fredag, mars 13, 2009

Other voices

Men sluta spela allan, sa hon.

Själv sa jag absolut ingenting eftersom hon inte pratade med mig där vi satt på bussen på väg mot vuxendagiset. Hon pratade med sin partner antog jag. Hon lät irriterad och jag gjorde bedömningen att jag inte tyckte om henne. Jag hatar dig jävla människa, tänkte jag. Men sedan så ändrade jag mig. Hata var att ta i. Ogillar starkt, blev det istället. Och det var inte bara det att hon använde sig av ett förbannat fult och dumt uttryck som ”spela allan”, nej, det var även hennes röst. Sättet hon använde den på. Hon lät så oerhört eländig, gnällig och miserabel. Det är svårt att förklara, men somliga människor har ett visst tonläge som gör att oavsett vad de säger så låter det extremt jämmerligt.

Ponera att hon är väldigt lycklig en dag, barnmorskan har sagt att kärleksgåvan som hon och Jörgen väntat på så länge verkar välskapt och beskedet har kommit om att hon av någon anledning är ekonomiskt oberoende resten av livet och hon funderar lite på jobbsituationen men kommer fram till att hon ändå ska vara kvar eftersom det är stimulerande och utvecklande varje dag och shoppingresan till Paris med närmsta väninnorna är precis bokad och förlovningsringen på fingret glittrar så vackert i solskenet och det har blivit vår och varmt och alla hennes nära och kära har hälsan i behåll och i bakhuvudet har hon lösningen till världsfred.

Ja, ungefär så.

Skulle hon berätta allt det där så skulle det ändå låta som om hon led av svårartade hemorrojder och att döden stod i farstun och singlade slant och att de bestialiska jävla grannungarna hade flått katten levande för henne.

Jag skulle aldrig försöka ligga med en sån som dig, inte nykter i alla fall, tänkte jag och sedan var det dags att kliva av.

2 kommentarer:

Anonym sa...

wonderful. bravissimo.

popfarfar sa...

mä slute spele Allan nu, Wayne!