Darker with the day

Jag tittade ut genom fönstret istället för i min bok. Där utanför fanns människor och träd. Träden är fina nu så jag klämde fram klyschiga fraser i mitt huvud som “Åh, höstens färger är verkligen vackra” och “Dessertvinet var gott, men kanske lite för sött. Ge mig två glas till ändå Pedro”. Sedan tröttnade jag på träden och människorna och boken och världssvälten så jag åkte hemåt. Tog en sväng förbi butiken med gammal köttfärs. Där skänkte jag pengar till Världens barn. Det var fint gjort av mig. Tre kronor fick de. Jag hoppas verkligen att Gud såg mig så att jag är garanterad en plats i det blå när det blir dags att kasta in handduken. På väg från butiken så började det regna och blåsa och skymma och allt var allmänt jävligt. Tyst, men med desperation i rösten, började jag sjunga lovsånger. Jag bad om att något vackert skulle möta mig hemma. Goda gärningar som att skänka pengar till okända barn borde resultera i något fint resonerade jag. Så jag var helt övertygad om att när jag öppnade dörren så skulle jag mötas av en väldoftande och ombonad lägenhet med ett varmt ljus och en fin kvinna med mörkt hår och mörka ögon och mjuka kläder och en god parfym och hon skulle öppna sin famn och fråga hur min dag varit och jag skulle säga att det varit en riktig kukdag men att allt är bra nu när jag är med dig och då skulle hon le och sedan stoppa om mig på soffan och där skulle jag ligga och lyssna på när hon pysslade med hemtrevliga saker och sedan när jag vilat klart så skulle vi laga middag tillsammans och tycka om varandra.
Ungefär så tänkte jag.
Men det blir ju så sällan som man tänkt sig. När jag öppnade dörren möttes jag av tystnad, mörker och två räkningar. Jävla kul med fredag ibland.

Ikväll leker jag med mina kompisar. Kerstin, Krabban Gunnarson och Kung Salamander. De finns inte på riktigt, det är bra, eftersom det blir mindre komplicerat då. Alfons hade bara en låtsaskompis. Jag har tre. Det betyder att jag är mer populär än honom. Alltid något. In your fucking face Alfons!