Stigmata martyr

Vaknade inatt med smärtor i kroppen. Sedan låg jag sömnlös. När klockan ringde vid 06.30 beslöt jag mig för att kontrollera min kroppstemperatur. Det är bra att man slipper stoppa saker i stjärten nu för tiden för att göra det. Termometern visade på 38,4. Jag bestämde mig för att stanna hemma. Det är ju allmänt känt att människor avlider vid 39,5. Men eftersom jag är en kämpe brydde jag mig aldrig om att ringa 112.
Har funderat en del på när man ska ringa 112 egentligen. Ponera att jag får en hjärtattack, nu vet jag visserligen inte hur det känns men ändå, när är det dags att ringa? Det kanske har gått över, om nu hjärtattacker gör det bara så där, när ambulanspersonalen dyker upp och då uppstår ju ett genant läge eftersom man kanske störde i deras gemytliga parti med yatzi de hade i personalrummet och man tvingas reparera skadan genom att bjuda på kaffe och kallprata. Ja, det är svårt sånt där)
I alla fall, idag har jag legat på soffan och varit mycket svag och tittat på finska program på UR och talat i tungor och haft hallucigena feberdrömmar precis som Raskolnikov. Dock har jag aldrig klubbat ihjäl en stackars gammal kärring för några ynka kopek. Det har ju Raskolnikov. Den sopan.
Har gjort vissa kraftansträngningar för att få medlidande från omvärlden.
Wayne: Jag är mycket sjuk. Det är nog inte långt kvar nu.
Skinnis: Jaha, ok. Det var ingen som saknade dig i skolan idag i alla fall. Så det är nog lugnt.
Lillöras känslokalla reaktioner orkar jag inte ens redogöra för. Det gör för ont. Alldeles för ont.
Lämnar jag inte jordelivet ikväll på grund av febern, så tar nog martyrdöden mitt stackars liv. Helvete vad det är synd om mig. Alla försummar mig.
Nu ska jag krypa mot badrummet för att svälja en Ipren. Apropå Ipren förresten, är det fan inte dags att byta ut den där dvärgen som plågat oss i över tio år? Jaja, det var min sista fundering. Farväl.

Ingen av oss har det särskilt lätt.