Darker with the day

Solen skiner men det siktas moln vid horisonten. Kaffet är slut, ägget har kokat sönder och det våta badrumsgolvet resulterade i en smaklös vurpa. Armbåge mot kakel gör ont.
På något sätt anar jag att nivån är satt för den här dagen.
Carpe diem.
Halleluja.

Fly me away

Jaha, den 19 juni nästa år ska Vicky och Danny ingå partnerskap. Det är bra att det basuneras ut i tid så att man har tid att planera och förbereda sig. Jag tror på några veckor i Tora Bora i Afghanistan. Sitta och glo i en grotta i lotusställning och fundera över livet och akta sig för mediebruset. Ja, så får det bli. Hej då.

No time to cry

Igår slog det upp eldflammor i ugnen. Ikväll gick hantaget till grytan av och det spilldes varmt vatten på handen. Det är med livet som insats jag mättar mig själv. Förutom att laga mat så dammsuger jag och sköter tvättstugan. Det är rent ut sagt bedrövligt att vi inte kommit längre i det här landet år 2009 än att jag ska behöva hålla på med en jävla massa kvinnogöra efter en lång dag på vuxendagiset. Hade det varit barn inblandat så hade jag väl fått ta hand om de sattygen också.

Allt jag vill är att få lite kvalitetstid och använda den där nya fotfilen jag köpt.

The fox in the snow

Veckans djur: Räv

Räven kallas den kortbenta medlemmen i familjen hunddjur. Den bor lite i överallt, som till exempel i Finland och norra Sudan. I Sverige representeras räven av rödräv och fjällräv. Rödräven är inte helt oväntat rödaktig i pälsen. Fjällräven är täckt med fjäll och har mycket korta öron. Räven blir ungefär 75 cm i kroppen och bakdelen pryds med en ståtlig svans. Matchvikten brukar ligga runt 7 kilogram.

När det kommer till fortplantning så parar sig honan ofta med flera olika hannar. (Är det här verkligen relevant fakta? Är det meningen att det indirekt ska dras paralleller till svenska tjejer på charter? Det där blir bara plumpt och sexistiskt. Ändra eller ta bort.)

Räven äter lite olika saker, som möss, harar, fiskar och baljväxter. Den äts själv av vargar, lodjur och kungsörnar. När räven är liten måste den även vara rädd för berguvar. I England tycker borgarna om att jaga räven med hundar i drev. Det kan tyckas vara ett elakt beteende. Och det är det också. Men innan man dömer så måste man ha i åtanke att det faktiskt är en naturlig instinkt hos borgarna att plåga andra för nöjes skull. De förstår inte bättre.

Det finns olika uppfattningar räven.
En dålig är att den är skabbig. Skabbräv har blivit ett vedertaget uttryck och kommentarer som ”Herregud, han var väldigt ofräsch där nere, som en skabbräv... nej, jag vill inte ens prata om det, usch jag ryser. Hur var din helg?” är vanligt förekommande vid kaffeautomaterna på arbetsplatser runt om i landet. Till det positiva hör att räven har rykte om sig att vara mycket listig. När Jeanne d’Arc, den gamla häxan, brändes på bål under 1400-talet hade hon en räv i famnen. För listigheten och frihetens skull, var det sista hon sa innan elden tog över och hon fick annat att tänka på. Men uttalandet lade ändå grund för Frankrikes stormaktstid under flera hundra år framöver.

Grattis räven till utmärkelsen Veckans djur.

Head like a hole

Någonstans i detta land i detta nu så finns det förmodligen ett par som bonar om sitt hem och lyckan är total. Det finns säkert olyckliga par just nu också. Där kvinnan fått agera slagpåse under några timmar och gråter och gråter och gråter och tänker att nu var det fan sista gången. Eller mannen som inte bara fick den där fina whiskeyn från taxfreebutiken i present när flickvännen varit på helgsemester utan även en släng av elakartad syfilis. Tack ska du ha. Och nu står chipsskålen orörd på bordet och lördagsmyset uteblev och underhållningsprogrammet på tv med den trinda gotländskan känns plötsligt så oviktigt. Eller tjejen som bara tröttnat på flickvännens smutskläder som ligger överallt och det är lite småsur stämning och de vet inte om de har lust att gå på kompisens middagsbjudning längre.

Men nu skiter vi i tråkigheter och fokuserar på det glada paret istället. Det är ju ändå lördag. De går nog som sagt omkring och rår om sitt hem ikväll. De inreder. Det är modernt. I lediga, men fortfarande stilfulla kläder, myser de runt och diskuterar olika alternativ och kommer slutligen överens. De dricker det där röda vinet som köptes under semestern i Provence i höstas. När färgerna var fina och slödderturisterna var tillbaks på bruken och anstalterna. Underbar resa. Ååh, vi måste åka dit igen, till samma pensionat med den hemtrevliga känslan och få träffa Maurice och Jean-Marie igen, de var ju så gemytliga. Undrar om de gjort något åt ringklockan som lät så hemskt? Så säger nog det lyckliga paret och skrattar tillsammans. Hihi. Och hon tittar på honom när han syr gardiner och hon ler. Det är så fint att han engagerar sig i inredningen och vågar bejaka sina kvinnliga sidor utan att vara rädd för att bli anklagad för att vara bög. Han är som Ernst men utan den påklistrade präktigheten, tänker hon. Och hon är så glad att han finns för han är ju så fantastisk på alla sätt och vis, inte minst när det kommer till närhet, för där förstår han att det inte bara gäller att tafsa lite snabbt på brösten för att hon ska vilja lägga upp sig eller stiga på . Det gör henne så lycklig att hon aldrig behövt förklara att det finns erogena zoner utanför det uppenbart sexuella som får henne att gå igång. Det är liksom ingen självklarhet att killar ska förstå det, tänker hon och det gör honom så extra speciell.
Visst kan det bli bra med beiga kuddar till den vita soffan? frågar han. Ja, eller kanske latte? Jag är verkligen svag för latte, säger hon. Så länge det är ljust och rogivande enas de om tillslut. Så att det finns positiv energi när yogaövningarna ska utövas. Sedan kysser de nog varandra passionerat men utan att det blir vulgärt och det pirrar lite men de lägger band på sina lustar och fortsätter att inreda. Och de ler.

Jag inreder också ikväll. Tummen fick veta att den levde när en spik skulle slås in i en vägg. Väggen visade sig vara av betong så nu har jag fått tänka om gällande vart fotografiet ska hänga. Jag har även spillt öl på byxorna så att det ser ut att vara en kissfläck.
Men det gör inget. För det är det ändå ingen som ser.
Och vinylskivan snurrar och allt kommer nog bli bra.
I sinom tid.

Let beauty loose

You can never hold back spring

Det börjar bli vår. En sak som är bra med våren är att man vill vara utomhus igen. En sak som är dålig med våren är att andra människor också vill vara utomhus igen. Det gillar jag inte riktigt. Andra människor irriterar mig oftast. Som den där självbelåtne tjockisen på 12 år som skrek och svor åt tv-apparaten på krogen tidigare ikväll när det visades ishockey. Glasögon hade han också. Det slår liksom aldrig fel. Jävla idiot. Målsman borde ha tagit sitt ansvar där tycker jag. Men icke. Fast det är klart, det är ju så modernt att de ska vara frånvarande, de där målsmännen.

Idag har jag köpt deodorant. I höstas började jag med en ny variant, bakgrundsinformation här: http://waynenilsson.blogspot.com/2008/09/smell-of-female.html
Och på den vägen har jag vandrat med smärtande fotsulor sedan dess. Nu har jag dock tagit det hela ett steg längre. Jag köper numera duschcreme som enligt förpackningen är avsedd för kvinnor. Det gör mig gott tror jag. Jag väljer bort de där som heter något manligt i stil med Sport eller Wife Beater eller Cum. Nu har jag en duschcreme som är rosafärgad. So soft står det på etiketten. Och det är bra. Min hud luktar som något slags jävla sommarblomster. Och hur det luktar innanför huden vet jag inte. Men det spelar ingen roll. Det är ju utsidan som räknas. Ju.

Home computer

Med tanke på dagens inhopp på Samhall så kommer en repris. Inget har förändrats nämnvärt på ungefär två år. Nivån är den samma. Idag har jag fått titta på en fyrtiotvåårig mans mobiltelefon. Han hade favoritishockeylagets klubbmärke som bakgrundsbild. När vi tittat på den i ungefär 30 sekunder och jag berömt det hela, det var en fin bild sa jag, så kom enligt honom höjdpunkten. Skärmsläckaren. Det var en animerad katt som höll något slags skjutvapen i tassarna. Oj, vilken arg katt, sa jag. Men visst är den jätterolig? sa han. Jag gav honom en bekräftande blick och försökte le lite engagerat. Sen gick jag och gömde mig och längtade bort.
Nåväl, nu måste jag äta. Hej då.

----------------------

Du vet det där internet, sa han.
Ja, sa jag.
Man kan göra så mycket mer än att kolla på porr och skicka mail, sa han.
Jaha?, sa jag.
Nä, du vet, man kan betala räkningar och ladda ned filmer och musik också, sa han.
Oh fan, sa jag.
Kolla upp det där, sa han.
Ja, det får jag göra, sa jag.

070423 - Ännu en givande dag på arbetet.

