Jag vann en auktion på en skiva idag, vilken är det nog ingen idé att skriva ut för jag har svårt att tro att någon jävel bryr sig ändå. Men jag fick den fan så mycket billigare än vad jag var beredd att ge. Och det var ju fint.
Sedan tog jag en tripp till helvetet och tillbaka. Och då menar jag inte att jag varit i Darfur eller i något katastrofområde på Sumatra eller hemma hos Maud Olofsson. Nej, värre än så – jag har varit i klädbutiker. Och handlat. Jovisst vet ni.
Det har varit alldeles för mycket spring i sådana där affärer det här året, och det tär på mig. Peachy var som vanligt med som sidekick och smakråd. Eller smakråd eller väl fel ord egentligen, det är inte direkt så att hon bryr sig om vad jag säger och när jag kommer med egna förslag och initiativ så får jag oftast bara en blick som förklarar att jag är helt jävla dum i huvudet. Och det har hon ju rätt i, det är därför hon är med. Men det hela gick ganska smidigt och bra. Skärseldens lågor var inte så jävla varma idag.
Förutom en liten incident, som visserligen inte hade mig eller Peachy att göra. Och hade jag inte varit så nöjd med skivköpet så hade jag bett människan före i kön att gå och dö. Nej, det hade jag nog inte. Men i alla fall tänkt värre tankar än jag gjorde.
Hon, människojäveln före i kön, krånglade först med att hon skulle ha vad hon nu hade på olika kvitton. Sedan när hon äntligen verkade vara klar så kom fanskapet på att hon glömt dra något medlemskort. -Okej, då får vi göra ett återköp, sa expediten med en trött blick.
Jag antog att om man drar det där medlemskortet så blir man per automatik världskänd eller får gå på Nobelfesten eller åka till New York eller i alla fall få gratis inträde på Legoland, för så jävla viktigt tycktes det vara. Dessutom var det kö, en ganska lång sådan. Efter fyra minuter var det äntligen klart och då förstod jag varför medlemskortet var så viktigt. 10 % i rabatt. Det är ganska mycket. Om det rör sig om en större summa.
Men inte om totalsumman hamnar på 39 kr.
10 % av 39 kr är 3 kr och nittio öre det.
Man krånglar fan inte för tre och jävla nittio. Förmodligen en efterbliven studentjävel.
Nåväl, nu ska jag snöra ett par skor här. Och sen gå till sängs och förtränga världen i allmänhet och ogjorda uppgifter i synnerhet. Natti.
4 kommentarer:
De där frbnnde medlemskorten är världens smartaste idé. Jag har så många att de får bo i några, för ändamålet avsedda, fack i min ordinarie sopsäck (kvinnor läser handväska). Nu när jag börjat mitt nya liv som resande har jag införskaffat en sopsäck för arbetet. Där bor inte alla medlemskorten så när jag kommer in i någon butikskedja och de frågar om jag har medlemskort så inser jag att de ligger hemma...nästan alla......
Men nu orkar jag inte bry mig. En klädkedja har jag slutat ta fram kortet för. Jag har ALDRIG fått nåt erbjudande därifrån! Vi är blåsta allihop. Skaffa inga sådanan!
Det finns en kundkategori som är värre, och jag hamnar alltid bakom i kön. Folk som handlar kläder på rekvisition. För då ska det räknas och fixas och dras rabatter och adderas och så märker de alltid i slutändan att de räknat fel och får göra om det.
Grattis till skivan!
Nu ska jag också förtränga ogjord skolskit. God natt.
Som vanligt vet du precis hur man ska beskriva en jobbig människa. Och som vanligt får jag alltid nåt att le åt. Tack!
Det finns ett klassiskt djungelordspråk: "Om du jobbat i retail hatar du människor". Och det är faktiskt sant.
Under en glad period bodde jag i Göteborg. En natt när vi skulle handla korv/läsk/cigg eller vadfan det nu var, på 7 eleven, efter en utekväll så stod en jävel och jiddrade om att han inte fick handla på kort. Killen skulle köpa en muffins för 5 kr, och det stod en jättestor skylt "VI TAR INTE KORT I DEN HÄR KASSAN PÅ KÖP UNDER 50 KR". Efter typ en kvart när kön var helt gigantisk lackade min polare och kastade en femkrona (jävligt hårt tydligen) i killens huvud och skrek: "TA DIN JÄVLA MUFFINS OCH GÅ!".
Sånt värmer i hjärtat för en bitter och sur jävel som jag.
Skicka en kommentar