fredag, februari 26, 2010

Attention Stockholm

Om sisådär en månad ska jag härska över Stockholm i tio veckor. Jag ska praktisera, det vill säga fixa fredagsfika och hålla låda och kanske förstöra något på grund av relativt ungdomligt oförstånd. Till fredagsfikat kan jag köpa en ambrosiakaka eller nåt, men mjölk till kaffet kan de glömma. Kaffe dricks svart eller inte alls kommer eka som ett mantra i fikarummet.

Att jag ska spendera tid i Stockholm innebär inte att jag erkänner byn som huvudstad. Köpenhamn är, och har alltid varit, Sveriges fäste. Så är det. Korv inlindad i bacon och Tuborg hvergang och korpulenta och äppelkindade danskar, det är Köpenhamn det. Att danskarna inte fattar något när det gäller politik kan vi lägga åt sidan för en stund. Idioter.

Snart ska jag sätta mig på en jävla bussjävel och åka till den där staden och spela ball. Stockholm alltså. Där ska jag äta på libanonesisk restaurang. Libanon ligger i ett annat land.

Trevlig helg. Hej då. 

Ps - Vi firar fredag genom att lyssna på förra årets bästa låtupptäckt. 


torsdag, februari 25, 2010

The blind leading the naked

”Virgin Mary was tired, so tired. Tired of listening to gossip. Gossip and complaints”, så sjöng Bauhaus. Översatt till svenska betyder det ungefär att Marys slidkrans var intakt, men hon var trött på skvallret och klagomålen om att hon skulle vara skolans madrass.

Jag är också trött, jävligt trött. Och jag har huvudvärk. Och ont i ögonen. Det onda i ögat syns inte, jag har alltså inte pillat in lilla Jesusbarnet från julkrubban under ögonlocket. Därför är det inte rött och irriterat och det har inte uppstått någon kristlig varbildning.

Jag avskriver därmed ögoninflammation grundat på mina egna livserfarenheter. När jag var liten vaknade jag en dag och kunde inte öppna mina tindrande vackra ögon, kvinnan som utger sig för att vara min mor fick då badda de små blå med blötvarm bomull. Då var jag inte så jävla kaxig och var beredd på ett liv i mörker. Men det ordnade sig och sedan dess har jag inte haft några direkta problem med gluggarna.

Och eftersom jag är jävligt vis i största allmänhet så kopplar jag samman tröttheten, huvudvärken och de onda ögonen. När jag tidigare idag skulle betala räkningarna tog det i snitt 17 minuter att knappa in OCR-numren. Det var jobbigt. Och smärtsamt. Och jag konstaterade jag väldigt ofta har det mycket svårt i vardagen. Är det inte det ena, så är det något annat.

Min diagnos på mig själv lyder att jag håller på att bli en av de där, de dubbelögda.

Helvete.

Det var verkligen inte tänkt att bli så här.

Glasögon. Vilket jävla personligt debacle.

Jag skulle ju visserligen kunna komma att se ut som en discjockey från Düsseldorf. Men det är ju få förunnat att se som en ecstasyknaprande tysk som spelar minimalistisk electro i nån jävla hangar för tusentals människor.

Så det blir väl snarare att per automatik börja gå runt i snickarbyxor och tycka att matte, kemi, biologi och fysik är helt fantastiskt roligt. Det gör alla med glasögon.

Blir jag helt blind får jag ha en pinne att vifta med och kanske rabatt på bussen och kan sitta längst fram och prata med chauffören utan att nån regerar på att det vore konstigt. Och en snäll och duktig hund borde jag få. En hund vill jag visserligen ha. Men inte förrän jag blir vuxen.  

Jag vägrar gå till en doktor eller en sån där optiker. Jag tror på självläkning i det här fallet och det finns billiga extraögon på Rusta.

Nu går jag på krog istället och försöker glömma bort att jag är extremt besviken på min egen kropp.

Hej jävla då. 

onsdag, februari 24, 2010

TV party

Med ett ägg på spisen och mig själv i utmanande klädsel halvliggandes på soffan började dagen. Det kändes bra, helt klart. Då ringde det på dörren. Hårt som fan. Jag blev rädd. Rafsade på mig en Sisters of Mercy-tröja och gick muttrandes om hur i helvete illa folk ringer på dörren – antingen för hårt eller så löst att det låter som en död grävling pickar med nosen mot dörren, det finns inget mellanläge i dagens samhälle – och öppnade dörren.

Och utanför stod han, elektrikern. Mannen från vidderna, kvinnornas gunstling, häradsbetäckaren och den som säkerligen figurerat flest gånger av alla i kvinnornas våta midsommardrömmar efter att de plockat sju blommor och osmidigt vältrat sig över nio gärdesgårdar. Bara för att han har lite jävla verktyg i en plåtlåda och skit under naglarna.

Självsäkert gled han in, han resonerade nog som så att eftersom jag kan lite mer än alla andra om likström och växelström och om det bor jord eller inte i uttag och kan se skillnad på en röd och svart sladd och ström i största allmänhet och ohm och Freud och fan och hans skrevande jävla moster så kan jag spela lite ball.

Han frågade om vart bredbandsuttaget satt och jag blev genast osäker på vad fan han pratade om och tänkte att om han börjar slänga sig med svåra ord som router eller nåt annat bryter jag av honom på mitten och skiter i bröstkorgen. För att markera. Men det gjorde han inte och jag hänvisade till ett hörn med massa sladdar.

Han ställde sig på alla fyra och visade upp ett imponerande myntinkast. This is a pro, tänkte jag på utrikiska – det är ingen slump att den här mannen fäller damer i samma takt som en annan andas.

Jag tänkte på dagen som grytt vid min bleka skuldra och på frostigt glas och solen och en huldra. Jag tänkte på mitt hår som flutit över kudden och hur jag gett mig själv morgonen och dagen. Allt var nu förstört, min vackra morgon hade blivit bortrövad av en bandit i arbetarbyxor.