A catholic skin

Förmodligen är det sällan som hushållsbestyr känns så angeläget som inför en salstenta. Om inte avloppet i duschen rengörs idag är nog ta mig fan apokalypsen snart och flåsar en i nacken. Det kan nog vara klokt att skura bort de där mystiska fläckarna från golvet också. På måndag kan jag nog börja plugga. Fast jag pluggar lite ändå. Men inte det som borde prioriteras. Genom tysk vuxenfilm och Einstürzende Neubautens texter förbereder jag mig inför skolresan till Tübingen i juni. Jag vill kunna imponera på fröken med vissa förkunskaper. Är helt inställd på att det är en fröken, och inte en magister. Om det blir en magister rasar min världsbild samman och pengarna kommer att krävas tillbaka och jag sätter mig på nästa lastbilsflak mot Sverige igen. Fröken är nog runt 40 år och har håret stramt uppsatt i en knut och kräver total disciplin och lydnad. Men efter ett tag, när jag säger ”über den liebenden gibt es kein gesetz”, som på utrikiska betyder – above lovers stands no love. Och vad det betyder på svenska får ni fråga någon sakkunnig om. Men när jag sagt det där, och de andra lär sig att förklara att de är från Sverige och har en katt som heter Moppsi och försöker räkna till fyra utan att komma av sig, ja då tinar nog fröken upp och de uppdämda lustar som hennes förmodade katolska uppfostran straffat henne med frigörs och ett rivigt nummer i SO-salen är nog inte omöjligt.

Jag tittar också i en stulen bok från gymnasietiden och lär mig nyttiga ord och fraser som kan användas på fritiden i dialoger med genomsnittstysken. Som till exempel:

Mein Gott! – Å, Herre Gud
die Kopfwetablette – huvudvärkstablett
der babysitter – barnvakt
der Müllberg - sopberg
der radiergummi – radergummi
in die Schären fahren – åka ut i skärgården
Du bis tein fauler Sack! – Du är en riktig latoxe!
zu Weinachten – till jul
Der Badeanzug gehört Gisela – Det är Giselas baddräkt
Meine Mutter versteht mich nicht richtig – Min mamma förstår mig inte riktigt
Ich habe angst – Jag är rädd

Det där med Ich habe angst tror jag kan bli användbart. Som när man inte förstår. Vid inköpet av dessertvinet och fruktkakan till exempel. När man står först i kön och det bistra biträdet pratar snabbt och otydligt som om han snortat amfetamin konstant i nio månaders tid, då är det bara att med tårfyllda ögon och darrande underläpp skrika IIIICH HAABE AAAAAAANGST och kasta några ynka åjrå på disken för att sedan rusa ut lite sådär tonårsrebelliskt och efter det sätta sig på huk utanför lutad mot skyltfönstret och stortjuta och önska att den trygga kommungränsen där hemma aldrig lämnades.

Det finns utöver det några meningar jag måste lära mig perfekt, för att ge ett trovärdigt intryck.
Ursäkta mig Herr Horstgabel, hur gammal är er dotter?

Och eventuell följdfråga, om hon är laglig.
Skulle jag kunna få bjuda henne på ett stort glas sprit i gränden där borta?

Och eventuellt kommer det finnas två alternativ efter det:
A. Tack så mycket. Hon är i trygga händer.
B. Men lugna er Herr Horstgabel! Jag har ju för helvete inte gjort något än.

Nu blir det rengörning av duschen. Hej då.

Sometimes it hurts

Det ligger en apelsinkärna på golvet. Jag inte hur länge den legat där. Eller hur den kom dit. Fast jag kan ju i och för sig tänka mig hur det gick till. Tidigare fanns det storslagna planer för apelsinkärnans framtid. Det var tankar om plantering och kommande liv. Inte i något ekologiskt eller närodlat syfte, det kollektiva dåliga samvetet får någon annan sköta. Det finns så mycket annat att känna skuld över så bönderna och miljön får som sagt någon annan bry sig om. Idén var i alla fall att odla kärnan och i slutändan så skulle det finnas en hel apelsinlundlund i lägenheten. Där skulle jag knalla omkring i bara paradisdräkten och vara nöjd och tacksam över alla apelsiner som fanns inom räckhåll. Med lite fågelkvitter och så kanske det skulle leda till lite simpel sinnesfrid. Inte för mycket begärt. Inte alls. Och det kändes ganska bra allt det där med apelsinlunden i lägenheten. Som en liten oas för att uttrycka sig klyschigt. Kanske skulle de lokala medierna vara intresserade också. Ett grådaskigt rampljus skulle det bli, men ändå ett rampljus.

Men sen kom verkligheten ikapp mig. Den gör ju oftast det, oavsett om man vill eller inte. Ruset lägger sig och allt det där som kändes naturligt och självklart blir bara olustigt. Man kanske inte alls vill fly landet med den där polskan från kvarterskrogen längre. Det var liksom ingen strålande idé. Nu var det visserligen inget rus inblandat men verkligheten kom smygande ändå. Det skulle bli en väldans massa vattnande för att hålla efter en apelsinlund och nu när hyran har höjts med etthundratrettio kronor så skulle det inte vara ekonomiskt hållbart. Och klarar man inte av att hålla reda på två klena krukväxter i fönstret så vore det väl naivt att tro att en apelsinlund skulle vara något som sköts om slentrianmässigt. Och alla skadedjur som en apelsinlund förmodligen drar till sig dessutom, jag skulle ju vara tvungen att gå runt och bespruta mest hela tiden. Om någon skulle råka ringa på fel dörr och jag skulle öppna i bara paradisdräkten (jag är övertygad om att alla apelsinlundsinnehavare går runt nakna) och gasmask så skulle det ge ett väldigt perverst intryck som jag inte riktigt kan stå för.

Det blir ingen apelsinlund. Den hade varit vacker och rogivande men det tog slut innan det började. Så kan det vara ibland. Det måste man stå ut med i det här som kallas livet. Även om det gör ont.

Och apelsinkärnan ligger där den ligger. Och ensam är jag som får plocka upp den.

Vaka över mig.

She's like heroin to me

Så sjunger The Gun Club. Att hon är som heroin. Nu har jag varken analyserat texten eller sysslat med heroin. Men jag tror att jag förstår vad det handlar om. Att det är trist utan. Känns bra med. Men kanske inte alltid blir bra tillslut ändå. För det är ju så mycket som spelar in. Med det där. På ett ungefär.

Don't you want me anymore?

Veckans djur: Ål

Kanske lite oväntat val. Varför ska en jävla ormjävel som skåningar gillar att äta uppmärksammas? Det är en bra fråga, men om man undersöker ålen närmare så klarnar det. För det första så är ålen ett vattendjur. Och i nio fall av tio så är ett vattendjur ett jävla bra djur. För det andra så har ålen ett lokalsinne som är utöver det vanliga.

Ålen blir ungefär 103 cm lång när den är vuxen och ansvarstagande. Vikten ligger på ungefär tre kilogram. En ål kan bli jättemånga år gammal. Över hundra. Ålen föds i Sargassohavet, som ligger långt bort, i krokarna runt Kuba. Sedan simmar den över Atlanten ända till Sverige. En mycket hedervärd insats av ålen som tyder på mod och det tidigare nämnda lokalsinnet. Väl i svenska vatten tar den sig på ett väldigt mystiskt sätt in i insjöar. Det tvistas mycket om hur detta går till. Ingen vet.

När ålen tröttnat på svenska insjöar och inte längre tycker att gäddorna är en utmaning återvänder den till Sargassohavet. Där leker, eller älskar som det heter i folkmun, ålen.

När parningsakten är över försvinner ålkvinnan. Hon har fått det hon vill och träffar istället en spännande ålfrämling. Han luktar trubbel och det finner hon attraherande. Om jag hela tiden gör det så jävligt för mig som möjligt så känner jag mig levande, tänker ålkvinnan. Kvar är ålmannen som dystert simmar runt i cirklar någon meter över havsbotten och funderar på vad som gick snett. Ålkvinnan inser snart att det där fascinerande dramatiska med ålfrämlingen bara är destruktivt och inte hållbart i längden.
Hon tröttnar på att bli kallad elaka saker och få sig en hurring när hon inte släpper till. Men när hon återvänder till ålmannen och vill be om förlåtelse är det redan för sent. Han har dött av sorg. Och sedan dör hon av ånger. Och ålynglen får klara sig själva på simturen till Sverige.

Med den här nya informationen så går utmärkelsen Veckans djur endast till ålmannen.
Grattis ålmannen och stå på dig, tänk på att det kanske (men tyvärr bara kanske) finns en snäll ålkvinna någonstans där ute i vattnen som det är värt att lägga kärlek och energi på. Keep it up ålis.

Other voices

Men sluta spela allan, sa hon.

Själv sa jag absolut ingenting eftersom hon inte pratade med mig där vi satt på bussen på väg mot vuxendagiset. Hon pratade med sin partner antog jag. Hon lät irriterad och jag gjorde bedömningen att jag inte tyckte om henne. Jag hatar dig jävla människa, tänkte jag. Men sedan så ändrade jag mig. Hata var att ta i. Ogillar starkt, blev det istället. Och det var inte bara det att hon använde sig av ett förbannat fult och dumt uttryck som ”spela allan”, nej, det var även hennes röst. Sättet hon använde den på. Hon lät så oerhört eländig, gnällig och miserabel. Det är svårt att förklara, men somliga människor har ett visst tonläge som gör att oavsett vad de säger så låter det extremt jämmerligt.

