In the wake of nothing

Nu har jag flyttat. Det är bra. Har inrett en läshörna med en fåtölj och en lampa med skönt ljus. Där ska jag sitta regniga höstkvällar och läsa och må gott. Det är min vision i alla fall. Men så blir det väl inte. Det är ungefär som när man köper ett träningskort och visualiserar sig själv på gymmet minst fyra gånger i veckan. Och det är ju en fin tanke. En vacker tanke. Ungefär som tanken på den där känslan som infinner sig när man ligger tätt bredvid någon i en säng eller på ett golv eller på en gräsplätt. Man kämpar med armen närmast underlaget för att få den under den andra personens hals för att slippa känna sig handikappad. Och för att kunna smeka lite rygg. Läppar och bäckenben som trycks mot varandra. Hår som kittlar en i ansiktet och det är alldeles underbart. För att man är kär och kåt och lycklig. Händer som letar sig in under livremmar och underklädesresår och andetag som intensifieras. Har ni haft den känslan som infinner sig då? Då man känner att allt runtomkring inte spelar någon som helst roll? För att det är nu det händer och allt är fantastiskt. Jag har aldrig haft den känslan men jag har läst om den. Och den verkar så fin. Det kan nog bli mycket Harlequin i den där läshörnan i höst. Om det blir något läsande över huvud taget vill säga.