Ugly sunday

Dagen började bra. Jag vaknade nykter och relativt ren i själen och låg kvar och drog mig i bingen och lyssnade på Godmorgon Världen i P1 (veckans höjdpunkt). Sedan åt jag en frukost som visserligen kanske inte hade passat på ett hotell, men för en enkel man av folket så dög det gott och väl.

Efter det bokade jag resa till Berlin och boende där. Det fick bli Berlin, jag trotsar eventuella friidrottsfantaster och tar med mig en kniv för att kunna freda mig om det skulle bli trubbel. Jag åker själv, först kände jag ett visst martyrskap över det, men kom sedan på att jag inte gjort några större försök för att få någon med mig. Så det är nog det jag vill, att åka själv. Att få dricka mina lunchöl ifred och knalla runt precis som jag vill och gå lite vilse ibland blir nog fint.

Satte mig sedan på en gräsplätt i solen och läste. Efter en timme fick jag dock ont i ryggen och tog en liten klen promenad istället.

På eftermiddagen kom Soda förbi och fick sig en bit mat. Och det var ju trevligt.

Så egentligen kan jag väl inte klaga på något gällande dagen. Lite renhet, lite radio, lite bokad resa, lite sol, lite bok och lite lax och sallad och en kall öl.

Men.

Men jag vet inte, just nu är arg. Eller ja, arg är väl jävligt fel ord, jag minns inte när jag var arg senast, jag är dock irriterad ungefär nio gånger om dagen. Så det är väl irriterad jag är, riktigt irriterad. Och jag vet inte varför, kanske har det något att göra att med att Jan ”Alla kan inte bli akademiker” Björklunds motbjudande nuna skymtades på nyheterna förut. Eller så beror det på att det är söndag och det är en dag jag aldrig varit riktigt tillfreds med. Jo, det beror nog på att det är söndag. Det faktum att det inte finns någon att bråka om utrymme med i soffan med blir så påtagligt på just söndagar och att det ska vara så förbannat svårt att käka chips (med dip då givetvis, det går ju tydligen inte annars) och glo på nån jävla Beck-film och upptäcka kåtrosor på hennes bröstkorg när Persbrandt är så där burdus på ett sätt som uppenbarligen är upphetsande stör mig. Och jag skiter väl fullständigt i chips och dip och Beck och det där våldsamma jävla fyllot, egentligen så avskyr jag det hela. Men jag kan offra mig, inga problem, för lite förbannad närhet och vetskapen om att det inte är så gör mig inte bara irriterad utan även frustrerad.

Det är som i videon som återfinns nedan (och varför i helvete är det så dåligt ljud? Så har det inte varit förut!) och då kan man försöka tänka utanför den där lådan och inte tänka på pussy som i fitta, för fitta kan man klara sig utan och sådana har jag redan sett på film.
Men en kram. Och lite uppskattning. Och lite kropp i största allmänhet. Det är svårt att klara sig utan i längden. Eller svårt och svårt, jag står ju för fan inte och faller utan det. Men ändå.

En idiot sa till mig en gång att det är trist när man väl vinner något men ändå inte får det. Det var i ett sammanhang som inte hade något att göra med kvinnor. Jag avfärdade hans prat som dumheter. Men sedan vann jag nästan något, men fick det ändå inte. Det är nog det som gör mig mest frustrerad just nu. Han hade kanske rätt, vi kanske spelar i samma liga han och jag. Nåväl, han är fortfarande en jävla idiot. Och det är ju visserligen jag med. Kanske borde slå honom en signal och låta dumfan filosofera lite för mig. .

Nu tar jag en promenad och lyssnar på lite norsk kyrkbrännarmusik och går sedan till sängs för att vakna på veckans näst sämsta dag.

Far åt pipsvängen med er!