Ponera att hon är väldigt lycklig en dag, barnmorskan har sagt att kärleksgåvan som hon och Jörgen väntat på så länge verkar välskapt och beskedet har kommit om att hon av någon anledning är ekonomiskt oberoende resten av livet och hon funderar lite på jobbsituationen men kommer fram till att hon ändå ska vara kvar eftersom det är stimulerande och utvecklande varje dag och shoppingresan till Paris med närmsta väninnorna är precis bokad och förlovningsringen på fingret glittrar så vackert i solskenet och det har blivit vår och varmt och alla hennes nära och kära har hälsan i behåll och i bakhuvudet har hon lösningen till världsfred.

Ja, ungefär så.

Skulle hon berätta allt det där så skulle det ändå låta som om hon led av svårartade hemorrojder och att döden stod i farstun och singlade slant och att de bestialiska jävla grannungarna hade flått katten levande för henne.

Jag skulle aldrig försöka ligga med en sån som dig, inte nykter i alla fall, tänkte jag och sedan var det dags att kliva av.

Ship of fools

Snön yr om taken och endast tomten är vaken. Men han är väl inte här i krokarna. Nej, nu när säsongen är över sitter han väl i en asiatisk liten by och klappar småtjejer på rumpan. Åk hem till Rovaniemi gubbjävel! Där kan du sitta på en pall och snida träfigurer och tänka över dina synder och inbilla dig att allt blir förlåtet bara om du delar ut några julklappar i december. Ditt svin. Jag vet inte mycket om livet, men jag vet fan att man inte
ska lita på människor i tomtedräkter, kamouflagekläder eller keps.

För övrigt så är jag nyduschad och min hud luktar någon slags nektar. Det hjälper mig inte. På bussen hem idag satt jag bredvid en tjej som luktade persikomarmelad. Det hjälpte nog inte henne heller. Men hungrig, det blev jag. Nu ska jag tänka på viktiga saker.

I can learn

Idag har vi sammanställt anteckningar inför tentan. Eller ja, de andra har gjort det i alla fall. Jag har mest varit kreativ. Det är viktigt att komplettera varandra inom en grupp.

Silence is sexy

Ungefär i samma ögonblick som jag skulle somna in hördes ett jävla brak. Studsade nog upp cirka 63 cm ovanför sängen och landade i kallsvettig rädsla. Nu jävlar kommer tysken, tänkte jag först förvirrat. Fast det är ju lite inaktuellt kom jag på. Jag skakade lite lätt ihopkurad under täcket och livet passerade revy när jag funderade på gastar och skit. Sen tog jag mig samman som en riktig jävla karl och stegade upp ur sängen med handkrämstuben i näven för att kunna freda mig emot eventuella inkräktare. Jag upptäckte en naturlig förklaring till smällen. Fuck you spökjävlar!!

Bestickhållaren hade rasat ner i diskhon. Förmodligen på grund av vibrationerna i diskbänken som skapas när kylskåpet börjar leva om. Så jag gick till sängs igen. Men somna kunde jag givetvis inte.
Kylskåpet har helt klart gått för långt den här gången. Det funkar inte längre. Kanske rasar taket in vid nästa vredesutbrott från helvetesmaskinen? Skönast vore att få plocka av sig livremmen och ge kylskåpet ordentligt med smörj. Men våld är ingen bra lösning. Istället bör jag nog lugnt och metodiskt montera ner det och frakta kylskåpet till någon återvinningscentral. Med mina tekniska färdigheter kan det dock ta ett par månader. Men var sak har sin tid. Sedan ska jag gräva en ordentlig jävla jordkällare i lägenheten. En jordkällare är tyst. En jordkällare är bra.

Melt!

Sakta gick jag hemåt från den familjära sekten, det vill säga gymmet, med värkande armar och svettigt ryggslut. Det är så mycket som värker nu för tiden. Är det inte armarna så är det hjärtat, och är det inte hjärtat så är det hjärtat ändå, bara det att värken har flyttat på sig. Som till magen. Jag gick förbi en snötäckt park. Eller ja, att kalla det park vore väl att försköna verkligheten. Jag gick förbi en liten gräsplätt utanför reningsverket helt enkelt. Men snö fanns det. Det stämmer.

En bra plats, tänkte jag. Här kommer ingen förbi och stör. Inga ungdomsgäng som vill ge en tre snabba pungsparkar i ansiktet och sedan sno mynten ur den luddiga fickan. Eller någon gammal kärring som ramlar omkull och det lyckas man ju givetvis se och måste hjälpa till för att inte få dåligt samvete samtidigt som man tänker att man verkligen måste göra det eftersom det faktiskt kan vara dolda kameran eller något och man blir uthängd som slyngeln som bara nonchalerade en bruten lårbenshals. Fast människor verkar inte tänka på dolda kameran-grejen. Det är väl samvete som saknas. Men gå förbi och bara stirra klarar de av. Fast det är klart, människorna sa sitt i och med valet 2006 och då gick omtanken om medmänniskorna förlorad.

Nåväl, jag stannade vid gräsplätten och kom fram till att jag ville bygga något fint av snön. Bättre än att gå hem. Första tanken var att bygga ett stort jävla monument som sträckte sig ända till himlen. Finns det bönstjälkar som når ända dit och flygmaskiner som kan cirkulera där uppe så borde det inte vara någon omöjlighet. Ungefär så resonerade jag. Men sen omvärderade jag situationen. Det har flyttat in tendenser till höjdskräck i mitt psyke de senaste åren. Fem meter, där går gränsen, och eftersom jag gjorde avståndsbedömningen att det inte skulle räcka till himlen så ändrade jag mig.

Istället ville jag avbilda Taj Mahal. Men där har jag aldrig varit och vet bara på ett ungefär hur det ser utifrån de bilder jag skådat. Var inne på Atlantis eller kärnfamiljen också en sväng, men det gav jag fan i. Så därför beslutade jag mig helt enkelt för att göra en klassisk snögubbe. En snögumma var det aldrig tal på. Igår hade det kanske varit en fin gest, men idag var det patriarkatet som gällde igen. Jag rullade runt och slet i någon timme. Det kändes bra. När jag placerade pinnen som näsa var jag klar och tog några steg bak för att beskåda mästerverket. Det kvasiliv jag skapat med mina egna händer. Det är jag och Gud, tänkte jag och tittade mot min nye vän. Det var helt klart en besvikelse. Han gnistrade och glittrade inte riktigt sådär som jag föreställt mig. Absolut ingenting att sälja till Coca Cola till deras nästa julkampanj. Han var lerig och ofullständig med konstig kroppsform. Ett sorgligt fanskap. När näspinnen ramlade av bestämde jag mig för att lämna honom och bege mig hemåt.

Nu står han där ensam och vanskapt med vetskapen om att inom någon dag eller två så är han bortsmält och död och glömd. Och här sitter jag, hans skapare, i värmen och bryr mig inte speciellt mycket egentligen om hans öde.
Det är du och jag Gud.
Du och jag.

Itsy bitsy teenie weenie yellow polka dot bikini

Veckans djur: Iller

Egentligen borde veckans djur bli myskoxen igen. Extremt bra djur det där. Ligger ohotat i topp när det kommer till århundradets djur. Men det skulle bli orättvist att hela tiden lyfta fram myskoxen. Alla måste ju få vara med. Så därför får illern bli veckans djur.

Illern kan bli upptill 45 cm lång och finns mestadels i södra Sverige. Och i större delen av Europa. Tydligen en nyfiken krabat som helst kilar omkring på nätterna och är värdelös på att klättra. Även rädd för vatten. Illern kan kanske anses vara lite gullig och söt, som den på bilden. Men att bara vara gullig kommer man inte långt på i livet. Det måste illern lära sig och i dagsläget tillför den egentligen ingenting.

Vissa människor har illrar som sällskapsdjur. Men det är oftast människor som mår väldigt, väldigt, väldigt dåligt. Mental ohälsa är vanligt bland illerägare (källa saknas).

Illern har i likhet med Maud Olofsson aldrig någonsin utfört några stordåd. Inte som Lassie, Flipper, Black Beauty eller Crocodile Dundee.

Nej, det är motvilligt som jag ger illern utmärkelsen veckans djur. Jag tänker inte säga grattis, vilket kan tyckas vara barnsligt. Men det bryr jag mig inte om.

Like Dylan in the movies

Det var precis nu, eller ja, alldeles nyss i alla fall som jag tänkte på det. När jag diskade vinglas, assietter, bestick och andra vardagliga ting. Och precis när jag utmanade månen, den jäveln, på ett ärligt slagsmål, utan knivar eller underliv i ögonen eller andra tjyvknep, det var då jag kom att tänka på det. Månen dök förstås aldrig ner och körde mandomsprovet. Den fittan. Men fuck it, det är inte relevant just nu.

Jag sa i alla fall att du var vackrare än livet. När vi satt i gräset och du var glad och solen sken och den där filten var ett jävla bra köp konstaterade vi. Men jag lade snabbt till att livet var skitigt och jävligt så det där med skönheten var inte så mycket att bry sig om. Det vore ju dumt om du blev högfärdig. Hybris har aldrig varit tändande. Kaltes klares wasser.
Eat your pussy.
Eat my fuck.

