Love letter

Jag fick inte Nobelpriset i fysik i år heller. Istället gick det till några japaner. Det gör mig lite bedrövad. Inte att det gick till japaner, det skiter jag fullständigt i, men att jag ska lämnas utan, ja det smärtar lite. Samtidigt måste jag vara realistisk, jag har väl inte gjort några banbrytande framsteg inom fysiken de senaste åren. Eller ja, inte bara de senaste åren, utan aldrig. Jag har aldrig gillat fysik egentligen, aldrig förstått eländet. Fysik i skolan var för de där med glasögon, och mina ögon har aldrig varit defekta så därför låg det utanför min intressesfär.

Men jag skulle gärna vilja ha ett pris någon gång, spelar ingen större roll vad för pris egentligen. Bara ett pris. Jag bröt ett slagsmål på krogen för några år sedan och bjöd de två hormonstinna ungtupparna på öl istället. Det borde ju vara en liten grundsten för Nobels fredspris i alla fall. Kanske borde skriva ett brev till den där jävla kommittén och påpeka mitt agerande. Men kommittén för fredspriset finns i Norge och då måste jag väl skriva på engelska för att de ska förstå. Men det kanske de inte gör ändå och måste blanda in en översättare och det är ju givetvis en kostnadsfråga som de först måste överväga och till slut hamnar mitt välformulerade brev i papperskorgen med stor text skrivet i rött “Skjönner ikke”. Jävla fittnorrmän. De kan köra upp sitt förbannade fredspris i röven.

Trots uteblivet Nobelpris och en skitdag i övrigt så finns det ett litet glädjeämne ändå. Jag har skaffat tjej, det är tydligen lite trendigt just nu så därför hänger jag på. Vi är väl inte ihop officiellt än kanske, hade jag haft Facebook så hade nog min status fortfarande varit Fröken vänster. Att hon är min lärare kan komplicera vissa saker, universitetet har säkert någon policy när det gäller sånt där. Men det gör ju det hela än mer romantiskt, lite som Romeo och Julia med enda skillnaden att Verona bytts ut mot ett svenskt avstjälpningsområde.

Det hela började förra veckan när jag skickade ett elektronsikt brev (e-mail) till henne angående en obligatorisk föreläsning som jag på grund av sjukdom inte kunde närvara vid. Och fick följande till svar:
Hej Wayne
Ok, det var synd. Men det är ju inget att göra åt. Hoppas att du kryar på dig!
Vi ses!
/Catrine

Eftersom jag led av feberdimmor förra veckan så kunde jag inte riktigt tyda vad som egentligen stod, men nu när jag läser med ett friskt sinne så är det ju ganska uppenbart att vi har något tillsammans. Hon skriver mitt namn, det måste ju betyda att hon tycker att vi har en personlig relation. Hon tycker att det är synd, vilket visar på empati (ett sällsynt karaktärsdrag hos kvinnor). Hon vill att jag ska bli frisk, så att vi kan älska. Avslutningen med vi ses tyder på att ett möte kommer ske utanför skolmiljö och att hon skriver sitt namn visar återigen på den personliga relation vi har.

Jag har inte riktigt vågat ta upp att vi nästan är ihop. Tänkte ringa henne till helgen efter jag insupit mod. Det uppskattar hon säkert där hon sitter hemma, gravid med sitt andra barn och en ring på sitt finger. Jo, hon kommer bli glad, det kommer hon. Hon måste.