Eftersom jag inte bor på en jävla herrgård hade jag inte möjlighet att vandra bort till västra flygeln och inta frukosten i matsalen. Allt kändes plötsligt så intimt, jag kunde inte röra mig fritt i min borg på dryga 40 kvadrat. På spisen hade vattnet med ägget nästan börjat koka. Jag stängde av plattan och bestämde mig för att lämna lägenheten, den var inte stor nog för oss båda.

Lite kallvatten i ansiktet och tandkrämsrester i munnen och jag var relativt redo att bestiga dagen.

På väg ut kom jag för fan på att det var både Champions League och OS-hockey ikväll.
– Du elektrikern, det som du gör nu, kommer det förstöra tv:n?
– Va?
– Kommer jag kunna se på tv ikväll?
– Jadå, det är ingen fara. Annars gör du ju bara en kanalsökning.

Vilket jävla översitteri, vadå bara? Det är inte bara att göra en kanalsökning som om det vore det mest naturliga i hela världen. På en standardfjärrkontroll finns det i runda slängar 1000 olika knappar. De knappar som saknar siffror mellan 1 och 9 och text-tv på sig är komplicerade som fan och helt omöjliga att förstå. Därför känns en kanalsökning svårare än fred i Mellanöstern. I svårmod lämnade jag lägenheten.

När jag senare kom hem igen fungerade dock tv:n. Elektrikern kände väl på sig att jag är en man att ta på allvar.

Nu blir det sport, riktig sport. Hej då.

tisdag, februari 23, 2010

Who killed Bambi?

Veckans djur: rådjur

Rådjuret uppfanns av Walt Disney, i den tyska filmen Bambi. Men innan det fanns tidigare versioner som skapades för 10 000 år sedan. Det är ungefär fem stycken jesusar med vår tideräkning.

Rådjuret blir veckans djur av två anledningar:
1, det är ett mycket modernt djur
2, det är just nu ett utsatt djur som behöver stöd.

När man hör ordet rådjur så skulle man kunna tro att det är en riktigt rå sälle som äter stål och skiter kätting och ensam kan mota ryssen i grind. Fast så är det inte, rådjuret är mesigt som fan. Men mycket bra imagearbete av rådjuret där. Ett mansrådjur heter bock, ett kvinnorådjur heter get. Bocken och geten är ungefär lika stora, och där har vi det första tecknet på modernt tänk – jämlikhet. Matchvikten ligger mellan 20 och 30 kilogram. Höjd och längd får man bestämma själv.
Ett rådjursbarn heter kid eller killing och är fortfarande lika stora som barn ska vara, på den fronten har ännu inte rådjursjämställdhetslobbyisterna lyckats. Men det kommer nog.

Rådjuren tillhör hjortdjursfamiljen och gillar att imitera hundskall när de låter. Varför det är så är fortfarande oklart, men en teori kan vara att rådjuren ser upp till hunden Lassie. Lassie är en smart hund tycker rådjuren. Men det är som sagt bara en teori.

De bor lite överallt och trivs gott i såväl lövskog som ljunghed. Rådjuren är därmed inte speciellt trångsynta och negativa utan anpassningsbara och gör det bästa av situationen.

Däremot är rådjuren lite kinkiga när det gäller maten. De far inte fram som några jävla jordfräsar och trycker i sig allt från bark till pappersporr som ligger och skräpar i skogen. Inte som älgarna. Nej, rådjuren betar mycket selektivt och vill helst ha något fiberrikt. Det är det andra tecknet på modernt tänk. Rådjuren har helt gått i bräschen när det gäller nyttig mat. Det är rådjuren och Gunde Svan. Däremot vill inte rådjuren haka på alla biprodukter som har kommit med den nyttiga maten, t.ex. ekoodlat och annat tjafs. För rådjuren tycker att det är skenheligt med bland annat avokados som både är eko- och rättvisemärkta när de först odlats i Mexiko, packats om i Holland och efter det dumpats i Sverige. Då rynkar rådjuren på nosarna.

När det kommer till fortplantning verkar något vara jävligt komplicerat, så vi skippar den delen – men det handlar om nåt som gäller juli-augusti, ägg och fosterutveckling. Dock framgår det klart och tydligt att geten blir könsmogen vid ett års ålder. Men har geten ”en dålig start i livet”, får hon vänta ytterligare ett år. Det är det tredje tecknet på modernt tänk – eftersom det är många som idag får en dålig start i livet. Vad en dålig start i livet i rådjurssammanhang innebär rent konkret är givetvis mycket svårt för en lekman att sätta sig in i, men det kan ju tänkas att det är ungefär som det var för Oliver Twist.

På vintern har rådjuren mycket svårt att fixa fram käk eftersom det kan vara mycket snö. Mängden snö gör att rådjuren söker sig till vägar med plogade vägrenar för att få mat. Och där är det farligt. Det är det fjärde tecknet på modernt tänk från rådjurens sida – att de precis som människorna och bolagen i det här landet saknar lite jävla framförhållning så fort det kommer snö.   

Men nu är rådjuret bara ett litet djur och kan inte lastas för att det inte tänker långsiktigt framåt höstkanten, därför tycker vi synd om rådjuret som svälter och inte får äta fiberrik wieneraladåb som oss andra.

Stå på dig rådis, snart kommer våren och sädesärlorna och videungen slår ut och man får sitta på en bänk utanför närmsta gymnasieskola och lyssna på porlande tonårsfnitter och applådera med en hand.

Grattis till Veckans djur!

måndag, februari 22, 2010

King of Rome

Inledde dagen med ett möte. Det gick bra, jag är duktig. Det kanske inte så många tror, inte jag heller alltid. Men lite duktig är jag. Så länge man inte är sig själv brukar det mesta gå bra.

Efter det har jag mest legat på en soffa iklädd ett solkigt wifebeater-linne och byxor med hål i som inte är mina egna och tittat på djurprogram och lyssnat på radio och Pet Shop Boys. Och så har jag stått vid fönstret och tittat på bilarna på gatan, inte för att bilar är speciellt kul att titta på utan mest för att de är så många. I Stockholm finns flera hundra bilar.

