She´s leaving home

Nu jävlar åker jag tillsammans med Fab 5 på semester till Dalarna. Det kommer bli en stark helg, mycket känslor inblandat. Förmodligen fälls väl tårar redan i bilen upp när det ska tjafsas om vilken musik som ska spelas. Själv lägger jag mig nog inte i det där. Får inget gehör ändå. Respekten för de äldre har sedan länge gått förlorad bland dagens ungdomar. Jävla glin. Tar givetvis med mig mitt nyinköpta myggnät så att jag kan freda gruppen mot eventuella björnattacker. Myggnätet måste hjälpa, det är ju för fan impregnerat.
Kanske kommer en rapport på söndag. Kanske inte. Det beror på myggnätet.
Trevlig helg.

We live as we dream, alone

Det har ju varit mycket träning på den här bloggen de senaste dagarna. Så för att anpassa den ännu mer till Metros läsare utökar jag nu med lite middagstips. Efter mycket kreativitet och nytänkande kallar jag det hela för: Wayne Nilssons middagstips!

Middag för en person
Öppna först skafferiet för att upptäcka att pastan är slut. Bli lite sur och muttra några minuter. Sedan tar du dig i kragen och tänker att ris duger. Koka upp riset. Ta fram de där kantarellerna som din mamma varit snäll och plockat och fryst in åt dig. Tina kantarellerna på ett smidigt sätt och lägg dem sedan i en liten kastrull. Ta fram en vitlöksklyfta ur kylen. Bli lite imponerad över hur stor den där. Finhacka vitlöksklyftan och blanda sedan med kantarellerna i kastrullen. OBS! När du hackar vitlöksklyftan ska du givetvis använda den där robusta brödkniven som du använder till allt annat, även att såga itu julgranen för att den ska passa i sopnedkastet. Du tycker att det är lite småborgerligt att använda olika knivar för olika ändamål. Ja, det tycker du fan! Helvete. Nåväl, när du blandat kantarellerna med vitlöken så häller du över en skvätt matlagningsgrädde. Höfta gärna. Släng i några nypor kryddor av olika sorter, vilka spelar ingen större roll. Få ett infall och kasta i lite pesto också. Höfta gärna. Koka upp. Förhoppningsvis har du nu tajmat så att riset och kantarellröran är klart samtidigt. Tänk på att man äter med alla sinnen, så lägg upp maten fint på en tallrik och garnera med nån jävla gurkbit eller två. Servera maten framför TV:n. Titta på frågesportprogram och skrik högt när du har rätt. Skrik fula ord när du har fel och anklaga hela programidén för att vara skräp. Inse sen att maten kanske inte var den smaksensation du hoppats på. Det knullar dig liksom inte i munnen så att säga. Men intala dig själv att du är duktig ändå. Det är ju bättre än pasta med salt som smaksättning. Du är duktig oavsett hur det smakar. Du är duktig fastän att du sitter där i dina långkalsonger med en klump i halsen som enda sällskap. Du är duktig. Det är du.

Unleash the beast

Mitt liv började med ett besök i en kuvös. Varför vet jag inte, kanske var jag sjuk, för tidigt född eller bara jävligt störande. Troligtvis hade mina föräldrar tröttnat på mig efter tio minuter och vädjade om att deras nyfödda gossebarn skulle slängas in i en glasbur ett tag. För husfridens skull. Men jag minns inte, och det vore väl för mycket begärt att jag skulle göra det.

Nu, sisådär 27 år senare, har jag funnit en ny kuvös. Det är den där maskinen som man tränar magen med på gymmet. Den där som man stänger in sig i med en slags bygel till hjälp som påminner om en farlig åkattraktion på ett tivoli. I den kapslar jag in mig. I min kuvös som skyddar mig från infektioner och hjälper mig att hålla kroppstemperaturen sitter jag tryggt och observerar omvärlden. Det vill säga gymmet. Jag ser män, riktiga män, en flock alfahannar som tävlar om den enda kvinnans gunst i lokalen. De går runt i sina linnen och med i mina ögon osexiga armar, blänger ner de ser sig själva i spegeln. Alfahannarna peppar sig själva till nya hjältedåd. Veckans mål kanske är att maxa 900kg i bänkpress. De frustar som brunstiga älgtjurar när de lyfter sina vikter. Sedan slänger de lystna blickar mot den enda kvinnan, som egentligen ser ut som sju svåra år, för att bekräfta att hon uppmärksammat deras hjältedåd. Hon ler lite förnärmat, vill förmodligen bara fortsätta med sitt. Alfahannarnas kukar är nära att brisera som supernovor ändå. Det är ungefär det som jag ser från min kuvös.

“Låt inte vikterna slå ihop” står det på varje maskin. Det ger jag blanka fan i. Idag lät det som om tidiga Einstürzende Neubauten gav konsert i lokalen. Sedan fick jag ont i ena lillfingret eftersom stålhandtaget på en maskin var så obekvämt. Efter det fick jag även lite krampkänningar i ena vaden och då gick jag hem.

Slutsats efter två gympass: Det är tråkigt. Motionerar gör man bäst med en boll i andra pojkars sällskap. Försöka sig på avancerade finter och skjuta långt utanför mål. Det är roligare.

God natt.

The holy hour

Jag har inte ställt om klockan. Det beror inte på oförstånd, alltså att jag inte vet åt vilket håll den ska ställas. Majoriteten verkar ha problem med det. Framåt eller bakåt tycks nästan vara existentiell fråga två gånger om året. Som för den där tjejen på bussen igår som gnällde över hur jobbigt det är med sommar- och vintertid, hon hade ju precis ställt om klockan. Vilket var vid midsommar lade hon till. Det är synd om människorna, som den gamle absintdrickaren hävdade. Ja fy fan, det är inte lätt. Inte alls. Och för er som inte luskat ut det än så ska klockjäveln bakåt.

Men min klocka är inte tillbakadragen. Det innebär att jag fortfarande har en timme tillgodo. En alldeles egen timme som jag kan göra precis va fan jag vill med. Det känns stort. Större än treenigheten och dårskapen och vansinnet tillsammans. Sitter nu och funderar på hur jag ska förvalta den. Borde göra något vettigt med timmen. Som att plugga eller engagera mig i någon hjälporganisation. Eller gräva en grop som jag sedan fyller med eld. Eller sälja timmen på Tradera så att jag kan köpa nya vantar. Det börjar bli kallt på mornarna och fingrarna är likstela. Eller så jag ger jag bara fan i att slösa bort min timme på ett jävligt meningslöst blogginlägg.

Jag tar en långdusch istället och pratar med sjödjuren på draperiet. Hittills har jag identifierat: en val, en blåsfisk, en hummer/krabba/något annat med klor, en sjöstjärna, en haj, en bläckfisk, en helt vanlig standardfisk och något som jag inte luskat ut än. Påminner lite om Lotta Engberg. Känns ju visserligen märkligt att hon skulle vara på mitt duschdraperi. Men om det är så, ja då ska hon få höra ett och annat för där har hon fan inget att göra. Jaja, min timme blir mindre och mindre. Nu går jag och tvagar mig.

Isn't it funny how your body works

Jag var på bio igår. Det händer ganska sällan nu för tiden. Mest för att det inte speciellt ofta visas något som känns intressant. Superhjältar, fyra kvinnor som gökar runt i New York eller svensk storfilm om någon jävla tempelriddare tilltalar mig inte. En annan anledning till att jag inte besöker biografer med jämna mellanrum är att det finns människor där. Människor luktar och prasslar och fnittrar och skrattar och pratar och snorar och har förspel och suckar och stönar och vrider och vänder sig och kommenterar och fan och hans avdankade moster. Att det ska vara så jävla svårt att sitta still och hålla käft under några timmar är för mig ett mysterium. Men igår var jag i alla fall där. Såg en film om tyska terrorister. Den var bra. Ibland var det lite otäckt och då blundade jag. Ibland var det lite naket och då tittade jag mer aktivt. Givetvis var det en kvinnlig idiot strax bakom mig i salongen som sysslade med ungefär alla beteenden som är listat ovan. Men sa ifrån, nej det gjorde jag ju självklart inte. Det hade ju blivit pinsamt.

Idag gjorde jag efter lång frånvaro comeback på gymmet. Förr var jag på den där kedjan vars namn påminner om en kukspya. Nu är jag på det där lite mer folkliga stället som ibland är så jävla familjärt att det mest kan liknas vid en sekt. I våras tränade jag mycket intensivt. En gång var jag på gymmet tre gånger på en vecka. Då ringde klockor om träningsnarkomani, att det hade gått till överdrift. Så efter två veckor med hård träning fick jag lugna ner mig lite. Och efter det kom knäskadan. Och med ett dåligt knä vore det ju vansinne att träna resten av kroppen. Därav mitt långa uppehåll.

