God´s gonna cut you down

För några dagar sedan hände nåt tragiskt. En katastrof. En olycka.

Eftersom jag bor i ett I-land kan jag ibland ha svårt att se verkligt tragiska katastrofolyckor.

Men nu var det så att nagelklipparen rasade ner innanför badkaret ska ni veta. Helt omöjligt att få ut den lilla rackaren utan att göra ett stambyte.

Mina naglar har växt sedan dess. Jag ogillar långa naglar. Det och kladdiga händer. Och borgarna.

Man kan fan sitta helt stilla i ett sterilt rum och efter fem minuter har det ändå samlats en halv- eller helskabbig rand under nagelspetsarna när de får växa otyglat.

Så det där har jag levt med i ungefär 48 timmar. Obehag. Nu kan man ju tycka att jag kunde ha bitit på naglarna för att korta ner dem. Jo, det kunde jag ju.

Men fy fan. Är det något som jag tycker sämre om än Takida-fans och hon den där modetjejen på tv som tidigare var chefredaktör för den där tidningen som lär unga tjejer att banta och raka framstjärten innan de kommit i puberteten så är det nog nagelbitare.

Nåväl, nu har jag tagit mig i kragen och köpt en ny klippare och ska därför sätta mig tillrätta i duschen och klippa tassarna.

Ni får lyssna på 16 Horsepower så länge, fan va bra ni har det.

Ps – Talgbollarna är redan borta. Otacksamma fågeljävlar. Resten äter jag nog upp själv i slutet av året.

Consider the birds

Idag är det första advent. Men det är inte så överdrivet spännande egentligen. Det är första advent varje år, det spelar ingen roll om det är roligt eller inte, det kommer ändå.

Men idag tänder många ett av fyra ljus för att vänta in julafton. Om vi väntar på Tomten som kommer med Coca Cola eller om det väntas på att få fira little baby Jesus födelse är lite oklart, det blir lite grumligare år för år det där tycker jag.

Man kan smälla upp en adventsstjärna i fönsterkarmen också, den ska symbolisera Betlehems stjärna som visar de tre vise männen på vilken plats krubban med little baby Jesus ligger. Det är bra. De kan behöva lite guidning, de där vise männen, när de kommer med guld och myrra och hasch.

Själv fick jag lära mig när jag var liten att inte försöka locka till mig okända män, oavsett om de lockade med knallpulver eller myrra eller bara en skön åktur.

Därför har jag bara hängt ut några talgbollar i buskverket på den lilla uteplatsen. Talgbollarna ska locka till sig småfåglar som är hungriga och inte några okända män som luktar balle om fingrarna.

Problemet med de förra talgbollarna jag satte ut var att jag inte fick någon glädje av själva ätandet själv. För hur man än vrider och vänder på det så är alla handlingar egoistiska, i grund och jävla botten.

Det jag menar är alltså att jag inte fick se när småfåglarna åt av talgen och var glada och slog volter och kanske sjöng för mig utanför fönstret som kolibrierna gör för Kalle på julafton.

Det kan lika gärna ha varit en skabbräv eller skatjävel som ätit upp bollarna, och då kan det ju kvitta. Egentligen borde jag bara hänga ut talgbollarna när jag själv sitter i köket och kan övervaka. Småfåglarna borde lära sig att delad glädje är dubbel glädje.

Men ja, man vänjer sig. Ja, fy fan, det gör man ju. När man sitter i köket på morgonen och fryser om fötterna och det luktar dåligt kaffe och tråkig ost och olust utan några fåglar utanför fönstret.

Blood on the tracks III

Vi fattar oss kort. Förra veckans På spåret-fråga löd: Vi lämnar sovande vattendrag och hamnar mellan ax och limpa.

Resan gick alltså från Växjö till Mjölby. En del vettiga svar kom in. Det var dock Angela och Ritva som först svarade Mjölby. Sara svarade också Mjölby.

Däremot svarade ingen Växjö, därför utdelas bara 200 poäng till Sara. Angela och Ritva får dela på 205 poäng. Det är det mest rimliga för mig som domare att bestämma det.

Veckans fråga lyder: Vi åker från lomhörd muslim och hamnar där Dracula bor i stammen.

Den här gången får man 1000 poäng om man tar både avreseort och slutmål. Bara 300 poäng om ett svar pressas fram.

Nu ska jag plugga. Hej då.

Dear whores

Komma hem jävligt frusen vid elvasnåret. Missa årets tv-händelse – På spåret. Vara kissnödig. Vara lite full. Vara lite trött på livet. Vara lite trött på det mesta.

Öppna ljummen men dyr öl. Glo in i väggen. Lyssna på Skinny Puppy. Dricka en klunk öl. Sura över att fötterna fryser. Sura över det mesta. Dricka upp ölen. Lomma – med betoning på lomma – till köket och hämta en ny.

Svära åt kylskåpet. Darra av kylan. Darra av livet. Lägga armarna i kors och glo på affischen med Fields of the Nephilim och sucka. Sucka dramatiskt. Fisa och känna doft av ketchup utan att man ätit ketchup och konstatera att Darwin och Gud har bott i magen och bråkat.

Lyssna på 16 Horsepower och önska att man var religiös – med motiveringen ”att då vore det ändå värt något”. Glo en stund på en kontaktjävel. Frysa lite. Känna att det bränner i kroppen. Att det bränner i magen. Ta en snus. Dricka lite öl.

Sura över kommande tenta. Säga kukjävelfittahelveteshoramatsodellanusbögluder med emfas. Lyssna på Pulp.

Se sig själv i spegeln. Se Anna Books lökar hänga under ögonen. Se ut som sju svåra år. Glädja sig åt att man bara är 29 enkla år.

Turn loose the swans

Veckans djur: svan

En svan är en fågel som påminner om en struts fast ändå inte. De är dock mer besläktade med änder och gäss. På utrikiska heter svan cygnini och runt om i världen finns det sju arter, varav tre av dem bor i Sverige – till exempel knölsvan.

Svanen har en jättelång hals och hela kroppen, halsfan inkluderad, kan blir ungefär 160 cm lång. Den kan väga runt 15 kg. Som ett treårigt människobarn ungefär. Och så kan den ha ett vingspann på tre meter.

Pälsen på en svan av består fjädrar. Fjädrarna är på de flesta svanarna vita. Men det finns svarta svanar också, de bor på Nya Zeeland och har röda näbbar och är fina. Man kan stå och dumglo på de svarta svanarna en stund för att sedan dunka sin lilla resekamrat hårt i ryggen och förklara ännu en gång att man lätt skulle kunna sparka henne i huvudet.

En gång om året ruggar svanen, och det sker på sommaren. Att rugga innebär att fjädrarna byts ut, och så kommer det nya. Ungefär som när ormen ömsar skinn eller Lulu Carter fixar nya läppar. Inget konstigt alls.

Letar och äter mat gör svanen på land och i vatten. Det som främst slinker ner är rötter och stjälkar och lite annan skit. Det verkar knappast vara någon kulinarisk resa när svanen ska äta.

Kinesar gör den i ett bo som ligger på marken och är cirka en meter i diameter. Svanmannen hjälper till att bygga boet och även att ruva äggen, vilket tydligen är ovanligt bland gäss och änder. Gud vilken jävla bög, skrattar säkert de manliga gässen och änderna medan de dricker pilsner och drar fräckisar och låter sina kärringar snickra bohag och värma barnen som bor i skal.

Inom kulturlivet återfinns svanen i en bok som heter Den fula ankungen som går ut på att man blir tjusigare när man blir äldre. Och i en balett som heter Svansjön. Och så finns det ett band som heter The Swans som är ganska dystra av sig. Det finns en ort i Dalarna som heter Vansbro också, invånarna där vill säkert byta namn på byn till Svansbro, som ett litet PR-trick liksom.

Man kan även ha en stor tavla på sovrumsväggen med två svanar i en solnedgång vars halsar bildar ett hjärta. Det är både vackert och smakfullt.

Grattis svanen till Veckans djur. Du får utmärkelsen mest för att det börjar ta slut på andra djur.

Hamburg song

Muslimerna vallfärdar till Mecka. Agneta Sjödin åker på pilgrimsresor i Spanien för att möjligtvis få skavsår och en ny pojkvän som kan bytas ut efter tre veckor, kanske är Gud inblandad också. Och en massa brass förstås. Pöbeln glor på TV4 och åker till Gekås i Ullared för frälsning.

Alla har vi våra egna sätt för att få själslig tillfredsställelse.

Själv tar jag med mig min sidekick Soda och åker till Hamburg i jakten på den heliga graalen. Bägaren ur vilken Jesus och smågrabbarna drack vin till den sista måltiden stavas i det här fallet Nordlicht och är en låt av Sällskapet.

”Det finns en krog vid Elbes kaj

i St Pauli-stad, bland ilandflutna vrak

här hänger vi som har mönstrat av

här hänger vi och kramar våra glas

folk ifrån syd, och folk ifrån nord

Rund um die uhr, rund um die uhr.”

Om Nordlicht verkligen finns på riktigt eller inte, det vet väl för fan inte jag. Jag går bara på vägbeskrivningen som kan höras från 03:08.

Man ska tydligen tjyvåka tunnelbana till Millerntorplatz och hälsa på Bismarck och sedan lyssna på horornas klagosånger och mittemot kyrkan finns Nordlicht.

Jag har alltså inte undersökt närmare om Nordlicht existerar. Det tar bort utmaningen. Jag tror ju knappast att Columbus drog upp sin asteroidtelefon och kollade läget innan han hittade Amerika.

Gud va trist för honom att få meddela för en hormonstinn besättning som inte ville annat än att plundra och våldta eller vad de nu gjorde att det var läge att ställa in eftersom en jävla nordbo som hette Leif hade varit där innan och rotat.

Så kanske finns Nordlicht. Kanske inte. Och om inte kommer jag utnyttja mina svaga kontakter i nöjesbranschen och kanske kräva Thåström på resan.

Vår expedition avgår i alla fall den 10 december. Den uppmärksamma läsaren har kanske sedan tidigare förstått att jag tycker att Hamburg är en riktig jävla skitstad. Jag har varit där 2,6 gånger och skulle skulle kunna skriva en bok, eller en novell eller i alla fall en liten notis om hur dålig stadjäveln är.

Varför åka dit då? Ptja, jag har väl aldrig utgett mig för att vara speciellt konsekvent i det praktiska. Så fuck it.

Vi ska se på fopoll också. Tyvärr blir det inte anarkopunk utav bara helvete med St Pauli utan bara lite lojt med Hamburger SV. Men så länge det finns wurst att äta och öl att dricka så löser det sig säkerligen. Det har ju trots allt fött upp fler än det slagit ihjäl.

Godnatt.

With teeth

I torsdags kom en nyhet om att vi i Sverige använder för lite tandkräm, och dessutom gör det på fel sätt. Det är väl själva fan att vi inte ens kan hantera tandkräm utan att det blir fel. Det är forskare som kommit fram till det där, och studien presenterades tydligen på en tandläkarstämma. Mycket ryggdunkande och plombonani där kan tänkas.

Det där avfärdar jag som buffel och båg. Vi får inte äta för mycket, vi får inte dricka för mycket, vi får inte röka för mycket, vi får inte dela för många sprutor i mörka gränder med okända människor.

Så varför skulle vi få trycka i oss ännu mer tandkräm? Jo, för att forskarna är köpta av tandkrämsbolagen förstås. Vi ska bara konsumera ännu mer tandpasta.

Nestlé är säkert inblandat också, om de ligger bakom nån tandkräm vet jag inte, men om så är fallet innehåller den förmodligen plutonium och säljs billigt på den afrikanska marknaden.

Allt det här vet jag för att jag har över 200 högskolepoäng och dessutom är så välutrustad att jag vid slakt tillstånd kan ha ballen som halsduk och vid styvhet kan agera vägbom på autobahn. Så lita på vad jag säger.

Nu ska jag borsta tänderna. Helst skulle jag göra det med björksav, men det är kallt ute så det får bli med nåt blått tjafs.

Ps – Och så ska jag damma av den här gamla låtlistan och hytta med näven åt livet och ligga och muttra tills jag somnar.

Blood on the tracks II

Jag rakade bort min kulturella skepparkrans förra veckan. Jag orkade inte helt enkelt gå runt och vara kulturell längre, det blev alldeles för många citat av Strindberg och det skulle refereras till Bergman så fort nåt schackrutigt mönster dök upp.

Det blev för mycket. Och sen så trivdes jag inte i att knata omkring i birkenstock och nötta manchesterbyxor heller.

Nu upplever jag dock att min skäggstubb är tunnare än tidigare. Det verkar som att jag blivit tunnhårig i skäggbotten. Kan det stämma?

Någon som kunde koncentrera sig på vad Dr. Quinn faktiskt sa och botade, istället för bara på hur hon såg ut, kan väl svara på det.

Nåväl.

Idag är det fredag och snart börjar På spåret. Därför kommer här andra frågan i Wayne Nilssons På spåret-tävling. Det blev ju ett sånt oerhört gensvar förra gången, det var roligt.

Vi lämnar sovande vattendrag och hamnar mellan ax och limpa.

Ni kan inte bara börja gapa om Borås hit och dit och sedan sitta glo efterblivet med halvöppen mun på skärmen i tron om att det ska börja regna konfetti och silvermynt och smällkarameller. Ni måste motivera.

Den som svarar rätt på både punkt A och B får 900 poäng. Tänk! 900 poäng! Det är jättemycket! Med 900 poäng i handväskan under kvällen behöver ni inte ha parfym eller rakvatten som jaktolja på Harrys när ni ska jaga kjoltyg eller motsvarande.

Lycka till! Hej då.

The weeping song

Eftersom jag är trve anser jag inte att Weeping song är den bästa låten med Nick Cave and the Bad Seeds. Vi som är trve tycker inte så. Men den är bra, jävligt bra.

Och videon – så enkel, så bra, så fantastisk. Den gör mig glad.

Tänk att få sitta i en eka med Blixa Bargeld och Nick Cave på ett åttonde världshav gjort av plastsäckar under en stor måne och dricka ur butelj (fantastiskt ord) eller mugg (mindre fantastiskt) och gunga med av bara farten.

Sitta mellan Blixa och Nick. Vägra ro förstås – Käften tyskjävel, jag får valkar i händerna, och nu sitter jag på kudden, jävla Crocodile dundee, för jag orkar inte få ont i stjärten av den hårda träbänken.

Vara cool förstås. Vara stursk efter nio buteljer. Vara morsk och fäkta med armarna mot Moby Dick när han kommer och ska bråka.

Känna att man har folk i ryggen med Blixa och Nick när man med koks i lasten närmar sig en ogästvänlig småbåtshamn. Kanske meta lite abborre eller fiska en krabba med hjälp av klädnypor och knäckta musslor som man lägger i en hink och tittar på en stund och försöker dia med buteljen i ena klon på ett hjärtligt vis.

Jaja, det jag ville säga är att det inte blir nån blogg idag, vi tittar på en video istället. Men det tycker ni är roligt, när det rör sig och låter och flimrar och så. Ja, det tycker ni är roligt, ni kan ropa och peka åt allt som händer. Gonatt.

Take this job and shove it

Tenta igen om två veckor. Det är nog dags att söka ett jobb på heltid snart. Men då sitter man ju bara på möten hela dagarna och har en skjorta som skaver. Idag satt jag på möte i åtta timmar. Höll på att skita på mig tre gånger.

Inte för att jag blev skrämd utan mest för att magen var i ett dåligt skick.

Det magonda skyller jag på en indier som heter Vindaloo – han eller hon skulle bara vet att det redan första gången blir jobbigt att rusa ut ur mötesrummet i ett försök att söka förståelse genom en nickning mot mobilen och en menande blick mot Führern.

Det kvalificerade yrkeslivet är ett jävla falskspel, inte ens björna kan man motvilligt och ärligt göra utan dåligt samvete.

Jag vill nog ha ett fysiskt arbete egentligen. Flytta en hög med stenar från plats A till B. Fem dagar i veckan. Fan va skönt, se resultat direkt utan en massa utvärderingar och planer och annat skit från ledningsgrupper och folk med scarf som saknar verklighetsförankring.

Eller kommunalare av nåt slag kanske. Men då blir man väl en av de där fyra som står och glor med armarna i kors och väntar på att den femte som gräver gropjäveln ska bli klar.

Kratta löv tror jag på. Det är nog ganska gemytligt och rogivande och så kan man lyssna på radjå eller fågelsång eller fylleskrålet från alkisbänken. Men då måste det vara många löv som ska bort. Vad som är många löv är väl ganska relativt, men en bokskog om senhösten kan nog vara nåt att bita i (för er som bor i Borås är en bok inte bara en ihopsättning papper med figurer på som ni tvingades bokstavera er igenom på högstadiet, utan även ett träd).

Det måste som sagt vara mycket av någonting. Precis som med dammsugning för att det ska kännas intressant. Helst ska man ha så många dammråttor så att till och med Anticimex ryggar tillbaka vid en utryckning. Nu menar jag inte att man ska låta det bli så skitigt, lite hyfs har vi, men det är ju absolut trevligast att få suga loss då.

Konferensvärdinna.

Det kan vara ett yrke också. Det tror jag är ganska roligt och skulle passa mig bra. Jag är serviceinriktad och kan vara trevlig när det krävs och ställa fram stolar och bordsvatten och så där. Problemet är bara att folk överlag är idioter. Särskilt när de är på konferens eller kurs eller whatever.

Det viktigaste i hela världen för folk just då är fikat. Kaffet. Mackan. Sötslisket. Och det är precis det som gör folk till idioter.

Det spelar ingen roll om konferensen hålls i Skagen och deltagarna får se det där berömda jävla ljuset och bo flott och flådigt och lyssna på talare som Obama, Churchill, Martin Luther King och Madonna och sedan få mingla med Moder Teresa efteråt – visst fan är det ändå alltid nån liten kärring från Norrköping som ser ut som Karlsson på taket som ska gnälla på att det bara var en skinkskiva istället för två på mackan till eftermiddagskaffet och att det inte fanns socker i ströform utan bara i bit.

Det där kaffefikatjafset är nåt som övergår mitt klena förstånd. Det är så oerhört märkligt hur allt intresse kan läggas på det där istället för helheten.

Och som oftast har jag ingen slutsats. Men ändå. Gonatt.

Breakfast on the moon

Det regnar. Det är maudag. Och så finns det ingen frukost heller ty det hade börjat växa bomull på brödet. Det var en miss från min sida helt klart, jag trodde att brödet skulle stå pall lite längre. Det finns däremot en apelsin, men jag orkar inte inleda dagen med en jävla massa kladd.

Om jag bara hade en iPhone, då skulle jag kunna fixa en frukost-app och vara mätt hela dagen. En iPhone är allt världen behöver, löser alla problem. Men det finns ju vatten i kranen, och det är det inte alla som har.

För övrigt kan jag meddela att om/när jag blir tillfrågad att leda socialdemokraterna kommer jag att tacka nej. Jag har inte tid. Och man kan inte leda det enda arbetarpartiet utan frukost i magen heller. Nu tar jag på mig sydvästen och går på brödjakt. Hej då.

We´ll meet again

Idag är det fars dag. Det är ungefär som mors dag fast åt andra hållet. Kanelbullarna har också en egen dag, fast det förstår de inte för kanelbullar är dumma bakom huvet.

Men idag är det alltså pappornas dag och då måste man skriva om det på internet, det är så det fungerar. Själv har jag inte firat fars dag på 15 år, det är inte någon protest mot handeln som är den stora fars dag-vinnaren, utan för att Gud bestämde att det fick vara nog en julieftermiddag 1995.

Jag och Gud har en ganska ansträngd relation sedan dess. Jävla sopa den där Gud egentligen, försöker göra anspråk på att ha skapat världen också när alla ändå vet att det var Darwin.

Så idag har det inte firats något, jag har åkt tåg med en tung bakfylla i kroppen istället. Och så har jag tvättat också, jag fick med mig en okänd strumpa och en okänd raggsocka från stugan. Fan vilken vinst, två julklappar mindre att handla.

Nu är det sovdags. Min pappa brukade säga godnatt genom att gnugga skäggstubben mot min kind, det gjorde ont och var roligt. Vi tar och lyssnar på en låt med Faith No More från den skiva som förmodligen blev den sista som farsgubben inhandlade. Nattifnatti.

Fear and desire

Jo alltså det här med sill, de där små fiskbitarna som föds i burk på affären ni vet. Det är en jävla djungel det må jag säga. Det förvånar mig hur det kan finnas en marknad för alla dessa smaker. Finns det verkligen en efterfrågan?

Senaps- och löksill kan jag gå med på att det finns sug efter, för det är sånt som fanns när jag var liten och lite mer efterbliven och då är det okej.

Men när det ska börja smaka vitlök och tomat och midsommar och krav och skärgård och Frankrike och långfredag, då vet jag fan inte längre. Givetjävlavis finns det sill med limesmak också, lime och vodka.

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen – den reklambyrå som marknadsförde lime för sisådär tio år sedan gjorde ett jävla gediget arbete. Lime fanns inte på 90-talet, nu finns det i modersmjölken.

Men att hitta sill som smakar sill i mataffären, ja det är lika förbannat svårt som att finna en godhjärtad moderat.

Och flaskvattnet såklart. Allt jävla flaskvatten. De där som läser fräsiga modemagasin och är lite bättre än alla andra ska givetvis ha buteljerat kranvatten från Alperna och Italien och Dalai Lamas diskho – rent och fräsch och naturligt.

Vi som föddes på landet och alltid har stått med mössan i hand och tittat under lugg när vi öppnat grinden för brukspatron tycker fortfarande att det är fascinerande med bubblor så därför köper vi mineralvatten.

Fast inte när Aftonbladet kör nån miljökampanj i pappersupplagan förstås, då håller vi upp med vattenköpandet på plastflaska. Men bara för en dag, sen har vi glömt det och rusar till hyllorna med mineralvatten.

Och jävlar i helvete så vi kan välja och vraka där. Det är smak av melon och lime och anis och anus och lime (förstås) och smultronblåbär och läderfläder och citronjordgubb och citronjordgubbsmultronblåbär och gudiröva.

Den goda smaken tycks ha gått förlorad i alla smaker.

När vi valt mineralvatten kan vi gå till tidningshyllan. Hur det kan finnas en marknad för alla dessa magasin är också en för mig olöslig gåta. En tidning om fiske, och så en tidning om flugfiske. Det är ungefär det som borde räcka åt fiskenördarna. Men nej, det finns ungefär ytterligare 29 olika fiskemagasin där män i sydväst provar olika typer av metmask med limesmak.

Och alla dessa tidningar som behandlar ämnet historia. På elva av tio omslag kan man läsa rubriker om Hitler eller Stalin eller apartheid eller Ku Klux Klan eller annat som lite ytligt kittlar, typ krig eller folkmord. Det vore väl ändå guld för tidningsförlagen om det hittades en sexdagbok av Eva Braun, sex och nazism är vad folk vill läsa om.

Jomen sex ja, det gillar vi ju förstås. Men bara när kvinnor berättar om sina lustar såklart eftersom det attraherar kvinnliga läsare som får en bekräftelse på att det faktiskt inte är onormalt att som kvinna ha ett sexuellt begär. Och så de manliga läsarna då som får stånd.

Att läsa om mäns sexualitet är det ingen som är intresserad av. Att ha ett uppslag om Lasse, 43, som berättar om vad han tänker på när han runkar och hur han torkar sig ren med den där redan stela strumpan säljer inga lösnummer.

Jaja, det var allt. Jag ville bara be marknaden att lugna sig i jakten på nya produkter. Och konsumenterna till en bojkott av allt som innehåller lime. Hej då.

This is not a photograph

Neubauten igår var överjävligt bra, där missade ni nåt. Alltså riktigt, riktigt bra.

Nog om det.

Jag ska bildblogga idag. Men det får bli utan bild eftersom min kamera fortfarande åker flygbuss mellan Stockholm och Skavsta, det har den gjort i två och ett halvt år. Jag har heller inte någon sån där smart asteroidtelefon. För att kunna skicka bilder med min mobil krävs det säkerligen en sladd av nåt slag och att man gör en inställning. Men eftersom jag saknar sladd, glasögon och intresse så blir det ingen bild, så ni får använda lite fantasi istället.

Det är en bild på en skylt. På skylten står det: Cafe Levinskys. Tacobuffé 65 kr.

Och så är det lite färger och skit och nån logga kanske. Under bilden har jag nu skrivit en fyndig bildtext, den lyder:

Ingår det en cigarr till efterrätt?

Kan ni se det hela framför er? Sitter ni och skrattar så att ni gråter och slår er på knäna? Ja, det är klart ni gör. Nu ska jag äta en sill- och äggmacka. Ämnet sill ska behandlas en annan dag. Hej då.

Let's do it a dada

Jag har skrivit ett inlägg på Cramp Magazine. Det kan ni ju läsa här medan jag lär mig lite om kvotering. Efter det ska jag bara vara stökig och lukta trubbel hela helgen. Nåjbaten rules!

King Tubby meets the rockers uptown

Det kom över 300 mail med olika svarsförslag till På spåret-tävlingen. Den som dock svarade rätt först var Urban Hellberg-Lindström med Istanbul. En mycket stark insats av Urban. Däremot har det setts som lite osportsligt att svara rätt så snabbt. Många har hört av sig och varit besvikna och som vanligt är alla kränkta.

TheLoom gjorde också en bra tävling. Bogey gjorde ungefär som man kunde förvänta sig av honom, och svarade således på fel fråga. Han trodde helt enkelt att vi skulle rösta fram Sveriges rövhål till stad och föreslog då Borås. Rätt, men ändå så fel av den gamle.

Nog om det.

Jag har tänkt på en sak, en sak som känns viktig. Ni vet sådana där teckenspråkstolkar som får vara med i en liten ruta när det är tv-program som har en stor samhällelig betydelse, som partiledar- eller riksdagsdebatter och Melodifestivalen, ja det vet ni nog.

Vem är det som kontrollerar att tolken tolkar korrekt under en direktsändning? Det måste ju finnas något slags övervakningssystem för det där kan man tycka.

För tänk om tolken tröttnar på teckna vidare när Mats Odell indirekt menar att det är den vita kristna kärnfamiljen som är överlägsen alla andra och istället börjar teckna personligt om att den lider sina helvetes kval huruvida det ska bli kyckling eller fisk till middag eller börjar dra anekdoter från semestern i somras när Lars och Monica introducerade boule eller får handtourettes och det hela slutar med en kavalkad av otäcka könsord.

Är det upp till tittarna själva att reagera om det händer? Eller finns det någon som basar över det hela? Eller litas det fullt ut på tolken? Tolken har nog säkert gått igenom några lämplighetstester förstås.

Jaja, idag passar det väl utmärkt med en låt om Hasse Majestät. För er som inte orkar lyssna så är slutsatsen av låten att kungen är en jävla skit och en jävla parasit. Fin gammal punk från Göteborg som undertecknad gick runt och gapade om på mellanstadiet. Hej då.

Blood on the tracks

Jaha, snart börjar På spåret.

Sveriges bästa (och enda riktiga) underhållningsprogram.

Det är jävligt synd att Ranelid inte är med längre, han kunde så mycket han, och ödmjuk var han inför frågorna som inte kunde besvaras också.

- Herregud, jag har inte en aning.

- Jag vet nästan svaret på frågan och därför kommer jag köra en kvarts onani nu.

Det förstnämnda sa Björn. Det gjorde han fan, när han inte kunde. Stort. Fy fan va bra. Björn hade distans till sitt eget kunnande. Det hade han.

Precis som Birro. Det var fan Birro som kunde allt förra säsongen, den där radioprataren som aldrig skrivit en diktjävel visste inte ens vad hon hette.

Men vet ni, nu kan ni briljera utan att skriva poesi eller möka runt i Skåne bland tryffelsvinen och rösta på SD, för här kommer Wayne Nilssons På spåret-tävling.

Fråga: Vi närmar oss en stad som finns intill på spåren.

Precis, en enkel fråga. Svara på den nu och vinn en tillåtelse att åka till New York eller Alperna över nyår.

Du måste dock förstå och motivera svaret.

Fuck off!

Protect ya neck

Veckans djur: giraff

Giraffen bor i ett land som heter Afrika och kännetecknas främst av att den har små horn på sitt huvud. Kanske är det värt att nämna att det också är det högsta djuret i hela världen och kan bli så lång som 5,5 meter. Det är mycket högare (ja, det heter så) än världens längsta människa det.

(Världens längsta människa står förresten uppstoppad på en gata i Köpenhamn utanför ett museum, där står den jäveln i ur och skur och ser ner på alla svenska pysslingar som är framme och pillar honom i skrevet – för att det är så crazy och man är ju ändå på möhippa i utlandet och då är det fan inte mer än rätt att man får gå fram och riva okända män på ballen)

Precis som alla andra däggdjur har giraffen sju stycken nackkotor, men det spektakulära med giraffen är att de sju kotorna är väldigt stora och fördelas på omkring två meter hals. Svanar och strutsar har också långa halsar men de lägger ägg. Eftersom giraffens hals är så lång är det problematiskt att transportera blod till hjärnan. Men det har evolutionen, eller Gud, löst genom ett väldigt stort hjärta på giraffen. Tolv kilo väger det och pumpar runt omkring 60 liter blod i minuten.

Giraffen har fyra ben och kan springa fort som fan. Savannens blixt kallas den kanske bland de andra djuren, le blix de savan säger nog djuren i de forna franska kolonierna. Eftersom den inte har några händer att äta med får giraffen använda tungan som är stark och muskulös och 45 cm lång. Där ligger Gene Simmons i lä. Kiss är för övrigt ett jävla skitband. Med hjälp av tungan äter den blad från akacior och andra träd som det bor löv på.

Och det är mest ätning som giraffen fokuserar på när den är vaken. I övrigt lever de ensamma eller i flock och kommunicerar på en frekvensnivå som vi människor inte kan höra, de anser väl helt enkelt att vi inte har ett skit med vad de yrar om att göra. Klokt av girafferna.

En giraff kan bli 25 år gammal, alltså passerar de inte den magiska rockstjärnegränsen på 27 – Live fast, die young, tänker den. Ganska ofta vill lejon, leoparder och vildhundar jiddra med giraffen men då slår den tillbaka med framtassarna.

Grattis giraffen till Veckans djur. Utmärkelsen får du för att du ser så himla konstig ut, lite skönt fulsnygg sådär.

The return of darkness and evil

Okej, jag ljög för några veckor sedan, det gjorde jag. Det är idag vi ändrar tid, inget annat. Men sången sjunger vi ändå.

Nu är sommaren slut
och det är för kallt att gå ut
Låt oss bära in
altanen som är så fin(n)

När vi burit tillbaka
kan vi vara inne och baka en fin höstlövskaka
som inte ditt sommarknull får smaka
Du vet han från Simrishamn
som pratade som ett lamm

Man får sjunga med vilken melodi man vill, det är det som är så himla fiffigt. Varför vi ändrar tiden är lite oklart. Men förmodligen har det nåt med månens dragningskraft att göra, precis som menstruation.

Nåväl. Igår skrev jag en salstenta, det är också ett jävla lördagsnöje. Dålig luft och en tjej som köpt upp halva Mellansveriges lösgodislager störde mig en aning.

Jag har svårt att förstå hur man orkar sitta och trycka i sig en jävla massa godis klockan 9 på morgonen, men samtidigt är det så mycket jag inte förstår här i världen.

På tentan kunde jag lite om mycket men inget extraordinärt bra. Det är tyvärr så jag arbetar i största allmänhet. Inga specialkunskaper alls, inga fördjupande kunskaper, bara försiktiga skrap på en glättig yta där fingrarna tillslut bara smeker av lättja.

Skulle någon av mina vänner vara med i det där tv-programmet med svärmorsdrömmen som har lockigt hår och pillemarisk blick behöver jag knappast sitta med telefonen i näven och vänta på att bli uppringd för att hjälpa till.

Fast det gör inte så mycket, alla kan inte vara orakel som poeten som turnerar med Wayne Hussey för tillfället.

En söndag som denna tänker jag spendera med ett korsord och radiosporten. Sen ska jag möta Varulven och ta en eller flera öl och prata barnvagnar och skivor, sen ska vi till Klubben och lyssna på sån där djävulsdyrkarochätakattungarmusik som tycker att Gud är en jävla kärring och varje morgon tänker de nog – Satan är bäst, ingen protest.

Jag räknar i alla fall med ett jävla ös på scenen. Själv kommer jag hänga längst bak i lokalen och luta mig mot baren. Så är det när man snart fyller 30, står man rakt upp och ner längre än en kvart börjar ryggen gnälla – med en mycket molande värk som följd.

Pablo Picasso was never called an asshole

Jaha ja, då är man tydligen med i försnacket till Stora kulturbloggpriset. Varför eller hur eller vad vet jag inte riktigt.

Lika otippat som välförtjänt sade hästhandlaren när han kom till himlen.

Det där ovan har jag snott från Peter Apelgren. Jag vill vara kompis med Peter, men det är en annan historia.

Trots att jag har odlat ut en kulturell skepparkrans så ser jag dock Chevy Chase som en större skådespelare än Klaus Kinski och kommer nog inte bli nominerad till nåt pris.

Men jag är lite som en svensk idrottsutövare på elitnivå som tränat stenhårt i 15 år inför ett OS och blir utslagen i försöken efter en bedrövlig insats och tröstar sig själv med – det var ju ändå roligt att få vara med, det var god hotellfrukost och så.

Nu är det gonatt och lite kulturell underground video med Nåjbaten. Låten är för övrigt perfekt att lyssna på i kollektivtrafiken när alla bara sitter och glor och längtar bort eller vad de nu gör. Ett fint soundtrack en regnig torsdag i slutskedet av oktober. Hej då.

Do they know it's christmas?

Det är snart jul. Om det är roligt eller inte kan ju de lärde tvista om så mycket de orkar. Det är en jämrans massa annonser om julbord hit och dit i alla fall. Fy fan va tråkigt.

Julbord.

Det räcker gott och väl med kvinnan som utger sig för att vara min mors mat på julafton och lite artigt restätande dagen efter (och hon lagar bättre mat än din mamma, så det är inte det som det handlar om).

Jag har i alla fall fått en inbjudan till en jullunch. En jullunch bör vara sämre än ett julbord. Förmodligen ingen sprit.

Nu ska man ju visserligen tänka på att det finns människor som inte kan äta sig mätta i världen och att det finns människor som inte är utrustade med förstånd och därför röstar på Sverigedemokraterna. Folk har det inte lätt med andra ord, man borde vara tacksam. Det borde man.

Men va fan. Jullunch liksom. Där ska man sitta och vara nöjd intill nån gravid småbarnsmamma som andas julmust och ägghalvor på en och gladeligen berättar hur hon sprack lite överallt vid förlossningen.

Och så ska man spela intresserad och nicka eftersom det är det som social kompetens går ut på.

Samtidigt ska man försöka vara nån gubbjävel till lags som gnäller på att det inte är som förr när herrgården utanför byn hade julbord och man fick åka häst och släde dit i snön och bondmoran hade rullat genuina köttbullar i armhålorna och det var grisfötter på faten och nytappat kalvblod i lerkrusen och Jesusbarnet gned sig i krubban som var byggd i naturlig storlek och utanför knuten lurade en liten jävla vätte som sysslade med hyss om den inte fick gröt.

Och då får man hålla med om att det minsann var bättre förr men ändå få gubben att inse att man bara sitter på en skabbig kinakrog och att det vore bäst för husfriden om han bara höll käft och istället skedade i sig av den danska massproducerade rödbetssalladen.

Nu kanske jag framstår som lite negativ. Men jag är bara egentligen lite kritisk till allt förbannat frossande och överflöd som det här julfirandet medför med klappar och knäck och skit.

Ett frossande och överflöd som jag själv bidrar till. Men ska man vara utrustad med någon sorts moral så är väl ändå dubbelmoralen den bästa. Jag röstar trots allt på sossarna.

Godnatt.

Disappointed

Livet är fullt av besvikelser, ungefär 83 % utgörs av besvikelser.

En av de största besvikelserna i livet för egen del kom helt klart under gymnasiet i och med geografilektionerna. Visst, jag hade kanske inte förväntat mig glass i stora lass och popcorn och freestyle med fräck musik.

Men någonstans i min enfald trodde jag väl kanske att vi skulle få lära oss om olika länder och sånt, om olika städer och ett och annat fylke kanske.

Så där satt jag med mitt beniga tonårsarsle och tuperade hår i skolbänken och skrev ”Sisters of Mercy” och kanske ritade en liten kuk i blocket (det där är ett beteende som fortfarande pågår) och bara väntade på att få börja färglägga Tjeckoslovakiens flagga eller planera cocosbollsförsäljningen så att vi kunde åka till Alperna och rida på sankt bernhardshundar och sopa i oss glögg eller vad de nu har i sina tunnor.

Men nej.

Gubbfan börjar prata om stenar. Stenjävlar.

Det finns tydligen olika sorters stenar. Och mineraler. Och det skulle man lära sig. Till ingen nytta.

Det enda man behöver veta om stenar och mineraler är att en sten är en sten och att en stor sten är ett berg och att mineraler säljs i vattenform på plastflaska på Ica.

Sen pratade gubben om väder. Om moln och skit. De enda som bryr sig om att det finns olika sorters moln är:

a) människor med glasögon. Med det ska de inte lastas för, det ligger bara i deras natur.

b) idioter som ska försöka mästra och sätta dit folk på fester i hopp om att få lite uppmärksamhet och muff.

- Du, vet du vad ett cirrusmoln är eller?
- Nej, och just nu spelar det ingen större roll ändå.
- Det spelar väldigt stor roll och jag vet minsann vad det är. Hörde ni det allihop? Ni tjejer nere i hörnet också? Va? VA?

Och så pratade gubben om olika tidsperioder, sådana som fanns för väldigt längesedan så det är ingen idé att komma ihåg dem ändå.

Geografiundervisningen på gymnasiet borde reformeras. En orgie av besvikelser.

Just nu är jag lite besviken. Ganska mycket för att det är måndag, eller maudag som vi vettiga säger. Och ganska mycket på mig själv. Min disciplin är helt åt helvete på hemmaplan. Jag borde tentaplugga, men det gör jag inte.

Istället ska jag pilla på nya skivor (som tydligen är nypressar vilken gör mig ytterligare besviken på mig själv eftersom jag är dum i huvet och inte kan dra slutsatser vid inköp).

Imorgon är en annan dag, som mjölnarsonen från Bromölla sa.

Hej då.

Teach me tiger

Veckans djur: tiger

Heter Panthera tigris på finspråk och lever i Asien och Oceanien. Många tror att tigern bor i Afrika. Men det är alltså fel. Oceanien är för övrigt ett tjusigare namn på lite kuster och skit runt Borneo och det där, ni vet, där borta liksom.

Nåväl, tigern är ett kattdjur och det största i den familjen och väldigt snabb. Kanske inte snabbare än Lucky Luke som blåser skallen av sin egen skugga några gånger per dag, men ändå – likväl snabb som fan.

Tigrarna lever i fuktig och subtropisk miljö, men gillar också att mysa omkring i löv- och barrskog. Bland barr och löv passar tigerns kamouflerande päls väldigt bra. På så sätt påminner tigern lite om dräggfolk som drar omkring i hemliga byxor på stan (gärna med en cool t-shirt med texten Security på också). Men det är absolut den enda likheten.

Apropå pälsen så varierar den mellan gul och orangeröd i färgen, torson är däremot alltid vit. På pälsen har tigern ränder, ibland så många som hundra stycken. Varje tiger har ett individuellt mönster på sin pälsmatta.

Tigermän kan väga runt 300 kg. Tigerkvinnor är lite mindre och kan som mest landa på 150 kg, ungefär som ett treårigt normalt barn från Amerika. Längdmässigt blir de mellan 2,3 och 3,3 meter. Om det är hanar eller honor som blir längst får ni räkna ut själva.

På fötterna har tigern klor. I munnen har tigern tänder. Det är relativt normalt i djurvärlden. Även för oss människor där vår motsvarighet till klor stavas naglar. Och tänder heter tänder.

Tigern tycker om att simma och bada också. Det är bra, simkunnighet och att stå på tassarna i vattenbrynet och simma uppströms och kissa och skratta åt den nedanför ska främjas. Eller bara kasta lite grus för att få uppmärksamhet.

Matmässigt tycker tigern om det mesta, så länge det innehåller kött. Den äter lite hjortdjur eller ett litet borgarsvin eller en fisk och så. Man ska inte vara så märkvärdig i sitt matval resonerar säkert tigern. Man bör ha i åtanke att inte alla kan få mat för dagen och då är det en skymf att börja jiddra om att maten innehåller gluten eller en liten kyckling eller en nötjävel. Så tänker nog tigern.

Jagar gör den på ett mycket stiligt sätt genom att helst smyga upp bakifrån och hugga mot ryggrad eller hals. Det är bra.

Tigern har dock ett problem. Och det är att det bara finns omkring 3000 individer kvar av den i det vilda. Orsaken till det är inte helt jävla oväntat människan.

3000. Borås har alltså fyra gånger så många idioter lösa på gatorna bara inatt än vad det finns tigrar. På 100 år har antalet vilda tigrar minskat med 97 %.

Tjyvskytte ligger bakom minskningen. Det ska tydligen vara helande med skinn och tänder och tassar från tigern. Och även benbitar i vinet för vissa. Ska tyskarna börja lägga sig i ska de väl ha avföring också eftersom de gärna konsumerar älgskit.

Släpp sargen nu för fan och kom in i 2000-talet, det finns Alvedon och thinner att döva det onda med.

Nåväl.

Grattis tigern till utmärkelsen Veckans djur. Du har en tuff tid nu och egentligen borde du bli kallad Världens bästa djur, för precis så bra är du.
Världens bästa djur. Du är så fin, så fin.

Hair of the dog

”Man är aldrig äldre än vad man gör sig till”
”Ung i hjärtat, ung i sinnet”
”Surt, sa räven om rönnbären”

Kloka ord. Starka ord. Ord som berör och förändrar.

Det är nog Nalle Puh som kommit på allt det där kan tänkas, nu sitter han väl och smörjer isterbuken med honung som han köpt för intäkterna från citatböckerna.

- Du Annemarie, jag läste nåt så bra i en bok av Nalle Puh – en fitta, en spann, det är tur vi har varann. Det är så himla tänkvärt egentligen.

Men oavsett vad Nalle Puh säger och hur ung man än känner sig när man pallar två äpplen går det inte att förneka att åren drar på. Det mentala förändras.

Man blir ängslig och vågar inte cykla utan att hålla händerna på styret längre. Man blir ängslig när man ser en ungdom med en skateboard två kvarter bort och då blir man orolig för våld och går hem igen. Rädd för att få på ballen. Rädd för att få käka grus.

Det är ungefär det som händer med det mentala. Förutom att det som gjorde en sömnlös i ungdomen – Kommissarie Rex, Kvinnofängelset och Hunter – har bytts ut mot en nattlig jävla vånda om jobb och ekonomi och vilken skjorta man ska ha på sig dagen efter.

Det var enklare förr när de där som gjorde en, och därför gjorde allt åt en, skötte allt. Det var bara att bli väckt och bli tvångsmatad och klädd och körd till dagis och där lallade man omkring under dagen och slickade på lyktstolpar och sen blev man hämtad och fick middag och sen ramla och bränna sig på heltäckningsmattan när man skulle sladda in framför tv:n till Björnes Magasin och få äta en frukt och sen kom de gudomliga skaparna och jagade bort Karius och Baktus och sen kom John Blund och sänkte en med kloroformtrasan och då vart det liksom natta.

Nu kanske du som läsare väntar på en klargörande poäng och avlutning? Att jag ska knyta ihop säcken?

Men nej.

Jag ville bara meddela att jag ska dra mig in till badrumsspegeln och rycka hårstrån som växer ut ur näsan och på örsnibbarna. De har liksom transplanterat sig själva från hjässan. Helt jävla gratis.

Kom och köp, kom och köp.

Total eclipse of the heart

Nu är det höst. Mm, så härligt det är att promenera omkring med en nyköpt tygbit runt halsen och vara sådär ljuv som man bara kan vara på hösten. Ta härliga bilder på färgglada löv och lägga upp på sin blogg och känna sig konstnärlig. Det är fint.

Men det blir ju lite kallt också. Därför ska ni få ett fint husmorstips. Och det är att äta mycket brieost. Mycket och snabbt så att man direkt känner hur briekonsistensen lägger sig som ett skyddande och värmande lager runt hjärtat. Skyddar mot all kyla i hela världen och även mot hjärt- och kärlsjukdomar.

Själv skippar jag brieosten ikväll och lägger lite vanlig svensk bonnost på några rågkakor. Det sköljer jag ned med mjölk som kommer från en närproducerad ko. Det är så himla bra med allt som heter nåt med närproducerat, för då vet man att produkten inte alls har fraktats mer än i alla fall 100 mil i onödan.

Men först ska jag gå in i badrummet ty jag tror minsann att det kommer blod ur ena näsborren. Då får man leka drake några minuter med en papperstuss uppkörd i näsan så att den nästan vidrör hjärnan.

Hej då och varsågoda för tipset. Brie alltså, brie.

Pig will not II

Internet byggdes ju för att man skulle slippa att nervöst stå och trampa inne på macken och sedan med röda kinder mumla nåt nästan ohörbart och efter det kasta jämna pengar i famnen på personalen och sedan rusa ut med en Aktuell Rapport i innerfickan.

Utöver det skapades internet för att man skulle ha någonstans att gnälla. En lång jävla virtuell klagomur är vad internet är. Det är bra.

Nu hade jag tänkt att gnälla lite på äldre män med Dagens Industri under armen och trenchcoats och tjocka magar och som petar på sådana där asteroidtelefoner med feta fingrar i kollektivtrafiken och som bufflar sig fram utan att kunna bokstavera en enkel ursäkt och som förmodligen låser in sig på lunchen och drar i sig själva och tänker på nazism.

Och så hade jag tänkt att koppla det till kontrasten med glädjen som återfinns inom en när man delat ut en mental pungspark, typ att man tänkt ”idiot”, och samtidigt sett havet skymta förbi bakom repiga och salivstänkta tågrutor och det ena har lett till det andra i tankebanan och plötsligt är man en glad sjöjungfru i nästa liv som guppar omkring och bara mår bland plankton och tång och snäckskal och avslappnat tar emot av hingstaktiga sjömän.

Ungefär så.

Men det skiter jag i. För jag vill inte. Och jag vill nog inte imorgon heller.

Hej då.

Pig will not

Jag köpte ett par vantar på Ica igår. De kostade 10 kr. Förmodligen är vantarna handsydda i Italien av en mästerskräddare, det tycker jag är fräsigt.

Det är allt ni behöver veta.

A day in the life

Jag vaknade runt 07.30 och konstaterade att jag fortfarande var mycket svag. Så jag bestämde mig för att stanna hemma från det där universitetet.

Eller skolka som jag hellre säger, det är lite mer Fuck the system över det. Det är så vi gör revolt, vi som närmar oss 30 och aldrig har sagt hora, vi stannar hemma från en frivillig föreläsning och känner att en vind av uppror omsluter oss.

Så jag låg kvar i bingen, kliade mig lite här och där och lyssnade på P1. Gick upp runt klockan 9, och jobbade lite. Jobba kan ibland innebära att man mailar fram och tillbaka i en timme.

Hade man använt det där som kallas telefon hade konversationen varit över på tre minuter och man hade sluppit missförstånd och annan skit. Men nu är det modernt med det här e-post och då kommunicerar vi via det.

Vid tiotiden åt jag frukost. Gröt, två mackor och en skalad citrusfrukt. Vad för citrusfrukt det var är jag osäker på eftersom genrefascismen är mycket utbredd när det kommer till just citrusar. Det kan ha varit en satsumas eller en clementin eller nåt annat. Det var dock inte grape, det vet jag.

Posten kom vid 11, likt en herrelös hund rusade jag okontrollerat mot dörren för att se om det kommit avier från postverket ty jag väntar på ungefär sju skivor oberoende av varandra. Men icke.

Elle.

Det kom ett nummer av Elle till lägenhetsinnehavaren. "Exklusivt omslag för prenumeranter" stod det. Det gjorde mig inte på något sätt gladare. Inte alls.

Sen tänkte jag plugga, men efter två rader kom jag ju på att jag var alltför svag för det. Så jag tittade på fyra avsnitt av Percy Tårar istället. Konstaterade att det är en jävla skitserie. Jag gillar dock Johan Rheborg, men inte som Percy Nilegård.

Lunch intogs vid tvåtiden. Laxjävel, pastajävel och pestojävel. Och lite fulsågad tomatjävel. Till det drack jag vatten och glodde ut genom köksfönstret.

Lade mig på sängen och kollade några avsnitt av Seinfeld. Världens bästa sitcom. När man var liten var Kramer favoriten. På äldre dagar har jag insett att han är jävligt tråkig och identifikationen med George blir allt större.

Seinfeld är mycket bra, How I met your mother är inte bra. Det gäller fan att ta ställning i viktiga frågor.

Nu skriver jag det här. Och snart ska jag sätta mig på en fotpall framför stereon och pilla och lyssna på skivor. Jajajaja, det är vinyl förstås, vi pratar bara vinyl nuförtiden.

Middag skippar jag. Det får bli lite gröt sen.

Det var det. Det var min dag. Roligare än så blir det inte.

Hej då.

Sick as fuck

Mina näsborrar har fyllts av en ungersk giftflod. Min hals har växt igen. Min kropp är varm, använd mina skinkor som en spishäll och långkoka en mustig höstgryta med små rådjur och svamp och kastanjer och hjortron som plockats av välavlönade thailändare.

Jag är med andra ord mycket sjuk, mycket svag. Ryggen värker också. När jag ser mig i spegeln tänker jag "gud, vad synd det är om dig, du ser verkligen sjuk ut Nilsson".

När jag tänker så blir jag ännu mer sjuk och då är det ännu mer synd om mig och jag funderar på om det inte är lika bra att redan nu hyra in några gråterskor som kan vaka över, och vinka av, mig när enkelresan till kolskyfflandet hos han där nere börjar.

All denna sjukdom har fått mig att tänka på viktiga saker, saker som verkligen betyder nåt. Mest har jag funderat på fisande. Det är ju med all rätt en aning tabu det där, om jag var den ende i hela världen som fick fisa hade världen förmodligen varit en bättre plats.

Men nu är det som det är. Ponera att en fis lämnade efter sig en färgad gas, säg grön, skulle vi då tycka att det var naturligt att det var lite grönt här och där på bussen eller restaurangen, eller skulle folk skärpa till sig lite mer och sköta sånt i enrum? Va?

Hur skulle det vara? Skulle det ha uppfunnits en liten maskin, som en katalysator, som man hade i underbyxorna som liksom neutraliserade det hela till nåt färglöst? Skulle folk fortsätta fisa hejdlöst på diskotek eftersom att när det är hög volym är det inget som luktar ändå?

Jaja, nu ska jag sopa i mig en karta Ipren och lägga mig och bättra på mina begynnande liggsår och lyssna på Wovenhand. Det kan vara fint med nån som sjunger om Gud och sånt en dag som denna.

Bible and bird

Jag orkar inte mer, jag ger upp nu. Att bli motarbetad av Nobelkommittén hela jävla tiden tar på krafterna. Jag skyller på borgarna. Och på den nya Hårrass.

Allt jag ville var att pricka in rätt pristagare och bli kallad för Oraklet från Grängesberg och få en törnekrans eller en liten träplakett eller nåt. Bara nåt.
Att jag inte kommer från Grängesberg är för övrigt inte relevant.

Jävla vargjävel till att få pris.

Jaja, jag får glädja mig åt att jag köpt talgbollar som jag ska tejpa upp utanför köksfönstret. Gud vad jag visualiserar att sitta vid köksbordet en lördagsmorgon och lyssna på Ring så spelar vi och lösa korsord och titta på när domherrarna eller blåmesarna eller vad det nu blir pickar i sig talg utanför fönstret med gnistrande vintersol och frost i bakgrunden. Kanske de vinkar med sina små vingar åt mig för att tacka för maten.

Men om borgarna får bestämma blir det väl Mix Megapol och regn och lera och dis hela jävla vintern och de redan välgödda kråk- och skatjävlarna tar min talg, de som ändå inte behöver den men tar bara därför att.

Förresten, finns det någon oskriven regel för när talgbollarna får sättas upp? Typ, inte före den första frosten eller innan den andra tisdagen i november eller innan man motat Olle i grind eller räven raskat över isen?

Varför har räven så bråttom förresten? Isen kanske smälter, det är nog töväder. Så är det kanske.

Äh, fuck it, jag sätter väl upp mina talgbollar precis när jag vill och räven är stor nog att klara sig själv. Men först ska jag björna.

Hej då.

We call upon the author

Jamen jag har väl kanske inte tid med internet så mycket, jag måste hitta formativa moment i svensk politisk historia och annan skit. Ådalen 31 säger jag bara.

Och så måste jag sitta och dumstirra på en datorjävel som heter Mac och är efterbliven i huvet och helt ologisk. Man blir inte Södermalm och surdegsbröd och miljöpartist och media och fräsiga drinkar och med Acne endast på jeansetiketten och fransk fräsch minimalistisk electro och rättvisemärkt kaffe bara för att man skaffar Mac.

Nej för fan, det är fortfarande radhusbiff och miljonprogramområde och billigt kaffe bryggt med för litet filter så att halva sumpen hamnar i snålhalsen och tysk brölsynth. Ungefär så.

Den där Mac ska jag vara glad jag inte är en våldsam och labil person för då hade den haft en skruvmejsel körd i skrevet nu.

Nåväl.

Det jag egentligen ville komma fram till var att Haruki Murakami kommer att få Nobelpriset i litteratur imorgon klockan 13.00. Jag vet att jag yrade om det förra året också, och då hade jävligt fel. Men det där med förnyelse och tänkande utanför den berömda frysboxen tycker jag är onödigt.

Nu ska jag fortsätta slänga styvmoderliga blickar mot nykomlingen i datorfamiljen. Och dra fingret vågrätt över halsen och nicka och blänga menande. Men bara på säkert avstånd förstås. Hej då.

God's own medicine

Sådär ja, förutom att det varit Kanelbullens dag idag, som bidrog till en sinnesslött lång kö på Pressbyrån när det pinfärska snuset skulle inhandlas, har även världens viktigaste vecka inletts, Nobelveckan.

Under måndagen meddelades pristagaren i medicin. Det blev som jag hade förväntat Robert Edwards, provrörsbefruktningens fader.

1-0 till mig mot resten av världen.

1968 drog Robert ”Robban” Edwards tillsammans med sin sidekick Patrick ”The good old Pat” Steptoe (inte Cameltoe) i gång det slutliga arbetet med att utveckla metoder att befrukta ägg utanför kroppen.

Eftersom jag behandlade Edwards arbete i min doktorsavhandling vid The university of Oxford orkar jag inte riktigt gå in på vad han gjorde mer, det kan ni läsa om i tidningen imorgon, eller på internet kanske. Men nu är Robban genom sitt arbete indirekt pappa till mer än fyra miljoner barn. Lite som Gud, och det har han nu i alla fall fått pris för.

Det finns dock ett problem, och det är att alla inte vet vem Robert Edwards är. Det är bara jag, som läst en kvällstidningsupplaga på internet, och folk med glasögon som forskar och gillar mikroskop som känner till Edwards.

Nobelkommittén är alldeles för elitistisk och snäv när det gäller pristagarna. De har inte fattat att det finns pengar att tjäna om underhållningsvärdet höjs.

Verklighetens folk kan inte relatera.

När ska den lillgamle fetknoppen Karlsson på taket få upprättelse för sin Kuckelimuckmedicin?

När ska jag, Wayne Nilsson, få en dunk i ryggen för att ha upplyst världen om att tampongstorleken har med blodflöde att göra och inte slidmynningens omkrets?

För att engagera verklighetens folk till nästa år anser jag att en popularisering bland pristagarna behöver göras. Det ultimata vore om TV4 kunde fixa rättigheterna till middagen där i december och flytta över skiten till Globen och låta Peter Jihde och Carolina Gynning leda kvällen och så kan The Wahlgren family köra ett färgsprakande potpurri av egna låtar.

Mina tre förhandsfavoriter inför medicinpriset 2011 är:

– Dr. Åsa. Genom sin kroppsmålning för några år sedan fick hon män, och kvinnor (jag är hbtq-medveten) i alla åldrar intresserade av anatomi i allmänhet och sin egen tillfredställelse i synnerhet.

– Medicinbollen. Plint, ribbstol, stång, räcke, list, romerska ringar, whatever. Inget redskap har inom den svenska skolgymnastiken kunnat bidra mer till jantelagen än medicinbollen. Ingen jävel kunde skjuta i krysset, ingen jävel kunde dra en cool frispark, ingen jävel kunde smasha, ingen jävel kunde dra en trepoängare från halva planen, ingen jävel kunde kuta in i tjejernas omklädningsrum och yra om en bortglömd klocka. Medicinbollen gjorde alla till likar.

– Doktorn kan komma (The flying doctors). Tv-serie som man som nioåring satt klistrad framför 1990. Dels för att man fick vara uppe efter kl. 19.00 och dels för att det delades på butelj med läsk eftersom det var lördag. Sen sprang man runt innan läggdags och försökte säga ”Victor Charlie Charlie” med sprakande röst. Idolerna var den långhårige killen, eftersom han hade långt hår, och den blonda tjejen, eftersom hon var en kåtslyna. Att hon var en kåtslyna visste man dock inte vid den tiden. Och det kan mycket väl vara en efterhandskonstruktion.

Varsågoda för tipsen. Place your bets folks!