Det har ju varit mycket träning på den här bloggen de senaste dagarna. Så för att anpassa den ännu mer till Metros läsare utökar jag nu med lite middagstips. Efter mycket kreativitet och nytänkande kallar jag det hela för: Wayne Nilssons middagstips!
Middag för en person
Öppna först skafferiet för att upptäcka att pastan är slut. Bli lite sur och muttra några minuter. Sedan tar du dig i kragen och tänker att ris duger. Koka upp riset. Ta fram de där kantarellerna som din mamma varit snäll och plockat och fryst in åt dig. Tina kantarellerna på ett smidigt sätt och lägg dem sedan i en liten kastrull. Ta fram en vitlöksklyfta ur kylen. Bli lite imponerad över hur stor den där. Finhacka vitlöksklyftan och blanda sedan med kantarellerna i kastrullen. OBS! När du hackar vitlöksklyftan ska du givetvis använda den där robusta brödkniven som du använder till allt annat, även att såga itu julgranen för att den ska passa i sopnedkastet. Du tycker att det är lite småborgerligt att använda olika knivar för olika ändamål. Ja, det tycker du fan! Helvete. Nåväl, när du blandat kantarellerna med vitlöken så häller du över en skvätt matlagningsgrädde. Höfta gärna. Släng i några nypor kryddor av olika sorter, vilka spelar ingen större roll. Få ett infall och kasta i lite pesto också. Höfta gärna. Koka upp. Förhoppningsvis har du nu tajmat så att riset och kantarellröran är klart samtidigt. Tänk på att man äter med alla sinnen, så lägg upp maten fint på en tallrik och garnera med nån jävla gurkbit eller två. Servera maten framför TV:n. Titta på frågesportprogram och skrik högt när du har rätt. Skrik fula ord när du har fel och anklaga hela programidén för att vara skräp. Inse sen att maten kanske inte var den smaksensation du hoppats på. Det knullar dig liksom inte i munnen så att säga. Men intala dig själv att du är duktig ändå. Det är ju bättre än pasta med salt som smaksättning. Du är duktig oavsett hur det smakar. Du är duktig fastän att du sitter där i dina långkalsonger med en klump i halsen som enda sällskap. Du är duktig. Det är du.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Wayne, din blogg är alltid dagens behållning. Det är belöningen när man lyckats släpa sig hem från sömniga tyska universitetslokaler, efter att ha genomlidit ännu en dag med prepositionsobjekt och attribut. Du är så jävla bra!
Så fint. Också väldigt fint att du rör dig i tyska universitetslokaler. Det vill jag också göra en dag. Eller någonstans i Centraleuropa. Då kan vi mötas och ta en weissbier. Jag har på mig en röd tröja då, så att du känner igen mig. Lev väl så länge.
Skicka en kommentar