Unleash the beast

Mitt liv började med ett besök i en kuvös. Varför vet jag inte, kanske var jag sjuk, för tidigt född eller bara jävligt störande. Troligtvis hade mina föräldrar tröttnat på mig efter tio minuter och vädjade om att deras nyfödda gossebarn skulle slängas in i en glasbur ett tag. För husfridens skull. Men jag minns inte, och det vore väl för mycket begärt att jag skulle göra det.

Nu, sisådär 27 år senare, har jag funnit en ny kuvös. Det är den där maskinen som man tränar magen med på gymmet. Den där som man stänger in sig i med en slags bygel till hjälp som påminner om en farlig åkattraktion på ett tivoli. I den kapslar jag in mig. I min kuvös som skyddar mig från infektioner och hjälper mig att hålla kroppstemperaturen sitter jag tryggt och observerar omvärlden. Det vill säga gymmet. Jag ser män, riktiga män, en flock alfahannar som tävlar om den enda kvinnans gunst i lokalen. De går runt i sina linnen och med i mina ögon osexiga armar, blänger ner de ser sig själva i spegeln. Alfahannarna peppar sig själva till nya hjältedåd. Veckans mål kanske är att maxa 900kg i bänkpress. De frustar som brunstiga älgtjurar när de lyfter sina vikter. Sedan slänger de lystna blickar mot den enda kvinnan, som egentligen ser ut som sju svåra år, för att bekräfta att hon uppmärksammat deras hjältedåd. Hon ler lite förnärmat, vill förmodligen bara fortsätta med sitt. Alfahannarnas kukar är nära att brisera som supernovor ändå. Det är ungefär det som jag ser från min kuvös.

“Låt inte vikterna slå ihop” står det på varje maskin. Det ger jag blanka fan i. Idag lät det som om tidiga Einstürzende Neubauten gav konsert i lokalen. Sedan fick jag ont i ena lillfingret eftersom stålhandtaget på en maskin var så obekvämt. Efter det fick jag även lite krampkänningar i ena vaden och då gick jag hem.

Slutsats efter två gympass: Det är tråkigt. Motionerar gör man bäst med en boll i andra pojkars sällskap. Försöka sig på avancerade finter och skjuta långt utanför mål. Det är roligare.

God natt.