It's my life

Jag sitter med en sjal runt huvudet. Kan inte bestämma mig för vem jag är. Det är så förvirrande. Antingen är jag trollpackan, eller kalifen från Helsingfors. Men trolleri är inget jag behärskar. Och kalif är jag inte. Och jag har inga band till Helsingfors. Det blir svårt att vara trovärdig då. Allt är svårt.

Nu ska jag i samråd med två karaffer Cabernet Sauvignon spendera pengarna från CSN genom att ringa och rösta på Amy Diamond så in i helvete. Jag vill gå på ungdomsdisco och fritidsgård med henne i framtiden och fnittra och äta varma chips och dricka läsk och ta yviga danssteg. Hej då.

Ghost rider

Nu livebloggas det från hemmet.
Jag stryker omkring i lägenheten iklädd ett vitt wife beater-linne och långkalsonger med en flugsmälla i handen. Nu har spöktimmen börjat. Det är därför jag stryker mig. Och aktar mig. På Aftonbladets hemsida har jag förstått att många tror på övernaturliga saker. Därför rättar jag mig i ledet och gör samma sak. Ska nog filma lite också. Men mest ska jag vara rädd och fäkta runt så in i helvete med flugsmällan. Ingen fittig gastjävel ska få ta mig levande!!!

I'm finding it harder to be a gentleman

Kort dialog förd med yngre kvinna, dock tillräckligt gammal för universitetsstudier, i kön till maskinen som delar ut pengar.
– Får jag gå före dig?
– Du har bråttom eller?
– Nej.
– Nähä?
– Men jag är ju tjej!
– Okej, var det inte mer än så kan du stå där du står.
– Meh, är du ingen gentleman eller?
– Uppenbarligen inte.
Sedan vände jag henne ryggen. En kall vind kom och jag hoppades på att hondjävulen bakom frös.

Sing me to sleep

Det huvudsakliga målet med butiksbesöket var att inhandla tandkräm. Tandkräm ska man ha i sitt hushåll. Så har det alltid varit. Punkt slut. Men det var en jävla massa saker som distraherade mig där i butiken.
Först var det snygg tjej som gled omkring. Väldigt snygg faktiskt. Men hon såg ut att ta sig genom livet på en hög häst. Och eftersom man själv skumpar runt på en liten ponny på väg mot nödslakt så kändes det onödigt att ens försöka med något. Så därför stirrade jag bara lite diskret.

Sedan kom det ett överviktigt barn som for fram som en jävla jordfräs och ryckte i chipspåsar och annat som barn inte ska äta mitt i veckan. Och särskilt inte om de går en fysiskt stadig framtid till mötes. Men som tur var kom barnets ägare och tyglade fanskapet. Dock var ägaren klädd i kamouflagebyxor. Och det irriterade mig. Ligger man inte vid frontlinjen eller har någon militär befattning så har man fan ingen anledning till att gå runt och vara hemlig. Dumheter.

Och allt det är gjorde att jag glömde bort att köpa tandkrämen. Så nu sitter jag här utan tandkräm och hela veckan är förstörd. På ett ungefär. Det är samhällets fel. Att skylla på samhället känns rimligt. Det är så skönt vagt tycker jag. Allt kan skyllas på samhället utan någon som helst grund. Eget ansvar är så jävla överskattat. Fy fan.

Men det är klart, allt kan inte skyllas på samhället. Om man till exempel får för sig att sätta eld på en transport med dagisbarn, eller kniva någon lite sådär härligt spontant på stan en solig eftermiddag. Ja, då kan man ju inte skylla på samhället. Då är det de där rösterna man hörde i huvudet innan som får ta smällen.

Nu ska jag sova. Och fan ta John Blund om han inte söver mig inom kort. Då blir det insändare till lokaltidningen och krav på avgång.
God natt.
Förhoppningsvis.

Let love in

De låg i gräset. Hon med sitt huvud mot hans bröst. Det var deras andra träff. Den första hade slutat med kyssar på kinder och händer vid ryggslut. Det fanns en viss förväntan i luften. Två unga människor skulle finna kärlek och lycka hos varandra.
– Jag tycker det här börjar kännas mysigt. Allt det här mellan dig och mig, sa hon.
– Mm..., sa han och strök undan hår från hennes panna.

De låg tysta en stund. Fåglar kvittrade, knoppar brast och solen sken klyschigt. Hon började plötsligt sjunga ledmotivet från Bodyguard lite sensuellt.
- And IIIIIII will always love youuuooo...

Det lät jävligt illa, men det var väl kanske charmen med det hela.

– Kan inte du citera nån film? Jag älskar verkligen sånt, sa hon.

Han började tänka febrilt. Film var absolut inte hans grej. Inte alls. Men nu var det en fråga om kärlek, trosor som skulle smekas nedför lår och stulna hjärtan. En fråga om liv och död för en ung man. Den enda film han hade sett var När lammen tystnar.
– I can smell your cunt, sa han.

Efter ett par hårda ord låg han ensam på gräset. Moln började fläcka himlen. Ett liknade en gravsten. Han gick bedrövat hemåt. Väl hemma öppnade han kylen och insåg att han hade mjölk och ost. I skafferiet fanns bröd. Han log stilla och insåg att kärlek och lycka inte fanns hos kvinnor. Varför leta hos en annan människa när kärlek och lycka finns hemma hos en själv? Kärlek och lycka bor ju i en ostmacka och ett glas mjölk.
I ett kylskåp.

To Germany with love

För 12 år sedan besökte jag första gången Tyskland. Var där för en festival. Under vistelsen så träffade jag inte helt oväntat en tysk. Han ville kasta mig i en damm med grönt vatten. Tror jag i alla fall. Det brast lite i kommunikationen. Men han pekade på mig, sedan på dammen och efter det skrattade han elakt. Då blev jag rädd. Som den sextonårige sängvätare jag var.
När vi skulle återvända till tryggheten i Sverige lyckades vi spendera alldeles för lång tid på toaletten på färjeterminalen. I ett varsitt bås satt vi i några timmar och kvasifilosoferade. Det resulterade i att vi höll på att missa färjan, den där gångbron hade stängt. Fick rusa ner och ut på kajen och stå och vifta med pass och biljett till nån sjörövare. Aja, sa sjörövaren efter ett tag. Och vi hoppade. Och sängvätandet gjorde sig påmint igen.

Efter det har jag besökt Tyskland fem, sex eller sju gånger. Vet inte exakt och det skulle säkert ta en halv minut att ta reda på och det har jag inte tid med. Men varje gång lyckas det hända märkliga saker i det där landet. Som att man försöker övertala skolflickor från Hannover att köpa ut öl eftersom man själv blir nekad på grund av överförfriskning . Eller känner sig kränkt för att någon vill kränga skivor med Bon Jovi till en. Eller att man blir våldskysst av någon tvåmeterskarl på en gaybar i gryningen. Måste vara något med luften där nere.

Och nu ska jag dit igen. Till Tübingen. Med tre ovårdade gossar i sällskap. Det är tänkt att vi ska studera. O-dog ska även leta lönnkrogar, det är en punkt han är väldigt tydlig på. Han gör också research för att kunna leda guidade turer om Tübingens mörka historia. Det ska bli intressant att se om det blir av. I bekräftelsen från skolan står det viktiga saker. Som om försäkring och sånt. De rekommenderar också att man har 500kr i fickpengar varje vecka. Jag ska maila och fråga om hur många par kalsonger och strumpor man behöver, och vilka djur det finns. Det vore skönt att veta.

Väl i Tyskland ska jag leta upp den där mannen som skulle kasta mig i dammen för 12 år sedan. Han hade långt hår minns jag. Man jävlas inte med Wayne Nilsson. Det ska han ha klart för sig.

This is not a love song

Jag lägger mig på min sida av sängen, och stoppar omsorgsfullt täcket under min kropp. Kvällspressen har lärt mig att Iran har kärnvapen, så därför känns det viktigt med skydd. Med resterande delen av täcket skapar jag något som kan liknas vid det där dödfödda man fick rädda från bassängens botten på simlektionerna under gymnasiet.

Men det ger jag fan i.

Jag sträcker min arm under byltets form och låtsas att det är under en hals som handen går och att den sedan kramar om något gott.
Som du.

God natt.

Somewhere over the rainbow

Jävla snö.
Jävla göteborgsdialekt.
Jävla levande yoghurtkultur.
Jävla kuk.
Jävla begränsat ordförråd.
Jävla jag.
Men allt blir nog bra i sinom tid.
Jävla inbillad optimism.

No fun

Vasaloppet pågår just nu. Oerhört ointressant. Men eftersom P1 sänder gudstjänst så får jag ta del av eländet i P4. Jag kan ju visserligen ha det tyst omkring mig, eller lyssna på någon orkester. Men det vill jag inte. Då är det bättre att sitta och sura över tusentals män och kvinnor som stakar sig förbi Risberg och Björnarvet i ett omodernt jävla mandomsprov.
Dumheter.
Man får säkert bara ont i ryggen och skavsår och snor som fryser fast över hela hakan och dåligt glid och blåbärssoppan är väl för varm så man bränner sönder gommen alternativt sätter den i halsen och nästan kvävs framför något tv-team och det lilla uns av värdighet man försökte skaffa sig genom att ställa upp är som bortblåst och när man väl kommer i mål framåt midnatt så ligger kranskullan och särar för vinnaren i någon varmt ombonad jävla fjällstuga och själv får man lägga sig på en brits en i dragig barack och längta efter något bättre.
Nej, det där Vasaloppet blir det inget med. Åh, nu pratas det om någon Grycksbo-Daniel. Där går fan gränsen för vad jag orkar med att lyssna på. Nu blir det tystnad och bok i några timmar.