Nu ska jag flytta på ett papper från ett bord till ett annat och skölja av ett glas, klart på 17 sekunder. Därmed tror hon den där som snart kommer hem att jag varit duktig och har städat och diskat. Om jag anspelar på att allt slit gjort mig trött kanske hon ordnar middag. Tjejer är bra, tjejer är lättlurade.

Hej då.

söndag, februari 21, 2010

Da buzz

JAG HAR SETT ETT RÅDJUR!!!!!
Och en hare. Men den var överkörd. En ledsen död hare.
Att åka buss är som att vara på djungelsafari, fast utan jobbiga jävla tyskar. Men vi har en äggmackeätande kärring istället. Hon räcker gott och väl.

Jag ska skicka ett mail till Swebus och meddela att många resenärer säkert skulle uppskatta om det fanns en liten ekorre på varje buss som kilade omkring och underhöll. Vilken upplevelse det skulle vara. Och ekorren skulle såklart vara rabiestestad.

Nu ska jag bygga en koja av min rock och porrsurfa.

Hej då.

lördag, februari 20, 2010

Train long suffering

Jag gick till stationen. Var medveten om att tåget kunde vara försenat, hej och hå, så är det. Det snöar och blåser och yr.

Tåget var en timme försenat. Blött grus på golvet och alkisar som skrålade och idioter som väntade och folk som bara var, nej det orkade jag inte med.

Så jag gick till en hotellbar i närheten för att vänta. Beställde öl. Och spelade spel på mobilen. Jag försökte bygga en stad. Det gick sådär. Beställde en öl till. Och insåg att jag aldrig kommer bli bygginschenjör. Drack upp, kissade där man ska kissa på krog och gick sedan till stationen igen.

Inte helt oväntat var tåget fördröjt med ytterligare 40 minuter.

Jag pulsade tillbaks till hotellbaren.
– Redan här igen?
– Ja, ge mig en sexa whisky.

Men nu ljög jag.

Jag beställde inte whisky, jag ville bara vara lite Bukowski i sinnet. Men whiskey är för kärringar, Bukowski var en kärring. På sitt sätt.

Jag beställde öl, en enkel vanlig jävla lager från Danmark. Men det har fött upp fler än det slagit ihjäl. Eller ja, Carlsberg skördar ju liv i Mali. Men jaja, fuck it.

Läste Fokus och drack mitt öl. Kissade. Gick till stationen igen. Det var folktomt, förutom en somnad alkis i ett hörn men han kunde få sova tänkte jag. Gick ut på en perrong och såg en SJ-anställd.

– Ursäkta, men tåget till Stockholm som skulle gå 16 ...
– ALLT ÄR INSTÄLLT, DET FATTAR DU VÄL?
– Ja, absolut, det kan jag förstå. Men ... 
- MEN VA FAN! DU SER JU HUR DET SER UT, SNÖ ÖVERALLT!

Och han gapade något på fackspråk och pekade i snön på något som jag skulle titta på som jag inte såg för att förstå hur mycket snö det hade kommit. Och sen gick han.

Så jag gick till krogen vid vattnet istället. Och drack två öl. Och lyssnade på meningslöst pladder från kärringar och dömda. Och trötta och slitna.

Istället för mat från den lokale indiern i Stockholm och kramar och annat som inkluderas sitter jag nu och är ölfull. Hemma.

Och jag riktar egentligen ingen kritik mot SJ. Det är det bara idioter som gör. SJ kan inte ens leverera en vacker vårdag, eller vilken annan jävla dag som helst under året. Så det är ingen idé att tjafsa.

Bättre att ta det som en man. Och dricka sig full.

Gonatt. 


PS - Att vi lyssnar på Bauhaus har inget med saken att göra egentligen. 

The road to God knows where

Har packat fryspåsen som får agera necessär. Helst vill jag åka till Göteborg och titta på Melodifestivalen, men tydligen är inte Carola med. Då får det vara. Hon delar väl ut parfym eller annat viktigt, hon bryr sig inte om fansen längre. Jag har alltid trott gott om henne och är nu så oerhört besviken. 

Jag åker till Stockholm istället. Beräknas vara framme runt 19.30. Och står det så på SJ:s hemsida så är det så. SJ är efter Per Gessle och borgarna det bästa vi har i det här landet. På måndag ska jag på möte, och så länge jag inte är mig själv ska det nog gå bra.  

Hej jävla då.

fredag, februari 19, 2010

So sick

När Dostojevskij beskrev Raskolnikovs feberdimmor i Brott och straff tänkte han nog på hur jag har det just nu. Jag är svag, mycket svag. Så svag att jag inte orkar slå ihjäl en gammal krum pantlånerska för några ynka kopek. När jag öppnar munnen värker det i tårna, när jag rör på lillfingret strålar smärtan i skinkorna. Hela min arma kropp är en öm punkt och en snart briserande zon.

Nu ska jag försöka ta mig de två meterna till soffan och lägga huvudet på kudden med snussalivfläckar. Kanske faller jag ihop på vägen dit. Öppnar jag mina ögon imorgon är det en seger. Ge mig magnecyl. Ge mig en gråterska. Ge mig en doula.

Det är svårt nu. Det är kritiskt. 

torsdag, februari 18, 2010

Snowy in F# minor

Vissa dagar kan man känna sig en aning isolerad och uttråkad, men samtidigt inte vara på humör för att umgås och för slö för att hitta på något. Håglöshet och apati at it’s best. Eller bara ren tjurighet. Fan vet.

Idag hade jag tråkigt och var ensam, så jag tog en promenad med mig själv som sällskap. Man vet att fantasin är på topp när man får ta en promenad efter en timmes hjärnstorm. Det var dock inte bara i hjärnan som det stormade. Fan vad det blåste utomhus. Kallt var det också. Och snö och annan vardaglig vrede från han där uppe. Tröttnade ganska fort på att känna mig som en av huvudrollsinnehavarna i en nyinspelning av Barnen från Frostmofjället där en vandring över bergen i flykt från storbönderna i jakt på ett bättre liv var det primära målet. Jävla storbönder som ska bråka.

