Melt!

Sakta gick jag hemåt från den familjära sekten, det vill säga gymmet, med värkande armar och svettigt ryggslut. Det är så mycket som värker nu för tiden. Är det inte armarna så är det hjärtat, och är det inte hjärtat så är det hjärtat ändå, bara det att värken har flyttat på sig. Som till magen. Jag gick förbi en snötäckt park. Eller ja, att kalla det park vore väl att försköna verkligheten. Jag gick förbi en liten gräsplätt utanför reningsverket helt enkelt. Men snö fanns det. Det stämmer.

En bra plats, tänkte jag. Här kommer ingen förbi och stör. Inga ungdomsgäng som vill ge en tre snabba pungsparkar i ansiktet och sedan sno mynten ur den luddiga fickan. Eller någon gammal kärring som ramlar omkull och det lyckas man ju givetvis se och måste hjälpa till för att inte få dåligt samvete samtidigt som man tänker att man verkligen måste göra det eftersom det faktiskt kan vara dolda kameran eller något och man blir uthängd som slyngeln som bara nonchalerade en bruten lårbenshals. Fast människor verkar inte tänka på dolda kameran-grejen. Det är väl samvete som saknas. Men gå förbi och bara stirra klarar de av. Fast det är klart, människorna sa sitt i och med valet 2006 och då gick omtanken om medmänniskorna förlorad.

Nåväl, jag stannade vid gräsplätten och kom fram till att jag ville bygga något fint av snön. Bättre än att gå hem. Första tanken var att bygga ett stort jävla monument som sträckte sig ända till himlen. Finns det bönstjälkar som når ända dit och flygmaskiner som kan cirkulera där uppe så borde det inte vara någon omöjlighet. Ungefär så resonerade jag. Men sen omvärderade jag situationen. Det har flyttat in tendenser till höjdskräck i mitt psyke de senaste åren. Fem meter, där går gränsen, och eftersom jag gjorde avståndsbedömningen att det inte skulle räcka till himlen så ändrade jag mig.

Istället ville jag avbilda Taj Mahal. Men där har jag aldrig varit och vet bara på ett ungefär hur det ser utifrån de bilder jag skådat. Var inne på Atlantis eller kärnfamiljen också en sväng, men det gav jag fan i. Så därför beslutade jag mig helt enkelt för att göra en klassisk snögubbe. En snögumma var det aldrig tal på. Igår hade det kanske varit en fin gest, men idag var det patriarkatet som gällde igen. Jag rullade runt och slet i någon timme. Det kändes bra. När jag placerade pinnen som näsa var jag klar och tog några steg bak för att beskåda mästerverket. Det kvasiliv jag skapat med mina egna händer. Det är jag och Gud, tänkte jag och tittade mot min nye vän. Det var helt klart en besvikelse. Han gnistrade och glittrade inte riktigt sådär som jag föreställt mig. Absolut ingenting att sälja till Coca Cola till deras nästa julkampanj. Han var lerig och ofullständig med konstig kroppsform. Ett sorgligt fanskap. När näspinnen ramlade av bestämde jag mig för att lämna honom och bege mig hemåt.

Nu står han där ensam och vanskapt med vetskapen om att inom någon dag eller två så är han bortsmält och död och glömd. Och här sitter jag, hans skapare, i värmen och bryr mig inte speciellt mycket egentligen om hans öde.
Det är du och jag Gud.
Du och jag.