Leave my kitten alone

Jag har klistrat upp en EU-affisch i mitt badrum. Det är en karta över medlemsländerna och lite information om dessa, såsom folkmängd, huvudstad och valuta. Den är inte så fin, men ändå. Det är ett led i en satsning jag gör för att belägra en vacker tjej (en ful tjej enligt Soda, men han har fel). Vet i nuläget inte så mycket om henne förutom hennes namn och att hon jobbar med EU-frågor. Därav affischen. Tanken är att den ska imponera på henne när hon går in för att tvätta av sig skam och sekret efter älskogen.

Jag vet att det är ett jävligt osäkert kort. Varför skulle hon egentligen bli imponerad av en kartjävel? Hon ser säkert hundratals sådana om dagen. Nu blir jag väldigt tveksam angående mitt agerande. Jag har tänkt alldeles för långsiktigt gällande affischen. Det stora problemet ligger ju i att komma i kontakt med henne från första början. Hur ska jag få in henne i lägenheten? Jag skulle kunna droga henne. Men det känns fel, sex och samlevnad bör baseras på ömsesidighet och repsekt. Till viss del i alla fall.

Nej fan, det här håller inte. Jag får göra om och göra rätt. Men det blir först på måndag för nu är det helg och då ska man inte arbeta med viktiga projekt. Man måste få vara ledig ibland, det måste man faktiskt.

För övrigt anser jag att toalettbesök och läsning är en mycket osund kombination. Djävulens påfund är vad det är.

Hej jävla då.

Hello, I love you

Jag skrev något som tillslut liknade ett kärleksbrev. Det var orutinerat. Därför gav jag fan i det. Och raderade. Tre sidor. Men... Eat my fuck!

Black hair

Torsdag innebär recensioner. Idag handlar det om film igen.

Slumdog Millionaire: Jävlar i helvete så snygg hon var, Latika. Betyg: Jag ska sälja allt och boka en enkelbiljett till Indien och leta upp Freida Pinto.

Män som hatar kvinnor: Osedd.
Betyg: Förmodligen skit.

Nu ska det drickas öl och planeras inför resan.

As I sat sadly by her side

Minnet är bra men kort. Så brukar kvinnan som utger sig för att vara min moder säga. Idag gjorde jag comeback på Samhall och insåg att detta stämmer in även på mig. Att minnet är kort alltså. Det verkar ha gått i arv och därför tänker jag inte göra några efterforskningar för att bevisa motsatsen om att kvinnan skulle vara min mor. På Samhall fick jag ansvar över två lastpallar som skulle plockas upp innan frukost. Ganska snart förstod jag att jag glömt var saker och ting hade sin plats. Visserligen hade jag kunnat fråga någon med koll, men jag kände liksom inte för att konversera eller vara effektiv. Så därför lommade jag omkring mellan hyllorna och letade. Efter ett tag tröttnade jag på min ineffektiva insats. Mitt tålamod är bra men kort. Men bad någon om hjälp gjorde jag inte. Istället placerade jag varorna lite på måfå i hyllorna. Där det fanns plats och passade rent estetiskt. Röda och svarta förpackningar gjorde sig bra ihop tyckte jag. Oavsett storlek eller innehåll. Det fjäskas alldeles för mycket för kunderna i dagens samhälle, tänkte jag. Det är skyltar och montrar och pilar och helvete som guidar. Utmaningen för kunderna är som bortblåst. Det borde påminna mer om ett orienteringspass att handla. Det ska vara en utmaning att hitta de varor man vill ha. Att nå fram till kassan med inköpslistan avbockad ska vara en belöning. Förmodligen en idé att föra vidare till koncernledningen. För övrigt verkar orientering vara en bra sport. Lunka omkring ensam i en skogsdunge med en kartjävel i handen och eventuellt en pannlampa och bara vara. Äta blåbär och kanske hitta dumpad pornografi att ta en välbehövlig paus med.

Sedan hamnade jag i en diskussion med en kund om något helt annat. Han tyckte att han hade rätt. Det hade han fan inte. Det är en myt att de alltid har det. Kundjävlarna.
– Jag tycker att du borde leta efter ett annat jobb, sa han innan han gick.
– Det har du fullständigt rätt i, sa jag.
Jag tycker att det är ett fint tecken på god kundkontakt att man är överens innan man skiljs åt.

Efter det okynnesbläddrade jag i kvällstidningarna. Det var väldigt mycket skriverier om den där förlovningen. Nu kan man ju tycka vad fan man vill om monarki, men det är som det är i dagsläget. Ska vi dock ha ett förlegat statsskick så ska vi ha det fullt ut. Den där familjen ska vara blåblodig och odödlig. Att Kreti och Pleti börjar nästla sig in känns olustigt. När jag började tänka på det där så blev jag irriterad. Kan han så kan jag, tänkte jag.

Att börja uppvakta Victoria är väl inte ett speciellt bra drag rent taktiskt. Kanske vänta en månad i alla fall. Carl Philips sexuella läggning har jag inte koll på. Men jag vet att han har ett intresse för motorer. Det har jag läst. Och har han ett motorintresse så gillar han nog sällskapet av andra män och det borde därför inte vara helt omöjligt att han är bög. Passionen för bilar och skit skulle jag få vänja honom av vid. Låt oss börja smeka vinylskivor istället, skulle jag säga. Problemet är dock att Göran Hägglund och hans lärljungar förmodligen skulle motsätta sig allt. Onormalt skulle de säga och trycka sagoboken varmt om hjärtat. Därför ger jag fan i Calle.

Kvar då är lillflickan Madeleine. Jag skulle kunna ta ett lån, på säg etthundrafemtiotusen kronor, och köpa ut maskfodret till pojkvän från hela verksamheten. Det borde inte gnällas över det från något håll. Efter ett tag skulle nog Madeleine uppskatta mig. Och vi skulle kunna äta middag med Lussan Gottlieb. Hindret skulle väl vara att få svärföräldrarnas gunst. Hans Majestät Konungen och Drottning Silvia verkar vara lite svårflirtade. Men jag skulle kunna plocka fram mina sociala färdigheter vid första mötet med Hasse och Sillis och nämna vissa saker som vi kan ha gemensamt. Nice till exempel. Det är inte Saint Tropez. Men ändå vid samma kustremsa, så nästan. Jävla fint att få fem vinare under hundralappen som man kan avnjuta till en billig baguette vid havet, skulle jag kunna säga till Hasse och ge honom en armbåge i sidan lite sådär menande och grabbigt. Skulle också kunna nämna för Sillis att jag varit vid Alma-tunneln i Paris där Lady Di strök med. Det borde vara en gemensam beröringspunkt. Jag skulle inte nämna för Hasse att scoutrörelsen verkar bestå av ett gäng jävla mesar eller att jag tycker att jakt är för kärringar. Han har säkert tröttnat på att höra om dystleksin så det skulle jag också undvika. Är man inte fulländad själv så ska man inte angripa andra människors svagheter. Svärföräldrarna borde i slutändan inte vara något problem.

Madeleine och jag skulle nog flytta till en herrgård eller liknande. Till en början skulle allt vara frid och fröjd. Men efter några veckor skulle nog hennes förflutna hinna ikapp henne. Jag har minsann läst Snabba cash så jag vet hur det går till i Stockholm. Det är knark och dåligheter överallt. Hon skulle försvinna mitt i nätterna och jag skulle vanka av och an i oro i västra flygeln. Att ringa Hasse och Sillis skulle vara otänkbart eftersom de då skulle tycka att jag inte var ansvarstagande nog för deras dotter. I gryningen skulle hon komma tillbaka. Stå i farstun med genomvått nattlinne och blåfrusna läppar och skakandes kropp. Jag skulle undra vart hon varit hela natten och hon skulle nog svara att hon varit och sjungit för blåvalarna vid havet. Okej, en psykos, skulle jag tänka. Men inte brusa upp. I ett sådant läge gäller det nog att vara förstående och omtänksam. Istället skulle jag bada henne och sedan torka henne och ge henne något varmt att dricka och kanske något att äta och klappa hennes kind och visa omtanke och säga att allt kommer bli bra och sedan bädda ner henne och sitta vid hennes sida tills hon somnade.

Men det där skulle väl bli vanligt förekommande. Varje natt skulle hon lämna sängen i ett hypnosliknande tillstånd som en vålnad för att sjunga för blåvalarna och jag skulle inte kunna stoppa henne eftersom hon kanske har grundläggande fysik som en oxe. Och all denna oro skulle tära på mig. Det skulle den. I sinom tid skulle jag inte orka med allt längre. MEN FÖR HELVETE MÄNNISKA, DET ÄR FEMTON MIL TILL ÖSTERSJÖN OCH DÄR FINNS FÖR FAN INGA BLÅVALAR, DET DU GÅR TILL ÄR ETT VATTENFYLLT DIKE SOM PÅ SOM HÖJD INNEHÅLLER NÅGRA JÄVLA GRODYNGEL, skulle jag desperat skrika och ruska om henne för att få henne att förstå.

Sedan skulle jag vara tvungen att skamset lämna tillbaks och reklamera henne till Hasse och Sillis. Och konstatera att man nog är tvungen att vara blåblodig och odödlig för att orka med sånt där.

