fredag, september 14, 2012

Run fat boy, run


Jag inledde en löparkarriär i vintras. Efter två rundor på ungefär tre kilometer vardera kände jag att det fick räcka. ”Marian, there’s a weight above me and the pressure is all too strong” sjöng Andrew Eldritch på 80-talet och det var ungefär så jag kände nu på 10-talet. Det blev för mycket. Jag tog en paus.

Helt sonika gick jag in i en lågintensiv träningsperiod. För mig betyder en lågintensiv träningsperiod att man inte tränar alls, för andra betyder det kanske något annat. Fint så, vi lever i ett fritt land och man får tolka saker precis hur man vill.

I somras kände jag att det var dags att göra comeback, att återigen visa vem det är som egentligen bestämmer vid sjön. Så jag lufsade i tre kilometer och kände yrsel, av- och blodsmak. Men jag fortsatte att försöka någon gång i veckan eller två, om den glada timmen på någon av stadens mindre fashionabla krogar ändå var missad.

Efter sex kilometer i går kände jag hur Anders Gärderud, gasellen från Brännkyrka församling, vaknade inom mig. Jag ville försöka att klara av tio kilometer (en mil i folkmun). 

Så jag fortsatte. Till slut var det inte en fråga om att klara milen, utan istället att göra det under en timme. Att klara milen under en timme för en löpare är som för fopollslandslaget att visa lite hjärta eller som för en sd-politiker att få något vettigt sagt eller Italien att inte vara ett jävla skitland.

Jag passerade industrier, jag for fram över parkeringar, stock och sten, jag kryssade mellan halstatuerade ungdomar med keps och jag skrämde med min fasansfulla fart slag på småhundar med följe (har man en hund som inte är stor nog att brottas med får man skylla sig själv). Vid kyrkogården hejade döingarna på mig, och då sprang jag fortare ty gastar och liknande skrämmer mig.

Till oljudet av Scandinavian Jawbreaker med Anti Cimex spurtade jag för att sedan ramla ihop intill vattnet på tiden 58:40, total längd – 10.03 kilometer. Som på film. Som i en hjältesaga.

2012, året som kommer att gå till historien då Centerpartiet fick två journalister fria och Wayne Nilsson sprang en mil för första gången i sitt liv.

I dag har jag ont i ryggen och i mina knän, kan inte gå i trappor utan att se ut som en haltande olycka. Och det smakar fortfarande blod i munnen. Och jag har blod på ena tummen efter en hemsk köksolycka. Därför har jag gjort en häftig låtlista med blodtema.

Ha en häftig fredag och så. Nu tittar vi på en rivig video också. Hej då. 

5 kommentarer:

Anonym sa...

Om det är sant är jag klart imponerad.

Donny Osmond sa...

Jag ska också börja träna nu. Närsomhelst faktiskt. Kände att det kunde vara viktigt för dig att veta.

Hovdamen sa...

Hej, underbar blogg! Jag är grymt imponerad att du trots allt sprang. Det är mer än vad jag klarar, 5 km på 36 min klarade jag på nyårsafton. Man får vara nöjd med det lilla.

Claes Larsson sa...

Så synd att du inte bloggar mer. Din blog var min ljuspunkt i tillvaron

Anonym sa...

I miss you, baby W.