Och jag hade förträngt det lilla otäcka omklädningsrummet med äldre män som är så oerhört bekväma med sin nakenhet. Äldre män som drar med sig en stank av decenniers svett och synd som tydligen måste vädras bort i omklädningsrummet. Att skyla sig med en handduk eller underbyxor finns inte på kartan. De står och samtalar nakna med händerna i sidorna och visar upp sina härliga kön till allmän beskådan. Att posera naken med en fot placerad på bänken och överkroppen lite lätt framåtlutad när ämnet trädgårdsarbete avhandlas är en klassiker. Så när man böjer sig ner för att knyta sina skor får man verkligen se upp om man inte vill stoppa ansiktet i en skrynklig gubbröv.

Själva träningspasset genomförde jag lite ringrostigt. Kanske hade jag lite höga förväntningar. Nu när jag tittar mig i spegeln så ser jag ingen större skillnad. Förutom ett blåmärke på ena axeln som jag ådrog i en konstig maskin. Borde nog ha anmält i receptionen att det måste ha varit fel på maskinhelvetet. Men jag ska ha tålamod med träningen den här gången. Jag ger gymmet ytterligare fem besök. Ser jag inte ut som Cristiano Ronaldo i överkroppen efter det så börjar jag med knark istället. Nu ska jag äta något nyttigt.

One millionth happy customer

Jag sitter i min snusbod. Min snusbod är liten, det ryms endast en liten pall att sitta på, lite snus att sälja och en flaska Finlandia att må bra av. En liten lucka i ena väggen förenar mig med världen. Genom luckan ser jag män i kostym med kaffe i handen skynda förbi. Jag ser kvinnor med stövlar och kjolar och smink och mobiltelefoner på språng. På väg mot karriärer eller after work. Det är ingen som ser mig, ingen vill köpa mitt snus. Jo förresten, ibland går det förbi barnfamiljer där barnen stannar och skriker ”Titta, därinne sitter farbrorn som luktar kiss”. Barnens föräldrar hyssjar dem generat och säger ”Men så säger man väl inte, farbrorn luktar inte kiss”. Innan de går vidare ger de mig blickar som signalerar ”Sluta lukta piss ditt jävla äckel”. Det är inte så lätt att driva en liten snusbod. Ingen vill köpa mitt snus, trots att det är pinfärskt och billigt. Ångesten i min snusbod är så påtaglig att jag börjat karva av små bitar från den. Av de små bitarna av ångest bygger jag en giljotin som en vacker dag ska skilja mitt huvud från min kropp. Ge barnen något att sparka boll med. Vi lever i en elak jävla värld.
Trevlig helg.

I wanna be your boyfriend

Jag har nu kontaktat de 18 namn jag hade på listan angående hjälp med flyttstädning. Endast en väljer att ställa upp. Och det är Hotty. Hon är så ambitiös att hon åker från Göteborg för att delta. Det är mycket stort gjort av henne. Kvinnan som spenderade en natt i min säng har också givit sig tillkänna. Det gläder mig att det fortfarande finns engångsknull som tar sitt ansvar med flyttstädning. Och de på listan som inte ställer upp orkar jag inte ens kommentera egentligen. De är raderade ur mitt liv. Måtte ni brinna i helvetet!

Förutom att vara aktiv på kontoret så har jag även idag utforskat huset jag bor i. För att komma till förrådet och tvättstugan måste jag korsa ett garage. I garage händer det ibland otäcka saker (se video nedan) så jag är lite nervös när jag är där nere. Och när man väl passerat garaget väntar en labyrint av källargångar för att komma till förrådet. Det är som katakomberna i Paris tänker jag mig. Nu har jag inte varit i katakomberna där. Men Paris har jag besökt. En överskattad skitstad.

Just nu har jag tvättstugan. Först var jag lite orolig för att jag inte skulle förstå den tekniska delen, eftersom jag inte tvättat i mitt hus än. Men det gick jävligt galant när jag fixade första omgången med tvätt. Är mycket effektiv när jag tvättar. Lakan, handdukar, kalsonger och strumpor tvättas i 60 grader. Övrigt i 40 grader. Sedan slängs allt i torktumlaren. Inga problem alls. Och när jag stod där nere förut med första omgången så kom jag att tänka på hur skönt det är att slippa flickvän i sådana lägen. Det är ett jävla krångel att tvätta åt kvinnor. De har trosor i femton olika material som man måste ta hänsyn till. Och behåar som måste läggas i små påsar och det där med att blanda färger är en dödssynd. Och när man står där och försöker reda ut eländet börjar röster höras i huvet “förstör nu inte blusen som jag ska ha på söndag när Carina och Jannes dotter ska döpas”. Blir blusen på något sätt förstörd bryter det ut ett världskrig i lägenheten. Blusar är att ta på allvar. Jag skrockade nöjt för mig själv på väg upp till lägenheten igen. Nöjd med att ha bemästrat tvättmaskinen och vara utan feminin olycka.

Nu är jag inte lika nöjd längre.

För när jag nyss skulle slänga 60-omgången i torktumlaren så visade det sig att luckan inte gick att stänga. Jag brukade våld mot luckan till ingen nytta. Så jag fick hänga upp varenda strumpjävel och kalsong och handduk och lakan i torkskåpet istället. Det tog 10 minuter av min dyrbara tid. Och när jag väl var klar och skulle kasta in 40-omgången så upptäckte jag att tvättmedlet låg kvar i tvättmaskinen. Hade alltså hällt det där jävla medlet i fel fack. Kuken. Kuken. Kuken. Kuken. Kuken. Kuken. Fick plocka ut 60-omgången från torkskåpet igen och börja om på nytt. Min tvättprocedur ligger med en timmes fördröjning. Inte alls bra och vet inte längre om jag kan gå runt och skryta om att jag är så jävla effektiv med tvättning. Det är synd, det har varit min starkaste egenskap som människa de senaste åren.

Just nu önskar jag att jag hade en flickvän. För då hade hon fått tvätta och jag hade kunnat fira fredag på någon krog och tittat på tjejer.

Hello, I love you

Fick ännu en vaccinationsspruta idag (läs igår) inför min resa till Afrika där jag ska titta på storvilt och akta mig för små och infernaliska insekter.

Det började inte bra. Till en början var sjuksköterskan lite burdus tyckte jag. En hondjävul personifierad. Bara hornen, bockfoten och svansen som fattades. Och en brutal jävla eldgaffel. Men sedan reste hon sig från sin stol och visade upp en mogen kvinnokropp som spelade i högsta serien. Inte ett finger besudlat med förlovningsringar heller. Vilket kan ha berott på hygienskäl, men ändå. Jag omvärderade situationen. Sjuksköterskan var nog inte så dum ändå. Hon bad mig ta av mig skjortan. Och det gjorde jag. Försökte inta en kroppshållning som inte skulle avslöja något verkligt. Det gillade hon och knäppte upp sin sjuksköterskedräkt från Landstinget och blottade sina...

Ok. Jag ljuger. Jag är full just nu.

Det var inte mer än så att jag gick dit. Fick en sprutjävel mot hepatit B eller C, jag vet inte riktigt. Efter det köpte jag ett myggnät som var impregnerat. Att det är impregnerat innebär tydligen inte att det skyddar mot en flock skenande flodhästar. Det frågade jag extra om.
Sedan fick jag gå. Så då åkte jag tillbaka till universitetet och där fick jag inget gjort eftersom jag romantiserade en gammal kärlek mest hela tiden. En kärlek som jag utan tvekan skulle kunna offra det mesta för. För att få bygga ett barn och ett liv tillsammans med.

Och det var min dag det.
Förlåt för att jag for med osanning inledningsvis.
Nu måste jag sova.
O-dog möter mig med piskan tidigt på kontoret imorgon.
Det är dags att nyktra till.

Hej daaa

On the wire

Det är körigt nu. Jag går på möten med vuxna människor och försöker verka vuxen. Det är svårt det där. När man ska vara vuxen kan man inte säga helvetesjävlafitta när tungspetsen håller på att skållas sönder av hett kaffe. Då får man bita ihop istället och försöka verka oberörd. Vuxna människor är oftast oberörda. Men för att verka lite vuxen har jag plockat fram min rock för säsongen. Den får mig, inbillar jag mig i alla fall, att se lite myndig ut. Rocken köpte jag under berusning i Hamburg för några år sedan. Hamburg är för övrigt en överskattad skitstad. Tyget i ena fickan är trasigt, men det gör inget, för det är det ingen som ser ändå. Att behöva se auktoritär och vuxen ut innebär att jag inte kan fästa mina lovikkavantar med snören och säkerhetsnålar i ärmarna den här vintern. Så de tappas väl bort snart. Bye bye lovikkavantarna.