När jag kommit fram till den slutsatsen var det dags att gå hem. Fötterna värkte och det kändes orimligt att sikta uppåt.

Letter from home

Som ett steg i att fylla livet med något som känns vettigt så ska jag börja brevväxla med Siouxsie Sioux. http://en.wikipedia.org/wiki/Siouxsie. Jag kommer att skicka riktig post, sådan som syns. Det uppskattar hon nog. Och att få en kompis i Sverige att föra en intellektuell dialog med.

Love is in the air

Hej då sömnlösa nätter.
Hej då oro inför framtiden.
Hej då det okända håriga som bor i garderoben.
Grattis till Vickan och Danne! Åh, det är som en saga.
Som jag har väntat på detta tillfälle.
Nu blir det fest i dagarna nio.

Like a friend

Såg en dokumentär om en man som var i Ryssland tidigare ikväll. Jag såg alltså dokumentären tidigare ikväll, vart mannen hölls hus tidigare ikväll har jag inte en jävla aning om. Men i dokumentärfilmen var han i Ryssland och tog hand om föräldralösa grizzlybjörnungar. Charlie var mannens namn. Charlie knallade omkring i något naturskönt område och vallade björnungarna. De fiskade lax tillsammans. Och badade. Och brottades. Charlie skyddade också ungarna mot vuxna elaka björnhannar med hjälp av pepparspray. Så skulle deras riktiga mamma gjort, sa Charlie och i soffan satt jag med stora ögon och funderade på vem som distribuerade pepparspray till björnmödrarna i vildmarken.

Sedan slog det mig att det var själva skyddandet i sig, och förmodligen inte pepparsprayen som var grejen. Med den insikten blev jag lite generad. Men samtidigt så har man ju hört talas om björnar som cyklar på enhjulingar. Inget verkar omöjligt. Därför skäms jag inte. Han hade det bra Charlie med sin grizzlisar. Inte en mänsklig idiot inom synhåll (förutom kamerateamet då, men jag tror Charlie hade överseende med det). Dokumentären gjorde mig på bra humör och nu vill jag också ha en björn. Om jag någon gång i livet skriver en kontaktannons så ska jag klargöra det där direkt – Du: Hyfsat snygg, gärna mörk. Inte alltför dum i huvet och naturligtvis barn- och rökfri. Men det är bra om du vill skaffa en björn så att vi har något att bygga relationen runt efter någon månad när kärleksyran börjar dö. Se björnen som en slags gemensam respirator.

Det blir för övrigt ingen kändisblogg. Det känns inte rätt. Mode och/eller björnar får det bli. Nu ska jag plugga, det har jag skjutit på i några timmar. Men först borde jag nog sortera något. Det är viktigt ibland. Och särskilt just nu. Om man skulle göra en High Fidelity och sortera skivorna i kronologisk ordning kanske? Jo, så blir det. Pluggandet kan vänta lite till. Behöver inte vara klart förrän imorgon bitti.

Och förlåt oss våra skulder,liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda. Ditt är riket,din är makten och äran, i evighet. Amen.

New times

Idag har jag rannsakat mig själv och kommit fram till att jag har väldigt stor erfarenhet av kändisar. Det är något unikt och borde tas vara på. Därför kommer den här bloggen göras om. Den ska i fortsättningen handla om kändisar utifrån de möten jag haft, ny design med mycket bilder och färger. Bort med gnäll och ältande och könsord. In med glada tillrop och positiva tongångar. Det vore kul om Sofi Fahrman skulle vilja gästblogga ibland. Det kan nog bli populärt. Människor tycker om att läsa om kändisar. De engagerar och berör. Och det är ju bra. Tanken med den här satsningen är att bloggen ska bli störst i landet och att själv bli känd så att jag kan sitta med i paneler och prata om andra kändisar. Då har jag uppnått något fint som jag kan vara stolt över. Och med min insyn i kändislivet så finns alla möjligheter att lyckas med detta. Här följer ett axplock av de kändisar jag florerat med de senaste åren:

Nina Persson: Sångerskan i The Cardigans träffade jag på en festival. Hon sa att hon hette Nina och jag sa att jag hette Wayne. Ett spännande möte som hon antagligen minns lika väl som jag.

Amy Winehouse: Vi stod bredvid varandra inne på en 7-Eleven-butik i södra Norge. Jag blev dock utmotad innan vi hann börja konversera.

Jan ”Blondie” Hammarlöf: Känd från Farmen. Han gick förbi mig på ett tåg från Malmö.

Carola: Såg hennes rygg i en hotellfoajé 2002.
Namnlös skådespelare: Lite korpulent och rödhårig kille som var med i tv-serien Nya tider. Han agerade kock. Vi besökte samma krog en gång 2001.

Elite Stockholm Plaza, Birger Jarlsgatan 29: Inte riktigt en kändis, men jag har bott där och det ligger nära Stureplan. Så det bör uppmärksammas ändå.

Amerikanskt rockband: Jag spenderade en natt med en tjej som kände en tjej som kände rockbandet. Jag vill inte hänga ut bandet. Min kändisjournalistik fungerar inte så.

Så, nu var listan klar. Och den blir väl egentligen inte längre. Jag trodde att den skulle bli lite mer imponerande. Frågan är om det går att bygga upp en framgångsrik blogg med det här grundmaterialet? Nu är det mycket viktigt att Sofi Fahrman vill delta i projektet. Hon behövs som dragplåster. Ska genast skicka en personlig förfrågan postledes. Efter det ska jag gå bort till mataffären. Våpet från lokal-tv kanske smyger runt bland hyllorna och ett inlägg om henne kan fungera som nödlösning.

I just called to say I love you

Hon hade ingen vidare musiksmak. Det fanns någon skiva med Tracy Chapman, vilket verkar vara standard hos honkön, och Mr Music-samlingar. Och Ulf Lundell eftersom hon tidigare varit sambo. Det verkar också vara standard. På ett ungefär. Därför plockade jag med mig egna skivor till hennes lägenhet, det här var innan datoriseringen och det papperslösa samhället fick ordentligt genomslag. Och på golvet fick jag ligga eftersom sladden till hörlurarna inte räckte till soffan. Men det gjorde mig ingen skada. Lite golvliggande har ingen människa dött av. Fast det har förmodligen hänt i och för sig. Men majoriteten av golvliggarna borde ha överlevt. Annat vore illa. Hon satt i soffan och pluggade eller tittade på tv eller gjorde något annat viktigt och på golvet låg jag och lyssnade på musik. Ibland tittade vi på varandra och log lite sådär som människor som tycker om varandra gör. Det fanns nog kvällar när vi blängde på varandra också, men det hör inte till saken just nu. Det var mycket Morrissey på den tiden. Ibland sjöng jag med - Crash into my arms I WANT YOU... Då fick jag oftast en vänlig tillrättavisning om att jag borde vara tyst.

När kvällarna övergick till natt brukade jag pilla i hennes hår till att hon somnade. Det tyckte hon om. Själv låg jag vaken länge om nätterna. Lyssnade på hur kyrkklockan slog och tittade på skuggorna som flyttade sig på väggen. Ibland höll jag mig nog vaken medvetet, det kändes onödigt att slösa bort en natt med sömn när jag kunde vara vaken under samma täcke som henne.

Under den gångna natten ville jag lyssna på Bob Marley. Inte genom datamaskinen utan på ett riktigt sätt. Hittade efter lite letande fodralet. Dock utan skiva. På ett vinberusat och pedagogiskt sätt lade jag ihop ett och ett och kom fram till att skivan måste ha varit kvar i hennes cd-spelare den där dagen. Den där dagen i juni när jag lämnade hennes lägenhet för sista gången med en plastkasse med kläder i famnen och Primal Scream ironiskt nog sjungandes Movin’ on up, gettin out of the darkness, my light shines on... i öronen och med en klump i halsen och med hjärtat under skosulorna som trasades sönder ytterligare mot grusgången när jag vandrade genom parken där barnen lekte i solkskenet ovetandes om livets grymhet.

Jag har alltså inte brytt mig om den där Bob Marley-skivan på ungefär sex år. Men inatt kändes det viktigt. Extremt viktigt. Därför ringde jag upp henne. Vid sisådär halv tre. Först var jag tvungen att förklara vem jag var. Det irriterade mig. När vi rett ut vår relation till varandra och jag förklarat mitt ärende påpekade hon tidpunkten. Hon lät lite sur. Eller ja, ganska sur. Väldigt sur till och med. Tråkkärring. Hon tyckte inte att det var någon speciellt bra idé att jag kom över och letade. Det nämndes en jävla Johan vid flera tillfällen. Det gillade jag inte riktigt så därför började jag prata om en syriansk kvinna jag sett på biograffilm för att kontra med något. Hon verkade varken svartsjuk eller bestört. Istället lade hon på. Fan blir känslokall när hon blir gammal som det heter.

Idag har jag nyktert tänkt igenom situationen och kommit fram till att skivan måste ha slarvats bort under boendet i Edinburgh. Det var Steven, den jävla fittan från Kanada som lånade den. Det kanske är dags att boka ett flyg till Montreal för att reda ut ett och annat. Han stal inte bara Bob Marley, utan också Sharon. Jag hade fan fått ligga där om det inte var för honom. Jävla idiot.

Men först ska jag låta Dionysos förföra mig. Sedan ska jag nog ringa henne och berätta att jag antagligen löst mysteriet med skivan. Det borde vara skönt för henne att veta, om hon varit orolig och så menar jag.
Hej då.

