Can your pussy do the dog?

Veckans djur: katt

Först: Jag har tidigare sagt att katten aldrig kommer att bli veckans djur, jag har även kallat katt för ett jävla skitdjur. Det har jag. Och nu citerar jag mig själv ”Det gnabbas en aning mellan katt- och hundägare om vilket djur som skulle vara bäst. Kattägare menar på att en katt är så härligt självständig. Men vill man ha någon som är lömsk och opålitlig och ränner ute hela nätterna och knullar hela grannskapet så kan man lika gärna skaffa sig en flickvän”

Så har jag sagt, men saker förändras på gott och ont. Och även om jag fortfarande står för citatet så är jag precis som Cristina Husmark Pehrsson – ödmjuk och lyhörd.

Nu: katt.

Kallas Felis silvestris catus för de som är lite förmer, och tamkatt för folk med lite vanligt jävla bondförnuft. Carl von Linné, den gamle rasbiologen, beskrev tamkatten taxonomiskt första gången 1758. Taxonomi är ett krångligare ord för indelning, klassificering eller släkt och varför det skulle vara så förbannat svårt att skriva från början får ni fråga internetz om. I alla fall så räknas tamkatten som en underart till vildkatten, förmodligen kallas vildkatten för Die Überkatze i det där landet som var lite politiskt turbulent under 1930-talet.

I källan som används saknas fullständiga uppgifter om kattens vikt och längd, men en av landets främsta kattkännare uppger att matchvikten kan ligga mellan två och fem kilogram och att den möjligtvis blir runt 50 centimeter på längden. Kattens päls kan ha lite olika färger, till exempel svart.

Katten kan få barn när den är runt 9-10 månader gammal, antalet kattbarn som kommer ut är uppskattningsvis mellan tre och fem stycken. Men den kan säkert vara flexibel på den fronten, det är så jävla onödigt att vara enkelspårig tänker nog katten. Den har dessutom 32 muskler i varje öra och gillar att sova mycket.

Kattens rygghår kallas man och av manen görs violinsträngar. Av kattens mjölk görs mycket god ost som passar bra till pepparkakor och ett par tre flaskor glögg.

Kommunikation är ett ord man gärna spyr på, men katten vet att det är något mycket viktigt att kunna hantera. Därför kommunicerar katten på flera olika sätt. Bland annat vokalt. Då jamar katten. Mjau låter det då. När katten jamar vill den inte helt oväntat något, som att få mat eller uppmärksamhet.

Vissa katter jamar mer än andra. Det är inte alls konstigt, ungefär som att vissa människor pratar mer än andra. Människor som pratar väldigt mycket, som verkar tro att två sekunders tystnad leder till universums undergång, har dessutom oftast väldigt svårt att lyssna på andra. Människan som pratar väldigt mycket kan fråga hur någon mår. Någon kan svara att maken rymt med en yppig platinablond 19-åring och att det ofattbara sveket känns overkligt och att mammas dödsbo måste ordnas och att ungarna fått tyfus. Och när någon står där på bristningsgränsen vid grönsaksdisken på Ica och kanske för första gången på länge vågat öppna upp sig för att en annan människa gjort ett sken av omtanke – så säger människan som pratar mycket att det är ju toppen att allt är bra och börjar yra om att linfrö är så jävla nyttigt för det har minsann människan läst.

Men nu var det katten ja ...

Den kommunicerar även genom svansen, via kroppsförlängningen håller den också balansen – som en käpp ungefär. Pekar svansen rakt upp är katten glad, piskar den fram och tillbaka är katten argsint och vill slåss med första bästa jävel som utmanar. Är svansen långsamt pendlande är katten lite labil och borderlineig och vill både kela och vara ifred.

Flertalet människor har katter som husdjur. Men många vill bara en katt över sommaren, det är oftast ungarnas fel som tjatar så in i helvete om ett sällskapsdjur. Och det är kul att dra svansen i katten någon månad, det tycker säkert mamma och pappa också eftersom de inte verkar föregå med ett gott exempel i den här frågan. Men sedan är semestern slut och det där idylliska lantstället ska lämnas.

Och där sitter katten ensam kvar utanför farstukvisten och tittar på en fullpackad SUV som rullar bort på grusvägen. Visserligen tycker säkert katten att det ska bli skönt att slippa familjen, särskilt den där feta ungen som alltid hade chokladsås över kinderna och gapade om korv och varma baconchips mest hela tiden. Men nu är katten själv och dörren är låst och den sista burken Whiskas tryckte knubbisen i sig på pin kiv efter frukost. Och det börjar regna och blåsa. Och katten vet att den kommer att dö och bli bortglömd och lommar in i skogen för den sista vilan. Stackars katten. Man ska inte vara dum.

Men nu blir vi glada igen och tänker på att katten är ett väldigt roligt och fint djur, på avstånd och Internet i alla fall. Grattis katten till Veckans djur, du kommer aldrig bli lika bra som myskoxen. Men du är älskvärd ändå. Kram.