En annan vuxen sak är att den där projektgruppen jag ingår i har fått ett kontor. Vuxna människor sitter på kontor. Jag såg framför mig ett flådigt ställe med mahognyskrivbord och kanske en Chesterfieldfåtölj eller två, där man kunde sitta och röka cigarr och ropa på sekreteraren som skulle ha lika goda egenskaper som Monica Lewinsky. Och jag skulle få ringa hem om kvällarna och säga att jag jobbar över. (Jo jag vet, jag har ingen att ringa hem till, men jag skulle väl få ringa någon kompis, eller kanske mamma i värsta fall)

Men så blev det inte. Kontoret påminner mer om en fängelsecell med kala väggar och ett bord. På bordet står en telefon. Det känns ju visserligen lite lyxigt. Så det är ganska ok ändå. Man kan ju inte få Ovala rummet som glad amatör. Och där sitter vi. Ringer lite ibland. Jag är duktig på att titta ut genom fönstret också. O-dog är min chef. Han styr och ställer och ger mig direktiv. Idag sa han åt mig att gå till IT-teknikernas hus och hämta en sladd. Det är cirka 4 kilometer dit. Men jag vågade inte säga emot eftersom O-dog är cirka 2 decimeter längre än mig. Det gör att han får bra räckvidd vid eventuellt handgemäng. Så jag teg och gick dit. Väl där lyckades jag haffa en sån där teknisk man. Han hade mockasiner på sig. Det var lite oklart. Det stod även en gammal gubbe och hängde i en korridor. Vet inte vilken funktion han fyllde. Så det var också lite oklart.
- Jag heter Wayne och kommer från bla bla bla och behöver en sladd till en dator.
- Jaha, vadå för sladd?
- Ja alltså, en sladd till en dator.
- Men det finns ju olika sladdar förstår du väl?
- Klart jag förstår, men ta en sladd som det finns Internet i.
Med en överlägsen min hasade han iväg och kom tillbaka med en gul sladd. Det var en ful sladd, men det påpekade jag aldrig. Han gav mig nog en ful sladd bara för att jävlas. Senare visade det sig att den inte bara var ful, utan också att sladdjäveln var defekt. Så O-dog beordrade mig på ytterligare en runda bort till horhuset. Väl där hade teknikern med mockasiner gått för dagen och ingen ville hjälpa mig. Moloket vandrade jag tillbaka till kontoret. Sladdlös och hopplös och med en rock som till och med en man i mockasiner inte tog på allvar.
Nu ska jag gå till sängs. Det är slitigt med kontorsjobb.

All those pretty horses

Har återigen städat gammal lägenhet. Det går lite sakta. Men det beror mest på att jag är ensam om att göra det. Samt att jag är lite ofokuserad. Till en början var mitt humör gott och jag tänkte att ensam är stark. Jag hyllade mig själv för att jag inte blivit sambo för att slippa flyttstäda själv. För det är ju oftast så, att när människor ingår i samboende så är det för att slippa utföra flyttstädningen allena. Så är det. Snacket om kärlek är myt. En stor jävla myt. Men efter ett tag blev sänktes min entusiasm och städningen blev ointressant. Likt ett apatiskt flyktingbarn sjönk jag ner på golvet bland hinkar och skurborstar och överblivet damm från ett liv. Klockradion delade med sig av P4 och finska program. Insåg att jag är kluven till det finska språket, i tal är det förjävligt. Men i sång så duger det. Utan att förstå texternas innehåll så är det ändå lite fint. På ett melankoliskt vis. Och när jag låg där på rygg med finskt vemod i öronen så började jag stirra i taket. Stirrar man på något tillräckligt länge utan att blinka så börjar det hända saker. Ungefär som med knark, fast billigare och mindre riskfyllt. I taket såg jag en cirkus. Ungerska lindansare och polska akrobater blandades med vita hästar som sprang runt i manegen. Runt och runt och runt och runt och runt sprang de. Sedan kom världens starkaste man med sin leoparddräkt och då blinkade jag eftersom jag fick mindervärdeskomplex.
Och efter det kom jag fram till att jag fan inte ska städa lägenheten själv. Alla de som har vistats i lägenheten under det året jag bott där ska hjälpa till. Det blev en lista på 18 + 1 namn. Den där + 1 är en tjej som jag inte vet namnet på. Men ändå hade hon mage att spendera en natt i min säng. Men nu ska jag söka upp henne så att hon kan hjälpa till. Det förstår hon säkert eftersom man får räkna med vissa saker efter en bortamatch. Som till exempel:
- En könssjukdom
- En oönskad graviditet
- Att en part vill träffas igen men den andra tar avstånd
- Att båda parter är nöjda och säger hej då
- Att båda parter är nöjda och ses igen
- Att bortaparten får hjälpa till med flyttstädningen cirka elva månader efter matchen

Ja, så är det. Nu ska någon med Facebook få hjälpa mig att agera detektiv. Hon kan ha hetat Lotta. Men det är jävligt oklart. I vilket som fall som helst ska hon ändå få hjälpa till att städa. Annat vore inte rätt.

You´ve got your head on backwards

Jag trivs väldigt bra i min nya lägenhet, men...
Efter något positivt har skrivits eller sagts så det ska det alltid följas av ett MEN, det är kutym. Ingenting kan aldrig vara riktigt bra.

Den där kalorisnåla kakan jag åt på konditori förut var god, men...
Tjejen jag pratade med i lördags var trevlig och söt, men...
Riset jag band åt egen rygg var funktionellt, men...

Nu är det här fiktiva exempel, kakor äter jag inte och inte fan pratar jag med tjejer och ris är jag inte kapabel att binda. Men ni förstår säker vad jag menar. Kakan var god men serverades på ett smutsigt fat och tjejen var änglalik men lyssnade på Magnus Uggla och riset var dugligt men av alldeles för dålig kvalitet.

Jag börjar om.

Jag trivs väldigt bra i min nya lägenhet, men det där jävla kylskåpet driver mig till vansinne. Det låter så in i helvete högt två gånger per timme i tiominutersperioder. Under dagtid gör det mig lite rädd, under natten gör det mig sömnlös. Det är som att ett gäng hormonstinna tonårspojkar med tre folköl i kroppen och ett stort bekräftelsebehov invaderar lägenheten och lever om.

Natten till idag sov jag inte mycket. Efter varje tiominutersperiod av brölande från kylskåpet så lyckades min kropp domna bort och inträdet till John Blunds pärleport var inom räckhåll. Och varje gång när jag nästan precis lyckats omformulera mina tankar till vackra drömmar innehållandes gudomliga nymfer slets jag tillbaka till verkligheten med saliv i mungipan av det där vedervärdiga oljudet. Jag ville döda kylskåpet. Slita fram ett skjutvapen och med några välriktade skott blåsa huvet av fanskapet.

Men det gjorde jag inte.

Säg att man har en sten i skon som stör. Då finns det en kategori människor som genast tar av sig skon och skakar ur stenen. Problemet är löst på några sekunder. Sedan finns det en kategori människor som uppmärksammar stenen. Kommer fram till att den irriterar och gör ont. Men ändå inte gör någonting åt den. Istället gnälls det och suras och den där stenjäveln får gärna arbeta sig in i foten genom ett otäckt sår och vandra upp genom kroppen och bosätta sig i hjärtat och orsaka en för tidig död. Så länge man slipper ta av sig skon. För det är ju jobbigt.

Jag tillhör den andra kategorin människor.

Jag gnäller och gnäller men löser inga problem. Men det accepter jag. Och samtidigt hade det varit fel att döda kylskåpet. Det kan ju inte prata. Det försöker nog bara uttrycka ett rop på hjälp. Precis som ett hungrigt 6-årigt barn som inte kan formulera sig, eller ett skadeskjutet rådjur på väg mot Golgata.

Men nu låter fanskapet igen. Hånar mig bakom min rygg. Kanske borde försöka lösa problemet ändå. Genom att dra ut sladden eller ge det en ordentlig pungspark så att det förstår att det förvränger mitt sinne. Får se, sitter här och gnäller ett tag så länge innan jag börjar fundera på allvar.

