Trots det är hon ett trevligt sällskap, även om det kan ta ett tag att vänja sig med att någon jävel bara står och glor på en hela tiden. Men då är det bara att vända på henne så får hon stirra in i väggen. Hon är lika glad oavsett. Kuvad och glad.

Passar perfekt som husdjur i barnfamiljen där nån av kottarna mesat till sig och är allergisk mot pollen, laktos eller pälsdjur. En utmärkt kombination av lekkamrat och husdjur.

Bara att ställa henne i mål när det ska spelas fotboll. Eller låta henne vara den som ska leta i kurragömma. Ungarna kommer att ligga och trycka bakom syrenbuskarna hela dagen och föräldrarna kan göra något roligt.

Säljes på grund av flytt. 2000 kr vid snabb affär.
Hämtas.