Jag bestämde mig för att gå till Konsum och köpa allrengöring och folköl istället. Så nu jävlar ska det städas. Och lyssnas på The Cramps – världens bästa band. Förhoppningsvis slår vi ihjäl den här torsdagen också. Hej jävla då och skål.


onsdag, februari 17, 2010

Slowly goes the night

Här sitter lilla jag och dricker kaffe ur glas och är modern. Mm, så gott. Och människor som benämner sig själva som ”lilla jag” borde tänka om.

Svenskarna tar guld och ramlar och missar medaljplatser och åker fel där borta i Kanada. Det är inget jag vill veta egentligen, jag har inte tittat på tv. Men ligger man inte under sängen med en bindel för ögonen och trolldeg maniskt inpillat i öronen och brottas med dammråttor och gastar så får man ta del av skiten ändå.
Jävla informationssamhälle. De får åka hur mycket de vill på sina brädlappar och gömma sig bakom buskar och skjuta med gevär och så, men jag vill inte bli inblandad. Det vill jag inte.

Det där är visserligen lite som idiotargumentet om homosexuella, ”alltså jag bryr mig inte om han är bög eller inte, bara jag slipper veta vad han gör i sängen”. Man slipper oftast veta det där. Och visualiserar man sex så fort lite kärlek kommer på tal får man skylla sig själv. Aja, fuck it, den som fattar fattar. Jag är osäker själv just nu.

Anledningen till att jag sopar i mig kaffe så här på aftonkröken när jag helst vill ligga i sängen och lyssna på radio och nominera personen som kom på att det är skönt att sträcka på kroppen till något Nobelpris och tänka att jag inte får talla på mig själv under krucifixet är att det är ishockey på tv klockan 01.30.

Och nu är det så här att OS egentligen kan dra åt helvete. Förutom ishockeyn. En enkel tumregel gällande vad som är bra och dålig sport är om det är en boll inblandad eller inte.
Med boll = bra sport.
Utan boll = dålig sport.

Innebandy innehåller en boll men är ändå en jävla skitsport, det får man inte glömma. Golf kan också möjligtvis kvala in där.

Eftersom jag är mycket estetiskt lagd sysslar jag med hårkonst ibland. Varken Guggenheim eller Louisiana har hört av sig, det ska erkännas. Men för mig handlar inte konst om berömmelse eller om att få några skålpund mutta utan om friheten att få uttrycka sig själv, känslan av kreativt skapande är viktigare än fred på jorden och allt annat som man ska önska sig för att inte framstå som empatilös.

Håret jag använder lägger jag i en jutesäck och ska användas till att konkurera ut den där bockjäveln i Gävle. Wayne Nilssons hårbock ska vara 100 meter hög och synas från månen.

Nåväl, följade konstverk är en hyllning till riktig sport.




Hästpolo (hästen har paus och vilar och äter hö)

Tennis/pingis/squash/zucchini

Dambeachvolleyboll

Fotboll. Verket beskriver det inre kaos som uppstår när man är nio år och lyckas skjuta bollen i eget mål och man hör ”MEN VAD GÖÖÖR POJKJÄÄÄVELN??!!” gapas i kör från föräldraläktaren och man önskar att man bara var hemma och slapp försöka bli fotbollsproffs.

tisdag, februari 16, 2010

Fuck it

Jag vill poängtera att jag inte rökt på två månader. Jag borde ha ett pris av nåt slag, kan nöja mig med taffligt skrivet diplom också. Men det verkar inte folk fatta. Folk i största allmänhet fattar jävligt lite.

På Pressbyrån fattar varken personal eller kunder ett jävla skit och ett köp av exempelvis en chokladbit tycks i snitt ta ungefär 97 sekunder och då har man ändå tur eftersom man inte hamnat bakom nån jävla jeppe som ska hämta ut en biljettjävel och det irriterar mig att servicetjafset är så utbrett eftersom det funkade bra förr när tobak köptes i snusboden och porr och motorolja köptes på macken av en liten farbror i smutsigt blåställ och tågbiljetter köptes naturligtvis på tågstationen och korv i korvkiosken och något annat som stör mig är allt jävla tjat om semlor eftersom semlor är äckliga men det verkar inte folk inte heller fatta och att man håller på att bli lynchad för att man inte bryr sig speciellt mycket om OS skrämmer mig och det jag egentligen vill säga är att vi har en bedrövlig samhällsutveckling och att det är borgarnas fel.

Nu har jag huvudvärk. Det är nog åska på gång. 

måndag, februari 15, 2010

The dream of the dolphin

Veckans djur: delfin

En delfin är ett däggdjur som bor i vattnet. Delfinen finns i många hav, men i Sverige huserar den typ på Kolmården. Det finns olika varianter av delfiner och det som är mest spektakulärt i detta är att späckhuggaren är en delfinsort. Det är nog nyheter för de flesta, och vet man inte vad en späckhuggare är får man titta på den tyska filmen Rädda Willy. Flasknosdelfin och öresvin är vad som i folkmun kallas ”en sån där delfin”, alltså vanlig delfin.

En delfin är som sagt ett däggdjur, alltså ingen fisk. En fisk får sina små barn i bollar som kallas ägg som blir till kaviar. En delfin får barn precis som människor med navelsträng och sånt.

Delfinerna har stora hjärnor och enligt människor utan vänner, det vill säga forskare, är de intelligenta. Andra menar på att den stora hjärna inte har något med intellekt att göra utan bara att den finns därför att – saker behöver inte alltid vara så genomtänkta. Det finns för övrigt mer information om hjärnan men det känns komplicerat så vi skiter i det. Kroppen på en delfin varierar mellan en och fyra meter i längd och i munnen finns det tänder. Tänderna använder delfinen till att tugga med.