Dirt

Var tillbaka till gamla lägenheten idag för att städa. Städandet gjorde mig trött, min kropp har varit i vinklar jag inte ens visste fanns. Jag önskade att Martha Stewart var med. Hon borde ha fina husmorstips angående städning tänkte jag. Men hon sitter väl på Amerikas motsvarighet till Hinseberg om jag inte missminner mig så därför slog jag bort tankarna på Martha. Istället blev jag Martha.
Med intensiv blick tittade hon in i kameran och talade vant med tittarna.
- Idag tänkte jag visa hur man på ett enkelt och smidigt sätt skrubbar bort fettpärlor från ett fläktgaller producerade under ett sorgeår.
Ja, jag blev också imponerad över att hon kan svenska.
Och Martha skrubbade och skrubbade. Intensivt raderade hon varje spår av mänskligt liv på fläktgallret och på spisen och på andra närliggande områden. Samtidigt som hon med vänlig ton beskrev händelseförloppet för tittarna. Sedan tröttnade kärringjäveln och började göra obscena gester mot kameran istället.
- Bryt! Bryt!, skrek jag, rädd för att bli anmäld till Granskningsnämnden av någon frireligiös och känslig jävla tittare. Så jag skickade ut Martha och fortsatte själv. Men även jag hade tröttnat på spis- och fläktområdet. Det är säkert en bra taktik att påbörja olika projekt i lägenheten så att allt tillslut bara är halvklart. Så därför gick jag in i badrummet. Efter en halvtimmes svärande och svettande lyckades jag få bort locket till avloppet i duschen. När jag tittande ner i hålet så tror jag att jag såg något som levde. Det var otäckt. Inte en chans att jag stoppar en hand i ett mörkt illaluktande hål nykter. Och eftersom det är en av mina nuvarande principer att vara nykter på söndagar så tar jag tag i det där imorgon istället. Efter avloppschocken dammsög jag lite håglöst i några minuter och sedan åkte jag hem.

Nu ska jag äta något. Man måste bygga upp kroppen inför vinterkylan. Det lutar åt något med brieost. Brieost är bra, det lägger sig som en hinna om hjärtat direkt. Hjärtat är viktigt. Det måste man skydda när snön faller.

Too much to ask

Jag skulle vilja ha en kram.
En riktig.
Inte en sån där grabbkram med några hårda och snabba ryggdunkar för att sedan tvingas prata högljutt om fitta och fotboll och bilar när homofobin tränger sig på. Nu är väl i och för sig homofobin inte speciellt utbredd i min umgängeskrets, homoerotik är tvärtom ofta ett stående inslag i vardagen. Men ändå.
Jag vill ha en kram som känns i hjärtat och skapar trygghet och lugn. Och då föredrar jag kvinnors närhet istället för mäns.
Jag vill att någon som luktar gott rufsar mig i håret som jag visserligen inte har och viskar att allt kommer bli bra igen. Och viskar att de elaka trollen är drivna på flykt och att mörkret inte är farligt längre.
Är det för mycket begärt? Tydligen. Nu går jag till sängs och kramar kudden istället för en kvinna som finns riktigt. Ett säkert kort. Kudden kan jag alltid lita på. Kanske gnider jag mig lite sensuellt mot täcket om andan faller på.

"Sleep on and dream of love

Because it's the closest you will

Get to love

Poor twisted child

So ugly, so ugly

The poor twisted child

Oh hug me, oh hug me"

In god we trust

Äntligen sätter någon ner foten och säger ifrån. Det var på tiden.
http://www.svt.se/svttext/web/pages/149.html

Och nej, jag kan inte länka sådär snyggt.

And no more shall we part

Jag inser nu att det var fel att avsluta relationen med henne. Men man saknar ju inte kärringen förrän hon lämnat stallet som de där kloka människorna säger. Jag såg henne tidigare idag. Det knäckte mig en aning. Hon har tydligen blivit sambo. Med en riktig jävla mes. Nu lever vi ju visserligen i ett fritt land och hon får väl göra precis som hon vill. Men det är ju så jävla onödigt av henne att kasta bort sitt liv på den där sopan. Tillsammans skulle vi ju kunna få det så bra. Men jag ska inte ge upp, det ska bli jag och tjejen i Teliareklamen igen. Eller så siktar jag in mig på hennes fars nya erövring. Hon är ganska het.
Nu ska jag dricka öl och åka i norra Europas segaste jävla hiss. Och akta mig för en granne. Hon verkar dum i huvet. Så fan att hon får låna socker om det skulle bli aktuellt. Fast jag har inget socker. Det kanske är bäst att knacka på och förklara det. I förebyggande syfte så att hon inte får för sig något. Jag äger ingenting som hon tänkas vilja låna. Det ska hon ha jävligt klart för sig. Det blev mycket "för sig" märker jag. Jaja. Jag går nu. Ha en häftig fredag.

Untitled

Jag var trött och hungrig och allmänt jävla irriterad idag när jag skulle skriva en inlämningsuppgift. En kort och enkel liten sak egentligen, men eftersom jag ibland är sämre än en nyanländ flykting på att uttrycka mig i det svenska språket så blev det hela lite svårt ändå. Och att tvingas lyssna på några eländiga ekonomtjejers idioti gjorde inte saken bättre. Inte heller att en kille med snickarbyxor gick förbi. Nu är ju mode knappast min starkaste sida, men inte fan kan det vara modernt med snickarbyxor på män? Eller på kvinnor för den delen. Men just för att det är så jävla fult så är det väl modernt. Som för några år sedan när kvinnor skulle gå runt med byxorna uppdragna till armhålorna och ha en tunn liten livrem runt midjan. Bedrövligt.

Men där satt jag och led. Och för att skriva någonting så undertecknade jag det hela med:
Med vänliga hälsningar
Horan Nilsson

Min mentala mognadsutveckling kan ibland jämställas med en pubertal 13-årings, så därför tyckte jag själv att jag var lite lustig. Nöjd med att ha presterat så lade jag skrivandet åt sidan och funderade på annat. Sedan blev det stressigt som fan när jag insåg att det var fem minuter kvar till inlämning. Så jag krafsade ihop det sista och mailade iväg skräpet. Först efteråt så kom jag på att jag skulle ta bort det där med horan.
Det var dumt.
Mycket dumt.
Men samtidigt så spelar det ingen större roll. Det är en jävla lekstuga ändå det där universitetet.
Alla är duktiga, alla får vara med. Som Hotty och Hårbollen sjunger i låten om Paralympics.

Jag fick VG i betyg på förra kursen. Men det betyder inte att jag lärt mig något. Inte alls. Så till vilken nytta är det? Visserligen så är väl frågan om det beror på mig eller utbildningen. Men ändå. På en arbetsplats skulle jag knappast klara mig i dagsläget.
- Wayne, kan du göra klart det här till imorgon?
- Nej.
- Nähä, och varför inte då?
- Jag kan inte.
- Men du är ju utbildad inom det här?
- Ja, men vi tittade på film ibland liksom, sen så lekte vi en lek där man skulle stå längs väggen och klappa händerna.
- Ok, men kan du fixa kaffet till mötet i eftermiddag?
- Nej, vi fick aldrig lära oss att fixa kaffe heller.

Nu ska jag sura och lyssna på Kraftwerk och försöka byta en glödlampa. Ett jävla projekt det också. Fan.

Banana fishbones

Jag har köpt grillkorv och ett duschdraperi till mig själv i inflyttningspresent. Jag förstod imorse att det kan vara bra med ett duschdraperi. Det är skönt när man förstår saker. På draperiet är det fiskar och andra sjödjur som till exempel en hummer. Det kommer nog bli spännande att duscha i fortsättningen. Som att bada i havet när man står och blir blöt med alla fiskar runt omkring. Men man måste akta sig så att man inte får schampo i ögonen för det gör ont. Och när det gör ont så blir man rädd och måste lägga sig i fosterställning på duschgolvet och låta kallt vatten piska ens kropp för återuppnå någon slags balans igen.

Gillar för övrigt min nya matvarubutik, speciellt den heta kassörskan som är dryga 40 år. Läste för längesedan i en sexspalt om en kvinna som hade svårt att slappna av under sex, hon tänkte på räkningar och annat tråk som kvinnor oftast tänker på. Hon fick då rådet av sexologen att försöka tänka på att det var en mörk främling som besteg henne istället för hennes man. Det skulle hjälpa tydligen. Så jag drar slutsatsen att kvinnor gillar mörka främlingar. Därför ska jag ta på mig en mörk rock och vänta utanför butiken efter stängning och överraska henne utav bara fan när hon ska hem. Det kommer hon garanterat gå igång på.

Nu ska jag utforska elementen. Där är som att helvetets eldar brinner i dem. Sedan duschar jag och tittar på draperiet. Ska döpa varenda fiskjävel. Kanske finns det en sjöjungfru att tänka orena tankar om. En sjöjungfru vore fan något nu när jag tänker efter. Jag ska henne i en sele så att hon inte simmar bort i så fall.

