On the wire

Det är körigt nu. Jag går på möten med vuxna människor och försöker verka vuxen. Det är svårt det där. När man ska vara vuxen kan man inte säga helvetesjävlafitta när tungspetsen håller på att skållas sönder av hett kaffe. Då får man bita ihop istället och försöka verka oberörd. Vuxna människor är oftast oberörda. Men för att verka lite vuxen har jag plockat fram min rock för säsongen. Den får mig, inbillar jag mig i alla fall, att se lite myndig ut. Rocken köpte jag under berusning i Hamburg för några år sedan. Hamburg är för övrigt en överskattad skitstad. Tyget i ena fickan är trasigt, men det gör inget, för det är det ingen som ser ändå. Att behöva se auktoritär och vuxen ut innebär att jag inte kan fästa mina lovikkavantar med snören och säkerhetsnålar i ärmarna den här vintern. Så de tappas väl bort snart. Bye bye lovikkavantarna.

En annan vuxen sak är att den där projektgruppen jag ingår i har fått ett kontor. Vuxna människor sitter på kontor. Jag såg framför mig ett flådigt ställe med mahognyskrivbord och kanske en Chesterfieldfåtölj eller två, där man kunde sitta och röka cigarr och ropa på sekreteraren som skulle ha lika goda egenskaper som Monica Lewinsky. Och jag skulle få ringa hem om kvällarna och säga att jag jobbar över. (Jo jag vet, jag har ingen att ringa hem till, men jag skulle väl få ringa någon kompis, eller kanske mamma i värsta fall)

Men så blev det inte. Kontoret påminner mer om en fängelsecell med kala väggar och ett bord. På bordet står en telefon. Det känns ju visserligen lite lyxigt. Så det är ganska ok ändå. Man kan ju inte få Ovala rummet som glad amatör. Och där sitter vi. Ringer lite ibland. Jag är duktig på att titta ut genom fönstret också. O-dog är min chef. Han styr och ställer och ger mig direktiv. Idag sa han åt mig att gå till IT-teknikernas hus och hämta en sladd. Det är cirka 4 kilometer dit. Men jag vågade inte säga emot eftersom O-dog är cirka 2 decimeter längre än mig. Det gör att han får bra räckvidd vid eventuellt handgemäng. Så jag teg och gick dit. Väl där lyckades jag haffa en sån där teknisk man. Han hade mockasiner på sig. Det var lite oklart. Det stod även en gammal gubbe och hängde i en korridor. Vet inte vilken funktion han fyllde. Så det var också lite oklart.
- Jag heter Wayne och kommer från bla bla bla och behöver en sladd till en dator.
- Jaha, vadå för sladd?
- Ja alltså, en sladd till en dator.
- Men det finns ju olika sladdar förstår du väl?
- Klart jag förstår, men ta en sladd som det finns Internet i.
Med en överlägsen min hasade han iväg och kom tillbaka med en gul sladd. Det var en ful sladd, men det påpekade jag aldrig. Han gav mig nog en ful sladd bara för att jävlas. Senare visade det sig att den inte bara var ful, utan också att sladdjäveln var defekt. Så O-dog beordrade mig på ytterligare en runda bort till horhuset. Väl där hade teknikern med mockasiner gått för dagen och ingen ville hjälpa mig. Moloket vandrade jag tillbaka till kontoret. Sladdlös och hopplös och med en rock som till och med en man i mockasiner inte tog på allvar.
Nu ska jag gå till sängs. Det är slitigt med kontorsjobb.