De små vattensimmarna ser och hör jävligt bra. De kan höra ljud upp till 220 kHz som ligger i ultraljudzonen. Vad det betyder i verkligheten får ni fråga någon med glasögon om, men att det skulle handla om sånt där ultraljud som tjejer går på för att kolla om de har könisar eller inte kan förmodligen uteslutas. Det här handlar nog om nåt annat.

Delfinerna kan simma snabbt också, ibland upp till 55 km/h. 55 km i timmen är ungefär lika snabbt som man fick springa på högstadiet när man blev jagad av nåt jävla mongo i nian på moped.

De där mongona i nian som hade sydstatsflaggor fastnitade i sina pannor och sen ryckte in i hemvärnet eftersom de tyckte att gryningsräd var det vackraste ordet i svenskan samt fick stånd av att pilla på vapen. Idioter.

Nåväl, nu handlade det om delfiner. Inuti sina kroppar har delfinerna ekolokaliseringsgrejer som också verkar avancerade, men ekogrejerna använder de när det ska jagas mutta, bläckfisk, fiskar, sälar, andra dolphiner och diverse annat som de tycker om att kalasa på. Delfinerna tycker om att jaga tillsammans och är sociala djur som kommunicerar med varandra. Om en delfin har lite ont i en fena så är de andra delfinkompisarna där och hjälper till. Är en delfinkille dyster för att en delfintjej är dum i hela jävla huvet så sticker grabbarna kanske dit en pilsner och delar ut kärleksfulla ryggdunkar och säger ”Var inte ledsen, broes before hoes vet du!”. De är snälla, de där delfinerna.

Den delfin som kanske är mest känd i hela världen är den som var med i den tyska tv-serien Flipper. Det var en fin tv-serie som främst riktade sig till a) vuxna människor som gillade att se lättklädda pojkar exponeras och b) barn som ville ha en kompis som inte var efterbliven.

Och där man satt man på knä 63 centimeter framför tv:n och var mellan 8 och 16 år och helt exalterad över att Flipper hade lyckats stoppa silvertjuvarnas båt och samtidigt motat ut odjuret ur bukten med sin nos. Sen rusade man till akvariet för att se om neontetran eller guldfisken förvandlats till en Flipper men det slutade alltid med att man ramlade omkull av besvikelse och brände sig så in i helvete på heltäckningsmattan.

Sen stod man i trädgården och lekte håglöst med nån buskpinne man fått av grannen som trimmat häcken och det enda som existerade i hjärnan var tanken på att få rida på Flippers rygg samtidigt som föräldrarna lät akvariefiskarna utforska avloppet i lönndom och sen drog nån vals om fiskhimlen och Gud och lycka.

Jaja, delfinen blir Veckans djur eftersom det verkar vara en glad fisk (fisk ligger bättre än däggdjur i munnen), och det är en ganska glad dag även om det är måndag.

Med hopp om livet!

söndag, februari 14, 2010

Mental satisfaction

Jag är ju inne i löpningsperiod som började i onsdags om jag inte missminner (det skulle jag lätt kunna ta reda på men ibland känns vissa saker så jobbiga). Min löpning har hittills främst pågått mentalt, samtidigt som springkarriären har varit kantad av en svår skada.

Många skulle väl hävda att mental löpning inte räknas på riktigt, att det helt enkelt inte är egentlig löpning – att det inte är en tillräckligt konkret träningsform. Utan att börja propagera för hokuspokus och new age och kristaller och handpåläggningar och annat hittepå så vill jag nog ändå hävda att jag springer mycket bra inuti mitt huvud och min form är utomordentlig.

Men det är inte socialt accepterat i denna ytliga värld att bara springa på insidan – många har glömt bort att det faktiskt är insidan som räknas. Det kommer jag ändra på med en mental revolution. Ni märker när den kommer.

Just förbereder jag min fysiska löpning genom att lyssna på Tour de France med Kraftwerk. Och ja, jag vet att låten handlar om cykling så det behöver inte nån jävla smartskalle reta upp sig på. Men jag ser ändå vissa likheter mellan cykling och löpning som jag just nu inte orkar gå in på. Jag orkar väl för fan inte redovisa allt hela tiden, nej, det behöver jag faktiskt inte och det får ni faktiskt finna er i.

Nu ska jag mentalt ta på mig fräsiga springkläder och ta en runda i spåret och bli smärt och tjusig och bli älskad av alla i hela världen (glöm det där med insidan, den räknas tyvärr inte i verkligheten). 


För övrigt revs Valentinfirandet av smidigt:
– ÄR DU MIN KVINNA?
– Ja.
– Bra.
Och sen behövde vi inte krångla så mycket mer med det.
 

Hej jävla då. 

lördag, februari 13, 2010

Better than you

På grund av det finanskritiska läget har jag fått bege mig ut på landet och till kvinnan som utger sig för att vara min mor. Jag får mat, jag är som en gödgris utan hämningar i vad jag sätter i mig. Så är det när det är finanskris, då måste man få passa på.

Det är väldigt fint väder, men jävligt kallt. Därför går jag inte ut med tanke på att jag har svaga luftrör. Kvinnan som utger sig för att vara min mor menar på att hon aldrig hört talas om att jag skulle vara klen i andningsvägarna. Men jag säger att jag är vuxen och avgör själv om jag har svaga luftrör eller inte. Så det så, lägger jag till med emfas för att visa att jag bestämt mig för att stanna inomhus.

Inomhus har jag tagit del av vissa utmaningar från tv, radio och tidning. Nu ska jag kortfattat recensera mina insatser.