In the wake of nothing

Nu har jag flyttat. Det är bra. Har inrett en läshörna med en fåtölj och en lampa med skönt ljus. Där ska jag sitta regniga höstkvällar och läsa och må gott. Det är min vision i alla fall. Men så blir det väl inte. Det är ungefär som när man köper ett träningskort och visualiserar sig själv på gymmet minst fyra gånger i veckan. Och det är ju en fin tanke. En vacker tanke. Ungefär som tanken på den där känslan som infinner sig när man ligger tätt bredvid någon i en säng eller på ett golv eller på en gräsplätt. Man kämpar med armen närmast underlaget för att få den under den andra personens hals för att slippa känna sig handikappad. Och för att kunna smeka lite rygg. Läppar och bäckenben som trycks mot varandra. Hår som kittlar en i ansiktet och det är alldeles underbart. För att man är kär och kåt och lycklig. Händer som letar sig in under livremmar och underklädesresår och andetag som intensifieras. Har ni haft den känslan som infinner sig då? Då man känner att allt runtomkring inte spelar någon som helst roll? För att det är nu det händer och allt är fantastiskt. Jag har aldrig haft den känslan men jag har läst om den. Och den verkar så fin. Det kan nog bli mycket Harlequin i den där läshörnan i höst. Om det blir något läsande över huvud taget vill säga.

Now I´m feeling zombiefied

Min kropp är helt slut eftersom jag börjat flytta. Helvete så mycket motion jag fått, och det är säkert bra. Till något. Dessvärre kommer jag väl ha träningsvärk som behagar att försvinna runt jul. Det är fan inte lätt att leva ibland. Har även fått bekräftat för mig att jag helt saknar motoriska färdigheter. Att jag har sämre finmotorik än en 16-månadersbebis, ja det visste jag sen innan. Men att grovmotoriken är helt åt helvete var nytt för mig. Att använda benen för att transportera mig nedför en trapp samtidigt som jag sysselsätter armarna med att bära något är uppenbarligen problematiskt. Vid några tillfällen var jag nära att ramla och vid ett tillfälle var jag så koncentrerad på att kombinera armar och ben så jag glömde av att öppna ytterdörren. Hej då till 6 vinglas.

Imorgon när de stora och tunga sakerna ska flyttas så skyller jag nog på mitt knä och agerar arbetsledare istället. Domderar högljutt och pekar auktoritärt med hela handen. Det får juniorerna tåla när den gamle är sliten och trött. Men de klagar nog inte, de får ju njuta av mitt härliga sällskap och flyttöl. På sin höjd två flyttöl var så de inte spårar ur. Ungdomen står inte pall för mycket idag.

Läste förut en rubrik som talade om att tobaken tar tio år av mäns liv. Men det verkade vara en tråkig nyhet så istället läste jag om att Britney är naken i sin nya video. Det är inte så spännande. Hon visade ju upp det primära när hon klev ut ur den bilen för några år sedan. Och det var en besvikelse, hade förväntat mig något lite mer glamouröst över hennes underliv. Men det såg ut som underliv brukar göra. Jag har sett sådana på bild tidigare. Och någon gång i verkligheten, men det var längesedan så jag kan inte framkalla några minnesbilder.
Så eftersom jag redan sett det viktiga så tänker jag inte titta på hennes nya video. Misstänker dock att hon överlever trots det.

Jaja, nu går jag till sängs och lyssnar på Françoise Hardy och vårdar min kropp och försöker läsa ut den där boken jag tröttnat på. Avsluta eländet och börja på något nytt.
Det borde man göra oftare med mer än bara böcker...

Headcleaner

Morgonstund har guld i mund. Oh, så härligt att vara uppe tidigt på eget initiativ. Och på tvättstugans initiativ. Man får inte glömma bort tvättstugans roll i det hela. Men ändå. Carpe diem. Eller förresten, carpe hela jävla veckan istället.
Aj, fan. Brände mig på kaffet. Jag blev lite för ivrig nu när jag skulle fånga veckan. Nu tappade jag lusten. Det krävs så lite. Nu är allt som vanligt igen. Jag orkar inte försöka fånga någonting.

Bleed

Jag gjorde ett inhopp på Samhall igår. Det var ungefär lika utvecklande och spännande som vanligt. Fick svara på dumma frågor som - Har ni laktosfri glass? Nej, det har vi inte. Är man så klen att man inte klarar av lite laktos så ska man fan ingen glass ha. Så tycker jag. Det är ett ställningstagande jag gjort. Man måste våga ta ställning och välja sida i svåra frågor även om det känns obekvämt. Jag var i alla fall förpassad till kassan. Jag ville hellre stå på lagret och röka men allt blir ju inte alltid som man vill. Men i kassan fick jag stå och när jag var upptagen med en kund så hörde jag Lollis otäcka röst penetrera mina öron.
- Wayne, Wayne!
Hon hade själv en kund och jag blev sur över att hon missuppfattat vår arbetsuppgift. Alltså att så fort som möjligt föra ut boskapen ur butiken så att lite jävla lugn och ro kan skapas och kaffe kan drickas. Så jag ignorerade henne.
Men hon fortsatte gapa som en idiot.
- Ja, vad? svarade jag medan jag fortsatte att ta betalt av kundfan.
- Det hände något jättehemskt imorse.
Jag vände mig om och såg hennes skräckslagna ansikte.
Helvete, tänkte jag, nu har hon blivit misshandlad och våldtagen eller kört på ett litet barn med bilen. Hon hade dödat ett stackars barn. Åh herregud. Jag avbröt mitt arbete och bad kunden vänta och gick bort mot hennes kassa.
- Vad är det som har hänt?
- Jo, imorse så... jag åt ett gammalt ägg.
Hennes underläpp darrade och jag såg tårar arbeta sig fram i hennes ögon. Jag såg en förstörd människa på bristningsgränsen, någon som nu efter alla hemskheter i livet var nära att ge upp. Jag visste inte vad jag skulle svara, hade inte en jävla aning, så jag bara skakade lite uppgivet på huvudet och gick därifrån för att fortsätta med mitt. Sedan försökte jag kommunicera telepatiskt med henne och få henne att förstå att hon är totalt jävla efterbliven. Antar att jag misslyckades.
Nog om det.
Idag har jag blivit oerhört frustrerad på en flyttlåda och känt mig lika efterbliven som Lollis. Det går liksom inte att vika ihop botten på fanskapet så att det blir en funktionell låda. Människan som konstruerade eländet skulle jag vilja ta ett snack med. Nej, det skulle jag inte. Men en instruktionsbok hade varit till hjälp. När jag bråkade som värst med lådan och kallade den fula och omogna saker så försvarade den sig och skar mig i fingret. En elak fan det där. Det kom blod. Jag tycker inte om blod, har aldrig förstått dess funktion förutom att skrämma människor. Man borde kunna klara sig utan blod tycker jag, verkar onödigt och överflödigt. Nu ska jag plocka fram verktygslådan, det vill säga en bolagspåse, och skruva lite på en kökslucka. Jag ska försöka att inte skada mig. Eller köksluckan. Eller så lägger jag ut hantverket på entreprenad. Men jag ska nog gå runt lite med något verktyg i handen och försöka känna mig som en riktig man för ett ögonblick. Hej då.

A presence in the woods

Jag är jävligt trött på det mesta nu.
Inget känns speciellt roligt.

Helst vill jag skita i allt och starta mitt musteri. Det är något jag drömt om sedan barnsben. Wayne Nilssons Musteri ska det stå med fina bokstäver på en skylt utanför musteriet som ska ligga i Skåne i ett sånt där hus med bjälkar och halmtak. Jag ska odla mustasch och gå runt i ett skinnförkläde och röka pipa och vara rödmosig i ansiktet och lite trind i kroppen. För sådan är man när man driver ett musteri. Inbillar jag mig i all fall. Mina musteriprodukter ska jag förvara i ekfat Det känns genuint. Mina kunskaper om äpplen måste jag kanske förbättra. Jag vet att det finns röda äpplen och gröna äpplen, men så mycket mer än så är det inte. Fast det kanske är dumt att starta upp en egen verksamhet med tanke på det finansiella läget som vi befinner oss i. Fan också. Mitt musteri kommer nog aldrig att bli av.

Och med den insikten känns allt ännu mer meningslöst.

Jag tror jag drar till skogs istället. Lämnar allt bakom mig. Jag ska bo i ett torp på en myr. Där ska jag sitta på en pall och glo. Med en kniv i byxlinningen så att jag kan skydda mig mot eventuella inkräktare. Som sällskap ska jag ha en get. Av getens ull ska jag sy egna kläder. Av getens mjölk ska jag kärna mitt eget smör och ysta min egen ost (det är mycket viktigt att jag försäkrar mig om att det är en kvinnoget. Annars kanske smöret och osten kan få en fadd eftersmak). Jag ska gräva en jordkällare där jag förvarar mina egenodlade grödor. Närproducerat och ekologiskt. Miljöriktigt och modernt. Fy fan va bra.

