To Germany with love

Jaha, här sitter jag och firar min dag, de vänsterhäntas dag. Jihoo så jag firar. Läste att det finns linjaler avsedda för vänsterhänta som läses av från höger till vänster. Jävla vänsterhänthandikappade jävlar som vägrar anpassa sig. Och att jag hugger mina egna i ryggen bryr jag mig inte om. Det är sällan jag blir beskylld för att vara Jesus, så låt mig inta rollen som Judas istället i detta ytliga skådespel som kallas livet.

Firar också att jag idag gjort sista dagen på Samhall. Firandet började med att jag imorse lyckades slå in fel kod tre gånger när jag skulle larma av, vilket resulterade i att larmet sattes igång. Fick ringa vaktbolaget och jiddra lite, men vägrade erkänna att jag skulle gjort fel, anklagade larmanordningen istället. Jag brukar genast erkänna när jag slarvat, för jag är ytterst medveten om mina fel och brister så det finns liksom ingen anledning att ljuga om något så uppenbart. Men jag trodde helt seriöst att jag slog rätt kod när jag slog 1754. Det var först efteråt som jag kom på att kodjäveln är 1753. Jag skyller på stress och att vi lever i ett jävla siffer- och kodsamhälle. Koden till mitt Visakort är för övrigt 2172. Och till min port 6509. Och till mitt hjärta två folköl.

Avslutade dagen med att anklaga en kvinnlig medarbetare för sexuella närmanden när hon tryckte sin byst mot mig. I själva verket så var jag mycket flitig med vevandet av min armbåge mot hennes barm. Det gäller att sköta sånt där diskret. Men ja, det var fult gjort av mig. Men det är sällan jag blir anklagad för att vara vacker så fuck it.

Imorgon åker jag till Berlin. Tysklands huvudstad och med smeknamnet The big apple, staden som aldrig sover.

Kom just att tänka på att det är ganska skönt att åka själv och utan Soda, som brukar vara min sidekick när det gäller resor. Inget ont i övrigt om mannen, men han känner inte sin kropp riktigt, eller snarare inte sin urinblåsa ordentligt. Som till exempel vid ett av besöken i Prag. Vi hade druckit lunchöl på en krog.
– Ska vi gå vidare eller?
– Ja, det tycker jag.
– Jag ska bara gå på muggen innan, det borde du också göra.
– Jag? Nejnej för fan, det är lugnt vet du.
– Okej, men vi har druckit fyra öl, så det finns säkert något som vill ut om, och om inte annat så vill det ut snart så passa på nu när det finns en toalett.
– Nej säger jag, det behövs inte.

Fem minuter senare står man med dumfan på en packad Karlsbro och paniken lyser i hans ögon och han hoppar som ett jävla barn som om det skulle lindra kissnödnigheten och man får ta ett solidariskt löpsteg med honom för att hitta en offentlig toalett. Och det är bara ett av exemplen, kan nog dra ett från tripp.
Utöver kissandet är han dock ett gott bihang på resande fot.

Nu städar jag. För det är en mycket stor chans/risk att jag dör på någon av flygresorna. Människor dör av sjukdomar, elaka män och flygplan och lite annat tjafs. Jag utmanar döden varje gång jag bestiger en flygmaskin. Och därför städar jag, för det vore så jävla skämmigt att komma hem i en liksäck och så måste familjen tömma en skitig lägenhet. Då kommer de jävlarna skriva i nekrologen:

”Wayne Nilsson, 1981 – 2009, avled när ett flygplan kraschade i något så oexotiskt som Kalmar, men det gör inte så mycket för hans hem var stökigt. Wayne sörjes närmast av... alltså måste vi verkligen skriva familjen här? Vi vet inte om vi kan stå för det riktigt. Jaha, ok, det ska tydligen vara så av tradition! Wayne sörjes närmast av familjen”

Och så packar jag. Fy fan va det är tråkigt. Det var enklare förr också. På Nittiotalet. Bara slänga ner tandborsten och en kondom och sen var det klart. Kondomen var för att det alltid varit kul att dra en lyxrunk i nya länder. Nu måste jag tänka till, och det värker så förbannat av att tänka. Kläder ska kombineras i olika färger och mönster. Rutigt och randigt passar tydligen inte ihop. Det förklarade en flickvän för mig mycket bestämt en gång. Då blev jag lite sur och kontrade med: - Du älskling, du vet att du fan ser ut som Svenne Hedlund i din nya frisyr va? Hon hade klippt lugg, det var populärt där runt 2003. Nu bor hon i hus med nån rakryggad jävel och ska säkert föda ett barn skulle ha varit mitt. Men jag är inte alls bitter för det. Inte jävla alls.

Berlin blir nog bra, Berlin är bra. Bara jag lyckas hålla mig borta alla friidrottsfjantar så löser sig allt. Och hororna kommer att locka mig med sina falska lovsånger. Men jag vill inte åt deras skattkistor med en enda stor inflammerad hårsäck till venusberg. Det vill jag inte.
– Men Candy Rose, du får tio åjro om du bara rör vid min arm lite snabbt och tittar mig i ögonen och sedan viskar att du älskar mig, säg Ich liebe dich med all din lidelse du har inombords, snälla gör det och låt mig få tro för några sekunder att allt är på riktigt, allt är över snabbt, snälla gör det för mig Candy, tio åjro och en cigarett.

Nej, nu ska jag fortsätta med viktiga saker här. Och nosa på en flaska rött. Kanske hörs vi igen, kanske inte.

Kram

Ps- målet är som vanligt när kommungränsen lämnas att aldrig återvända. Jag ska ragga upp en rik borgarkärring på KaDeWe och sedan massera in tryffel och gåslever i huden på henne i någon fräsch paradvåning.