På spåret: Inledde lite trevande och var först uppe i Östersund och snurrade med tanke på ledtråden om ringar, jag tänkte där på att staden vill, eller ville, ha OS. Kom sen ner till Dalarna där med björnarna och letade efter namnet innan semifinskan drog till med Orsa. Andra frågan med Bilbao dunkade jag in på tio poäng, tredje resan till Hannover tog jag på åtta. Kraftwerk låg jag triumferande och skrek i soffan när introt till Neon lights spelades i slutet. Betyg: VG

Melodikrysset: Tomas Ledin skrev jag först och var jävligt nöjd, även om Ledin är en jävla sopa. Efter det gick det lite sämre och ska jag vara ärlig så dominerade väl mest kvinnan som utger sig för att vara min mor. Jag skyller på att hon är född på femtiotalet, och det är inte jag.
Betyg: G

Vuxenkorsordet i lokaltidningen: En bild på en indian fångade mitt intresse. Wounded Knee skrev jag självsäkert och väntade på lite uppmuntrande respons från talgoxen utanför fönstret. Talgoxen flög vidare utan ett ord. Sedan skrev jag Akilles under en ruta med info om någon som blev skadad i hälen. Då fick jag döpa om min indian till Sitting Bull. Betyg: - (jag är inte klar och kommer nog inte bli det heller)

Barnkorsordet i lokaltidningen: Wiiieeee, lättare än att stjäla godis från någon utan armar, ben, talförmåga, syn och hörsel. En skön jävla seger vars sötma smakar gudomligt. Klar under två minuter. Betyg: MVG

Nu ska jag fortsätta bojkotta allt i OS förutom hockeyn. Och så ska jag se om de vuxna hade med sig nåt roligt från affären. Annars blir de också bojkottade fram till nästa måltid.

Hej då.

torsdag, februari 11, 2010

Starving in the belly of the whale

Min ungdomstid var mycket svår, i synnerhet de sena tonåren.

Jag kunde vakna runt lunchtid en junidag - med minnesbilderna från nattens omgång med Kvinnofängelset fastetsade någonstans mellan ögonlock och reptilhjärna – och ha ambitionerna att inta elva ostmackor och tre liter O’boy till frukost och slöläsa tidningen i nån timme för att sedan gå ut i solen och dricka folköl och spela freestyle med fräck musik och fundera på vilken inverkan månens dragningskraft har över menstruation och planera framtiden med livshunger i bröst och längtan i blick.

Så kunde det vara. En junidag 1998.

Men glädjen förbyttes i gråt och vrede när jag gnolandes kom ut i köket och hittade en lapp på köksbordet i stil med:
”Hej vännen!
Jag vill att du stryker tvätten från igår, det vore bra om du kunde dammsuga också. Ses sen.
Kram mamsen”

Jaha. Hela dagen raserad. Hela jävla sommarlovet förstört.  

17 år och avrättad.

Kvinnan som utger sig för att vara min mor tyckte nog att hon var slug genom att skriva ”kram”, som om att det skulle vara förmildrande och att jag då skulle glömma bort barnarbetet hon utsatte den förstfödde för.

Efter att jag flyttade hemifrån har jag inte rört ett strykjärn, förutom vid tillfällen när det förväntats av mig att jag inte dyker upp i något skrynkligt.

I somras hade jag dock tråkigt en dag. Och när man är vuxen och har tråkigt så har man vanligtvis tre alternativ:
1, talla (och sedan prata om det som om aktiviteten var ett samlag eftersom det är skamligt att vara vuxen och inte ha någon att dela sitt liv med)
X, köpa ett strykjärn
2, annat

Jag valde att köpa ett strykjärn. Jag tyckte att det kändes rimligt just då och jag såg väl nån romantiserad bild framför mig om hur gemytligt det skulle vara att stryka och sedan ha kläder med jämna ytor.

Men när jag kom hem blev jag besviken, strykjärnet såg avancerat ut och det verkade som om det vore klokt att läsa instruktionsboken. Strykjärnet åkte omedelbart in i garderoben.

Sånt där gör mig förbannad med apparater och teknikaliteter, jag vill trycka på en knapp och sedan köra – inte först läsa nån jävla manual i flera minuter. Tålamodet är kortare än kuken när det gäller dylikt. Det är samma med tv-spel nuförtiden. Istället för att bara dra igång och hoppa över stup och akta sig för köttätande blommor och kasta nötter på drakar och få en prinsessa att gå lös på så ska man först sitta och titta på nån jävla film i en kvart för att få bakgrundsfakta. Jävla dumheter. Jävla moderna tv-spel.

På tio-i-topp-listan över jobbiga saker med vuxenlivet ligger helt klart kläder. Samhällsnormen säger att om man inte sitter hemma och ugglar så måste man byta kläder varje dag. Annars är man äcklig och folk viskar och pekar och pratar i ondo bakom ens rygg.

För att ha något att sätta på mig idag var jag igår tvungen att plocka fram det där jävla strykjärnet. Alla traumatiska tonårsminnen där jag var tvungen att ägna en timme i veckan åt att stryka kom över mig. Det var obehagligt.

Strykbräda har jag ingen. Så jag lade omsorgsfullt ut ett lakan över soffbordet som är det enda bord jag äger. Först tänkte jag att det såg ut som ett altare där många oskulder offrats. Efter lite kloka övervägningar med mig själv kom jag dock fram till att det egentligen bara såg ut som bordet hade fått en duk av större modell över sig.

Sedan tittade jag närmare på strykjärnet. Jag hällde vatten i hålet och jag tänkte att höll en liten val i mina armar. Och pluggade in kontakten i väggen. Något började lysa. Futuristiskt.

Och sen hände fan ingenting. Efter några poetiska könsord började jag vrida på vad som i folkmun antagligen kallas vridargrejen. Då började strykjärnet låta som Darth Vader, ni vet han i töntfilmerna, och jag blev orolig för ett litet slag.

Sedan pep det. Då blev jag ännu mer orolig och jag tänkte att nu jävlar spränger jag hela kvarteret i luften. Men till min stora glädje började eländet äntligen bli varmt och jag började stryka. Jag stryker så det ryker utropade jag glatt för mig själv och en euforisk känsla av själsligt välstånd intog min annars så arma kropp.

