Like a friend

Alltså va fan, har vi inte haft nog med sorger och besvär i den här världen i år? Först var det Victoria och hingsten från Ockelbo och sen kom Bruce Springsteen hit som han gör varannan vecka och sen dog Michael Jackson och nu är det Madelääään som ska partnerskapa sig och sen säljer väl Springsteen ut Ullevi igen en vecka i november.

Jag orkar inte mer, jag gör inte det. Kan inte någon bara sätta ner foten och säga ifrån och förklara att det tammefan räcker nu!

Jag bävar för den dagen då någon av de där blåblodiga systrarnas underliv bär frukt och pöbeln kommer att stå på rad och buga med mössan i hand för att hälsa frälsaren välkommen.

Men nog om det nu. För ett år sedan hände en sak på Samhall. Idag hände samma sak. Därför kommer en repris, eftersom händelseförloppet var ungefär detsamma:

Oj oj oj, det var spännande på Samhall idag. Strömavbrott, tydligen nån jävla huvudsäkring som hade brunnit. Ingenting fungerade och allt var svart. Skönt med drama i vardagen, jobbar man på Samhall så slipper man åka till K2 för att få lite äventyr. Kuben kom rullandes.
 - Vilken katastrof alltså.
Katastrof för företaget kanske, tänkte jag, men det innebar ju en paus och cigaretter så jag klagade inte. Sedan kom det nån elektriker och började undersöka elskåpet och Kuben kom rullandes igen.
- Herregud, jag har aldrig sett en elektriker se så skrämd ut som när han såg kabeln som var bränd. Ja jäklar alltså.
Själv har jag aldrig reflekterat över elektrikers ansiktsuttryck när de arbetar, inte hur de ser ut på fritiden heller för den delen, jag känner ingen elektriker, så jag kunde inte replikera med något.

Kuben rullade vidare och skrockade för sig själv. Det var en stor dag för Kuben. Han kände sig nog viktig och duktig som med sin ficklampa informerade oss andra. Jag gick ut och kedjerökte lite och det tog inte lång tid innan jag började tänka på barnförbjudna saker om Lollis. Ett snabbt nummer på golvet mellan hyllorna i dunklet hade inte varit dumt. Men sedan hörde jag hennes röst och det lilla uns av kåthet som fanns inom mig försvann direkt. Att höra hennes röst kan ibland vara som att bli huggen med en kniv i örat. Obehagligt med andra ord. Efter en timme hade jag tröttnat på att röka och göra ingenting så jag gick till chefen och krävde att vi skulle stänga eftersom personalens ögon kunde ta skada av allt mörker och det skulle inte facket gilla och det bästa vore om vi fick gå hem eller till bolaget. Det tyckte inte chefen.
– Strömmen är nog snart tillbaka, sa han.
Som självutnämnd fackrepresentant kände jag mig som 2000-talets Lech Walesa och ville trots nederlaget begära mer.
– Får vi inte gå hem så kräver jag, och arbetarna står bakom mig, att du ordnar ett fritt Palestina!

Chefen gick iväg utan att svara. Jag gick ut mot lagret för att verkligen försäkra mig om stödet angående Palestina, men det var ingen som lyssnade. Visserligen orutinerat av mig att försöka föra viktiga frågor dagen efter Allsång på Skansen. Jag knallade till chefen igen och efter cirka en halvtimme när det kändes som att Palestinafrågan var nära en lösning kom strömmen tillbaka och allt återgick till det normala. Ironiskt nog så medförde det elektriska ljuset ett jävla mörker.

Slut på repris.

Idag är det lilla julafton. Jag ska få ett paket. Paketet ska jag hämta ut i en affär där det jobbar en jävla fitta. I paketet är det böcker, det vet jag eftersom det är från mig själv. Det är så det fungerar när ingen annan ger mig presenter. Själv är bäste dräng. Åh tack så mycket kommer jag säga till mig själv och krama luft. Låt mig få bjuda på en kopp kaffe som tack för de fina böckerna, snälla låt mig, jag är så tacksam för en present en vanlig tisdag bara sådär, du är så snäll, världens bäste vän, jag har varken socker eller mjölk men det behöver du ju inte för kaffe ska ju drickas svart eller inte drickas alls, så fin du är förresten, jättefin…

Ja, och så där kommer kvällen fortsätta och sedan är dygnet över och allt är återigen förstört.

Nu går jag. Hej då.