It's ok

Kommentar från fröken på hemtentan: Lite abstrakt, men helt okej.

Jag förstår inte. Hon kunde väl försökt att vara en aning mer konkret i sin bedömning. Nu öppnar jag en låda rött och intalar mig att det är kulturellt.

Glöm inte att det snart är måndag och uppförsbacke och motvind igen.

Trevlig helg.

I don't mind the pain

Frukosten är slukad och här sitter jag och väntar på att träningsvärken från gårdagens gymbesök ska slå till. Jag vet hur det kommer att bli. Snart börjar det ömma lite, stelheten kommer senare att ta över, armarna kommer inte att kunna sträckas ut ordentligt. Det frustas och stönas när kläder ska tas på. Tillslut kommer jag behöva en personlig assistent som hjälper mig med allt medans jag ihärdigt upprepar mitt mantra om att det bara är kärringar som stretchar. Tycke kommer nog uppstå mellan mig och assistenten och tillsammans flyr vi till Provence där vi spenderar resten av våra liv på en takterrass och vår näring kommer genom vin, ost, älskog och hatkärleken till det franska språket. Det verkar bli en bra dag det här ändå.

Stand for the fire demon

På den tredje dagen hade Gud hunnit med att separera ljus från mörker, styra upp ett himlavalv, ordna vatten och torrt land med växtlighet och antagligen lite annat som glömts bort. Bra jobbat. Mycket imponerande. Själv har jag inte hunnit med speciellt mycket denna tredje dag i vecka åtta. Men jag lyssnar på Kraftwerk, och det är nog mer än vad Gudjäveln gjort i sina dagar. Så fuck you liksom. Gud borde inte försöka vara så jävla märkvärdig tycker jag. Och Kraftwerk sjunger om radioaktivitet, eller radioaktivität som det heter på utrikiska. Och radioaktivitet är farligt. Det kan man dö av. Av hjärtattack också. Och av att sätta en olivkärna i halsen. Det finns så många olika sätt. Men sånt är ju trist att tänka på så det är bättre att förneka hela företeelsen. Döden finns inte.

Som sagt så har jag inte hunnit med särskilt mycket. Men något i min mage är aktivt som fan. Så fort jag ätit blir jag hungrig igen. Det är nog något inuti mig som äter ur min mage. Vetskapen om det är lite otrevlig. Var lite inne på först om jag är besatt av en ond ande och måste åka till Uppsala och Livets Ord för att bli renad. Nu finns det säkert någon lokalavdelning här på orten att besöka, men det är nog säkrast att fara till högkvarteret och låta Ulf driva ut det onda. Det där kan han utan och innan. En snabb handpåläggning, lite vigvatten och någon ramsa och sen är man fri och kan åka hem och invänta fakturan. Dock har jag tagit alldeles för lite droger i mitt liv för att tro på andar och gastar och hemsökta hus och TV4+. Eller någon TV4-kanal i och för sig.

Att det skulle vara ett elakt ufo som flyttat in kunde också ha varit ett alternativ. Men rymden verkar tråkig och alldeles för stor för att kunna skaffa sig en begriplig översiktsbild och det är ljusår och skit inblandat som känns märkliga. Jag förstår inte rymden och därför tror jag inte på den. Jag tror inte på mycket. Det rimligaste är förmodligen att jag släpat med någon slags mask från Kenya som nu kalasar bland magsyror, paprika och ris. Det borde kanske kollas det där, men det är ju ett jävla projekt det också. Jag väntar ut masken helt enkelt.

Nu måste jag äta igen, det var en halvtimme sen senast. Efter det ska jag kolla upp det finns något bidrag att söka. Det måste finnas. Jag är för fan ensamstående och har två munnar att mätta.

Waiting for the sun

Det är kallare än i en kvinnas hjärta i lägenheten. Jävla element som kräver teknisk utbildning och glasögon och tvivelaktiga intressen som datorer och rollspel. Utöver den vanliga klädseln har jag smyckat mina fötter med raggsockor och huvudet med en indisk sjal. Påsken kom tidigt i år. Åh, ge mig ett skålpund godis i utbyte mot lite klotter så kan vi minnas Jesu lidande och uppståndelse tillsammans.
Hör bön, hör bön. Amen.

Försöker värma händerna genom att diska mycket under rinnande vatten. Mitt mål är att ensam göra slut på hela landets grundvattenreservoarer. En stilla och tystlåten protest från min sida. Men ändå. Många bäckar små, tänk på det era djävlar. Det myckna diskandet resulterar dock i att händerna blir torra och måste smörjas in med mjukgörande kräm. Sedan måste man stå och vänta på att det torkar in innan man kan göra något igen. För kladdas runt ska det fan inte göras. Det är otrevligt. Det är alltså mycket viktigt att man står och väntar på intorkningen. Rakt upp och ner mitt på golvet med håglös blick och frostbiten kropp.
Det blir bäst effekt då.

Det är dags att sätta ner foten och säga ifrån nu angående kylan. Själv har jag inte riktigt tid. Men någon annan jävel borde ta lite ansvar tycker jag. Påpeka för den där Kung Bore att det räcker nu. Att vi har fattat poängen och att det är dags att dra vidare. För jag vill gå utan jacka och försöka skjuta frisparkar som Klas Ingesson och ägna mig åt klassiskt parkdricka och prata om saker som känns som viktigast i världen just då.

Eller promenera med henne i stillsamt tempo i eftermiddagssolen och hoppas på att man skrattar vid rätt tillfällen och inte luktar illa och att det finns pengar till två kaffe på kontokortet eftersom man vill försöka att kunna ge intrycket av att vara en gentleman i alla fall en gång innan hon listar ut sanningen själv. Och vi vandrar förbi den miserable spelemannen i gathörnet som med sitt dragspel trycker fram tonerna av en dyster finsk tango. Men hans olycka biter inte på oss eftersom solen skiner och vi har varandra så det får räcka med några silvermynt i hans lusfyllda skärmmössa av nött läder som engagemang.

Det är våren jag vill åt. När klimatet är lite lagom, för den där jävla värmen tröttnar man på innan midsommar och romantiserar vintern och mörkret och kylan igen. Det är tjat om grillning och kubb och myggor och spindlar och stadsfestivaler med Brolle JR och ett allmänt jävla ståhej.

Jag ska lära mig att ta vara på våren och hösten. Det ska jag. Men just nu finns det inget att ta vara på och det är dags att diska diskhon för fingrarna är stelare än Jan Björklunds personlighet. Eat my fuck.

People are strange

Senaste sökningarna på den där kända sidan som lett hit:
Knulla grannen
Lårhöga gummistövlar
Hur lever djuren i Asien?
Knullade med grannen
Wayne Nilsson blogspot
Knulla grannen
Ögonherpes

Vet inte riktigt vad det ska dras för slutsatser av det, förutom att grannknullning verkar vara populärt ute i stugorna. Det kanske är något man borde skaffa sig som hobby och dokumentera. Men hur går det till? Alltså, själva knullningen har jag ett visst hum om. Men innan? Ska man bara knacka på lite vardagligt med en vetelängd under armen och först småprata om väder och vind för att sedan börja gnälla lite på fastighetsskötseln för att känna en viss granngemenskap? ”- Det är faktiskt bedrövligt, det har ju inte sandats på innergården den här veckan heller. Tänker de inte på de äldre? Du förresten, vill du knulla eller? Jag är nyduschad och så...”
Men det verkar mest bo par i den här kåken, mycket kransar och skit på dörrarna och gulliga träfigurer som signalerar välkommen, så då ska det väl först förhandlas med någon jävla hingst och då är jag rädd att den där spontana kåtheten som jag antar uppstår vid grannknullning försvinner en aning. Men det borde bo en singeltjej i huset i alla fall. Jag åkte hiss med någon som pratade med hög och hemsk röst i telefon och hade fula skor. Förmodligen moderna, men ändå. Hon återfinns förmodligen i extraprishörnet på krogen om helgerna. Men så jävla kul verkar det inte vara med grannknullning att jag går dit. Jag lägger nog ner hela projektet redan nu.

För övrigt har decilitermåttet kastat in handduken. Det är väldigt mycket motgångar i köket just nu. Varför? VARFÖR????

Teacher's pet

En repris som känns relevant. Man måste orka. Det måste man faktiskt.

Under lektionen satt jag och ritade bandlogotyper i mitt block när jag avbröts av läraren.
- Wayne, ger du upp lätt?
- Va? Vadå?
- Ger du upp lätt?
- Nja, det beror väl på.
- Ger du upp när du känner blodsmak i munnen?
- Jaja för helvete, då lägger jag av direkt.
- Jaså, varför då?
- Tja... dels för att det är äckligt, och sen så blir jag väl irriterad eftersom hon kunde ha sagt till innan.
- Vad pratar du om nu?
- Ja alltså va f... vad pratar du om?
- Jag pratar om sisu, kämparglöd, att man ska vara envis och uthållig till sinnet. Det som vi pratat om senaste halvtimmen.
- Ok, då var jag inne på helt fel spår. Dags för kaffe snart?

Det var inte mer än så.

