Walking in my shoes

Jag är mätt. Överjävligt mätt, ty jag har slevat i mig carbonara i stora mängder. Efter eget recept, den där Mor Anna i bokhyllan litar jag inte ett dugg på. Det var ganska gott, även om det inte smakade så jävla mycket, men jag kommer inte avlida på grund av undernäring i alla fall.

Solen sken förut och då känner man sig direkt tvingad att göra något utomhus, man ska ta vara på det lilla och fånga dagen och fan och hans skrevande moster. Det är väl något lutherskt arv som gnager i bakhuvet och det infinner sig ett dåligt samvete om man inte tar sig ut, att sitta inne och prata högt med sig själv på hittepådanska eller skrika fula ord åt tv:n när det svaras fel på frågesport går inte an.

Människor spelar boule eller golf eller svälta räv eller väver söta små bonader som sätts på väggar och tvingas på släkt eller fiskar eller shoppar eller går med långa rockar i parker och är mystiska eller något helt annat. Själv tar jag promenader. Det är min hobby det och det sista och billigaste som fanns kvar på intresseutdelaravdelningen.

Givetvis hade solen tröttnat på att skina när jag kom ut och det var fan kallare än i en kvinnas hjärta. Kom på att jag måste köpa nya vinterattiraljer som mössa och mördarhandskar. Men jag gnällde inte, intalade mig att det inte var kallt utan bara väldigt friskt och började knalla den vanliga rundan.

Mötte många mammor med barnvagnar, noterade att det verkar vara inne med att basunera ut ungarnas namn med registreringsskyltar. Det var nån Amanda och nån Vincent och en Edvin. Dumheter. På min barnvagn ska det fan inte stå Elin, som alla mina barn ska heta. Oavsett kön. Lade även märke till att många mammor nuförtiden är jävligt smala, som att det gås på diet innan bb har lämnats. Så där var det nog inte förr, då fick mammorna vara glada och trinda några år efter födseln och funderingar på viktnedgång kom inte förrän i samband med skilsmässan.  Tror jag.

Jag blev kompis med en Golden retriever också. Det var en kort vänskap, men väldigt fin.

Gick sedan förbi en gubbe som stod och tittade på ett träd. Sånt gör man när man är gammal. Fan va bra han har det, tänkte jag, bara stå och glo på lite grenar och löv och vara jävligt nöjd och få ha hängslen och klappa sig på magen och sen gå hem och sitta i en nött fåtölj och äta karameller och somna efter nyheterna.

På hemvägen såg jag ett tonårspar som satt och fumlade med varandra på en bänk, funderade på att vänta och se om hans skulle fingra upp henne i brygga eller inte, men det gav jag fan i och fortsatte hem. I samband med att portkoden slogs in så kom solen fram igen och vinden verkade avta. Såklart.

Ikväll hittar ni mig på krog där det ska ses fotboll. Men först ska jag plugga. Men allra först måste jag vattna mina två blommor, det kan nog ta ett jävla tag. Kanske hinns inte pluggandet med. Det är en prioriteringsfråga, men det handlar ju om liv och död för blomstackarna. Jaja, hej då.