Let your body learn

Det har gymnastiserats idag igen. Förra veckan var den där den aktiviteten åsidosatt. Första dagen skulle det handlas helvetesutrustning i form av kläder. Andra dagen var jag tvungen att sympatidricka öl med mina lejda arbetare som byggde och installerade. Tredje dagen pluggade jag faktiskt. Fjärde dagen var jag bortbjuden. Och på den femte dagen var det ju för fan fredag och någon måtta måste det vara på tränandet. Och veckans resterande två dagar var stökiga och trötta.

Men idag gjorde jag alltså ett ryck. Jag gillade instruktörskan, men inte av de anledningar ni tror även om det inte vara några fel på dem heller. Det var bra tag i henne, och musiken var inte på någon mesnivå. Även om den mesta musiken fortfarande är helt värdelös, men jag är nog samtidigt inte speciellt lätt att tillfredsställa på den punkten.

Min egen insats var som vanligt under all kritik, även om orken börjar infinna sig och det är ju fint. Men stegen, ja jävlar, där är det fortfarande inte ett rätt. Men jag har i alla fall lärt mig att inte slå ihop händerna när det ska handklappas eftersom det bara är jag som hörs då. Att kunna hålla takten var inget som mina föräldrar förde vidare till den förstfödde.

Samtidigt tror jag att mina rörelser hämmas av byxorna, jag får inte fritt spelrum i grenpartiet. Men jag är inte redo att dra på mig ett par tajta pungvisarbrallor än. Jag skulle känna mig extremt obekväm. Och det vore inte heller rätt mot alla tjejer som förmodligen redan har koncentrationssvårigheter på grund av min närvaro, utstrålning och grace.

Men jag tycker fortfarande bäst om slutet, när det släcks ned och man får ligga på en centimetertunn madrassjävel och försöka koppla av.  Först är det lite som när man gick på dagis och hade avslappningsstund efter lunch. Det var svårt att ligga stil och man ville ut på gården igen och peta med en pinne på en död grävling eller nåt och kasta sand på tjejerna som ett slags primitivt ömhetsbevis (det där har fortsatt upp i vuxen ålder, det är lättare att med ett ordenligt nackgrepp eller en snabb spark på smalbenet kommunicera ut att man vill ta en kaffe eller öl nån dag än genom att fråga rakt ut).

Sedan hamnar man i ett stadium som kan liknas vid de sista tryckarlåtarna på ett mellanstadiedisco. Det luktar lite svett i lokalen eftersom folk inte har förstått att det händer saker med kroppen och det är lite trevande stämning där i mörkret och man vet inte om det är läge att bjuda upp till Meat Loaf eller inte. Och efter gympapasset (alltså det heter spinassbodypumppulsdeluxesuperextramegastep på ett ungefär egentligen, och inte kärringgympa som det kanske verkar som) när man ligger på madrassen så funderar man på om det är läge att krypa över till tjejen bredvid och lägga en trygg hand på ett lår och vara en aning mysig och småpussas lite.

Det kan dock bara vara jag som funderar så, det är lite oklart.

Efter det kommer tonåringens nonchalans och håglöshet in i kroppen på en och när instruktörskan börjar ställa krav på att man ska börja röra på sig igen genom att sträcka ut en vadmuskel eller något annat jävla hittepå vill man bara skrika – KÄFTEN MOOORSAN, JAG SOOOOOOOOOOVER!!!

Sedan är allt slut och det dags att åka hem och vara lite trött.

Och nu är det dags att diska. Hej då.