I have always been here before

Veckans djur: Myskoxe

Myskoxen är ett mycket socialt djur som lever i hjordar på upp till 15 individer. Djuret återfinns främst i närheten av Grönland och Kanada, även om en mindre grupp nosar runt i Sverige och letar efter föda. Det som kännetecknar en myskoxe är att det aldrig är något som helst jävla gnäll. Känns det lite motigt så biter myskoxen ihop och knallar vidare stärkt. Det är bra. Det borde vara en mänsklig rättighet att få vara kompis med en myskoxe. En annan sak som kännetecknar myskoxen är att den är själsligt ren. Den behöver aldrig be om syndernas förlåtelse. Det är lite underligt att ingen av världsreligionerna har som mål att man ska återfödas som myskoxe och få lite jävla lugn och ro i sinnet någon gång. Näe fy fan, det är ett evigt förbannat kretslopp och värre blir det liv för liv.

Men ett stort grattis riktas till myskoxen som blev veckans djur.
Kul myskis, kul.

Public enemy #1

Idag har jag varit med om en mycket olustig händelse. När söndagspannkakorna skulle avnjutas tillsammans med ett stort glas mjölk vållade jordgubbssyltsburken ett stort obehag. Det tog säkert tre minuter att få upp burken. Under tiden hanns det med att skrikas den fula ordvarianten av snippa vid ett flertal tillfällen. Att skölja ner fyra Ipren med två folköl snabbt som fan för att sedan lägga sig på hallgolvet och invänta liemannen kändes också under en period som ett rimligt alternativ. Nu vill jag varna allmänheten. Det är ICA:s egen jordgubbssylt det handlar om så tänk dig för innan du är dumsnål nästa gång.

Jag har kontaktat media. Aftonbladet lät väldigt intresserade av nyheten. Journalisten jag pratade med sa att det var ett jättescoop. Läsarna har tydligen tröttnat på någon konflikt i Gaza som ingen riktigt kommer ihåg vad den handlar om från första början och bränder i Australien. – Äntligen något som berör, sa journalisten. Jag kan se artikeln framför mig:
Wayne, 27, kunde inte öppna syltburk från ICA – maten kallnade – Jag känner mig ledsen, besviken och kränkt. Hur ska man kunna lita på någon igen?

På den tillhörande bilden vore det fint med en snorig unge i famnen för bättre effekt när jag tittar in i kameran med rödgråtna ögon. Men det där styr nog Aftonbladet på något sätt. De har säkert statister i varierande åldrar i en källare någonstans.TV4 lät också intresserade men kunde inte lova något. De var mitt uppe i ett inslag om en gravid tolvårig pojke med medfött hjärtfel och glutenallergi.

Nu ska det lyssnas på Roky Erickson. Hade jag varit fyra år yngre hade jag sprungit runt och skrikit ”Fuckin love ya Roky!!!!”. Nu nöjer jag mig med att sitta i fåtöljen och digga lite nonchalant. Om taktkänsla funnits hade jag nog stampat lite med foten också. Men det ger jag fan i. Fast ett okontrollerat luftgitarrsolo kan det nog bli.

All you need is love

Som vanligt under fredagen den trettonde har man gått runt och varit lite rädd och småkåt. Men som vanligt leder det till besvikelse eftersom inget extraordinärt händer. Börjar misstänka att det är rent jävla hyckleri det där. Imorgon är det alla hjärtans dag. Då skulle jag helst vilja vara med hon den mörka. Men nu har hon ju inte tagit sitt förnuft till fånga och istället valt att bli besudlad av en någon otäckt ekonom. Dumjävel.

Så jag får väl fira med flickvännen som vanligt.

Det är helt okej det med även om det börjar bli lite trist. Nu är jag lite orättvis kanske, jag älskar henne. Även om det finns många definitioner av ordet älska. I just det här fallet betyder det ”Jamenalltsåvafan, det är ju bättre än ingenting”. Jag skulle ju inte dö för henne, och skulle det rusa in några gangsters i lägenheten så skulle jag inte spela hjälte utan istället koncentrera mig på att de gav fan i The Cramps-skivorna. Men hon är bra, det är hon. Vi ligger på ungefär samma intellektuella nivå och sådant är viktigt. Vi kan prata om allt. Till exempel ha djupa samtal om krig. – Krig är verkligen otäckt, säger jag. – Ja, usch vad hemskt det är, säger hon. Och med det är ämnet avklarat. Vi kommunicerar effektivt, jag och flickvännen.

Det skulle vara kul att göra något speciellt för henne imorgon. Inte bara rosor och choklad och veckans öl på kvarterskrogen för att sedan avsluta med lite slentrianmässigt flås. Nej, imorgon ska det bli något extra. Min plan är att sopa till henne utav bara helvete i bakhuvet så att hon tuppar av. Och när hon väl är medvetslös så släpar jag in henne på en expressbuss till Jönköping. Notera att det inte handlar om misshandel, det är bara ett överraskningsmoment. Dock har jag aldrig slagits tidigare så jag vet liksom inte riktigt hur man får någon avsvimmad. Men det löser sig nog, förmodligen bara att gå lös och improvisera. Sen på bussen kommer hon att vakna och bli alldeles till sig när hon får reda på att vi är på väg till Jönköping. Där har ingen av oss varit tidigare så det kommer bli spännande. Vi ska bo på ett lyxigt hotell där det serveras frukost. Det är fan inte fy skam. Förhoppningsvis finns det något köpcentrum någon mil utanför stadskärnan med spännande affärer som H&M, Lindex, Teknikmagasinet, Vero Moda, Clas Ohlsson och Apoteket där vi kan shoppa loss. Det bästa vore ju om det fanns någon härlig food court att spendera eftermiddagen i. Med fascinerande mat från till exempel Asien. Flickvännen har alltid drömt om att få prova på wok. Där kommer jag presentera nästa överraskning för henne. Att jag ska kosta på och låta förstora upp ett fotografi på oss. 3x4 meter ska det vara och på något sätt få plats på vardagsrumsväggen. Sådant tycker vi båda är romantiskt. Och inte minst smakfullt. Här är alternativen:

Gosbild

Förspel

Efterspel

Och till er som sitter och gnäller över att alla hjärtans dag skulle vara ett kapitalistiskt påhitt från handelns sida – Snälla lägg av, ni är bara missunnsamma och patetiska. Varför skaffar ni inte bara en partner och är lyckliga? Va? Det är väl inte så svårt? Seså, sluta vara så misslyckade nu.

Only love can break your heart

Dagen började med att jag åkte buss. Eller ja, jag styrde lite saker innan på hemmaplan först. Som frukost och hygien och sånt där tjafs som liksom förväntas av en. Men kontakten med omvärlden började med en bussfärd. Jag satt intill en kvinna som verkade ledsen. Hon hade huvudet framåtlutat och kapuschongen dolde hennes ansikte så jag såg inga tårar. Men jag hörde hur hon kämpade med att inte låta snoret halka in i munhålan. Det gjorde mig lite nedstämd.

Jag levde mig in i hennes situation där hon satt på en full buss på väg mot universitetet och kämpade mot att inte bryta ihop totalt efter att sambon lämnat henne. Så måste det vara, tänkte jag. I fredags hade han kommit hem när hon hade lagat något extra gott och tagit på sig den där parfymen han tyckte så mycket om och när han stod i dörröppningen hade hon tittat på honom och aldrig varit så säker på att det var mannen i hennes liv som just då. Och hon hade gått fram för att kyssa honom så där som bara görs på fredagar men då hade han gått förbi henne och kort och koncist förklarat att det fanns någon annan som han trodde mer på och börjat rafsa ihop det viktigaste från det gemensamma bohaget. Och nu satt hon där på en buss en svinkall morgon i februari och han på ett flygplan mot något varmt ställe i sällskap av en flicksnärta vars största ambition i livet var att bli glamourmodell. Att bli åtrådd och nedkladdad av motorintresserade och fjuniga tonårsgossar på mittuppslaget i Slitz.

Hon tänkte på husbyggandet som inte skulle bli av. På lånet de tagit och tomten de köpt. På allt de planerat tillsammans. Höstbröllopet skulle väl heller aldrig bli av. Det där hon drömt om sedan flickåren. Att få stå i oktobersolen och andas kylig luft och ha färgglada löv runt fötterna och vara vacker, vitklädd, lycklig och ljuv. Nej, det skulle nog inte bli av. Så förnedrande. Och ingen hade hon att vända sig till heller, väninnorna hade liksom bortprioriterats för drygt fem år sedan och nu hade de tröttnat på att finnas i periferin och bara duga när han gjorde något viktigare och därför raderat henne från kontaktnätet.

Och där satt jag bredvid henne på bussen och hade plötsligt blivit en del av allt det hemska. Jag var hennes ende vän just nu, tänkte jag. Funderade på om jag skulle säga något för att visa att jag brydde mig. Men det vore ju att tränga sig på. Så gör man inte om man är svensk och nykter. Det funkar inte så.

Så jag lade en hand på hennes lår.

För att få henne att förstå att jag fanns där och förstod om hon ville prata. Men att jag inte närmade mig för offensivt. Att jag bara var en välmenande medmänniska.
– Va håller du på med?
– Alltså, jag förstår om det känns tungt nu. Jag förstår det... men jag finns här.
– Vadå?
– Att du är ledsen, jag märker det.
– Jag är för helvete förkyld och ta bort handen innan jag skriker!

Sedan var det dags att gå av vid vuxendagiset. Där drack jag kaffe i två timmar. Efter det var det dags för lunch. Och efter lunch måste man dricka kaffe igen. Och sen åkte jag hem.
Det var min dag.