måndag, maj 11, 2009

Waving my arms

Jag har nog aldrig, det var åtminstone väldigt längesedan, känt mig så efterbliven och bortgjord i ett icke kärleksrelaterat sammanhang som jag gjort ikväll. Givetvis fanns det inte platser kvar längst bak i ena hörnet som var min plan, nej fan, längst fram och nästan i mitten fick jag stå med min lilla bänk, och därmed inte kunna spana på kvinnornas skinkor som också det var en del av planen. Jag hade även räknat med att passet skulle hålla på i max 45 minuter. 90 minuter var det tydligen. 90 minuters omänskligt lidande.

Och sedan började det. Jogga lite på stället, det hängde jag med på. Var ganska duktig till och med. Graciös som Olga Korbut, Sparven från Minsk ni vet. Men efter det skulle bänken blandas in, man skulle upp på den där jäveln. Och precis när jag lyckats lära mig att få upp vänsterfoten, ja då jävlar skulle det upp med högern istället. Och så där höll det på. Så fort jag lyckats få ett litet hum om hur stegen skulle vara så skulle det bytas. Och taktkänsla skulle man ha. Och är det något jag saknar så är det just takt.


Ville man så kunde man vara lite avancerad och slå i luften och sånt. Resolut skulle det slås. Jag försökte lite och fäktade som en värnlös skolflicka innan jag höll på att tappa balansen och ramla in i kvinnan bredvid. Det var mycket vevande med armarna också, men jag kände mig bara som en felkonstruerad väderkvarn så jag koncentrerade mig på fotarbetet istället och hittade ganska ofta på egna övningar. Det skulle också göras lite piruetter då och då, jag försökte en gång men blev yr och svetten sved i ögonen så jag gav upp det.

Ungefär mitt i passet, när jag börjat känna mig någorlunda bekväm med situationen, ja då ville den ena lilla testikeln leta sig ut genom ett hål i grenen på kalsongerna. Det störde mig och jag försökte ytterst diskret åtgärda problemet. Men vindruvskärnan till testikel skulle ta mig fan prompt ligga och skava i hålet och eftersom jag hade front row i ett rum med 97 % kvinnor och en massa speglar så kände jag liksom inte att det var läge att börja gräva ordentligt.

När det drog sig mot slutet var det en kombinerad avslappning och stretchning. Det var lite mysigt, ungefär som på dagis vid vilostunderna. Att Into my arms med Nick Cave spelades gjorde inte saken sämre och jag var jävligt sugen på att krypa bort och skeda med en söt tjej. Men jag fick inget ordentligt gensvar på mina sensuella svettblickar. Spela märkvärdig och svårflirtad, gör det bara.

Förutom vissa svårigheter och att det var jobbigt, så måste jag nog ändå säga att det var en positiv upplevelse.

Nu ska jag bruka nikotin för att återfå lite balans och sedan dö ett tag. Hej då.

3 kommentarer:

kristofer sa...

Du överlevde! Jag som trodde jag skulle få läsa om frakturer och att antalet tänder var lågt, men icke!

Wayne sa...

Jag gick på adrenalin och överlevnadsinstinkt.

Pernilla sa...

Tack för att du förgyllde min dag! Det var det roligaste jag läst på länge, skrattade högt och avslöjade mig nog för mina arbetskamrater att jag sitter och slösurfar på arbetstid.. hmm..