När jag tröttnat på att inte ha några andra människor runt omkring så föder jag ett gossebarn. Sedan låter jag gossebarnet bli uppfostrat av geten. Jag lägger mig inte i någonting. Allt ansvar på geten. De får bo tillsammans i hagen eller vart nu fan man har en get. När sedan gossebarnet fyllt fem år och blivit helt förvildat så kontaktar jag kvällspressen och säljer storyn om getpojken. Så kommer förmodligen gossebarnet heta i media. Förhoppningsvis hakar TV4 på och låter Malou von Sivers göra ett eget program om getpojken. Där kan hon gå i en fin miljö i solnedgången och vara lite äppelkindad och ha tårfyllda ögon och med gråten i halsen berätta historien om getpojken som aldrig tilläts vara normal. Sånt säljer. Sex och andra människors misär tycker Svensson om att ta del av när plansteken och den där vinflaskan avnjuts. Men det får givetvis inte komma för nära. Det ska ske på avstånd. Och speciellt upprörd blir ingen heller egentligen. Det är bara skönt att få gotta sig lite i andras olycka. Svensson reagerar först när något fasansfullt händer i Allsång på Skansen. Då jävlar tar det hus i helvete och det ska rasas över kupper hit och dit. Och så fort Linda Rosing lyckats formulera ett nytt blogginlägg så är getpojken glömd. För alltid. Men det är ju så det är och så länge jag lyckas tjäna en liten slant på det hela så skiter jag i vilket. Det gäller att tänka profit.

Men jag är inte helt hjärtlös. Så efter uppmärksamheten från media så låter jag gossebarnet gå till en psykolog så att han kanske kan bli normal och gå i skola som andra barn där han kan lära sig att prata och spela fotboll och ta del av andra kollektiva aktiviteter som mobbning till exempel.

Ikväll tittar jag på fotboll. Det kommer att gå åt helvete för Sverige. Svensk landslagsfotboll har inte varit bra sedan Johnny Ekström la av.

Darker with the day

Jag tittade ut genom fönstret istället för i min bok. Där utanför fanns människor och träd. Träden är fina nu så jag klämde fram klyschiga fraser i mitt huvud som “Åh, höstens färger är verkligen vackra” och “Dessertvinet var gott, men kanske lite för sött. Ge mig två glas till ändå Pedro”. Sedan tröttnade jag på träden och människorna och boken och världssvälten så jag åkte hemåt. Tog en sväng förbi butiken med gammal köttfärs. Där skänkte jag pengar till Världens barn. Det var fint gjort av mig. Tre kronor fick de. Jag hoppas verkligen att Gud såg mig så att jag är garanterad en plats i det blå när det blir dags att kasta in handduken. På väg från butiken så började det regna och blåsa och skymma och allt var allmänt jävligt. Tyst, men med desperation i rösten, började jag sjunga lovsånger. Jag bad om att något vackert skulle möta mig hemma. Goda gärningar som att skänka pengar till okända barn borde resultera i något fint resonerade jag. Så jag var helt övertygad om att när jag öppnade dörren så skulle jag mötas av en väldoftande och ombonad lägenhet med ett varmt ljus och en fin kvinna med mörkt hår och mörka ögon och mjuka kläder och en god parfym och hon skulle öppna sin famn och fråga hur min dag varit och jag skulle säga att det varit en riktig kukdag men att allt är bra nu när jag är med dig och då skulle hon le och sedan stoppa om mig på soffan och där skulle jag ligga och lyssna på när hon pysslade med hemtrevliga saker och sedan när jag vilat klart så skulle vi laga middag tillsammans och tycka om varandra.
Ungefär så tänkte jag.
Men det blir ju så sällan som man tänkt sig. När jag öppnade dörren möttes jag av tystnad, mörker och två räkningar. Jävla kul med fredag ibland.

Ikväll leker jag med mina kompisar. Kerstin, Krabban Gunnarson och Kung Salamander. De finns inte på riktigt, det är bra, eftersom det blir mindre komplicerat då. Alfons hade bara en låtsaskompis. Jag har tre. Det betyder att jag är mer populär än honom. Alltid något. In your fucking face Alfons!

Territorial pissings

Män är dumma i huvudet. Det är i och för sig inget nytt, så har det alltid varit och kommer alltid att vara. Män är idioter i många olika avseenden och jag har varken ork eller lust att gå in på alla. Men något som irriterar mig så in i helvete är mäns oförmåga att kunna rikta sitt urin inne på en toalett. Det är inte så svårt som man kan tro faktiskt, sikta på porslinet strax över vattenkanten och det brukar gå alldeles lysande. Och skulle det ändå komma urin på kanten så finns det oftast papper som man torka bort det med. Men det verkar de flesta ha svårt att förstå. Efterblivna jävlar. Idag på universitet lyckades jag glida in på en toalett som någon karlslok besudlat. Hela ringen var urindränkt. Andra människors urin tar jag inte bort på offentliga toaletter, någon jävla måtta får det vara, så jag lyfte bara ringen med min fot och gjorde det jag skulle. Självklart stod det en kvinna utanför och väntade när jag var klar. Hon måste ju ha dragit slutsatsen att det var jag som inte var rumsren. Lyckligtvis var hon inte speciellt fager, men hon kanske hade en het väninna att skvallra för. Helvete. Sedan kan man ju visserligen fundera på vad det är för suspekt beteende att stå och vänta utanför en toalett när det finns andra som är lediga. Hon måste ha varit sjuk i huvet. Ja så var det nog.

När jag ändå är inne på toalettbesök så rapporterar Soda om att toaletterna i Afrika ofta består av ett hål i golvet. Det är väl kanske inte breaking news, men det oroar mig lite. Inte själva toalettbestyret i sig, utan mer tillvägagångssättet. Min kropp är lika smidig som en stelopererad pensionärs och det kommer ta ungefär tre minuter för mig att komma ner på huk. Sedan så är mitt balanssinne helt åt helvete. Ett inte helt omöjligt scenario när jag sitter där är att jag välter bakåt och blir liggandes på rygg sprattlandes som en skalbagge. Det skulle ju vara trist. Det är nog bäst om Soda följer med varje gång jag måste gå på toaletten så att han kan hålla i mig. Det skulle ta vår långa vänskap till en ny nivå. Eller så tar jag med en bajamaja med hjul som jag släpar runt på. Men det kanske kan bli lite omständligt. Eller så håller jag mig. Det handlar ju trots allt bara om två veckor. Inga problem.

Och att besöka en sån där toalett är ju en erfarenhet. Det är bra. Kvinnor gillar erfarna män. Så det blir ju något att dra på första daten. “ - Ja, du skulle ha varit med när jag sket i Afrika vet du, en jäkla upplevelse...” och sedan lite nonchalant och världsvant vinka till sig kyparen så att hon kan betala notan för oss.

Nu ska jag laga middag. Pasta och salt. Fint med lite vardagslyx.

Man in the moon

Jag dricker vin och tittar på månen. Månen är långt borta. Tror jag. Jag har svårt att bedöma avstånd med ögonen. Men apropå månen så har jag inga fantasier om den. Men om jag hade haft det så hade jag nog drömt om att få knalla omkring där klädd i björnskinn och med en stor bestialisk påk slängd över axeln dragandes på en kärring med ett stadigt grepp i håret. Men nu har jag som sagt inga fantasier om månen så jag tänker inte så. Och förresten så hade jag inte haft en björnpäls. Jag tycker om björnar. Och tigrar. Och kaniner. Och muttor. Och hundar. Så pälsjäveln hade varit gjord av elaka katter om den fanns. Jävla katter.
Lucifers avkommor är vad de är.
Vik hädan kattjävlar!
Vik hädan!
Hör bön...
HÖR BÖN!!

Men förutom att glo på månen och klunka vin från Argentina (det var ett fruntimmer som lärde mig dricka det här vinet, sedan tvingade hon mig att titta på Idol och sedan förgrep hon sig på mig, men om jag förtränger allt det onda så smakar vinet bra) så fortsätter jag att demontera mitt hem. Omsorgsfullt slår jag i tidningspapper in fotografier med ram och sönderspikade män på kors. Omsorgsfullt dricker jag mitt vin. Omsorgsfullt staplar jag mina lådor på hög. Lådor med tydliga kännetecknande ord som kök, böcker, dra åt helvete din jävla fitta och lakan.

Men vissa saker får inte plats i lådorna, de får inte plats i mitt liv längre.
Dessa ting skänker jag därför nu bort:

- En sladd av något slag. Ser inte ut som sladdarna gjorde när man liten, alltså med två pinnar. Kan höra till dataapparaten.

- Musiktidningar, en jävla massa nummer av Mojo, Sonic, Close Up, Q, Denimzine och Rip it up, Uncut etc. Alltså bara musiktidningar, därav inget kladd mellan sidorna.

- Lånekort på det lokala biblioteket.

- Trosor. Okänd avsändare, kanske kommer från den mörka, men mest troligtvis är att de kommer från den fula. Bomullstyg med en liten rosett fram.

- Hammare. Vet inte varför jag har en sådan. Men om du är tyska och labil, så varför inte?

- En lampa. Kanske är det bara glödlampan som slutat arbeta. Men eftersom jag är en del av konsumtionssamhället så tänker jag inte fundera på varför den inte fungerar och därför bara köpa en ny lampjävel.

Nu kanske ni undrar varför jag är så generös som bara skänker bort sakerna. Och ja, jag vet, det är stort av mig. Men inte fan orka med att lägga ut eländet på auktioner på Internet. Och skicka något som någon betalt 3kr för.
Mitt liv är större än så.
Men att jag skänker bort skiten innebär inte att jag tänker ha några personliga kontakter.
Mitt liv är större än så.
Därför lägger jag grejorna under trädet i parken ikväll.
Först till kvarn.
Nu ska jag dricka mera vin och lyssna på Birthday Party.
Nick Cave kan göra en kväll han.

Love letter

Jag fick inte Nobelpriset i fysik i år heller. Istället gick det till några japaner. Det gör mig lite bedrövad. Inte att det gick till japaner, det skiter jag fullständigt i, men att jag ska lämnas utan, ja det smärtar lite. Samtidigt måste jag vara realistisk, jag har väl inte gjort några banbrytande framsteg inom fysiken de senaste åren. Eller ja, inte bara de senaste åren, utan aldrig. Jag har aldrig gillat fysik egentligen, aldrig förstått eländet. Fysik i skolan var för de där med glasögon, och mina ögon har aldrig varit defekta så därför låg det utanför min intressesfär.

Men jag skulle gärna vilja ha ett pris någon gång, spelar ingen större roll vad för pris egentligen. Bara ett pris. Jag bröt ett slagsmål på krogen för några år sedan och bjöd de två hormonstinna ungtupparna på öl istället. Det borde ju vara en liten grundsten för Nobels fredspris i alla fall. Kanske borde skriva ett brev till den där jävla kommittén och påpeka mitt agerande. Men kommittén för fredspriset finns i Norge och då måste jag väl skriva på engelska för att de ska förstå. Men det kanske de inte gör ändå och måste blanda in en översättare och det är ju givetvis en kostnadsfråga som de först måste överväga och till slut hamnar mitt välformulerade brev i papperskorgen med stor text skrivet i rött “Skjönner ikke”. Jävla fittnorrmän. De kan köra upp sitt förbannade fredspris i röven.

Trots uteblivet Nobelpris och en skitdag i övrigt så finns det ett litet glädjeämne ändå. Jag har skaffat tjej, det är tydligen lite trendigt just nu så därför hänger jag på. Vi är väl inte ihop officiellt än kanske, hade jag haft Facebook så hade nog min status fortfarande varit Fröken vänster. Att hon är min lärare kan komplicera vissa saker, universitetet har säkert någon policy när det gäller sånt där. Men det gör ju det hela än mer romantiskt, lite som Romeo och Julia med enda skillnaden att Verona bytts ut mot ett svenskt avstjälpningsområde.

Det hela började förra veckan när jag skickade ett elektronsikt brev (e-mail) till henne angående en obligatorisk föreläsning som jag på grund av sjukdom inte kunde närvara vid. Och fick följande till svar:
Hej Wayne
Ok, det var synd. Men det är ju inget att göra åt. Hoppas att du kryar på dig!
Vi ses!
/Catrine

Eftersom jag led av feberdimmor förra veckan så kunde jag inte riktigt tyda vad som egentligen stod, men nu när jag läser med ett friskt sinne så är det ju ganska uppenbart att vi har något tillsammans. Hon skriver mitt namn, det måste ju betyda att hon tycker att vi har en personlig relation. Hon tycker att det är synd, vilket visar på empati (ett sällsynt karaktärsdrag hos kvinnor). Hon vill att jag ska bli frisk, så att vi kan älska. Avslutningen med vi ses tyder på att ett möte kommer ske utanför skolmiljö och att hon skriver sitt namn visar återigen på den personliga relation vi har.

Jag har inte riktigt vågat ta upp att vi nästan är ihop. Tänkte ringa henne till helgen efter jag insupit mod. Det uppskattar hon säkert där hon sitter hemma, gravid med sitt andra barn och en ring på sitt finger. Jo, hon kommer bli glad, det kommer hon. Hon måste.

Blah blah

Jag hade precis lyckats koppla bort de där kärringarnas tjatter om barnskötsel. Eller om det var om trädgårdsarbete. Jag vet inte, sånt där tenderar ju att flyta samman. Och jag hade precis lyckats koppla bort de där matematikernas fantasispråk om X och Y och pi och allt annat som inte finns på riktigt. Sorgliga människor som flyr från verkligheten. Tragiskt.

Jag hade precis lyckats ta mig in i den där jävla analysen och börjat förstå när jag någonstans i mitt huvud hörde en röst som sa ursäkta. Jag ignorerade den, men rösten sa ursäkta igen. Och lade till ett hallå. Jag tittade upp och fick se en tjej.
MEN JAA, VA FAN VILL DU JÄVLA MÄNNISKA?!!! Så tänkte jag, men sa bara ja. Hon undrade om jag kunde hålla koll på hennes väska, hon skulle bara iväg och skriva ut några papper. Ja, det kan jag göra, sa jag men tänkte samtidigt att eftersom hon inte var så överdrivet snygg så var den där väskan inget att riskera livet för. Så jag bevakade väskan lite lojt med ett öga och fortsatte läsa med det andra. Det gick inget vidare och jag blev istället misstänksam.

Varför kunde hon inte ta med väskan själv om den nu var så viktig? Började fundera på om den innehöll viktiga dokument som kunde riskera rikets säkerhet. Men eftersom jag bryr mig mer om mig själv än om rikets förbannade säkerhet så viftade jag bort den tanken. Drog istället slutsatsen att väskan innehöll en bomb och att hon var terrorist. Det kändes rimligt, för de där terroristerna har man ju läst så mycket i tidningarna. Men det kändes ändå inte rätt.

Så den slutgiltiga slutsatsen var att väskan innehöll en jävla massa knark. Första tanken var då att sno väskan för att själv sälja skiten snabbt i hamnkvarteren till ett rimligt pris. Men när jag började gå igenom eventuella konsekvenser av droghandel och den obefintliga kundkretsen så kom jag på att det nog var en dålig idé. Började istället nojja som fan över att väskan var under bevakning och att polisen nu misstänkte att jag var inblandad i det hela. Satt och väntade på att nationella insatsstyrkan skulle storma in med dragna Kalasjnikovs och narkotikahundar och skit. Då skulle jag givetvis bli rädd och inte kunna tänka klart så istället för att bedyra min oskuld så skulle jag väl försöka fly. Och då skulle insatsstyrkan sätta hunden efter mig. Satsa på nötterna Gonzo! skulle jag höra någon skrika. Men pungen skulle Gonzo aldrig hitta, och då skulle väl han/hon bli sur eftersom yrkesstoltheten som duktig knarkjycke skulle få sig en törn och i vrede skulle Gonzo sikta in sig på halsen och...

Ja, precis när Gonzo slet sönder min halspulsåder så kom väskans ägarinna tillbaka. Hon tackade för hjälpen och gick. Jag sa inget, blängde bara, sur över den fara hon utsatt mig för. Lyssnade lite på kärringarnas tjatter igen. Det var om barn, inte om trädgårdar. Det är tydligen mycket förkylningar på dagis nu, men det hör väl till årstiden. Sedan drack jag kaffe och efter det åkte jag hem.

Fashion pack

Modebloggandet fortsätter, här med en jävla repris.

Äntligen helg! Idag har jag gjort ett jättekap! Har köpt ett par smutsiga trosor från Filippa K för endast 499kr. Känns väldigt bra att fynda i februarimörkret! Till mina smutsiga trosor funderar jag på att använda en oxblodröd blus från Gucci. Finns hos Gunilla Pontén för dryga tusenlappen. Fräscht! Eller en mörk topp med strass runt halsen från Versace. Som skön accessoar använder jag i alla fall en snygg väska från Armani´s vårkollektion. Finns på NK för 4499kr. För att behålla lystern i min hy använder jag en underbar foundation. Givetvis från Molton Brown. Hoppas ni får en underbar helg och att ni blir lyckliga av lite nya tips och kläder!

