Don't believe the hype

Jag kan ju inte bli annat än rörd när jag får läsa såhär fina saker om mig själv, och att hon ställer sig i försvarsposition för min skull gör inte saken sämre. Jag har inte fällt några tårar över det hela, det gör jag bara när tjejer inte förstår sitt eget bästa (och tioårskvoten på den fronten har fyllts de senaste åtta månaderna). Men rörd och glad, javisst, helt klart. Den där kvinnan har tagit mig under sina vingar tidigare, och det gör mig rakryggad och stolt. För att det inte ska bli klubben för inbördes beundran så skippar jag åsikterna om hennes blogg, de känner hon till ändå. Annars så lyssnar hon på jävligt kass musik (förutom att det glimrade till med Pulp en gång) och har helt värdelös smak när det gäller gamla svenska tv-serier. Men trots sina uppenbara brister, som jag har påpekat för henne tidigare, så verkar det vara en älskvärd människa ändå. Eftersom hon är nygravid så tror jag inte att det är ett taktiskt läge att sätta sig i en taxi till Uppsala med en näve röda rosor och ringar och lovord, den där kommissarien hon kilar stadigt med kan säkert en massa fula tricks och illmariga grepp också. Så jag låter det vara, men annars så. Kommer det inte några gamla gubbar med guld, myrra och rökelse vid nedkomsten i juni och välsignar den lilla eller vad de nu gjorde, så kommer det något bättre. Det är jag säker på.

Nåväl.

Det skulle tränas idag. Dock var det någon som hade viktigare saker för sig. Först satt jag och surade över det i 20 minuter, jag kände mig inte mogen för att gå dit själv. Det är märkligt, det kan kuskas runt på tåg ensam i Europa under några veckor utan problem, men inte gå på ett jävla pass. Det störde mig. Så jag tog mig samman. Och gick dit.

För att smälta in i miljön och verka världsvan och avslappnad gick jag runt och slängde med en rosa kasse från Glitter och var allmänt naturlig. Jag fick en bra och anonym plats i ett hörn utan någon spegel. Att se mig själv i en spegel är inte bra för min sisu. Jag skötte mig ganska bra, förutom när det ska åmas på en sån där madrass, det gillar jag inte riktigt. Det gör ont i mina axlar när det ska armhävas. Funderade på att smyga fram till instruktörskan och förklara att jag har ett idrottsinvalidiserat knä och därför inte bör göra några hävningar. Men till och med jag insåg den bristande logiken i det resonemanget, så jag lät det vara. Men jag gillar fortfarande avslappningen och stretchandet bäst. Fast när det ska kännas i till exempel baksida lår så drar det mest i nacken, jag lyckas göra fel på varje grej. Och under avslappningen så tittar tjejerna på sig själva i speglarna och rättar till hårlockar och trosor och jag tittar på trosorna och det ser förmodligen tjejerna, men fuck it.

Nej, nu ska jag skära upp en död stackars kyckling och sedan ta en öl med en lillasyster och sedan viska godnatt till någon som inte hör och vakna tidigt imorgon för att jobba tillsammans med tonåring som luktar svett och en gubbe som aldrig lämnat kommungränsen. Ni andra får ha en vacker helg. Eller nåt.