torsdag, februari 12, 2009

Only love can break your heart

Dagen började med att jag åkte buss. Eller ja, jag styrde lite saker innan på hemmaplan först. Som frukost och hygien och sånt där tjafs som liksom förväntas av en. Men kontakten med omvärlden började med en bussfärd. Jag satt intill en kvinna som verkade ledsen. Hon hade huvudet framåtlutat och kapuschongen dolde hennes ansikte så jag såg inga tårar. Men jag hörde hur hon kämpade med att inte låta snoret halka in i munhålan. Det gjorde mig lite nedstämd.

Jag levde mig in i hennes situation där hon satt på en full buss på väg mot universitetet och kämpade mot att inte bryta ihop totalt efter att sambon lämnat henne. Så måste det vara, tänkte jag. I fredags hade han kommit hem när hon hade lagat något extra gott och tagit på sig den där parfymen han tyckte så mycket om och när han stod i dörröppningen hade hon tittat på honom och aldrig varit så säker på att det var mannen i hennes liv som just då. Och hon hade gått fram för att kyssa honom så där som bara görs på fredagar men då hade han gått förbi henne och kort och koncist förklarat att det fanns någon annan som han trodde mer på och börjat rafsa ihop det viktigaste från det gemensamma bohaget. Och nu satt hon där på en buss en svinkall morgon i februari och han på ett flygplan mot något varmt ställe i sällskap av en flicksnärta vars största ambition i livet var att bli glamourmodell. Att bli åtrådd och nedkladdad av motorintresserade och fjuniga tonårsgossar på mittuppslaget i Slitz.

Hon tänkte på husbyggandet som inte skulle bli av. På lånet de tagit och tomten de köpt. På allt de planerat tillsammans. Höstbröllopet skulle väl heller aldrig bli av. Det där hon drömt om sedan flickåren. Att få stå i oktobersolen och andas kylig luft och ha färgglada löv runt fötterna och vara vacker, vitklädd, lycklig och ljuv. Nej, det skulle nog inte bli av. Så förnedrande. Och ingen hade hon att vända sig till heller, väninnorna hade liksom bortprioriterats för drygt fem år sedan och nu hade de tröttnat på att finnas i periferin och bara duga när han gjorde något viktigare och därför raderat henne från kontaktnätet.

Och där satt jag bredvid henne på bussen och hade plötsligt blivit en del av allt det hemska. Jag var hennes ende vän just nu, tänkte jag. Funderade på om jag skulle säga något för att visa att jag brydde mig. Men det vore ju att tränga sig på. Så gör man inte om man är svensk och nykter. Det funkar inte så.

Så jag lade en hand på hennes lår.

För att få henne att förstå att jag fanns där och förstod om hon ville prata. Men att jag inte närmade mig för offensivt. Att jag bara var en välmenande medmänniska.
– Va håller du på med?
– Alltså, jag förstår om det känns tungt nu. Jag förstår det... men jag finns här.
– Vadå?
– Att du är ledsen, jag märker det.
– Jag är för helvete förkyld och ta bort handen innan jag skriker!

Sedan var det dags att gå av vid vuxendagiset. Där drack jag kaffe i två timmar. Efter det var det dags för lunch. Och efter lunch måste man dricka kaffe igen. Och sen åkte jag hem.
Det var min dag.

3 kommentarer:

JR sa...

Men heja vad duktig du är! Jättebra på att sätta ihop bokstäver till ord och vidare till meningar och så, så att det typ blir helt bra liksom.
Mycket fin läsning!

Nu är ju jag förvisso kvinna/tjej och har därför lite svårt att verka trovärdig, jag vet, men du får försöka ta till dig det här
ändå på nåt sätt.
För jag ljuger typ aldrig.

Nillan på nätet sa...

Wayne, du är helt underbar, vilken historia, synd att det blev "fel slut" på bussen bara :-)

Wayne sa...

JR: Tack ska du ha. Och att du är kvinna/tjej är ganska okej ändå.

Nillan: Du är snäll du.