You´ve got your head on backwards

Jag trivs väldigt bra i min nya lägenhet, men...
Efter något positivt har skrivits eller sagts så det ska det alltid följas av ett MEN, det är kutym. Ingenting kan aldrig vara riktigt bra.

Den där kalorisnåla kakan jag åt på konditori förut var god, men...
Tjejen jag pratade med i lördags var trevlig och söt, men...
Riset jag band åt egen rygg var funktionellt, men...

Nu är det här fiktiva exempel, kakor äter jag inte och inte fan pratar jag med tjejer och ris är jag inte kapabel att binda. Men ni förstår säker vad jag menar. Kakan var god men serverades på ett smutsigt fat och tjejen var änglalik men lyssnade på Magnus Uggla och riset var dugligt men av alldeles för dålig kvalitet.

Jag börjar om.

Jag trivs väldigt bra i min nya lägenhet, men det där jävla kylskåpet driver mig till vansinne. Det låter så in i helvete högt två gånger per timme i tiominutersperioder. Under dagtid gör det mig lite rädd, under natten gör det mig sömnlös. Det är som att ett gäng hormonstinna tonårspojkar med tre folköl i kroppen och ett stort bekräftelsebehov invaderar lägenheten och lever om.

Natten till idag sov jag inte mycket. Efter varje tiominutersperiod av brölande från kylskåpet så lyckades min kropp domna bort och inträdet till John Blunds pärleport var inom räckhåll. Och varje gång när jag nästan precis lyckats omformulera mina tankar till vackra drömmar innehållandes gudomliga nymfer slets jag tillbaka till verkligheten med saliv i mungipan av det där vedervärdiga oljudet. Jag ville döda kylskåpet. Slita fram ett skjutvapen och med några välriktade skott blåsa huvet av fanskapet.

Men det gjorde jag inte.

Säg att man har en sten i skon som stör. Då finns det en kategori människor som genast tar av sig skon och skakar ur stenen. Problemet är löst på några sekunder. Sedan finns det en kategori människor som uppmärksammar stenen. Kommer fram till att den irriterar och gör ont. Men ändå inte gör någonting åt den. Istället gnälls det och suras och den där stenjäveln får gärna arbeta sig in i foten genom ett otäckt sår och vandra upp genom kroppen och bosätta sig i hjärtat och orsaka en för tidig död. Så länge man slipper ta av sig skon. För det är ju jobbigt.

Jag tillhör den andra kategorin människor.

Jag gnäller och gnäller men löser inga problem. Men det accepter jag. Och samtidigt hade det varit fel att döda kylskåpet. Det kan ju inte prata. Det försöker nog bara uttrycka ett rop på hjälp. Precis som ett hungrigt 6-årigt barn som inte kan formulera sig, eller ett skadeskjutet rådjur på väg mot Golgata.

Men nu låter fanskapet igen. Hånar mig bakom min rygg. Kanske borde försöka lösa problemet ändå. Genom att dra ut sladden eller ge det en ordentlig pungspark så att det förstår att det förvränger mitt sinne. Får se, sitter här och gnäller ett tag så länge innan jag börjar fundera på allvar.