Det var kul i ungefär tre och en halv minut. Sedan blev det astrist och jag lovade mig själv att aldrig mer stryka utan att ha en sån där keps som man sätter två ölburkar i med sugrör på huvudet. Eller åtminstone inte utan en flaska vin nära till hands.

Ont i ryggen fick jag också av att böja mig över bordet. Men det var lite kul att spruta vatten, fast det var bara för att det kändes som om jag hade en egen liten val.

Jaja, hej då.

Ps – Eftersom SVT visar filmen Control ikväll lyssnar vi på Joy Division som uppvärmning.  


onsdag, februari 10, 2010

Often injured

Det blev ingen löptur igår, och det beror inte på:

- att jag fick hem en intressant bok

- att soffan var inbjudande efter läsning och mat

- att det senare gick en väldigt bra dokumentär om Joy Division på SVT

- att löpning egentligen är jävligt, alltså jääääääävligt, tråkigt

Nej, det beror på att när jag mentalt förberedde mig och noggrant undersökte min kropp upptäckte en skada. En mycket svår skada bedömde jag det som, därför fick springrundan ställas in. Ett mycket elakartat sår på höger smalben satte stopp för det hela, samtidigt som det vore oansvarigt att träna skadad. Särskilt så nära de olympiska spelen. Trist när ambitionerna finns, men så är det ibland. Dessutom kände jag vibbar av en kommande förkylning, det gjorde jag. Nu är det bara att bita ihop och hoppas på att jag kan röra på mig innan Kristi himmelfärd eller nåt.




tisdag, februari 09, 2010

Run like a thief

När Gud skapade Adam och Eva och världen så var allt frid och fröjd. De lunkade stillsamt omkring i den där lustiga gården och tog det lugnt, käkade nötter och bär och kanske slaktade ett litet djur när den andan föll på. Sedan lyckades fruntimret med sitt oförstånd få de lyckliga tu utslängda från gården och lugnet var slut.
Människan lunkade inte längre – människan sprang.

Och så där har det fortsatt, det är ett jävla springande. Hit och dit och kors och tvärs. Vissa springer planlöst i cirklar också, de har oftast fått en boll väldigt hårt i huvudet i barndomen.

Barndom.
Ungdom.
Ålderdom.

Allt är en enda stor jävla dom. Mellan 18 och 65 får man passa på och vara odömd. Hej och på, passa på passa på.

Men nu var det löpning.

Barn springer överallt. Till och från skolan, de två meterna från köksbordet till frysen när det vankas glass. Överallt. Så fort navelsträngen klipps på BB eller i taxin eller på hallgolvet så börjar barnet springa. Det är arvet som härstammar från flykten ur lustgården. Rädslan över att inte få ta det lugnt, inte ens få koppla av när det ska skitas. Man måste springa.

Själv sprang jag som barn in i ett elstängsel. Sedan slutade jag springa, om jag inte jagade en boll eller blev jagad av en boll. Men så är det, det efterblivna okynnesspringandet till allt försvinner när man växer till sig lite. Kanske är det i takt med att spontaniteten försvinner. Kanske inte.

Men sen blir alla vuxna och domen från tonåren försvinner och då ska det spingas igen. Jag läste om att människor bloggar om sina löprundor och sedan träffas de och springer ihop. Det är ungefär lika konstigt som att träffa folk från Internet i andra sammanhang och det är nästan bara sinnesslöa typer som gör sånt. De träffas och dricker kaffe, eller nuppar, eller virkar. Och så springer de tydligen ihop. Så är det.

Det jag vill ha sagt är att jag ska ut och springa. Idag tänkte jag att det skulle ske. På idrottsmässigt sätt har jag redan tänkt ut löprundan, så gör stjärnorna – de bygger upp mentala bilder av vad som kommer hända. För att förbereda sig på uppgiften. Det går mycket bättre då resonerar idrottarna, och är sånt de lärt sig genom att ha läger på Kanarieöarna.

Jag kommer spurta ut genom porten för att undvika att få den där istappen på uppskattningsvis 300 kg som hänger från stuprännan i nacken. Sedan kommer jag ta åt vänster och jogga mot vattnet i ganska lugnt tempo för att värma upp. Sedan maxar jag i 40 minuter, det är jag kapabel till. Efter det blir det intervaller och jag ser just nu inuti mitt huvud bilder på hur jag ser ut som Stallone i Rocky IV när han tränar i snön. Efter det blir det lugnt joggande hemåt. Jag tänker inte stretcha.

En slö människa skulle säkert tänka att nu när det mentala löppasset är avklarat så behövs inte springturen i realiteten. Men sån är inte jag. Hej då.

måndag, februari 08, 2010

Untitled

Det första som sågs när tv:n på hotellet slogs på. De får sluta tjata om de där dumheterna nu, tyskarna, och förstå att det var en dålig idé.


Och så måste de lära sig att ta bort isen från gatorna, helt jävla livsfarligt att gå en meter. I övrigt har allt varit gott.

Nu ska det skolas.

torsdag, februari 04, 2010

At home he's a tourist

När man får en fråga om vad man upprörs över så ska man helst säga orättvisor. Man kan säga att man blir upprörd när barn far illa också, men det kan inkluderas i orättvisor. Att det finns svält och våld och krig kan man också placera in under orättvisor. Så orättvisor är det mest ultimata man kan svara på frågan om vad man blir upprörd över.

Fast egentligen så är det ju ganska självklart det där att man inte gillar orättvisor, barn som blir illa behandlade, våld, svält etc. Det hör liksom till en normal människosyn.

Så jag upprörs av Melodifestivalen jag.

Jag upprörs nåt så in i helvete av eländet. Melodifestivalen provocerar mig. Och den börjar på lördag.

Därför åker jag imorgon till Berlin i sällskap av en tjusig tjej.

Första tanken med resan var att riva av sevärdheterna, som jag kan vid det här laget, på en kvart och sedan spendera resten av helgen längst inne i ett hörn på en mörk och rökig och skabbig liten krog och vara full och kaxig.

