A presence in the woods

Jag är jävligt trött på det mesta nu.
Inget känns speciellt roligt.

Helst vill jag skita i allt och starta mitt musteri. Det är något jag drömt om sedan barnsben. Wayne Nilssons Musteri ska det stå med fina bokstäver på en skylt utanför musteriet som ska ligga i Skåne i ett sånt där hus med bjälkar och halmtak. Jag ska odla mustasch och gå runt i ett skinnförkläde och röka pipa och vara rödmosig i ansiktet och lite trind i kroppen. För sådan är man när man driver ett musteri. Inbillar jag mig i all fall. Mina musteriprodukter ska jag förvara i ekfat Det känns genuint. Mina kunskaper om äpplen måste jag kanske förbättra. Jag vet att det finns röda äpplen och gröna äpplen, men så mycket mer än så är det inte. Fast det kanske är dumt att starta upp en egen verksamhet med tanke på det finansiella läget som vi befinner oss i. Fan också. Mitt musteri kommer nog aldrig att bli av.

Och med den insikten känns allt ännu mer meningslöst.

Jag tror jag drar till skogs istället. Lämnar allt bakom mig. Jag ska bo i ett torp på en myr. Där ska jag sitta på en pall och glo. Med en kniv i byxlinningen så att jag kan skydda mig mot eventuella inkräktare. Som sällskap ska jag ha en get. Av getens ull ska jag sy egna kläder. Av getens mjölk ska jag kärna mitt eget smör och ysta min egen ost (det är mycket viktigt att jag försäkrar mig om att det är en kvinnoget. Annars kanske smöret och osten kan få en fadd eftersmak). Jag ska gräva en jordkällare där jag förvarar mina egenodlade grödor. Närproducerat och ekologiskt. Miljöriktigt och modernt. Fy fan va bra.

När jag tröttnat på att inte ha några andra människor runt omkring så föder jag ett gossebarn. Sedan låter jag gossebarnet bli uppfostrat av geten. Jag lägger mig inte i någonting. Allt ansvar på geten. De får bo tillsammans i hagen eller vart nu fan man har en get. När sedan gossebarnet fyllt fem år och blivit helt förvildat så kontaktar jag kvällspressen och säljer storyn om getpojken. Så kommer förmodligen gossebarnet heta i media. Förhoppningsvis hakar TV4 på och låter Malou von Sivers göra ett eget program om getpojken. Där kan hon gå i en fin miljö i solnedgången och vara lite äppelkindad och ha tårfyllda ögon och med gråten i halsen berätta historien om getpojken som aldrig tilläts vara normal. Sånt säljer. Sex och andra människors misär tycker Svensson om att ta del av när plansteken och den där vinflaskan avnjuts. Men det får givetvis inte komma för nära. Det ska ske på avstånd. Och speciellt upprörd blir ingen heller egentligen. Det är bara skönt att få gotta sig lite i andras olycka. Svensson reagerar först när något fasansfullt händer i Allsång på Skansen. Då jävlar tar det hus i helvete och det ska rasas över kupper hit och dit. Och så fort Linda Rosing lyckats formulera ett nytt blogginlägg så är getpojken glömd. För alltid. Men det är ju så det är och så länge jag lyckas tjäna en liten slant på det hela så skiter jag i vilket. Det gäller att tänka profit.

Men jag är inte helt hjärtlös. Så efter uppmärksamheten från media så låter jag gossebarnet gå till en psykolog så att han kanske kan bli normal och gå i skola som andra barn där han kan lära sig att prata och spela fotboll och ta del av andra kollektiva aktiviteter som mobbning till exempel.

Ikväll tittar jag på fotboll. Det kommer att gå åt helvete för Sverige. Svensk landslagsfotboll har inte varit bra sedan Johnny Ekström la av.