onsdag, september 14, 2011

Shake appeal

Jag var på ett gym idag. Eftersom jag inte vistats i en sådan miljö på ett par tre fem år fick jag börja med att registrera mig. Jag fick fylla i ett formulär och sånt där. När jag lämnade tillbaka det ifyllda formuläret till den högst alldagliga tjejen i receptionen skämdes jag lite över min för tillfället bedrövliga handstil.

Skammen över att skriva som en berusad sjuåring gjorde mig mycket varm och jag var tvungen att osmidigt hasa mig ur min nyinköpta Skärgårdsdoktortröja. Jag försökte ändå ge ett världsvant intryck och telepatiskt signalera att coola tunnhåriga killar skriver som skräp.

- Då kan du ta och lägga ditt vänstra pekfinger här så att vi får ditt fingeravtryck, sa hon.

Det var ungefär där någonstans som det låste sig. Jag stod stilla och tittade på mina händer i kanske tre sekunder vilket i sammanhanget är ganska lång tid. Hon måste ha märkt av mitt lätt efterblivna tillstånd och återupprepade vad hon sagt.

- Jaja, förlåt, sa jag och lade mycket bestämt dit mitt vänstra pekfinger.

Hon tittade på mig och jag tittade tillbaka och tänkte men sätt igång och gör det du ska.

- Alltså, ditt vänstra pekfinger. Vänstra!

Där stod jag tydligen med högra pekfingret och spelade ball och världsvan. Jag ursäktade mig återigen och lade istället dit mitt vänstra pekfinger.

- Men pekfingret! Det där är ringfingret, sa hon och började gestikulera och verkade liksom vilja bända rätt allting.

Jag tyckte inte att hon var speciellt pedagogisk och ville börja förklara att jag faktiskt kan skilja på höger och vänster hand för vänster är den handen som man numera skriver imbecillt och tycker om sig själv med och höger är den man kastar liten boll eller sopar till någon med och att jag faktiskt vet vilket som är ringfingret för jag har faktiskt blivit vuxen och då måste man börja kolla efter ringar och skit på fingrarna hos tjejerna även om det fanns de där förr på gymnasiet som hunnit avverka tre ringar innan lucia i åk 2.

Men det sa jag aldrig.

Efter jävligt mycket om och förbannat men lyckades jag i alla fall få rätt finger på rätt plats men eftersom jag lider ett självdiagnostiserat förstadium till Parkinson skakade jag så mycket ändå så det blev inget fingeravtryck.

Sedan fick jag gå och träna och jag blev jättestark [jätte stark].

Nu orkar jag inte tänka mer på höger och vänster för då blir jag så varm om kinderna. Istället lyssnar vi på en jävligt bra låt. Hej då.

onsdag, september 07, 2011

Call of the wighat

Vet ni, jag har aldrig varit i Thailand. Eller något annat land i Asien och gått på sånt där moon rave beach ultra party och ätit svamp och blivit pullad upp i brygga av någon jävla surfare från Perth med fräsig frisyr och konstnärliga pärlhalsband och djupa tatueringar.

New York. Jag har inte varit i New York heller.

Jag har inte sett Forrest Gump eller Fucking Åmål eller den där Harry Potter (men jag har sett Ett päron till farsa på semester i Europa och Lesbian teens gone wild flera gånger, det borde väga upp).

Jag har ätit kräftor, det har jag. Det är ganska gott men knappast värt besväret. Obekvämt brytande och kladd som svider i de små såren som livet ger en. Ungefär som en apelsinjävel. För mycket att göra och för lite att tjäna helt enkelt.

Men jag har aldrig varit på en kräftskiva. Och sånt där är ju i ropet just nu för folk går på kräftskivor hit och dit och så. Men inte jag. Därför blir jag lite nyfiken.

- Hur går det till?

- Sjunger man roliga visor?

- Är det kutym med vitsiga hattar?

- Är det alltid sådana där fina lampor som egentligen ser ut som gubbansikten man inte vill ha i närheten av ett dagis?

- Blir det ofta bråk framåt småtimmarna när det kommer fram att Ann-Christine legat med Johannes på Kos för 17 år sen och Morgan får reda på det?

Min okunskap och brist på erfarenhet gällande kräftskivor smärtar mig faktiskt.

Fast det finns säkert något smart kinesiskt ordspråk som säger att man inte ska bry sig om det man inte gjort.

Därför tar vi och lyssnar på världens bästa band som heter The Cramps. En jävla glädjekälla som alltid består även när det blåser hårt i både kropp och själ. Att lyssna på The Cramps är som att stoppa kuken i guld. Som Joker sa.

Edit: Jag har förresten visst varit i Asien. Jag var på en flygplats i Singapore några timmar och försökte lirka upp en tyska. Berättade storslagna historier från de sju världshaven över ett par Tiger. Hur det gick? You do Björklunds math.


måndag, september 05, 2011

As the flowers withers

Internet och livet är ungefär lika roligt och intressant som Stefan och Krister just nu.

Men jag lyssnade på Odla med P1 idag och tänkte därefter skriva ett inlägg om det.

Odla med P1 går mest ut på att man pratar om solrosor och skördetider och pelargoner och annat som ger sinnesfrid åt människor med slemgröna fingrar. Ett ganska mysigt program egentligen.

Och så finns det ett telefonväkteri dit lyssnarna får ringa och ställa frågor till någon expert om varför tulpanerna inte växer som förr eller varför morötterna inte har den vackra färgen som på femtiotalet eller varför det serverades finska pinnar istället för drömmar hos grannkärringen vid trefikat.

Det lyssnade jag på idag. Telefonväkteriet.

Och jag tänkte Åh fy fan så skönt att inte ha mer än förlorade vårlökar och ej brustna rosenknoppar att oroa sig för. Vilken jävla livskvalitet ändå.

Fantastiskt. Så tänkte jag.

Sen kom jag på att det kanske är så att gurkjävlarnas brist på storlek gör människor sömnlösa och därför blir stora problem eftersom man ändå måste ha någonting att oroa sig för oavsett livssituation.

Eller att berömmelsen över den prunkande (jävla bra ord) rabatten gör att man förtränger det som egentligen gör ont eller stör eller oroar.

Ungefär det tänkte jag skriva om.

Men nu blev det inte så eftersom internet och livet är ungefär lika roligt och intressant som Stefan och Krister och det finns viktigare saker att tänka på.

Den jäveln som bestämde att allt skulle gå åt helvete mest hela tiden vill jag förresten ha namnet på!