Jag kände på mig att det var något jag glömt när jag låg och vred mig i bakfyllevärk med en liten moderat slåendes i mitt huvud och med skadeskjuten kropp och muttfdoft om fingrarna. Jag kom på vad det var när jag tog promenaden förut.
Apa fyller ju för fan år idag!
Lilla jävla älskade Apa. 28 år blir hon, och hon kommer aldrig bli äldre än mig, det är bra, det brukar jag påpeka för henne. Om jag nu inte dör innan henne, typ imorgon, men det verkar ju så onödigt. Mentalt är hon oftast runt nio år och blir väldigt glad när jag skickar Bamsetidningar till henne. Fast jag brukar själv lyssna på Bamse, det ska erkännas. Det tycker jag är lite mysigt ibland. Fast jag skulle aldrig orka med att vara polare med det där gänget. En björnjävel som är onormalt snäll och käkar honung, det är äckligt. Och en liten bögig kanin som fjantar runt och är rädd mest hela tiden och en sköldpadda som har allt utom atlantångare och lok innanför skalet som dessutom ska sova hela jävla tiden. Näe fy fan, särskilt den där Skalman skulle jag aldrig palla med.
Men Apa orkar jag med och det har jag gjort i ungefär tolv år eller nåt och jag tycker att det är fult att rangordna vänner men hon tillhör av de närmsta. Det är en människa som jag ser mycket upp till, fast att hon bara är etthundrafemtionio och en halv centimeter lång (den där halva centimetern är tydligen jävligt viktig). Hennes längd gör det också tacksamt att hota henne med en huvudspark om hon inte lugnar ner sig. Apa är en modig och driven människa, hon tar sig för saker som jag aldrig skulle orka med. Och tuff är hon också, när vi besökte Nya Zeeland för sisådär fem år sen så var det något häftigt ungdomsgäng som skulle mucka. Själv var jag beredd på löpsteget direkt, men Apa började svära och gestikulera och iväg lommade ett snopet gäng.
Vi skulle bland annat rida på den där resan. Jag hade aldrig varit i närheten av en hästjävel innan. Och en häst är stor, jävligt stor, säkert med tre meter i mankhöjd. Trodde att man bara skulle sitta på den där hästen och så skulle det gå någon slags skötare vid sidan av och man själv kunde slappna av och ta en kopp kaffe och tänka på annat och känna sig lite som Clintan. Men icke. Uppför en lerig jävla decimeterbred stig på ett berg skulle det ridas. Utan skötare. Fanskapet till häst stannade givetvis och vägrade röra på sig mitt på berget. Jag kände mig inte som Clint Eastwood och vågade inte ropa på de andra att vänta eftersom jag antog att den labila hästjäveln skulle bli rädd och skena och sedan systematiskt mata sparkar mot min kropp när jag blivit avkastad. Det blev jag hånad för efteråt. Av Apjäveln.
Nu bor hon i Australien och gör förmodligen viktiga saker. Jag saknar henne väldigt mycket, speciellt nu. Apa skulle klappa mig på huvudet och säga tjejer som inte förstår sitt eget bästa fan får skylla sig själva och att det bara är att ta nya tag och sedan skulle nog allt bli bra.
Grattis på födelsedagen din lilla fan.
Var glad att du befinner dig långt bort, annars hade du fått en jävla nacksving eller två.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar