Sick as fuck

Mina näsborrar har fyllts av en ungersk giftflod. Min hals har växt igen. Min kropp är varm, använd mina skinkor som en spishäll och långkoka en mustig höstgryta med små rådjur och svamp och kastanjer och hjortron som plockats av välavlönade thailändare.

Jag är med andra ord mycket sjuk, mycket svag. Ryggen värker också. När jag ser mig i spegeln tänker jag "gud, vad synd det är om dig, du ser verkligen sjuk ut Nilsson".

När jag tänker så blir jag ännu mer sjuk och då är det ännu mer synd om mig och jag funderar på om det inte är lika bra att redan nu hyra in några gråterskor som kan vaka över, och vinka av, mig när enkelresan till kolskyfflandet hos han där nere börjar.

All denna sjukdom har fått mig att tänka på viktiga saker, saker som verkligen betyder nåt. Mest har jag funderat på fisande. Det är ju med all rätt en aning tabu det där, om jag var den ende i hela världen som fick fisa hade världen förmodligen varit en bättre plats.

Men nu är det som det är. Ponera att en fis lämnade efter sig en färgad gas, säg grön, skulle vi då tycka att det var naturligt att det var lite grönt här och där på bussen eller restaurangen, eller skulle folk skärpa till sig lite mer och sköta sånt i enrum? Va?

Hur skulle det vara? Skulle det ha uppfunnits en liten maskin, som en katalysator, som man hade i underbyxorna som liksom neutraliserade det hela till nåt färglöst? Skulle folk fortsätta fisa hejdlöst på diskotek eftersom att när det är hög volym är det inget som luktar ändå?

Jaja, nu ska jag sopa i mig en karta Ipren och lägga mig och bättra på mina begynnande liggsår och lyssna på Wovenhand. Det kan vara fint med nån som sjunger om Gud och sånt en dag som denna.