Men sedan tänkte jag om och hade som mål att fortfarande vara full och kaxig men att röra mig ute på byn istället och ta över Unter den Linden genom en väpnad kupp och byta namn på skiten till der/das/die/? Wayne Nilsson-Allee. Jag tänkte liksom att nån äntligen skulle sätta tyskarna på plats på deras hemmaplan. Men sen kom jag på att det är dags att sluta tjata om deras attitydproblem där på 30-talet och att vi kan lägga gammalt groll bakom oss.

Nu är given istället att vi ska leta efter konst att släpa med till Sverige. Det är okej. Det får mig att känna mig lite förmer och kulturell. Jag vet inte riktigt vad jag behöver göra, men det räcker nog med att nicka och humma och dricka lite rödvin och kanske namedroppa en konstnär då och då för att det ska verka som att jag är med i matchen.  Och så kanske vi går till nät ställe där folk ser ut som fladdermöss.

Nu återstår arbetet med att planera in resten av helgerna när den där jävla festivalen håller på. Och landet får väl lämnas permanent långt innan Vickan och hingsten från Ockelbo ingår partnerskap. Det upprör mig också.

Att jag måste sätta mig i ett jävla flygplan förnekar jag in i det sista. Fy fan för flygplan. 

Jaja, hej då på ett tag.

Ps – Jag har tidigare skrivit om förra resan till Berlin r

onsdag, februari 03, 2010

But Julian, I'm a little bit older than you

Om några månader fyller jag 29. Det innebär inte att jag blir gammal. Men jag blir äldre.  För som jag nämnt tidigare – såvida man inte är äldst i hela världen så finns ingen anledning att gnälla om att man är gammal eftersom det alltid finns någon jävel som har det värre.  

Det är säkert nån asiat som är äldst i världen. Feng shui, yoga, wasabi, karate, falungong, bukkake, ris och en riktigt stor murjävel som syns från Venus och Jupiter samtidigt är receptet på ett långt liv skulle jag tro. Själv har jag bara erfarenhet av ris, så jag borde inte behöva oroa mig.

På universitetet är varannan jävel eller fler ungefär 20 år. De är duktiga ungdomarna, ty livet lärde de på alla plan att leva under gymnasiet och stångar sig envist framåt utan att egentligen fatta någonting. Och de håller på att ta livet av sig när 20 blir till 21 och livet är över. De fyller 21 och har de inte hunnit med karriär och skaffandet av två söta barn som luktar snor, då är gråten nära till hands.

Det där stör mig lite, därför försöker jag själv sluta gnälla om att jag skulle vara gammal. Jag försöker också undvika den slitna klyschan om att man är så gammal som man gör sig. Även om det kanske är sant, men det känns bara så slänga-på-sig-Hello Kitty-outfit-och-hoppas-på-det-bästa-och-att-ingen-märker-något.

Men jag har blivit äldre, så är det.

Det främsta tecknet rent utseendemässigt är väl att hårsäckarna i pannan och bakhuvudet tävlar om vilka som först når mitten. Pannhårsäckarna leder med god marginal. Vissa hårsäckar har börjat arbeta nere på skulderbladen istället, de har väl tröttnat på huvudet. Det rör sig om kanske fyra-fem stycken som envisas, men ändå. Skinkorna börjar också utvecklas till att bilda en gubbig och slapp liten röv. Borta är den fasta pojkstjärten – redo att ivrigt möta omvärlden med ungdomligt oförstånd.

Annars så börjar kroppen bli stel och jag har lite problem att böja mig ner för att knyta skorna. Det tar emot som fan och jag vill gärna ha nåt att slänga upp fötterna på, typ en pall. När kroppen ska resas ur en soffa är stönanden av olika slag inte alls främmande. Så är det.

Andra tecken på att jag blivit äldre är att jag numera säger läsk istället för dricka. Jag hatade ordet läsk som yngre, nu är det helt plötsligt etablerat i vokabulären. Även om läsk dricks relativt sällan. Jag skyr numera dessutom P3 eftersom jag inte känner igen mig. P1 är det som gäller, och ibland P4. De kommersiella kanalerna har jag alltid haft förstånd nog att hålla mig undan.  Korsord löser jag gärna, men bara lätta. Annars är det tråkigt.

Har också märkt av att lite sött smakar gott till kaffet. Det är väl själva fan också att man är på väg att bli en sån där jävla gubbe som prompt ska ha en vetelängd till kaffet, annars får det vara.

Har även tröttnat på att stå på konserter, det är jobbigt. Det vore skönt om det fanns sittplatser på Tindersticks.

I övrigt är jag allmänt konservativ när det gäller nymodigheter. Och om det handlar om gubbgrinighet eller sunt förnuft när det kokar i hjärtat över idiotiska ringsignaler eller idiotiska människor på allmän plats vet jag inte.

Att jag fortfarande lyssnar på samma musik som jag gjorde när jag var tonåring handlar inte om någon desperat flirt med ungdomen, utan bara om att jag hade rätt från början.

Jag vet inte vart jag skulle komma med det här. Egentligen. Jag ville väl mest bara meddela att jag är stel när jag ska knyta skorna. Samt att jag är lite äldre nu än för några år sedan.

Och nu ska jag sova.

Gonatt. 

tisdag, februari 02, 2010

Untitled

Att skriva blogg är ungefär lika roligt som … ja, jag vet fan inte. Det är lika roligt som nåt som är väldigt tråkigt i alla fall.

Att tänka på ramsan om kuken och fittan som spelade boll är roligare. Mest för att kuken vann med elva mot noll. Det gör mig glad. Det var kuken värd. Heja! Heja!

Nu ska jag äta lunch och kamma mig och lyssna på en av de bättre låtarna som sjungs på svenska.

Hej då. 

måndag, februari 01, 2010

Hallowed be thy name

Cramp Magazine har jag skrivit om namn på barn.

Nu är jag trött, efter att ha suttit för många timmar på ett försenat tåg med efterblivna människor.

Gonatt.