Hamlet (pow, pow, pow)

En av dagens många tysta vredesutbrott riktades med all rätt mot kassörskan på Konsum. Anledning? Hon hade på sig en bandana! Va fan? Personalen ska väl inte se ut som nån jävla sjörövarattraktion på ett nöjesfält eller? Till råga på allt så ville hon se min legitimation. Måste vara körigt med alla tunnhåriga 17-åringar med en veckas skäggstubb som ska köpa ris, tvättmedel och två folköl. Som hämnd tackade jag nej till kvittot. Där fick hon så hon teg den jävla fittan. Man jävlas inte med Wayne Nilsson ostraffat.

Idag är det lördag och här kommer sedvanligt några kortfattade bokrecensioner som en liten guide i höstmörkret.

Dan Brown - Da Vinci-koden
En gammal konstnär lämnar kryptiska meddelanden på sin hötorgskonst. Tom Hanks får i uppdrag att tyda dessa. Samtidigt lurar ett odjur i bukten. Ej läsvärd.

Hjalmar Söderberg - Doktor Glas
Doktor Glas vill spänna på den unga vackra Helga som fan. Dock har Helga en make och eftersom doktorn har hög moral och inte vill få Helga att vara otrogen så dräper han maken med något slags gift istället. Läsvärd.

Franz Kafka - Processen
Kafka bodde i Prag. Prag är en fin stad, men med alldeles för många turister. Jag har med andra ord inte läst boken, men den är säkert läsvärd.

Stieg Larsson - Den där första boken...
Handlar om en journalist och en väldigt smal tjej som kan det här med datorer. Journalisten är en så kallad kvinnokarl och den smala tjejen är arg på en farbror som varit dum mot henne. Ej läsvärd.

Stieg Larsson - Den där andra boken...
Journalisten knullar vidare och den smala tjejen fixar lökarna och lite annat. Sedan kommer Paolo Roberto in i handlingen och boken förstörs. Ej läsvärd.

Michail Bulgakov - Mästaren och Margarita
Fint omslag. Det kommer en trollkarl till Moskva. I Moskva bor det ryssar med ryska namn som är omöjliga att hålla isär. Ej läsvärd.

Haruki Murakami - Kafka på stranden
En gubbe pratar om sig själv i tredje person och gillar att äta ål och konversera med katter. Innehåller även familjemedlemmar som inte bara kan vara vänner. Läsvärd.

Fadde Darwich - Min story
Rörande, djup och insiktsfull. Leder till eftertanke om de stora och svåra frågorna i livet, som till exempel hur kul det egentligen är med silikonbröst. Läsvärd.

Jack Kerouac - På drift
“En modern klassiker”. Kanske det, men det är en jävla skitbok ändå. Ej läsvärd.

Anna Gavalda - Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans
Visserligen en novellsamling och för mig oläst. Men titeln är fin, särskilt de dagar man är lite skör. Förmodligen läsvärd.

Henrik Langeland - Wonderboy
Utspelar sig i Oslo vilket gör att de stora kulturskillnaderna får en att tappa tråden hela tiden. Ej läsvärd.

Nej nu jävlar ska jag ner och gå lös i tvättstugan. Hej då.

Just like a woman

Hängde utanför ett dagis tidigare idag. Anledningen till det var att jag väntade på en buss, jag var alltså inte där i syfte att bjuda på godis eller visa söta kattungar i något buskage. Tittade på de små krabaterna i ren tristess, det var barnen och ett grått betonghus som slogs om uppmärksamheten. Noterade en jävla energi när de sprang omkring och lekte. Sedan kom förskolläraren (på min tid hette det dagisfröken) och ringde in fårskocken med en bjällra. Och då sprang de pliktskyldigt in. Kanske väntade en fruktstund eller liknande. Började fundera på när energin försvann och håglösheten tog över under uppväxten och när man egentligen i vuxen ålder springer förutom i något slags träningssyfte. Det är väl förmodligen bara när man är sen till exempelvis bolaget. Eller när man är på väg ut från trapphuset och man hör någon lägenhetsdörr öppnas, då jävlar rusas det ut fort som fan genom ytterdörren för att slippa konfrontation med någon unken granne. Jaja, jag vet inte vart jag ville komma med det här.

Så, fuck it.

Ikväll kör jag låten som ni finner här nedan på repeat. Tar på mig strumpbyxor, kanske ett pärlhalsband, parfymerar mitt underliv med lavendel, fäster en plymfjäder i mitt diadem och målar mina läppar röda och dekorerar mina kinder med rouge. Sedan dricker jag två glas vin vilket resulterar i att jag sedan far runt som ett yrväder i lägenheten och skriker och gråter och svär utan vettig anledning. Precis som en kvinna.
Det är nog det närmsta jag kommer ett hondjur under helgen.

This is not a love song

la la la li la lej do re mi so la li la lej skriva hemtenta li lo yeah yeah yeah li la la la baby yeah li do re mi smygtitta på tjej med inbjudande dekolletage istället wo wo la la la la li do re mi ansöka om obs-klass till nästa termin li li li la li la lej baby baby yeah...

Getting better

Jag har nästan lyckats bemästra febern, den jäveln klarade inte ta mig dit ner där man får skyffla kol.
Inledde dagen med lite läsning på soffan, sedan blev jag orolig för att jag skulle få liggsår. Så efter det har jag rört mig. Traskade bort till affären som säljer gammal köttfärs. Det regnade. Inne på affären är det ett psykfall som springer omkring och plockar kundkorgar dagligen. Jävlar så trött jag är på människan. Men han är inte farlig, säger personalen. Nähä, men det betyder väl inte att jag vill bli antastad så fort jag ska köpa en mjölkliter och oliver. Idioti.
Resterande delen av dagen har jag ägnat åt att demontera mitt hem. Det börjar bli en tradition att göra så varje år i oktober. Förra året gjordes det med en liten tår i ögat. Då var det ett fint hem som skulle lämnas. Med fina minnen. Minnen av huset mittemot där det bara bodde kvinnor. Gosse, så många kvällar som spenderades vid fönstret applåderandes med en hand. Det var tider det.
Nu lämnar jag ett hem med väggar som ser ut att vara målade av en femåring med vingar av LSD. Och utsikten mot huset mittemot består av en lägenhet där det bor en äldre kvinna med rollator. Föga upphetsande. Men snart ger jag mig av.
Allt kommer bli bra, visst blir det Hortensia?

Stigmata martyr

Vaknade inatt med smärtor i kroppen. Sedan låg jag sömnlös. När klockan ringde vid 06.30 beslöt jag mig för att kontrollera min kroppstemperatur. Det är bra att man slipper stoppa saker i stjärten nu för tiden för att göra det. Termometern visade på 38,4. Jag bestämde mig för att stanna hemma. Det är ju allmänt känt att människor avlider vid 39,5. Men eftersom jag är en kämpe brydde jag mig aldrig om att ringa 112.
Har funderat en del på när man ska ringa 112 egentligen. Ponera att jag får en hjärtattack, nu vet jag visserligen inte hur det känns men ändå, när är det dags att ringa? Det kanske har gått över, om nu hjärtattacker gör det bara så där, när ambulanspersonalen dyker upp och då uppstår ju ett genant läge eftersom man kanske störde i deras gemytliga parti med yatzi de hade i personalrummet och man tvingas reparera skadan genom att bjuda på kaffe och kallprata. Ja, det är svårt sånt där)
I alla fall, idag har jag legat på soffan och varit mycket svag och tittat på finska program på UR och talat i tungor och haft hallucigena feberdrömmar precis som Raskolnikov. Dock har jag aldrig klubbat ihjäl en stackars gammal kärring för några ynka kopek. Det har ju Raskolnikov. Den sopan.
Har gjort vissa kraftansträngningar för att få medlidande från omvärlden.
Wayne: Jag är mycket sjuk. Det är nog inte långt kvar nu.
Skinnis: Jaha, ok. Det var ingen som saknade dig i skolan idag i alla fall. Så det är nog lugnt.
Lillöras känslokalla reaktioner orkar jag inte ens redogöra för. Det gör för ont. Alldeles för ont.
Lämnar jag inte jordelivet ikväll på grund av febern, så tar nog martyrdöden mitt stackars liv. Helvete vad det är synd om mig. Alla försummar mig.
Nu ska jag krypa mot badrummet för att svälja en Ipren. Apropå Ipren förresten, är det fan inte dags att byta ut den där dvärgen som plågat oss i över tio år? Jaja, det var min sista fundering. Farväl.

Ingen av oss har det särskilt lätt.