Sweetheart come

Det är snart spöktimmen och då får man akta sig för då kommer döden och annat patrask. Och jag sitter här med mysbyxor som fått en fläck av någon sås eller något annat som vägrar gå bort i tvätten och ser ut som en kissfläck.  

Och jag tittar ut genom fönstret mot något som jag tror är månen och tänker att så här går det fan inte till på film.

I filmer är det alltid någon som kommer vid rätt tillfälle.

För på film är det alltid någon som kommer vid vad som verkar vara rätt tillfälle över tjejens ansikte och hingsten är så jävla nöjd och tjejen verkar väl kanske inte tycka att det är the time of her life men ler lite smått ändå och försöker se lycklig ut för hon är ju ändå skådespelerska och det kan ju bara bli bättre tänker hon.

Och på film är det alltid någon jävel som sitter och är lite ledsen och det kan bero på ränteläget eller för att det där paret i Let’s Dance inte gick vidare men oftast så beror det på att kärleken bråkar och där sitter människan i fråga i någon scenisk miljö som vid en bardisk eller en bergsknalle och tänker att nu får det fan vara nog och det spelas känslomässig musik i bakgrunden och publiken gråter och tänker att det här kommer ju aldrig sluta lyckligt oavsett hur det går men just då när allt hopp är borta så kommer kärleksantagonisten inklivandes genom dörren eller va fan det nu är för passage och det hugger till i de bådas maggropar och det leder till omfamningar och åtrå för nu är allt bra igen och det är ömma kyssar över halspartier och det är ingen jävel som kommer för fort eller i ansiktet utan det koms där det är kärleksfullt när halskyssandet övergått till vuxenlekar och sedan är det ömhetsbevis i grått morgonljus och ingen av parterna behöver med gråten i halsen be den andra stanna kvar med ett skadeskjutet hjärta och sedan med tårar rinnandes längs med kinderna för på film är det äkta kärlek och inga SMS-lån inblandade.

Det är natt mot tisdag.
Spöktimmen har börjat.

Ingen kommer på något sätt här.

Det här är ingen film.
Det här är ingenting.